SPA vistelse

Ett knappt dygns vistelse på SPA. Närmare bestämt Skepparholmens SPA. Som balsam för själen för att vara klyschig.

Jag började min fredag med att styrketräns med en vän, sen arbeta lite, ett jobbmöte och så vidare direkt till SPA. Jag hade en behandling klockan halv två. Hot Stone Massage. Varmt och skönt. Välbehövligt.

Checkade in. Gick till rummet och fortsatte varva ner.

Första pinglan, A, trillade in runt halv fyra tiden. Vi gick på afternoon tea och hade mys, åt gott, pratade om allt och inget. Typ. Nästa pingla, S, trillade in vid 18-tiden. Då A gick på ansiktsbehandling. 

Vi andra två låg i vilstolarna och pratade och njöt. Jag tog ett glas vitt. Sen samlades vi äntligen alla tre.

Vår fina vän, som jag skulle delat rum med, fick dessvärre ställa in då hon åkte på vinterkräksjukan. Inte en rolig upplevelse. 

Kvällen fortsatte med en god trerättersmiddag då vi delade på en flaska rött. Skrattade mycket.

Jag skrattade faktiskt mer än vad jag gjort på länge och det var en underbar känsla. Jag minns inte ens när jag skrattade så mycket sist.

Efter den goda middagen samlades vi en stund på rummet och drack upp bubblet och fnissade lite till. Tre starka kvinnor med sin egen tro på saker och ting fast ändå förmögna att lyssna in andras tankar och åsikter.

Lördagen inleddes med god frukost buffé efter en bra natts sömn. En del tankar och diskussioner kring förhållanden, ekonomi med mera.

Sen SPAade vi genom att sitta i utomhuspoolen och snacka skit. 

Summan av kardemumman en god vistelse med trevligt sällskap och mycket kärlek. Jag ser fram emot nästa tillfälle och då hoppas jag vi alla fyra kan samlas. 

Långfärdsskridskor - premiär

Idag var det premiär för mig. Igår köpte jag långfärdsskridsko-paket. Pjäxor, bindningar och skenor. Jag skulle åka med en vän till mig idag. Dessvärre blev han beordrad in på sitt arbete där det var kris. Jag fick tänka till och tänka om. Med tanke på töandet som väntar ville jag verkligen ut som idag.

Mina tjejer fick följa med. Deras skridskor är hos pappan, men vi letade fram två par. Yngsta vägrade mina med taggar så hon fick ta bonussonens, typ 1,5 storlek för stora. Äldsta fick ta makens, typ 1,5 storlek för stora. På med tjockskockor bara!!!

Jag tog själv dubbla sockor. Vill inte frysa om fötterna. En klassiker jag alltid gjort alla gånger jag åkt skridskor. Å andra sidan är dessa pjäxor fodrade och en helt annan sak, men i alla fall. Jag frös inte ett dugg om fötterna, tack och lov.

Efter inhandling av två par isdubbar till så valde vi att åka till Ängsjö för att ge oss ut.

Vilken upplevelse. Frihetskänsla. Vackert. Lagom kallt (kring nollan). Rätt bra is med lite undantag. Vi fikade te och nötter + fiberlakrits. Tjejerna åt kex också. En timme åkte vi. 

Jag tycker det är så coolt att det här landet bjuder på sådana ytterligheter. Nu åker vi skridskor på en fryst Mälaren, om några månader simmar jag i Mälaren och njuter minst lika mycket av den upplevelsen.

Jag är glad att jag fick dela upplevelsen med mina döttrar. 

Jag åkte först som en riktigt bambi på hal is, men sen rullade på. Visst, spänd i vristerna och därmed ont i vristerna av ovanan. Men härligt. Yngsta kämpade på riktigt bra, trots att de var lite för stora skridskorna. Äldsta var bäst av oss, grym på skridskor kort och gott. 

Nu ser jag fram emot fler turer med glädje.

foto från www.jarfalla.se

Min träning - fokus maraton

Jag är inne på nionde veckan i mitt maratonupplägg.

Helsingborg maraton är i september i år. Det är långt kvar till dess, men jag vill vara så väl förberedd som möjligt för att genomföra mitt första maraton.

Löpning är något som jag får arbeta mycket med både fysiskt och psykiskt. Det har alltid varit så för mig. Mitt löparsjälvförtroende har varit i botten och jag arbetar med min mentala styrka kring löpningen nästan varje pass.

När jag anlitade en personlig tränare för att få upplägg och förberedelse inför Halvklassikern skulle vi köra ett pass utomhus vilket inkluderade att springa en bit. Jag grät… Jag upplevde mig som tjock, tung och helt värdelös som inte orkade springa ens några minuter.

Jag har kommit en bra bit på vägen sedan dess. Jag genomförde Halvklassikern. Jag genomförde även en Svensk klassiker. Det vill säga jag ”tog mig runt” hela Lidingöloppet.

Jag skriver ”tog mig runt” då jag fick problem med knät under loppet. Surt nog. Jag var riktigt pepp till starten och hade bestämt mig för att hitta en person med lagom lugnt tempo och haka på för att få draghjälp. Tyvärr efter halva sträckan ungefär började knät göra ont. Något jag aldrig varit med om tidigare. Smärtan ökade markant tills jag fick gå större delen av sista milen.  Lidingöloppet är rätt backigt och jag var tvungen att gå baklänges ner för vissa backar på grund av smärtan.

Det tråkiga var att jag egentligen inte var så trött när knät tvingade mig att gå. Det innebär att jag är sugen på att göra om Lidingöloppet vid ett senare tillfälle.

Sedan Lidingöloppet har jag känt av knät ibland. Det sägs att när man väl drabbats är det lättare att känna av det igen. Jag har också en historik av hälsporre. Vid Lidingöloppet fick jag hjälp av en granne som är sjukgymnast. Hon tejpade mina hälar för att skydda mot hälsporre vid loppet. Det fungerade galant och jag är så tacksam för det. Jag har haft hälsporre både på högra och vänstra sidan,

Utifrån erfarenhet och tillbakablickar vill jag att min kropp ska vara i så bra fysisk och mental form som möjligt. Det är därför jag följer mitt maraton-upplägg. För att i lagom takt belasta kroppen mer och mer och därmed undvika skador och överbelastning.

Jag tränar löpning tre pass i veckan, några av veckorna är det bara ett pass. 

Upplägget är att första passet innehåller intervaller som är ganska korta, andra passet innehåller långa intervaller och det tredje är ett distanspass som successivt ökas på i minuter. Jag har hämtat upplägget från boken Stora löparboken för kvinnor, skriven av Lovisa Sandström och Jessica Almenäs.

Mentalt arbetar jag genom att ge mig själv positiva inputs under träningspassen. Jag visualiserar mig själv springa ett maraton, springa i mål. Jag tar till vara på de stunder jag har flyt i löpningen och försöker hålla kvar den känslan.

Ryggsmärta

Jag har haft problem med ländryggen.

Mitt problemområde har annars generellt senaste åren varit skulderbladen. De som används mycket vid simning, skidåkning, rullskidor, vilket jag ägnat en hel del tid åt.

Innan jag påbörjade min PT-utbildning gick jag till min naprapat och han behandlade ryggen min.

Under utbildningen var den ok, kändes av lite ibland men inte så att jag var hindrad av den, förutom sista dagen i samband med examinationen. Min kollega som skulle vara PT åt mig fick tänka om hela sitt upplägg mitt i passet då jag började gråta. Mest för att jag blev förbannad på att jag kände mig begränsad på grund av smärtan.

Sedan examinationen har ländryggen strejkat. Jag har konstaterat under utbildningen att jag har en extrem stel ländrygg. Det ska finnas en viss rörlighet i den, men inte i min.

Jag har fortsatt gå till min naprapat, jag har fortsatt min träning, jag har haft mer eller mindre ont. Tills.....

Jag gav mig tusan på att jag skulle ta tag i det på allvar. Uppenbarligen räckte det inte att gå till naprapaten med för långt emellan. Så jag har använt foamroller envist en gång per dag. Rullat där det smärtat som mest. Rumpan, länden, i ett antal olika vinklar. Båda sidorna förstås.

Så släppte det. Rullandet, en del stretch, fortsatt träning och en byte av sida i sängen gjorde susen.
Foamroller, eller SMR Self Myofacial Release är inte att förakta. Jag rekommenderar det varmt.

Det finns förstås mängder av varianter. Jag gillar mest den gulprickiga varianten just nu. Den är ganska hård och känns. Den "knottriga" blir lite av en annan sak, men funkar utmärkt den med. En boll (typ bandyboll) går utmärkt att använda för att gräva sig in lite extra på de områden som behöver det.

Känslan efter att ha använt foamrollern är värmande, frigörande och skön. Enligt min uppfattning.

Känslan när jag insåg att, det gör inte ont längre, den är en enorm lättnad.
Att dessutom kunna köra olympiska lyft / tyngdlyftningsträning all in igen är så härligt. Jag gillar det skarpt!

Vintercykling

En vän till mig är en äkta cykelfantast. Jag beundrar honom som cykelpendlar till arbetet året om. Få undantag. Enkel cykelväg till arbetet tar honom ungefär en timme, förutom på vintern då det tar en dryg timme. 

Han har cyklat Vättern och Siljan runt ett antal gånger.

Vi har cyklat en del långpass tillsammans under sommarhalvåret. Något lite runt ikring med utgångspunkt från där jag bor. Hans arbete ligger nämligen bara några km från mig. 

Vi har även möts upp vid Brommaplan eller på Ekerö och cyklat långpass där ute. Liksom många andra cyklister skall sägas. Det finns en del vackra vägar där, transportstäckan dit ut är dock mindre skoj. Jag har tagit bilen till Drottningsholm och börjat min cykling därifrån några gånger. Tillsammans med vänner.

Nu frågade iaf min vän om vi skulle ta en runda för en vecka sen ungefär. Snö och kallt. Varför inte kontrade jag, om du hjälper mig byta däck till dubbdäcken. Sagt och bestämt. Vi körde en byta-däck skola (så nu har jag ett hum om hur jag ska göra) och gav oss iväg.

M hade en tanke på vår runda och den var suverän. 

Jag är utanför min bekvämlighetszon redan vid just vintercykling eftersom jag är ovan. Förra vintern cyklade jag 2-3 ggr till arbetet.

Nu gav vi oss dessutom ut på skogsvägar. Solen på väg upp, blå himmel blandad med lite gråa områden som snön kom singlande ifrån….

Skog. Längs mälarens kust. Underbart. Livskvalitet.

Samtidigt asjobbigt. Jag var som sagt rejält utanför min komfortzon (rädd för att ramla, fast å andra sidan tänkte jag att hjälmen skyddar mig). Det var psykiskt utmanande att cykla på de vägarna. Det var även fysiskt utmanande då jag för det första inte cyklat på 2-3 månader och för det andra enbart cyklat landsväg på racer.

Att köra cyclecrossen på detta underlag och med snö är mycket tyngre och det kändes rejält i både lår och puls. 

I vilket fall var det ett pass fyllt med glädje och livskvalitet. Njutning för själen. Jag får ganska ofta high-on-cycle-moments när jag cyklar, likaså denna gång. 

Sträckan i skogen tog förstås sin tid men vägen hem var längs med gångvägar och bilvägar och där rullade det på lättare. 

Jag klädde mig riktigt bra utifrån temperaturen, tror det var runt 7-8 minusgrader. Dock frös tårna, det klassiska när det är cykling. De stackarna sitter alldeles still i cykelskorna. Men efter ett fotbad tinade dem upp igen.

Pussel för träning

Häromdagen fick jag frågan hur jag hinner träna och vara småbarnsmamma samtidigt.

För mig hamnar det om att prioritera och vad som motiverar och vilket mål som du har. 

Nu råkar det vara så att vi har stora barn i huset halvtid, de stora barnen är mycket bra på att ta hand om lilleman. Lilleman är heller inte direkt något småbarn längre, han är ändå hela 6 år redan. Visst, han är inte ensam hemma än, men snart så….

I vilket fall. 

Prioriteringar.

Sätt upp ett mål som är realistiskt och tänkt igenom hur du vill nå dit. Det kan till exempel vara att anmäla sig till ett lopp, eller att träna ett antal pass per vecka. 

Sätt sedan upp delmål, var tydlig för dig själv vad målet innebär och låt delmålen vara så jordnära att du faktiskt kan uppnå dem, men med en del arbete förstås. Att uppnå ett delmål eller ett mål är en positiv känsla som ökar på den positiva spiralen.

Jag tänker att det finns alltid tid till motion om man vill. Det handlar om att se över dygnets timmar och göra en prioritering. Hur lång tid vill du att passet ska vara? Vad vill du träna? Hur kan du träna det? 

Livspusslet är inte alltid det lättaste och ofta handlar det om att planera. 

Kanske finns tid att ta från att sitta i soffan och titta på tv. Det kan vara värt att gå upp en timme tidigare på morgonen när du inte behöver lämna barn, för att träna. 

Det kan tränas på lunchen.

Har arbetsgivaren en friskvårdstimme att utnyttja så kan du använda dig av den tiden under ordinarie arbetstid. 

Beroende på vad det är för mål du har satt upp så innebär det olika mycket som du behöver satsa. OM du är motiverad. Jag har mål uppsatta som innebär att alla pass jag genomför är inte roliga, men de är en kick när de väl är genomförda och jag har en plan över upplägget och jag tänker följa den planen. Jag vill att när jag genomför målet ska det inte vara en plåga utan det ska även vara en upplevelse att ta med sig och minnas positivt längre fram.