Norrland - pappa

Alltid när jag är i norrland kommer jag att tänka på pappa Det är såklart naturligt. Hans barndomshem. Hans bröder. Mina kusiner. Och så vidare....

Jag är stolt över min far. Han gjorde sitt val och lämnade Uttersjön är han blev myndig. Tog värvning. Gjorde karriär inom Flygvapnet. Först som stridspilot och därefter som helikopterpilot inom Flygvapnet.

Tydligen har han åstadkommit mycket. Visst kan jag känna det, men jag var för liten, eller för den delen inte född, för att minnas. 

Lite har jag förstås ändå fått med mig. Genom historier berättade av pappa och hans kollegor. Alltid med ett leeende på läpparna och alla jag mött har gillat pappa. För att han varit den han varit och trots sina brister. 

I norrland hittade jag brevet om hans första kallelse, att han blivit antagen…..

Här är även en artikel, när han valde att sluta. Och en bild under karriären. 

Norrland - natur

Tyst. 

Det är fridfull och tyst.

Tanken att det kanske kan ta slut någon gång ger mig en oskön hälsa. Att inte ha ett andrum att åka till. I och för sig drömmer vi som ett eget landställe, men det är långt fram i nuläget. 

Att komma upp, är som att komma hem till en viss del. Min norrländska själ trivs och ja, jag skulle kunna tänka mig att antingen flytta dit, eller till Gotland, på äldre dagar.

Ljust är det förstås, det är inte midnattssol, men det är ljusare än hemma. På gott och ont. Det är skog. Det är lite folk. Jag njuter. Jag tycker mycket om många av mina grannar och jag är en social person, influerad av mor och far som haft många många vänner och många sociala sammankomster. Men, jag har även en sida som kräver egen tid, tystnad och frånvaro av ”folk”. Där är norrland perfekt. Tid att landa. Bara vara med familjen. Njuta av tystnaden. 

Vi har plockat bär också. Blåbär och vinbär. Barnen även hallon. Som de haft i sina hemgjorda isglassar. 

Älgar har vi inte sett - någonsin. Men vi hoppas varje år. Björn är sällsynt, inte sett. Renar, nej… De körs tydligen ner för att beta, men inte förrän i november eller så. Hämtas uppåt igen framåt våren. Vad har vi sett då? Typ en ekorre och två tranor. Men men…..

Havet gott folk. Havet. Jag var lätt desperat tidigare, efter vår första semestertripp till Gotland, där det var kalla vindar, drivis och ja du fattar…. TACK norrland. VARMT och sol och framför allt. varmt i havet. Det är alltså bottenviken som är där och det var badvänligt. Samtliga i familjen närvarande badade. Det är det varmaste någonsin mig veterligen. Fantastiskt. Jag är så tacksam och så lycklig. Maken badade till och med och han är en riktig badkruka (förlåt, men det är du faktiskt). Till och med lilleman har badat, som normalt sätt är rätt restriktiv med sitt förhållande till vatten.

Förutom vårt standardställe, det vill säga den naturliga sandstranden vid farbrors stuga, har vi även besökt en större sandstrand vid namn Storsand, samt Sjöbotten. 

Inte att förglömma har även varit båtturen med farbror Lasse. Farbror, jag, mina tjejer och lilleman. Ut på havet. Premiär för lilleman i liten båt på vatten. Han tog det bra. Garvade samt såg ut att bli sjösjuk en stund innan han gick med på att sitta i mitt knä och åka framlänges istället.

Ärligt talat, jag gillade det men ja, jag respekterar havet. Man ska inte leka med moder natur. 

Åska har vi också haft. Älskade åska. En morgon satt jag ute i två timmar och lyssnade och njöt. Åskan var lite för långt bort, men den höll i sig. Jag tog te, filt och en dyna. Njöt. Äldsta dottern min kom också och satt sig och lyssnade…..

Strömavbrott hann vi också med, fast inte på grund av åska eller så. Utan på grund av den tromb som en halv vecka innan vårt antågande hade härjat över huset. Galet. Men en tromb for förbi. Takpannor flög av, toalettfönstret flög ut men höll, träd rasade. Därmed även telefonledningen. Så strömavbrottet handlade om steg 1 av 2 att fixa tillbaka telefonlinan.  

Norrland - Hazel

Vår adhd-hund har haft the time of her life tror jag minsann. Kopplet har varit konstant frånvarande hela semestern. Så pass att vi fantiserat om att kunna ha henne ute på tomten hemma utan koppel. Sen kommer verkligheten ikapp och vi inser att jo det skulle nog kunna fungera om vi hade ett fristående hus. Men nu har vi inte det utan ett parhus, så gränsen till grannens gräsmatta är nog svår att förstås. Fast å andra sidan skulle vi kanske kunna sätta upp ett snöre på framsidan så hon förstår. På baksidan har vi i alla fall vinbärsbuskarna som ”hinder”. Sen att hon kommer att skälla som den skällapa hon är, det är en annan sak.

I alla fall. Hunden älskar vatten. Så är det bara. Vid två tillfällen har hon hittat diken när vi varit ute på äventyr. Diken som på Gotland varit helt ok då det inte varit skitvatten. Här var det ena ett riktigt äckligt dike där hon blev svart och stank efteråt. Hon sprang, otillåtet, efter mig på en löptur och hittade detta dike. Jag blev tvungen att ringa och förvarna att ytterdörren till huset skulle stängas för att hon behövde spolas av innan hon fick gå in. I två omgångar fick vi spola av henne med vattenslangen för att kunna ta in henne i huset. Inte gjorde det henne något dock. hon gillar även vattenslangen. 

Annars har havet varit hennes älskade ställe. Långgrunt. Vita gäss att jaga. Hänga med barnen, jaga pinnar. Skälla ut andra människor, försvara flocken inför annan hund på andra sidan viken. Pinkat 15 gånger på två timmar eftersom hon svalt så mycket vatten…..  

Vid huset har dörren varit öppen och hon har kunnat springa ut och in som hon vill. Jagat pinnar och såpbubblor. Hängt med barnen. Smakat vinbär och hallon, plus rullat runt i blåbärsbuskarna när vi andra försökt plocka. 

Hon har träffat vaktel/golden Nellie och skällt ut henne rejält, varit lite för aggressiv mot den stackarn och blivit instängd. 

Skällt ut släkten flera gånger om, varit en fegis där som vanligt. I övrigt varit en duktig tjej och inte gått utanför tomten i norrland, även om hon skällt på folk som gått förbi på vägen nedanför. 

Hon har även för första gången oss veterligen fått husera i en hundbur. Vi fick ta över Lasses första då de inte har hund längre, i alla fall inte för ett tag. Det för säkerheten i bilens skull. För hennes och vår skull. Jag kan inte påstå att hon är sådär överförtjust i den än så länge, men hon accepterar läget i alla fall.

Hon har varit en hjälte under de långa bilresorna. Mest legat och softat. Sagt till om hon behövt uträtta behov utanför de gånger vi stannat och rastat. Så duktig tjej.

Norrland - släkten

Jag har alltid trivts i norrland, Ända sedan jag var liten. Pappa var alltid med på älgjakten, varenda första vecka i september. Den heliga veckan, då älgjakten med jaktlaget drar igång. Mamma och jag brukade alltid åka med, bo i Uttersjön med farmor Maja. Äta nykokt mandelpotatis. Klappa farmors hund Molly. Goda barndomsminnen.

När jag blev vuxen själv har jag på eget initiativ fortsatt åka upp, i stort sett varje sommar, för att hälsa på min fina släkt och bo i huset i Uttersjön. Att få komma bort från alla människor och allt liv och rörelse och framför allt stress i Stockholm. Det passar mig perfekt. Tack och lov har jag man och barn som även dom uppskattar det.

Detta år har jag haft förmånen att träffa släkten extra mycket känns det som. Dels har vi varit mycket ute vid farbror Lasses stuga vid havet. Han har som en egen naturlig sandstrand där och viken som går in från Bottenhavet är långgrund med mestadels sandbotten. Då vädret varit till vår fördel har vi badat en hel del och där vid stugan kan även hunden vara med oss och springa lös. Varje dag vi varit där har vi förstås blivit bjudna på fika av farbror med fru Ingegärd. Gofika. Jag har inte fikat så mycket som jag gjort den här semesterperioden på jag vet inte hur länge. Nåja. 

Enligt traditionen har vi även varit bjudna hem till stugan på middag, tillsammans med min kusin Mikael med hela hans familj. Vi har där ätit en precis lika god middag som alltid. Potatisgratäng, plus kokt potatis eftersom farbror Lasse föredrar kokt potatis framför gratäng. Samt Ingegärds älgköttbullar i gräddsås. Plus grillat vilt, denna gång rådjur. Sjukt gott och barndom för mig. Plus god sallad och goda såser och inte att glömma tillgång till hårt bröd och smör till maten. Just hårt bröd och smör är något jag är uppväxt med att ha som tillbehör till maten. Alltid. Det måste vara härifrån. :) I alla fall var alla obligatoriska närvarande: Lasse, Ingegärd, Bernt, Mikael, Elisabeth, Evelina och Matilda.

Min andra farbror Pelle har jag träffat flera gånger också. Pipan i högsta hugg och ”översociala” hunden Nellie i släptåg. Humöret hänger i och han kämpar på med allt ansvar han får bära för sin fru Maud. Maud är mulitsjuk och som oftast när man har en anhörig som är allvarligt sjuk så krävs en stor insats från just du anhöriga, annars är du som sjuk illa ute om du inte är förmögen att ta hand om dig eller ställa egna krav. Heja Pelle. Fick reda på att han själv är sjuk, men håller tummen och ber för att han ska få må så bra som möjligt.

Pelle och Maud har två söner, tvillingarna Bosse och Anders. Bosse brukar vi träffa på varje år, med eller utan fru. Fast inte i år. Däremot kom Anders förbi. Det är nog 9-10 år sedan jag träffade honom. Det var kul. Jag minns honom som han var även nu. Social och trevlig. Jättekul att han kom förbi. 

Som extra bonus kom en kusin till min pappa och farbröder förbi. Hans hette han. Tydligen hade min farfar sisådär sex syskon. Hans var jätteglad att träffa mig och min familj. Han hade den där Eriksson-genen jag gillar. Han bor i en by ungefär en min utanför Uttersjön. 

Lasse och Ingegärd träffades redan när de var runt 19 år. Häftigt. Fortfarande lika tillfreds med varandra. Lasse kör som vanligt sin bondska emellanåt, som jag inte förstår ett ord av förstås. 

Förutom att Lasse försökte lära barnen att det heter inte ”jaaaaa-aaaa” det heter ”Jo”.

Årets mest använda norrländska mening: ”Jo Just De”

Tillbaka

På hemmaplan. Fast med några dagar ledigt till. Skönt? Ja, fast jo. Eller.... Vardagen har en förmåga att liksom göra sig påmind.... Fast å andra sidan har jag och maken lite att se fram emot längre fram så vi kan alltid tänka på det....

Bra har vi haft det och uppdateringar kring det kommer. Snart.

Framåt har vi en del annat att se fram emot också... Jag har många utmaningar att ta tag i. Närmast Lidingöloppet. Vilket känns som ett skämt just nu.. Men men.

Återkommer snart.
Namaste!