03.15. Mitt i natten. Då ringde klockan. Det var dags att kliva upp, efter cirka fyra timmars sömn i en okänd säng med sonen bredvid. Det är så det kan vara när man frivilligt vill genomföra ett lopp på längdskidor på totalt 90 kilometer, jag faktiskt till och med betala för att få genomföra det.
Startplatsen fick jag ett par veckor innan loppet genomfördes. Boende löste sig en vecka innan. Fegis som jag är vill jag helst av allt ha hotellrum för att det känns tryggt och säkert, vilket var till att glömma utifrån att det var just två veckor kvar till loppet. Jag fick helt enkelt leta via blocket och hittade några alternativ och valde på känslan det ena. Betalade halva summan i förskott och hoppades på det bästa. Namn, adress och mobilnummer stämde i alla fall. Det visade sig vara lugnt. Vi fick tillgång till en hel trea helt själva och dessutom kunde maken och lilleman hänga kvar i lägenheten till 16-tiden dagen efter.
Det är en speciell känsla dagen innan ett lopp. I alla fall för mig. Det blir en viss introvert känsla, inre fokus. Lätt oro, pirr, och en del irrande och plockande med saker. Dessutom generellt ganska svårt att somna riktigt bra.
Nåja, upp mitt i natten. Stoppade i mig lite kvarg, ett glas juice och lite te. På med skidställ, överdragsjacka och så mot bussarna vid strax innan 04. Jag promenerade från lägenheten, det var cirka 1,5 km att gå skulle jag tro. Skidorna var inlämnade för vallning kvällen innan och fraktades upp till start i lastbil. Upp på bussen, mannen jag satte mig bredvid småpratade lite. Jag åt lite mer frukost i form av smörgås och smoothie. Sedan satte jag på lurarna och lyssnade ljudbok och slumrade resten av bussresan. Den tog sin lilla tid och vi var uppe i Sälen vid närmare 06.30. Hann precis lagom hämta ut startkitet med nummerlapp, klisterlappar och tidtagningschip. Fixa det på plats. Lokalisera skidorna. Ta mig ner till starten och packa säcken med överdrags. Sen gick starten. Närmare bestämt 07:05. Åttatusen startplatser på måndagens öppet spår. Jag gled över startlinjen 07:28.
Det blir alltid stopp och köigt i början eftersom det smalnar till sig och är några kilometers uppförsbacke i början. Att det dessutom var mängder av oss som hade svåra vallaproblem gjorde inte saken bättre. Jag ska inte säga något för jag är ingen höjdare på att valla, men även ”experterna” kan ha fel. Det hade hen som vallade mina. Svårt före dock, kring nollan hela dagen. Jag fick isklumpar under skidorna och fick ta av dem och och använda körkortet och stav för att hacka/skrapa bort eländet. Jag tog ett beslut: valla om i Smågan och förändras inte fästet så lägger jag ner.
30 min tog det att köa för att få omvallat och det var värt det alla gånger. Vilka hjältar. Fästet kom efter det och höll i sig.
Korta fakta om under loppet:
- intag: vatten, blåbärssoppa, sportdryck, buljong, godis, energigel samt några dextro
- väder: mulet, snö, regn, snöblandat regn, sol, , skymning, månklart, milt
- spårstatus: moddigt, mjukt, sladdrigt men arrangören spårade om konstant vilket gjorde att jag orkade hålla i åkandet. tack och lov bra spår i de nedförsbackar där det behövdes
- strategi 1: dela upp loppet i kontroll för kontroll och dessutom i ”viksjö golfbana varv”
- strategi 2: våga vägra ge upp om inte snöret dras
- arrangörer: vilken insats med valla, spårning och glada miner vid utdelning
- kroppen: det gör ont efter ett tag, vissa muskel värker och protesterar, framför allt ömmande fötter, tår och skulder/axlar partier
Det må låta märkligt, men jag tycker att Vasaloppets banprofil är lättare än Engelbrektsloppet. Jag tycker att Engelbrektsloppet var mycket tyngre och tuffare med alla uppför och nedför. Vasaloppets banprofil har förstås backar åt alla håll den med, men ändå mildare på något vis och fler sträckor utan större lutning. Där är jag som bäst, att mala på i ett hyfsat tempo. Där är jag envis. Där är min största styrka. Även om jag inte direkt kan säga att jag kommer att åka 90 km i ett sträck på längdskidor igen….
Jag gick i mål vid 19-tiden på kvällen, med månen lysande. Gråtfärdig av lättnad och lycka. Detta är min största och mest stolta prestation för mig, att ha klarat Vasaloppet.
Efter målgång kommer tröttheten (och irritationen på grund av just helt uttömda energier). Jag staplade mig igenom målområdet. Till bussen för att åka till skolan där överdragspåsarna samlats. För att sedan ta bussen tillbaka till målområdet och hämta upp skidorna igen och gå mot bilen. Maken och lilleman mötte upp mig. Vi lämnade Mora vid 20-tiden och rullade hemåt. Tack och lov att maken var med, jag hade inte velat köra hem, det hade varit dumdristigt och farligt. Jag slumrade en del av vägen och gnällde en hel del…
Hur mår då kroppen efteråt?
Trots nya pjäxor införskaffade i sista sekund på grund av att de andra släppt i hälsömmen så klarade jag mig utan skavsår, dock lite ömmande tår som slits dels mot varandra men även mot själva pjäxan.
Träningsvärk i framsida samt insida lår och nedre magmuskulaturen.
Rejält ömmande muskler i överarmar, axlar och skulderblad, de behöver kärlek trots två dagars balsambehandling.
Ömmande fötter.
Inflammerad hälsena.
Rejält trött, framför allt dagen efter. Kan iofs bero på att vi kom hem vid halv tolv på natten och behövde packa ur bilen, natta sonen, äta en smörgås samt komma till ro och somna innan klockan ringde 06.30 morgonen efter.
Tack alla som peppar mig, tror på mig, stöttar mig och kommit med glada tillrop under uppladdning och inför lopp!
En sak är säker, du klarar mer än du tror och du kommer lång på din egen inställning och målmedvetenhet blandat med envishet.
