Att vara vuxen

Jag påstår inte att jag är perfekt på något vis. Jag vet inte allt. Jag kan inte allt. Långt ifrån..... Jag tror mig kunna se de sidor hos mig som är mindre bra, jag förstår när jag projicerar. Jag väljer ofta att inte ta den låga nivåns väg. Inte alla gånger, men ofta..... Vis av erfarenhet och av hjälp från mina nära.

Jag har återupptagit min sorg. Sorg för pappa. Sorg för andra relationer. Jag har tvingats att se för vad det är. Krasst och tydligt. En sorg som det är på tiden att den kommer upp så jag kan gå vidare. Jag kan förstå varför det är som det är så jag kan lämna och gå. Åter igen gått på niten men nu får det vara nog!

Så, ta hand om och prioritera de du på riktigt bryr dig om, men det ska vara de som ärligt ger något tillbaka. Inte de du falskt intalar dig att du har en betydelse för.....

studiebesök med observation

Jag har tillbringat en halvdag på PHS (PolisHögSkolan) där de praktiska proven för ordningsvakts grundutbildning genomförs. Scenarion genomfördes på deras område Lagtorget. Fyra stationer genomfördes. Systembolaget, krogen, inomhuscentrum samt tunnelbanan.

Eleverna var inne på sin nionde dag av tio på utbildningen. De är utvalda efter fystest och slagningar i register. Jag fascinerades av mångfalden. Av 24 elever var två kvinnor. Blandade åldrar från lite drygt 20 upp till ca 40 i denna omgång. Långa korta ljusa mörka.

Jag har ingen erfarenhet av kursens andra dagar eller vad de lärt sig utan kunde enbart gå på den vetskap och erfarenhet jag personligan hade med mig och tycka utefter det. Det var blandade mer eller mindre lyckade insatser och instruktörerna gav bra feedback. Jag imponerades av deras agerande som figuranter, hur de levde sig in i de roller de tilldelades. Underhållande. Samtidigt som det är en stress för dem att prestera under uppsikt av instruktörerna.

Instruktörerna även de olika personligheter med olika sätt att genomföra scenarion. Alla med sina tillgångar och pedagogik. Poliser samt civilanställda med yrkeserfarenhet som ordningsvakt. 

Det var en givande förmiddag och många intryck och skratt. Samt att det gav mig andra saker, mer kunskap om ordningsvaktens befogenheter och agerande.

lösa ändar, dags att dra in, knyta ihop eller kasta ut

Min rehab har gett mig utrymme att hinna stanna upp, tänka, reflektera och fundera. Jag har funnit ett inre lugn som jag saknat under en lång tid. Det här är min chans att stanna upp och ta till vara på mig själv. Jag har till och med förvånats över mig och mina reaktioner de senaste dagarna. Paff över att inte ha åkt rakt in i gamla hjulspår. Jag har varit lugn och metodisk. Visst påverkas jag av saker som sker men jag klarar att vända och vrida, titta på det, istället för att gå rakt in i rädsla eller ilska.

Jag har under helgen som var dessutom gjort ett rejält släpp vad det gäller min far. Något oväntat men välkommet och vackert. Jag väljer av privata skäl att inte gå in mer på det här då det finns andra relationer och kopplingar som inte ska beröras, den som är nyfiken är välkommen att höra av sig.

Jag har sagt ifrån, jag har kastat ut en ny tråd, jag har tagit beslut kring gamla, jag har hittat ett nytt förhållningssätt till somliga. Ja du.....

 Min andliga sida börjar få plats och näring igen. Fler meditationer än på länge, aura-soma flaskorna som flyttar på sig, fast för en gångs skull inte samma som det varit under en lång period. Den sidan ska få fortsätta ta plats för jag behöver den och mår bra av den.

Promenerar och promenerar och så får det vara två tre veckor till, rehabsövningar på ömmande hälen under tiden, sen så sakteliga komma igång igen med fokus först och främst på simning och löpning.

Det känns BRA. Jag känner mig starkare mentalt. Jag känner mig mindre otydlig.
Jag fortsätter söka de arbeten jag av en eller annan orsak fastnar för. Jag har inte fått något napp än men det är som det är menat att vara.

Skolmässigt är jag på slutdelen av hemtenta två av två för första perioden på höstterminen. Sen väntar nytt fokus med två nya kurser från november och fram till terminens slut.

Det rullar på helt enkelt....

saknar du träningen?

Jag fick fråga idag om jag saknar träningen..... En helt relevant fråga.

En del av mig gör självklart det, jag kan längta efter att toksvettas, längta efter att känna musklerna pumpa och arbeta, längta efter träningsvärk, längta efter påslaget av sköna endorfiner, längta efter att simma, cykla, springa, zumba, yoga....

Men... Den större delen av mig gör faktiskt inte det. Må hända kommer längtan att öka med dagarna som går, men just nu är jag totalt inställd på att läka. Jag har hunnit förbereda mig på att detta skulle komma, att det skulle bli ett antal veckor med enbart promenader och ärligt talat tror jag att det är precis vad min kropp behöver. För att kunna ta nya tag, nya nivåer sen. Med en stark frisk kropp och en utläkt hälsporre.

Dessutom är min fysiska form inte på långa vägar redo än. Det stramar och drar, det pirrar under huden,  det sticker lite i stygnen då och då, den jobbar järnet för att läka. Inte bara märker jag det genom ovan beskrivna fysiska sensationer utan även genom att jag är generellt svullen som jag nämnt tidigare (och fått bekräftat på återbesök att det är "normalt" och kan hålla i sig upp till fem veckor) utan även totalt slut efter relativt liten ansträngning så som att ta sig till skolan för en föreläsning och sen hem igen.

Apropå återbesök såg allt fantastiskt fint ut med tanke på den korta period som gått - tack homeopatmedel säger jag!

Livet på sin spets

Livet är skört. Det är något som kommer över mig med jämna mellanrum. Så som inför min egen operation. Skräcken över att något ska gå fel, att jag inte ska vakna igen och aldrig mer få se mina nära och kära. Eller att jag vaknar men med komplikationer som gör att jag inte blir tillbaka till mitt fysiska jag som var innan.

Att få sig en tankeställare emellanåt är inte alltid av ondo heller, så länge det inte tar över och blir ”sjukligt”. Jag tar mig gärna en tankeställare för att uppskatta livet än mer.

Under sensommaren och tidig höst gick en serie på SVT som handlade om några individer som genomförde En Svensk Klassiker. Jag följde den förstås utifrån mitt eget mål att genomföra klassikern men även tack vare mitt starka intresse och driv för träning. Dock fanns det vissa besvikelser i det utifrån min synpunkt men det är en annan historia. En av deltagarna har obotlig cancer och jag fascinerades av hans driv, hans glädje, hans entusiasm och gnista, trots en dödsdom hängandes över sig. Det är en stark förebild tycker jag.

Jag har en vän till mig som tagit sig igenom en svår cancerdiagnos hos sin egen dotter. Jag kan omöjligt sätta mig in i det hon behövt ta sig igenom för att klara att hålla ihop för sin dotter, sin andra dotter, sambo och bonusbarn. Att dessutom i huvudsak vara ensam i det då biologiska pappan inte bor i detta land längre. Hon har varit grymt stark och med all rätt är hon helt slut nu när den värsta perioden av behandlingar är avklarad och det har börjat vända. Nu finns hennes tid att komma ikapp i sig själv, hantera all sorg och oro som funnits med längs vägen. Säkerligen ilska också.

Jag har en annan vän som fått en svår diagnos, cancer även där. En total chock för alla parter. Vad som rör sig i hans tankar och huvud har jag inte helt koll på men jag känner in och känner av vibbarna och det är svårt. Jag kan själv föreställa mig hur mycket som skulle snurra runt i mitt eget huvud. Jag kan inte svara på hur jag skulle reagera i en liknande situation då det skulle vara jag eller min man eller mina barn.

Det jag kan göra är att finnas där som vän, medmänniska. Att fråga och ställa frågor. Att höra av mig och inte släppa taget och springa åt andra hållet. Att fråga hur personen vill att jag ska vara om jag känner mig orolig för hur jag ska vara. En sak är säker, jag kommer inte att försvinna.

Jag kan också uppskatta än mer det jag har, sprida min kärlek, dela mina tankar, älska till fullo det livet gett, ger och kommer att ge just mig.

det lilla extra

Har du någonsin sagt den där kommentaren du hade i huvudet? Eller när du tänker extra på någon att faktiskt säga det och inte bara tänka?

Gör det nästa gång. Do It. Tänk vad glädje det kan ge, som du kan ge, till en annan medmänniska. Utan att det ”kostar” dig själv något….

Att se hur den andra lyser upp av din komplimang. Bara så enkelt som ett klädesplagg du tycker är snyggt, förmedla det. Det kan vara vad som gör att den andres dag vänder, eller blir ännu bättre. Våga!

Likväl som att skriva ner några rader till en vän eller bekant. Så enkelt som ”jag har tänkt på dig idag, hoppas du mår bra”, eller återkoppla till något du vet den personen skulle göra eller ska göra. Ett lycka till, eller en stilla undran hur det gått.

Jag har kommit fram till i mig att jag ska dela mer från mig, för det ger inte bara den andre utan även mig något. I mig genererar det styrka, glädje och energi.

En sak som jag uppskattar mest av allt bland mina vänner, det är de som faktiskt vågar tränga sig på. Då menar jag steget längre än ovan, jag menar också de som är snäppet rejält nära min kärna. De som vågar knacka på skalet, det taggiga, som jag kan sätta upp. Som faktiskt kommer in mellan taggarna genom att vara rakt på sak, eller att listigt snirkla sig in till det mjuka därunder. Det är grymt. Det är guld värt. Det är en riktigt vän.

Jag tar med mig det och tänker mig själv relativt rak. Inte i alla situationer, och självklart känner jag in från person till person och gång till gång, men bättre rak och tydlig än sväva runt som en skugga.

Lycka till!

rehab - dag 6 efter operation

Svullen och öm. Kort och gott sammanfattat hur det känns precis just nu. Jag klagar inte över det ömmande, självklart känns det när buken fått sig en brutal behandling och det är tre lager stygn på ett över 30 cm långt snitt och ett sår efter en dränageslang..... Svullen var jag inte riktigt lika beredd på. Visst, svullen runt buken, men inte svullen överallt. Svullen i ansiktet, svullna fingrar så vigselringarna inte passar. Tvi för det. Jag var precis nöjd med min kropp, nöjd med de resultat jag arbetar fram de senaste åren.

Jag jobbar på tillit, tilltro och tålamod. Jag vet att kroppen behöver sin tid, den ska få sin tid och jag ska ha tålamod. Jag ska enbart ägna mig åt lugna stillsamma promenader. För att underlätta blodflödet och läkningen, för att få frisk luft, för att stå ut. Jag vet att det tar tid att bli riktigt läkt.....

Det betyder inte att jag lider av att känna mig och vara svullen. Det är inte roligt.

Så fokus får fortsätta vara framåt. Att bygga upp igen, att vara snäll mot mig själv, att njuta av varje dag och vad den ger som är positivt och vackert.

Punka

I helgen som var kom en granne förbi och knackade på. Vi hade punka på bilen. Jag har aldrig fått punka någonsin förut på de dryga 15 år jag haft bil. Jag kan inte direkt påstå att vi blev överlyckliga sådär på lördag förmiddag. 

Det visade sig i alla fall bli lite av ett äventyr. Vår bil saknar reservdäck. Istället används ett kit bestående av lagningsvätska och kompressor. Tack och lov en äkta steg för steg for dummies bruksanvisning. Lätt nervösa var vi ändå att både pumpa däcket och att sen åka några km för att lagningamassan skulle komma på plats och däcket hålla tills byte. 

Det gick i alla fall bra, trots att bäst före datumet hade gått ut för länge sen. 

Dessutom passade vi på att stanna på affären. Inte den närmast hemma dock.... Maken vägrade. Han hade mysbyxor och en sak är säker i makens värld, man går inte ut bland folk i mysbyxor.....

Så blev det. Mysbyxor för oss båda, plus att jag tog makens skor för jag hade tjocksockor på mig hemma som jag inte orkade ta av. Vi skulle ju bara laga däcket....

1 oktober - operation

Så var dagen kommen..... Äntligen får jag lov att säga. Det har varit ett fast beslut men ändå en viss oro. En operation är alltid en operation...

Igår kväll duschade jag och svampade med descutan i två omgångar. Nagellacket åkte av. Alla smycken likaså. Extra mycket pussar och kramar på barnen och maken och en hel del tankar snurrandes i huvudet. En halvdan natt för både mig och maken och upp i ottan för att ta två omgångar descutan igen innan jag tog bussen strax efter 6. 

Väl på plats mer och mer pirrig och fundersam och tårar men tack vare fin personal i alla former ändå tryggt i grunden. Jag fick byta om till sjukhusskjorta (de är alltid sköna) och tubsockor. Otroligt sexigt. Samtal med narkossköterska, narkosläkare och kirurg. Samt då en del fotande och ritande på magen min. 

Pumpen satte jag på armen. Sköt in "pucken" i överarmen igår och fiffigt nog stoppade jag ner den i animas vadväska som sitter hyfsat bra på överarmen min Blodsockret var way to high imorse men har hållt sig i skinnet efter operationen. Jag har ökat basalen och så lär det få vara de närmsta veckorna med tanke på hur stilla jag kommer att vara och hur väl rehabiliterad jag kommer att bli. 

Att bli sövd var inte roligt. Även om det gick snabbt. Känslan i kroppen när sköterskan sprutade in lite medel först var sjukt obehaglig. Att vakna upp var inte lika traumatiskt förutom att det smakade apa i munnen. Tre saker var det första jag sa på uppvaket. Hungrig. Smakar apa i munnen. Glasögon tack. 

Jag fick komma till avdelningen med singelrum efter cirka två timmar på uppvaket. Skönt. Vad har jag mer hunnit med de senaste timmarna.... Jo, blivit "hög" och illamående på citodon, varit och kissat, druckit ett par liter, ätit smörgåsar och druckit te. Smsat, pratat i tele. Slumrat en timme. Tittat alldeles för mycket på tv. Allt med konstant mer eller mindre smärta. 

Dessutom förstås smusslat fram tre flaskor homeopatmedel som jag börjat sippra på.....

Dränaget slipper jag förhoppningsvis imorgon när jag åker hem. Nu väntar en vecka väldigt stilla sen lugna promenader och om ett par månader bör jag vara lite tillbaka till mitt gamla aktiva jag!