cgm och infusionsset

Nu har jag, för första gången med pump och andra gången i livet, cgm. Kontinuerlig blodsockermätning. Himla fiffig uppfinning för oss diabetiker. Jag hade knappt hört talas om det innan diabetes-träningslägret i januari. Nu sitter jag här, sju månader senare, med pump sen fyra månader och cgm mätning. Det är så grymt bra! Jag bad om det för att se hur värderna artar sig under ansträngning, det vill säga triathlon på söndag. Jag tänker att det kan vara bra att se hur trenden artar sig, på väg ner eller på väg att bli för högt, så att jag kan parera under loppet.

Därav har jag nu två saker in i kroppen, två små slangar kan man väl beskriva det som. Infusionssetet som jag alltid har, det är där insulinet förs in genom att pumpen trycker in det den ska. Jag tycker att det går mycket smidigare än jag någonsin vågat hoppats på att "sitta ihop" med pumpen. Dessutom mår jag bättre, dels för att det konstant förs in korttidsverkande insulin, dels för att jag testar mitt blodsocker flera gånger dagligen, vilket jag inte gjort på många många många år innan.

På tillfälligt besök har jag även cgm (dexcomG4), en sändare och en sensor. Tyvärr en dyr kostnad att köpa privat, men denna gång har jag fått det beviljat från min diabetessköterska. Jag hade flyt, sändaren var "ledig" just när jag behövde den. Tack och lov skickade hon med en extra sensor, den hon hjälpte mig visa och satte, den lossnade på vägen hem eftersom jag och maken cyklade (troligen för svettigt, klistret han inte sätta sig ordentligt, och jag svor långa ramsor). Sensorn skjuts, liksom infusionssetet, in och mäter blodsockret med korta mellanrum dygnet runt, så jag får ut dels diagram i pumpens display, men kan även se med hjälp av pilar om det är på väg upp eller ner eller håller sig stabilt.

Någon som är nyfiken eller vill ställa frågor, bara att höra av sig!

livet är en berg- och dalbana, som vanligt, hade bara förträngt det

Så är det bara. Tittar omkring mig, den ena vännen är på väg upp, sakta, starkare. Den andra har sin period av tunghet, som brukar hålla i sig upp till några månader, den tredje som har en oro att ta hand om, en oro för mycket för att vara hälsosamt, vilket är smärtsamt medvetet. Den fjärde har arslet fullt och samtidigt ska det tampas med krångliga relationer. Den femte ska ta tag i andra saker i sig själv och relationen.

Jag då, jo. Jag får min beskärda del. Det har varit en tung vecka. Jag har varit trött trött trött. Trodde att jag skulle bli piggare nu är vi landat på hemmaplan och är bland mina saker. Snarare tvärtom, jag har varit för trött. Hann med en power nap idag, det var den skönaste sovstunden på länge. Då har inte ens skolan kört igång än och tjejerna har varit hos sin pappa en och en halv vecka. Ok, en 4-åring i trots men han är på dagis den här veckan. Samt förstås delade åsikter med krysset och det äter tyvärr för mycket på mig.

Bläh säger jag och längtar efter storvinsten och närhet till vatten, längtar energi och frid i själen. Bita ihop och kämpa på..... Imorgon är en ny dag!

Brev

Jag har alltid tyckt om att skriva. Det har varit en sorts terapi nästan. Jag har skrivit dagbok större delen av min uppväxt, från att jag lärde mig skriva till 20-någonting. Sen brände jag alla.... För mycket ångest i dem. 

På senare tid har skrivandet fått mindre plats. Dagbok är jag inte intresserad av längre, med undantag för att samla på bra och positiva upplevelser. Fast inte ens alla de upplevelserna skriver jag ner. Denna blogg är ett utrymme för att skriva. Kanske något mail här och där....

Dock. Jag skickade ett riktigt brev härom dagen. Ett äkta handskrivet brev, postat med frimärke och allt. Till min väninna västerut, en krutdam på 75+.

riktigt riktigt irriterad

Jag är så irriterad på insidan så det kokar tidvis. Ja, jag vet att det egentligen till stor del är sorg och att det till stor del ligger hos mig, men jag kan inte hjälpa det. Jag är arg. Jag är ilsk. På mångt och mycket.
Jag är ilsk på personer som lovat höra av sig men inte gör det. Jag är ilsk på min son när han visar sin värsta sida. Jag är ilsk på min man utan att han egentligen gjort något. Jag är ilsk på min mammas sjukdom (som hon självklart inte kan rå för, därav inte arg på henne, utan på att det blev såhär, så var det inte meningen att det skulle vara). Jag är ilsk på allt skitsnack. Jag är ilsk på dryga kommentarer. Jag är ilsk på brist på hänsyn trots vetskap om omständigheter. Jag är ilsk på tystnad. Jag är ilsk på omständigheter som jävlas. Jag är ilsk på somligas attityd och knäppa idéer. Jag är ilsk på mycket.... som du märker. Jag kan inte ens skylla på en viss tid i månaden. Det kanske till och med är min ilska som kokar sönder saker här hemma då det går troll i köket. Både på maskiner och porslin.

Tokgrina. Jo, det har jag gjort en gång den senaste veckan redan. Det lär ske igen.....

Semesterbubbla fas två

Jaha..... Brottas med mina issues. Semesterbubblan fas två lider mot sitt slut. Det blir troligen ingen mer sådan det här året. Det tynger trots att jag kämpar för att visualisera en rik färgglad höst. 

Min semesterbubbla var väl behövlig och den har varit mestadels bra. En del tyngre stunder men det är nog en del av mig hur jag än gör vekar det som. Det går inte att fly från allt på insidan förstås...

Stundvis känns det bara tungt och mörkt. Det finns så mycket längtan och önskan men dimman är både mörk och tät och näst intill ogenomtränglig. 

Vad vill jag egentligen med mitt liv. Vad fyller på. Hur skapa energi och glädje....

Jag ber för ljuset och glädjen. Jag ber för att hitta min stig och min mening. 

Unnat mig

Jag har verkligen passat på att unna mig! Ja med närodlat alltså. Lokalt odlade rödbetor i två omgångar hittills. Morötter, sådär härligt jordiga när jag köpte dem. Hallon, inte gratis men stoooora och gooooda.

Senap. Potatis. Saffranspannkaka. Salmbärssylt. Tomater. Te. 

Gott och igen: livskvalitet

I väntans tider....

Sen kväll mitt i semestern. En vistelse på "öin" som alla våra somrar vi haft tillsammans. 

Frukost äter vi ute på baksidan, i morgonsolen. Solen tar som bara den och nu börjar vi alla få den "klassiska" bruna färgen man ska få här. Vattnet är långgrunt och det varmaste vi haft någonsin skulle jag våga säga.... Jag trivs. Detta är livskvalitet. 

Nu hoppas jag att åskan de sagt ska komma faktiskt kommer. All respekt för naturen och åska är mäktigt. Jag älskar den. Blixt, muller och en gripande kraft och energi som vi inte kan rå på utan bara beundra och respektera!