Goda nya året

Så var det dags för ett årsbyte igen. Vi lämnar snart 2010 bakom oss och ger oss in i en ny årscykel. Det känns för mig spännande och kul, jag ser fram emot nya äventyr och utmaningar.
Men först, ett värdigt avslut! :D Firande med fina vänner och hela familjen min samlad. Vad annat kan jag begära! Det blir en god eftermiddag och kväll och natt. Goda vänner, god mat, god dricka!
Så, ett gott nytt år önskar jag er alla!

en mellandag till

Jag borde sitta och plugga juridik och hinka te, men jag ska..... snart!
Alla barn samlade idag igen, härligt. Ledsen tjej för att det är tungt att åka mellan mamma och pappa mindre roligt att höra, men fullt förståeligt. Stackarna. Det är inte lätt för dem. För min del får de gärna vara med och bestämma lite mer hur de vill göra, men det är svårt för dem att veta. Jag låter det vara öppet och tröstar och pratar med dem.
Planerar morötter för mig själv under nästa år, för att jag ska hålla mig igång, lyckas hålla mina löften till mig själv. En liten bonus efter varje avklarad månad är väl inte fel tänkte jag. Alla knep. Som min vän skrev på sin blogg om sina nyårslöften, ett av dem var såhär ungefär "januari blir en vit månad (=inget godis, inga snacks, inga kakor, ingen alkohol)" Så har jag också tänkt mig att 2011 ska börja. Rejäl start.
Längtar efter min man som var tvungen att arbeta mellandagarna, men är ledig nästa vecka iaf.
Jag har som ofta funderat på livet, vad som varit, vad som ska komma, här och nu. Kunde inte somna direkt igår kväll så flertalet saker snurrade i huvudet på mig.
Fick mitt betyg från psykologin och är helnöjd! Jättekul! Det går bra i skolan, är tacksam för det. Får ofta höra frågan hur jag orkar med alla barn och allting, men det går. Jag är faktiskt rätt strukturerad ändå, mer än vad jag trodde jag skulle klara att vara.
Så, det är väl dags att ge mig in i juridikens värld nu några timmar. Ikväll är det handling på schemat (inför nyår) och imorgon är det städning, vika tvätt (om inte idag), bakning och så är det lilla julafton här med alla barn och mor och far.

Trust

Lost in a dream
Nothing is what it seems
Searching my head
For the words that you said

Tears filled my eyes
As we said our last goodbyes
This sad scene replays
Of you walking away

My body aches from mistakes
Betrayed by lust
We lied to each other so much
That in nothing we trust

Time and again,
She repeats let's be friends
I smile and say yes
Another truth bends,
I must confess

I try to let go, but I know
We'll never end 'til we're dust
We lied to each other again
But I wish I could trust

My body aches from mistakes
Betrayed by lust
We lied to each other so much
That in nothing we trust

God help me please, on my knees
Betrayed by lust
We lied to each other so much
That in nothing we trust

How could this be happening to me
I'm lying when I say "Trust me"
I can't believe this is true
Trust hurts
Why does trust equal suffering

Absolutely nothing we trust

Väntan......

Jag har så mycket spännande att se fram emot, saker som ska ge mig pusselbitar till mig själv och min väg här.
Inom en månads tid kommer jag se min aura målad och tolkad, göra en regressionshypnos, åka på trumresa. De senare två har jag längtat efter länge, det har legat i luften. Nu har tillfället öppnat sig!
Förutom detta ska träningen igång igen, längtar efter det med. Den får mig att må bra. Senhösten / vintern hittills har varit trög på den fronten annars. Promenader till och från skolan iofs, med tung rygga. Men jag behöver riktigt träning. Vi har varit sjuka i omgångar tyvärr. Men nu är det dags att komma igång igen. Längtar.
Men först, njuta av mellandagar, fira försenad julafton med barnen och välkomna det nya året tillsammans med goa vänner!

Caroline

"Och jag har inte bara fantasi, jag känner rädsla. En rädsla för att det skulle kunna hända mig. En rädsla för att jag är så jävla osäker att jag aldrig skulle klara av om någon lämnade mig. Det har varit så hela livet, jag har väntat jävligt länge med att kasta mig in. Jag vågar gå på tunna isar och balansera på höga staket men jag vågar inte ge mig själv till vem som helst. Men det ser jag som sunt."

citat ur Hjälp, vem är jag?

Juldagen

Jag, maken & Leo har tillbringat hela dagen i pjamas/nattlinne/morris/mjukiskläder.
Ätit god mat. Tittat på klappar film och serie. Spelat gitarrhjältar så fingertopparna ömmar. Myst. Fikat. Njutit av ledighet från studier, jobb och dagis.
Ändå, vi har en hel dag kvar. Lyxigt. Det var länge sen. Tid att ladda. Tid att bara vara. Tid att umgås.

En god jul

Jag har haft en grym julafton. Än av de bästa faktiskt, förstås en sak som saknades bara, mina tjejer. Men, det var pappans tur i år, så det är bara att acceptera och gilla läget. Nästa år är det min tur igen. :)
I alla fall.
Vi firade julafton hemma hos mina föräldrar. Det var varmt, lugnt, skönt, en mysig stämning. Alla var glada och nöjda. Leo var på hyfsat bra humör också, röjde runt och busade en del.
Vi åt god mat. Hembakat vörtbröd (det blev grymt gott), hemgjord vit glögg, griljerad kalkon, hemgjord inlagd sill, hemgjord kräftströmming, köttbullar, prinskorv, hemgjord rödkål, julknäcke, rödbetssallad, hemgravad lax, hemgjord gravlaxsås. Ja, jag har säkert glömt något smarr nu.
Vackert dukat bord med röd duk, en vacker brun träljusstake som varit i familjen många många år, gröna servetter. Smakfullt. Tända ljus.
Julkalendern och Kalle pausade ätandet, sen blev det efterrätt. Jag hade för första gången gjort passionsfruktbrulée med hallon till. Det var poppis hos alla. Kul!
Julklappsutdelning på det. Fina julklappar som gavs bort, jag var jätteglad för mina, jag fick tre saker som jag verkligen önskat mig från mor och far.
Packade ihop oss och åkte hemåt vid femtiden kanske. Då var Leo helt slut.
Hem och mös med egen julklappsöppning, rödvin, guitar hero på PS3 (som Tomten så snällt lämnat på morgonen). Kramp i handleder och ömma fingertoppar på kuppen, men kul är det! (Dags att pensionera våra gamla PS2 spel tror jag minsann....).
Avslutade med lite BRfilm.
Jag önskar och hoppas att alla mina nära och kära har haft en minst lika fridfull och mysig julafton som jag. Det är ni alla värda!
Idag blir det mysdag i min nya morris och tofflor hela dagen! Kanske lite guitar hero, Generation Kill, Kent sing star..... Förstås en hög med god mat också!

Fnul

Sitter här framför datorn och skulle tänka mig att lägga in ett inlägg i bloggen. Men det är tomt, tyst, endast huvudvärken som känns.
Jag har faktiskt haft mindre huvudvärk sista tiden (tack Gunilla), men senaste dagarna har den pockat på lite igen. Det har troligen gått för långt sen förra behandlingen och jag får väl starta om igen efter juloch nyårs uppehållet. En juridik tenta på 7p väntar.
Liten börjar äntligen resa sig och stå själv.
Brudarna har åkt till sin pappa. Jna åker till sin mamma imorgon (efter ett halvår på heltid hos oss är det dags för varannan vecka igen). Vi har lite smått och gott kvar att fixa innan julafton. Jag har en föreläsning kvar. Vi ska göra ett besök på tippen. Handla de sista grejerna på coop och på systemet. Jag hoppas på att vi blir klara med det imorgon så kan vi ägna torsdagen åt att vara hemma, inne, mysa. Vi tre. Jag, maken och liten.
Juldagarna hoppas jag på mysigt besök. Jag hoppas på Lin, Gunilla, Kolan. Tid för samtal, äta och dricka gott, umgås. Vi ska träffa mor och far också.
Jag längtar till julen!

Bortgjord? & asgarv

Äntligen tid att vila upp, ladda om, tid med mig själv, med min man. Själva. Med Leo. Som också verkar gilla att ta det lite soft med sin mamma och pappa närvarande bara. Goseungen har varit på bra humör, lika charmig som vanligt.
Jag har, som grädde på moset, fått två riktigt sköna garn ikväll.
För det första skulle man kunna säga att jag och min intuition kom lite i otakt. Våra grannar har varit bortresta ett tag, vi vet det pga hans pappa som "skvallrat" till oss att de skulle åka utomlands och gifta sig i december. Själva har de inte sagt något. Vi har skottat åt dem och gått lite upp på deras trapp för att det ska se lite bebott ut, trots totalt nedsläckt hus i två tre veckor. Iaf, jag var uppe och la Leo i sin säng och fick bara en känsla av att nu, nu är grannarna hemma igen. Så jag bestämde mig för att gå raka vägen ner, slänga upp ytterdörren och se om det var tänt hos dem. Det vara bara den lilla detaljen att precis när jag slänger upp dörren är de på väg fram till sin ytterdörr, alltså precis hemkomna (och knallbruna, iaf han). Jag slänger ur mig. "hej hej, välkomna hem" och slänger igen dörren igen. :D :D :D Jösses amalia, vad ska de tro om mig... Ha ha. Jaja, jag bjuder på det!
Sen körde maken och jag SingStar. Han hade lovat mig att köra duell i Petters "Det går bra nu". Det gjorde vi. Han råkade få lite blodad tand så vi körde några låtar till. Min käre make är så galet skev, så när han väl kör så kör han helhjärtat. Dvs det inkluderar dans och moves passande till låten ifråga. Jag skrattade så jag fick ont i magen när vi körde The Darkness "I believe in a thing called love". Så sjukt roligt att höra honom (försöka) sjunga den, den är rätt så hööög i tonerna kan man säga..... Det var länge sen jag skrattade så mycket. Så HÄRLIGT!
Nu är det natti natti som gäller! Sov gott. Dröm sött. Det ska jag göra!

A single man

Jag har precis sett en film som berörde mig, A Single Man.
Otippad film, fanns tillgänglig för mig och maken och vi tog en chansning. Den var lugn och vacker och något sorglig också. Den fick mig att fundera. Fundera över vilka stunder i livet som ger något, som är värdefulla.
Filmen handlar om en man vars älskade efter 16 år tillsammans dör i en olycka. De har inga gemensamma barn. Vi får se en del av mannens liv, hur han hanterar sin vardag. Vilka stunder som lyser upp hans vardag. Jag kan inte låta bli att fundera över hur jag skulle hantera det när döden träder in i mitt liv. Vare sig vem det är i min närhet som går bort. Mina gudföräldrar gick bort när jag var 22. Min farfar gick bort när jag var fem. Jag minns inte så mycket av döden i de sammanhangen. Därmot nu, skulle det vara en helt annan sak!
Jag tänker också på vad jag uppskattar i livet, vilka små saker som får mig att le. Som förgyller min egen vardag. Det är värt så mycket.....

Ilska

När jag googlar på ordet ilsk på SAOB på nätet får jag upp följande;  om person: ondskefull, illasinnad, illvillig; äv.: ondsint, elak; lömsk; hätsk, fientligt sinnad (äv. med bestämning inledd av prep. emot); äv.: uppstudsig. Det är väl ungefär så det har känts för mig senaste dagarna. Så mycket ilska inom mig. 


Jag funderade för mig själv hur min ilska känns i kroppen. Jag vill inte bära all ilskan i mig, riskera att bli sjuk. Jag och vännen min har pratat mycket om ilska, och varit mycket arga sista tiden. Min ilska sätter sig i huvudet, jag får ont, jag blir varm på kinderna. Jag har inget pokerface, så är jag arg syns det och troligen känns lång väg. Troligen är jag inte så lätt att få kontakt med heller. Jag får en klump i magen och lite ont till sist om jag inte blir av med ilskan. Ilskan äter min energi, mina dyrbara reserver som jag egentligen inte har råd att förlora och när ilskan lagt sig är jag trött.
Vad vill jag helst göra när jag är riktigt förbaskad? Jo, stampa hårt i golvet och gärna skrika högt och länge så det gör riktigt ont i halsen. Ut med skiten. Alternativt är träning bra, rikta ilskan mot träningen och kör järnet.
När min ilska börjar bli okontrollerbar och inte kan hålla sig inom sina gränser utan börjar projiceras ut på "oskyldiga" så försöker jag gå undan. Jag går och lägger mig en stund, eller går ut på en promenad och tar lite luft, eller ringer en vän och spyr ut den för att kunna släppa sen. Lugna ner mig. Jorda mig igen.


En i min klass sa att hon blir så arg på att hon gråter när hon är arg. Tårarna kommer vare sig hon vill eller inte och det stör henne. Det känns som om hennes omgivning inte tar henne på allvar när hon gråter samtidigt som hon är arg, beskrev hon. 
Hur är ilska för dig? Var sätter den sig i din kropp? Hur blir du av med den?

stackars!

stackars mannen med medaljer
som bara putsar sina minnen
han sitter tyst bland gammalt skrot
kan inte se för allt sot
att ingen sitter mittemot

stackars hon som flyter med
som aldrig lärde sig ta sats
hon som ägnade all sin tid
åt nåt hon inte ville bli
för det var bara där det fanns en plats

stackars den som inte bryr sig
stackars dom som aldrig tyr sig
till andra än sig själva
stackars fåglarna i bur

stackars dom som stänger in sig
hundra dagar utan heder
stackars dom som lever så
stackars dom som tittar på
hur märkligt kan man må

stackars han som aldrig kämpar
han som säger stackars mobb
han som hamnade först i kön
och blev så nöjd med sin lön
att han glömde sitt jobb

stackars den som inte bryr sig
stackars hon som aldrig fryser
och alltid får vad hon vill ha
stackars hon som har det bra

stackars hon som ville opp
men inte började från början
i Skara står en man
som låter henne trampa på
och skrapa ansiktet i gruset

stackars han som aldrig gråter
fast han släpar på ett höghus
vad är det ingen ska få se
som ingen inte redan sett
och vart ska det där huset

stackars hämmade lakej
stackars mig och stackars dig
det är en konstig värld vi lever i
ingenting är vad man tror

Lars Winnerbäck, jag gillar den skarpt. Går att lyssna på den på hans hemsida.

Funderingar kring mig

Idag hade vi PF på skolan. PF står för Proffessionsspecifika Färdigheter. Det är ett intressant och givande ämne då det är lite mer praktiskt än bara teori. Vi får göra lite övningar, tid att reflektera mm.
Som avslutande övning på den här terminens tre gånger fick vi ett A4 med bilder på figurer i ett rum. Det fanns alla olika varianter. Några som satt och kramades i soffan, kramades i en trappa, en som låg framför en TV, en som satt med ryggen mot, en som stod lutat mot en vägg, en som knuffade en annan, en som pekade med hela armen, en som stod och sov i ett annat hörn, en som gjorde kaffe, en som delade ut kaffe, en som tog emot kaffe med flera.
Jag kände mig som figuren som satt med ryggen mot, alltså vänd in mot alla andra figurer men ändå lite själv på en kudde på golvet. Var och en fick berätta om sina funderingar utifrån den gubben man valt. Många sa att de var glada över att vara i den här klassen, att de trivs med alla i klassen osv. Jag trivs också i klassen, jag är tacksam över att jag kom in på en  här utbildningen, det finns många trevliga människor här. Ändå känner jag mig lite ensam, lite på kanten, udda liksom. Det gör mig ledsen. Det gör mig också lite irriterad på mig själv. Jag vet att jag besitter mycket resurser, jag är smart, klok, eftertänksam, ärlig, rar. Jag upplever att det inte alltid kommer fram. Jag upplever att jag låter mig bli vid sidan av. Jag tar inte den plats jag är värd att ta och jag vet inte heller hur jag ska ta den eller hur jag vill att den platsen ska se ut.
Känslomänniska som jag är suger jag in alldeles för mycket, jag måste vara rädd om mig, rädd om mina energier, ha mitt skydd uppe för att inte ta in för mycket, ta åt mig för mycket, feltolka. Jag är rädd för att bli sårad.
Jag bär med mig min tro, min tro på andligheten, min tro på det "alternativa" vilket just idag gör att jag känner mig väldigt väldigt udda och sårbar.

Töntarna (Kent)

Så häng dom högt
Så häng dom långsamt
Men häng dom högt
Jag kräver hämnd
En tidig morgon
Född till tönt

Så lägg dig ner och sov, lilla syster
Bara lägg dig ner och bida din tid nu
Jag vet, du vet vad som måste ske nu
Jag tror stenhårt på din plan
Häng dom högt, häng dom högt

När du grät på festerna
Var jag aldrig bjuden in
Du föll isär inför gästerna
Jag byggde upp dig bit för bit, igen
Bit för bit, igen
Bit för bit, igen

Så blev jag expert på att vänta själv
Man vänjer sig snabbt, man väntar på nån
Glasögonormen reflekterar ljus, skjutsar dig hem, villkorslöst
Bakpå min cykel höll du mig, som i kramp
Du landade hårt, du var nog alltid sjuk

Tredjeadventhelgen

Jag har haft en fantastisk helg, trots att jag varit förkyld och egentligen lite hängig och trött. Ändå, den var så bra. Jag inledde fredagen med en snabb middag bestående av tacos med hela familjen.
Klädde upp mig med klänning, strumpbyxor, stövlar, smink, smycken. Packade dricka, kladdmuffins och gav mig ut i kylan för att ta mig till Solna för klassfest med nobeltema. Jag var lite skeptisk innan ska jag erkänna, men jag hade så roligt och trevligt. Drack bubbel och minglade och åt fingerfood med klassisarna. Blev hämtad av maken sen, väldigt lyxigt och skönt.

Lördagen gick i pysslandets tecken. På morgonen klev jag upp supertidigt (av makens misstag) men njöt av det. Jag fick en knapp timme själv, med te och meditation och när tjejerna klev upp hann jag mysa med dem innan jag tog bilen för att ge mig av till söder. Jag ställde upp som patient på akupunkturskolan där min kära väninna går. Det var en lite annorlunda och intressant upplevelse. Till vissa delar påminde utfrågningen om en homeopatikonsultation.
Hemma till lunch. Efter den, vid halv ett tiden, kom ett par extra sötnosar och så var det pepparkaksbak med sju barn. Några droppade av efter en stund, av olika anledningar, men tre av brudarna höll ut tills degen var slut. Det blev jättegoda och fina kakor. Såklart av hemmagjord deg.
På kvällen for jag och mina tjejer till Lene och hade pysselkväll med middag. Vi var tre barn, tre ungdomar och fem vuxna. Det är en tradition som Lene har och det är ALLTID mysigt och trevligt!

Så kom då tredje advent. Vi hade bakat och plockat iordning lite på förmiddagen. Halv tre kom fikagänget. Familjen Malin och PN vägg-i-vägg, totalt nio barn och sex vuxna var vi. Jättemysigt. Jag hade tänkt en massa levande ljus. Jag och maken bjöd på glögg och fyra sorters hembakat/hemgjort. Det var poppis.
Sen landade vi i en kvart eller så mellan innan Lin kom på middag och stannade tills det var läggdags. Alltid så härligt och glädjande att träffa henne. En närvarande färgklick är hon!

Jag är så nöjd med min helg, jag känner mig glad och trygg och lycklig över den. Gosiga maken och alla våra barn, trevliga människor runt omkring. Det kan knappast bli bättre!

En jättetidig lördagsmorgon

Hej och hå!
Vaknade med ett ryck vid tio över sex. Makens alarm gick igång, på mobilen, hans vardagsväckning, som han glömt stänga av. Jag klev över både liten och honom för att ta mig ur sängen och två våningar ner. Jag valde att inte klättra tillbaka över dem igen, utan tänkte att det är bättre att de får sova så länge de kan idag. Jag ska ändå iväg till akupunkturskolan och vara patient för en liten grupp. Ska vara inne i stan vid nio.
Jag la mig i vardagsrummet och njöt av tystnaden och lugnet. Absolut en guldstund att vara uppe först och inte vara stressad utan att kunna njuta bara. Jag passade på att meditera. Jag behöver än så länge mycket tystnad och lugn omkring mig för att få till det riktigt bra. Jag fick ett par möten i mitt andliga hus, alltid lika häftigt.
Mina tjejer vaknade rätt tidigt också, så nu sitter vi under varsin filt och tittar vi på Kung Fu panda. Mys med egen tid tillsammans med dem också, utan stress!
En bra start på den här dagen, trots en rejäl förkylning som vaknade till liv under natten! Dessutom väntar en mängd trevliga saker under hela fortsatta helgen också!

Strålande jul

Jaha ja, känningsmode igen. Mitt i natten. Jag passar på att lägga in en blogg.
Jag låter julkänslan fylla mig här i natten. Jag är glad att vi har snön redan och att den fått ligga så länge. Jag hoppas innerligt att kylan håller i sig och snön får stanna fram till årsskiftet och för min del gärna hela vägen fram till mars.
Igår hämtade jag paket på "posten". Det var en av mina julklappsbeställningar, jag tror den sista faktiskt. Möjligen har jag lite smågrejer att komplettera med, men annars är jag klar. Maken ska göra egen glögg och grava lax. Vi ska griljera vår kalkon. Jag suktar efter kalkon på julknäcke med senap. Mums!
Julmusik, glögg, slå in julklapparna tillsammans en kväll.
Tomten är far till alla barnen på DVD en kväll.
Eftersom vi har våra stora barn på nyår i år blir det två julaftnar för oss. En lugnare variant med maken, Leo och ett besök hos mina föräldrar. En med mer fart med alla barn samlade som infaller någonstans precis innan nyår. Att få se deras glada miner när de får sina paket.
I år ska vi klä granen ovanligt tidigt, redan i helgen faktiskt. Just för att de stora åker till sina andra hem sen och stannar där över julen.
Lucia på dagis börjar om nu med Leo. Julkalendern varje dag. Pepparkakasbak på gång igen i helgen. Adventsfika på söndag.
Jag är redo, jag har redan jul i kroppen. Det är MYSIGT med alla småsaker inför och jag njuter hela vägen fram.

Meditation

Äntligen fick jag till det. 30 mins meditation. Efter det blev jag en gladare och mer fylld människa. Ljuspåfyllnad-extra-large CHECK! Plus en bunt symboler att tolka och ta till mig av.
Oroa sig inte, jag kommer snart tillbaka.

Har du prövat? Jag är själv nybörjare och jag älskar det! Meditation får mig att slappna av, varva ner, ladda om. Jag kräver lugn och ro omkring mig under tiden, än så länge. Jag frågar min kära vän om hjälp när jag fastnar, eller om det är något jag inte förstår. Hon ska bistå mig med vägen ner till huset, det är min största utmaning än så länge. Jag har även träffat mitt inre barn i meditation, underbart och berörande. Jag rekommenderar det varmt. En paus i vardagen, i livet, i stressen.

Lycka till!

Om paus anhålles - bekräftat?

Paus tack!
Paus från människor som inte kan ge ett svar på en rak och enkel fråga. Paus från huvudvärk. Paus från irritation och frustration. Paus från egoister.
Jag har valt bort individer som jag inte kan få till ett möte med. Vi som inte klickar. Att fortsätta försöka och slå huvudet i väggen - nej tack. Paus - ja tack.Sen finns det tyvärr sådana som inte går att komma undan ifrån på grund av släktkopplingar. De som inte kan svara, så fort det kommer en fråga som kräver något av denne någon. Att ta ansvar allt som oftast. Då är det tydligen bättre att fly och därmed föra över det beteendet på sina egna avkommor. Grattis! Tack gode Gud att jag inte fastnat i det tragiska ömkliga barnsliga stadiet.
Som jag och vännen min pratade om häromdagen, ibland är det så tråkigt att vara den vuxna mogna människan, men ändå står vi där, raka i ryggen och stolta!
Så, om det vill sig väl, tar jag en micropaus med min man och min yngste om tio dagar, i tio dagar. Inklusive "den röde" förstås, för den kommer jag inte undan ifrån. Jag längtar!!!!

Den röda....

Den röda lagboken, det är min kompanjon de närmaste fyra fem veckorna. Sen blir det väl en åtta nio veckor till under våren som vi ska ha ett alldeles särskilt förhållande. Jag har aldrig i hela mitt liv öppnat en lagbok tidigare och nu äger jag en till och med. Satt och klappade på den lite i eftermiddags. Nu ska hjärncellerna få jobba på ett nytt sätt - igen. En ny utmaning, det blir skoj! Tur att jag har många bra klasskamrater längs med resan!

Saknad eller tomhet eller förväntan

Ibland är det svårt att avgöra vad det egentligen är för känsla i kroppen. Jag är nöjd med mitt liv, jag är jätteglad över att jag kommit in på den utbildning jag sökt, jag är stolt över min fina fina familj som får mig att må bra. Jag har en fantastisk man och en handfull riktigt nära och fina vänner som har mitt hela förtroende.
Ändå är det något i kroppen. Jag lurar på vad, men jag har inte fått något svar än. Kan vara en förkylning eller en stress som lurar, eller är det en förväntan inför julen med egen tid tillsammans med maken för första gången på ett halvår typ. Kan det vara en liten liten rädsla för döden, eller en saknad efter en pusselbit som gapar tomt.
Det pockar på, jag måste se om mitt hus och besöka min andra värld.

Sista etappen - resultat

Det var några dagar sen nu, som vi blev klara med våra skapelser här hemma.
Här ser ni resultaten!

 

Drömmar

Jag läste på min väninnas blogg om att drömma, dagdrömma, visualisera, bygga upp det du önskar och vill ha. Jag kunde inte låta bli att gilla följande citat ur hennes blogg, som jag ville ta med mig hit. Jag tar med mig det och säger detsamma, Lycka Till!

Dagdröm så mycket du orkar och klagar någon, bara säg:

"Stör mig inte! Jag arbetar på min framtid!"

Lycka till!

Jag tar med mig det och säger detsamma, Lycka Till!

Att ha känning

Att ha känning är en helt egen innebörd för mig, som diabetiker. Det innebär att min insulinnivå är i obalans. Ja, det är den iofs hela tiden eftersom min kropp inte kan justera det själv utan det är jag som mixtrar med det själv med mina sprutor. Att få en känning innebär att insulinnivån är för hög, jag har tagit för mycket helt enkelt. Vad jag måste göra då är att fylla på med glukos för att inte hamna i koma, alltså riskera att bli medvetslös och därmed riskera fysiska skador.
Igår innan jag gick och lade mig gjorde jag två tabbar, typ. Jag tog en extra dos insulin eftersom jag trodde att min kropp behövde det, eftersom jag åt fika. Vad jag inte gjorde var att ta ett blodsockerprov först. Klantigt av mig. Jag tänkte inte på att jag fått akupunktur på eftermiddagen, det kör igång processer i kroppen som påverkar diabetesen också - såklart!
Alltså, mina väl behövda timmars sömn rubbas, inte bara en utan två gånger nu i natt. Jag jagar sömn i perioder. Jag behöver få sova i ett sträck. Ikväll när jag väl hade somnat vaknade jag dela av lillen som stökade runt i vår säng men även av känning. Ja, tack och lov har jag turen att känna i god tid när sockret börjar sjunka, det är det inte alla som gör. Ut med handen till sängbordet, hitta dextron (som jag lärt mig ha tillgänglig där för att slippa gå upp) och stoppa i mig ett gäng.
Det räckte inte.
Nu ett par timmar senare är det dags igen. Mer känning....
Det är bara att leta sig upp. Men, fördelen är, jag får känna på huset nu. Det är vackert, vilande, skön känsla. En tystnad och ett lugn som bara kan upplevas ensamt på natten när alla andra sover. Min adventsstake är det ljus jag har, plus datorns skärm förstås. Utebelysningen i äppelträdet utanför köksfönstren lyser upp den vita snön och spruder ett vackert sken utanför. Jag tar en smörgås och ett glas julmust (nej, det är inte bra för figuren att ha känning på nätterna, men det är ganska gott) och norpar en hembakad pepparkaka när jag ändå är i farten.
Jag njuter helt enkelt av några minuters vaket lugn, mitt i natten, en vardagskväll. Jag väljer att skapa detta istället för att enbart se sjukdomens baksida av mina egna missar....
Jag tror jag kommer att sova extra gott resterande timmar när jag kryper ner bredvid maken om några minuter.

Etapp ett och två avklarat

Under helgen klarades första etapperna av. Det bakades pepparkakor. Jonas och Sara körde på med figurer. Lovisa och Johanna gjorde husdelar. Leo körde kavel och åt deg. Jag gjorde kyrkdelar, inklusive fönster. Karamellfönster.
Vi tyckte det blev lite få kakor så vi bestämde att baka ut ännu en sats deg till nästa familjehelg.
Igår tog vi oss genom själva byggandet av hus och kyrka. Smält socker som lim, inklusive brännskador (smärta och blåsor) hos både mig och maken! Nu står de där hemma och väntar på att smyckas.....

Årets dörrkrans

:D

I veckan har det varit mycket på gång, allt mellan himmel och jord som vanligt. Typ. Iaf, en efterlängtad kväll var onsdagens. Jag och G's nystartade tradition, att göra en egen dörrkrans hos Blomsterpinglan. Mysigt, trevligt och en bra stämning. Här är resultatet. :D

Representativt för vår hälsa?

I min närbutik, där vi handlar ganska ofta, sitter en skylt uppsatt med information om vilka receptfria, före detta apoteksprodukter, som de säljer. Tydligen är det följande saker Svenssons gärna köper.
Värktabletter i form av Alvedon, Panodil, Ipren och Treo. Tas i tablettform, eller upplöst i ett glas med vatten. Vi behöver Bafucin eller Strepsils för halsen. Även Nezeril nässpray är en storsäljare. Samt att förstoppade magar kräver minsann Microlax för er som undrar. Eller om magen "bara" är orolig så går det bra med Novalucol också.
Jaha ja, då vet vi! Storsäljarna!

Smygande....

En liten smygande julaktig känsla smyger sig på. Det är riktigt kallt ute idag och snö. Härliga ljusa upplyftande knarrande snö. I LOVE IT!
Idag ska belysningen i träden upp. Till söndag ska stjärnor och stakar fram. Hela huset fylls med mys.
Julklapparna är påbörjade, jag har till och med kommit lp gt med dem. Min plan är klar i stora drag. Även om en del är kvar att handla.
I helgen ska det bakas, pepparkaksdegen står och gojsar till sig i tvättstugan. Imorgon ska det skapas hus och figurer tillsammans med alla barn som vill där hemma. Jag ska dessutom göra saffransskorpor och maken lussebullar med mandelmassa.
Suget är stort efter julkalkonen på ett julknäcke med lite senap. För att inte tala om julkalkonkorven med makens potatismos till.....
Ja, jag är redo och välkomnar december med värme i hjärtat!

Imorgon....

lade mig med huvudvärk igår, efter en riktigt bra dag!
Vaknade med huvudvärk idag, alldeles för tidigt, liten började prata i sin säng redan mellan fem och halv sex. Har en fullspäckad dag att se fram emot, som jag inte riktigt vet hur jag ska klara av. Det blir en heldag i skolan med efterföljande klasskväll. Tid att bara hinna hänga lite. Hade inte tänkt att det skulle bli så sent dock...
Så, imorgon på dagen, då ska jag passa på att SOVA. Så länge som min egen kropp vill. Så fort jag lämnat Leo och ätit frukost ska jag somna om. Längtar.....

Skapa egen tid

Jag kan undra för mig själv varför jag och maken inte skapat mer egen tid det senaste halvåret. Jag tror att vi helt enkelt inte har tänkt så långt, livet har bara snurrat på, det blir "snart" vanliga rutiner igen..... Det blev det inte. Ett halvår som skrivet. Gränsen var först satt till cirka åtta veckor....
Nåja, ljuset i tunneln börjar närma sig - tror vi. Jag sätter ribban till jul, blir det innan dess är det bara bonus.
Igår fick vi iaf egen tid tillsammans. Vi åt en trerätters som maken lagat. Vi njöt av lugnet och tystnaden hemma. Jag njöt av husets lätta energier, en lättnad helt plötsligt.
Nu är måndagen här och en ny vecka börjar. Vi får se vad den bär med sig...

Låg

Det svider i ögonen, det värker i huvudet, jag känner mig så trött trött trött.
Jag känner mig ledsen och låg. Som om jag fastnat i  helt fel mönster. Äter dåligt, blir störd på nätterna av barn som är sjuka / barn som har mardrömmar / barn som sover allmänt dåligt / en galet jamande katt.
Kommer inte iväg på träningen, vet inte vad det är som är så svårt med att få arslet ur... Kanske tröttheten som tar över även där.
Kanske fastnade en sträng av det Vi pratade om häromdagen. Tiden, vad ska den räcka till? Vad vill jag med mitt liv? Vad vill jag lämna för avtryck efter mig? Hur ska jag räcka till för allt det jag vill?
Luften har gått ur mig. Det gör inte det hela bättre att det är mörkt mörkt mörkt ute, och kallt. Jag fryser konstant. Utom under dubbelsängstäcket när maken ligger där och sängen är uppvärmd. Han är min kamin. Jag trycker min iskalla rumpa mot hans varma kropp och tinar sakta upp. Hoppas på att sömnan ska göra dagen efter lite lite bättre och mer hoppfylld....

Tokdag - igen

Idag har varit en sådan där dag när jag bara flängt runt, känns det som. Upp. Frukost hemma med tjejerna. Kört dem till skolan. Ställt bilen vid Kungsängens station. Pendeln till stan. Skola 9-12. Trött och låg. Handlat på Ica i stan. Tåget tillbaka till Kungsängen. Hämtat tjejerna. Till simhallen. Bad och simskola. Hämta paket på Björnbodahallen. Hämta Leo. Hem. Leo extremt grinig och skrek mest hela tiden i 30 min typ. Samtidigt som jag försökte göra middag till barnen. Eller hjälpte dem komma igång. De fick varma mackor idag. Leo lite lugnare medan han fick äta, sen trött och grinig igen. Jonas iväg på träning. Tog Leo på armen och gick upp och lade mig vid 18 för jag stod inte ut. Låg i sängen till strax efter sju. Skönt. Vaknade arg eftersom jag väntat med att äta för att jag ville äta med maken men då hade han redan ätit. Jag vet, han kunde inte vetat. Jag kunde messat. Men det blev inte så. Värmde mat. Ätit. Läxor med tjejer. Nattat dem något senare än vanligt. Nu, soft, 21 är det magiska klockslaget. Barnfritt i en hel timme innan vi störtar i säng.....
Så kan en dag i mitt liv se ut. Mellan 06-22 ca.

En biltur på sisådär 20 min

Jag kan inte låta bli att förundras över hur mycket som kan hända på en 20-minuters bilfärd från skolan och hem. Brudarna hinner bli osams minst en gång oftast tre. Antingen skriker de åt varandra eller så slutar det med att den ena eller båda gråter för att jag säger till dem att sluta. Jag ber dem sänka volym minst ett par gånger. En eller båda sjunger med låten på radion/skivan, även jag ofta. Leo låter och pratar på sitt språk. Ofta kör de en egen sång också i baksätet, eller pratar med dialekt alternativt brytning. Ofta mumintrollen-look-alike. Det här händer ungefär varje vardagseftermiddag.

En måndagkväll i mitt liv

Fick ett telefonsamtal när jag var på väg att dra och hämta brudarna på skolan. M bjöd över mig och knoddarna på en fika. NICE tänkte jag och tackade genast ja.
Hämtade tjejer. Hem till M. Två vuxna och sex barn. En stunds samtal, te och fika. Trevligt värre. Har saknat henne då de varit bortresta ett par veckor.
Fick med mig ett par barn extra hem. Maken jobbar sent så jag är solokvist hela kvällen. Våfflor, lätt och enkelt att göra, även om det tar lite tid. Sju barn som ville äta våfflor. Bara att sätta fart. De andra spelade, förutom Johanna som roade Leo när han rumpade runt och röjde, samt Lovisa som hjälpte mig med smet och dukning.
Typ 25 våfflor blev det. All smet gick åt. Trippelsats. Härliga goa ungar, hela köket fullt. Hörde knappt när det ringde på dörren och pappa N kom och plockade upp sina två.
Efter våfflandet röjde jag av bord och annat kladdigt. Tände en jättebunt med värmeljus. Nattade liten. Nu ska jag natta två till alldeles alldeles strax och sen ska jag inta soffan med ett glas rött och ett riktigt riktigt gott samvete!.

Ruskigt grått

Idag är en dag när det verkligen är ruggigt, det regnar ute och har så gjort sen jag gick upp imorse. Det är mörkt redan föra två, känns det som iaf. Jag har varit på föreläsning på förmiddagen. Liten är sjuk, så jag och maken bytte av varandra vid skolan. Han jobbar sent. Jag for hem för lunch och ett par timmar paus. Om en timme sitter jag och liten i bilen igen och hämtar tjejerna efter skolan. Jag har bestämt att det får bli en mysig kväll ikväll. Jag och alla barn solo. Våfflor står på menyn och många tända ljus för att få upp både värmen och mysfaktorn  här hemma.
I den bästa av världar blir det även lite tid för samtal, yoga, plugg och lite soft i soffan med TV som avslutning.
Veckorna rusar iväg och det är svårt att hinna stanna upp och få tiden att räcka till ibland. Jag har som vanligt mina funderingar kring ditten och datten, men tycker mig ha kommit en bit på vägen. Jag har haft lite utmaningar med mig själv i veckan som varit men tycker att jag har hanterat det bra. Nu får vi se vad denna vecka bär för frukt!

Enorm trötthet

Ikväll är jag enormt trött. Sliten. Det svider i ögonen och värker i huvudet.
Liten vaknade 05 och hade svårt att somna om. Väckt tjejerna tidigt. Lämnat dem (det tar mig ca 20-25 min enkel resa med bil till deras skola). Tillbaka hem med bilen. Mot stan. Studiebesök med en grupp ur klassen. Nya människor, nya intryck. Lunch. Mer studiebesök. Längre väg en vanligt hem. Hämta Leo. Mött upp Johanna. Hämtat mamma (som fått punka på bilen) och tjejerna vid simskolan. Hem. Laga middag. Hämta kompis till tjejerna. Skicka iväg J på fotbollsträning. Maken hem. Äta lite. Dricka te med mamsen. Natta barn. Skjutsa hem kompisen och kramat ordentligt på hennes mamma (de har varit bortresta en stund), skjutsat hem mamsen. En stunds andrum i bilen med maken. En stunds andrum i soffan med maken. Så trött. Sliten. Det svider i ögonen och värker i huvudet.
Imorgon väntar en liknande dag. Hur ska jag orka?
Snälla gode, låt mig få sova riktigt gott och tillräckligt länge inatt.

Smusslande

Ja, jag har en fet issue. Jag gillar inte smusslande. Jag gillar inte att bli förd bakom ljuset. Jag gillar inte att det händer saker bakom min rygg, saker som jag anser att jag borde ha rätt att veta. Visst, det är möjligt att detta är väldigt starkt i just mig, men jag har mina skäl. Jag är inte världsbäst själv, jag har också gjort tabbar mot min omgivning och gör än. Det hör till livet. Dock gör jag inte om samma tabbe igen och igen för samma person.
Smusslande, tisslande och tasslande klarar jag mig utan. Var ärlig, rak och öppen istället. Säg som det är. Oavsett om det är något som gör mig glad, ledsen eller arg. Berätta för mig. Det vinner vi på båda två - i längden - om det finns någon relation att bygga på i alla fall.
Att igen och igen upprepa sitt smusslande, trots samtal om detta, det går bortom mitt förstånd. Vi är alla mänskliga och jag kan visst ha ett överseende, men någonstans tar det slut. Stopp. Finito för vad jag har lust att ta mer.
Är rädslan för stor för att säga det till mig öga mot öga, gör det per ett telefonsamtal, ett SMS eller ett mail. Allt det är bättre än ingenting!

Hel

Äntligen samlade igen, alla familjemedlemmar under samma tak. Jag känner mig hel. Längtade intensivt efter mina tjejer i helgen som var, mer än jag brukar. Hade velat ha dem nära, att de skulle få följa med och tända ljus. De får göra det en annan gång.
Nu är alla barnen ute, utom liten förstås, han har gått och lagt sig redan.
Jag känner mig som en BRA mamma idag, närvarande, tar in, gosar, kramar, älskar. De ska få vara i mitt fokus extra mycket nu. Jag behöver det. Mina prinsessor. Livet är så intensivt i vågor, så mycket stress runt omkring, nu är det pausknapp på. Närvaro. Ostress. Glädje. Lugn. Det är vad som gäller. Familjetid.

Stänger med ett tack

Tack för den tid vi haft.
Tack för det du lärt mig.
Tack för skratt, närhet, visdom, samtal.
Tack för att jag förstår bättre och mer om mig själv och min resa och mina utmaningar.
Tackar för mig.
Bollen syns inte längre i horisonten. Jag vinkar farväl, vänder mig om, går in i mitt hus och stänger dörren. Den är än så länge olåst, men nu är den stängd.
Ta hand om dig lilla boll! All lycka med din fortsatta resa!

Det senaste dygnet....

...har varit lite skumt, eller hur jag nu ska beskriva det. Jag kom fram till att All helgona helgen är inte något att leka med. Självklart var den vacker och fylld av värme och glädje, men också sorg och förvirring. Jag har insett, under det senaste dygnet, att jag har inte sörjt mina gudföräldrar. Det finns en sorg som jag behöver titta på och släppa ut. Dessvärre håller jag på det, lite motstånd, jag tycker inte om att gråta. Jag tycker att jag har gjort det så mycket i mitt vuxna liv. Jag vet, jag vet, det behövs ändå. Jag kommer att släppa ut tårarna, jag vet bättre än att hålla det inom mig och riskera att bli sjuk. Det kommer....
Det senaste dygnet har jag mött tre av mina närmaste vänner. Jag har pratat om helgen som varit och dess känslor. Jag har pratat om kärlek och insikter om sig själv. Jag har pratat om barn. Jag har pratat om döden, arv och hur livet går vidare sen. Jag är innerligt glad för min vän som funnit kärleken. Jag har mött en vän som är förälskad och förälskelsen strålade vackert om henne.
Förutom dessa möten har jag hunnit med att få en akupressurbehandling. haft huvudvärk. pluggat, fått resultatet på sociologitentan (jaaaaaaa, jag klarade min ångesttenta med marginal), pratat med mamma, ätit middag med familjen, druckit en glögg och ätit en pepparkaka eller tre.
Nu, efter en god natts sömn, dags att om en liten stund klä på mig själv och liten och knata iväg till dagis i blåsvädret. Det ska komma snöstorm idag, vi får väl se.....

Lovö kyrka

Igår åkte vi till Lovö kyrka för att närvara på en musikgudstjänst med ljuständning. Det var i Lovö kyrka som Leo döptes och det var för samma präst som höll i denna gudstjänst. Christer Kivi.
Så, Alla Helgons Helg, en fantastisk präst, levande ljus, vacker körsång, en kyrka med sköna vibbar. Ja, det var mysigt och vackert.
Leo tyckte att kyrkan var rätt intressant. Det fanns en del att titta på. Han blev bjuden på kaka. Akustiken testades ett stort antal gånger under den timmen. Speciellt när Christer pratade eller det var helt tyst. Han attackbläddrade i psalmboken femtielva gånger fram och tillbaka. Han var ute och knatade i gången. Han drog i den lilla dörren till bänken. Ja han röjde runt helt enkelt!

Alla Helgons Dag

Igår åkte jag och nästan hela min familj för att tända gravljus. Lovisa och Sara var hos sin pappa, jag saknade dem mycket, jag hade velat att de var med och delade det med oss andra.
Vi åkte till Norrsunda Kyrka. En vacker stenkyrka. Där ligger mina gudföräldrar begravda- Inger & Lage. Sist jag var där var på begravningen 1998. Min sorg kom mig nära. Vi gick in i kyrkan som var öppen och blev bjudna på glögg, bulle, pepparkaka, godis, saft. Barnen fick varsin reflexängel. Det kändes att vara där, det kändes att det var länge sen. En kombination av lugn, trygghet, sorg. Lillkillen var kolugn och nöjd där inne. Tittade sig runt i kyrkan och knaprade på sin pepparkaka och höll i sin ängel.
Vi letade oss fram till graven. Välvårdad. Jag tände ett ljus för Inger och ett ljus för Lage. Vackra fina människor som varit en stor del av min barndom.
Vi pratade med en tant som kom förbi, en gammal granne till mina gudföräldrar och vi växlade några ord.
Efter besöket i kyrkan och graven så tog vi bilen till deras hem. Vi åkte till Nordians hög. En gravkulle från tidig järnålder. Där har jag klättrat upp många gånger som liten. Det gjorde jag nu med.
Jag visade min man huset där jag varit så många gånger. Tyvärr var det nedslitet och verkade vara obebodd. En konstig känsla att se det, så bekant, men ändå så långt borta. Ingen möjlighet att gå in och titta runt. Även om det förmodligen skulle vara helt annorlunda nu mot förr.
Ett förflutet möter nutiden, två olika världar. Jag fylls av en enorm saknad och sorg. samtidigt som jag är glad och tacksam över den tid jag fick med mina gudföräldrar.

Ja, så är det

Ja, jag säger "hej älskling" eller "hej min prins" när jag pratar i telefon med min man.
Ja, vi säger "puss puss" varje gång vi pratat klart eller avslutar ett SMS.
Ja, jag tycker fortfarande, efter snart fem år, att det är knepigt att sova borta från min man.
Ja, jag längtar efter min man när vi är ifrån varandra.
Jag älskar honom, han är min stora kärlek i det här livet.
Han ser när det har hänt något, han märker när något är fel och frågar mig. Han håller om mig. Han retar mig till vansinne emellanåt. Han kan hantera mina utspel. Han älskar mig precis som jag är.
Vi kommunicerar med varandra och
ja, jag är LYCKLIG med min man!

Att lyssna och samtala med fyra öron

Jag läser en bok om att samtala. Den är intressant. Jag får en del aha-upplevelser, jag får en del bekräftelse, jag får en del kritik. Jag känner igen mig, jag kan bättre, jag gör vissa saker redan per automatik.
I alla fall, metoden går ut på att använda fyra öron. Dessa öron kallas för sakliga, relation (emotionella), självutlämnande och appell. Det sakliga är det vi säger med ord. Relation handlar just om vilken relation du har till den du pratar med. Självutlämnande står för förmedling utöver det vi säger, dvs hur vi säger det, vad vi visar i kroppsspråk och handlingar. Appellen är själva uppmaningen. Det vi vill att den andre ska tänka, känna eller göra. Appellen kan vara både medveten och omedveten.
Värt att tänka på!

Till helgen

vill jag tända ljus, många ljus.
Jag vill åka till mina gudföräldrars grav och tända ljus för dem. För första gången. Jag saknar dem. De var som min mormor och morfar. Jag ska tända ljus för dem och vårda deras minne i mitt hjärta.
Jag vill tända ljus hemma i mitt hus, på toaletten, i vardagsrummet, i köket. Ljus är mysigt och det värmer, både själ och kropp.
Till helgen vill jag känna mig stark och lycklig. I fas med livet. Närvarande. Mindful.

Ångest

Katrin (Zytomierska) skrev följande (bland annat) i sin blogg i måndags:

Allt måste inte ske NU - det skapar ångest

Allt måste inte ske på mitt sätt - det skapar ångest

Det måste inte hela tiden vara perfekt städat hemma - det skapar ångest

Jag måste inte tacka ja till allt - det skapar ångest

Jag måste ha integritet och inte fläka ut mig som jag gör för det skapar ångest

Jag måste ha en plan. Det har jag inte. Och det skapar ångest.

Jag ska bara göra det som jag får ut något av för allt annat skapar ångest. 

Kan vara värt att fundera på.....

Bumerang

Boken "Be och du ska få" skriver, förenklat förklarat, om att det du skickar ut i universum får du tillbaka. Vibbar och energier reagerar.
Jag funderade på komplimanger. Jag vet att jag har varit inne på det förut, men nu kom det tillbaka igen. Jag fick en insikt, ännu en liten pusselbit till mitt pussel. Jag har blivit bättre på att ta emot komplimanger och verkligen låta dem sjunka in. Det är jättehärligt. Jag låter dem värma mitt hjärta och fylla upp mig.
Jag har också blivit mycket bättre på att ge komplimanger till andra. Den senaste tiden har jag spridit dem omkring mig. Det är kul. Jag har gett komplimanger till personal på gymmet, jag har gett komplimanger till dagispersonalen på lillens avdelning, jag har gett komplimanger till föräldrar till andra barn på dagis med mera med mera. Förutom de komplimanger jag självklart delar till mina nära och kära.

Lättad

Vilken ljuvlig dag.
Visst var det grått ute hela dagen lång. Visst blev det aldrig riktigt ljus på hela dagen lång. Men vadå, vad spelar det för roll? För min hemtenta i sociologi är KLAR! Utskriven, lagd i en plastficka och nerstoppad i väskan. Imorgon lämnar jag över den till vår lärare! Jag känner mig tio kilo lättare helt plötsligt, och mer full av energi än tidigare.
Jag tog tag i alla barnen och drog med dem ut efter lunch. Vi gjorde tomten och uteplatserna klara för vintern. Tog in dynor, plockade leksaker och vattenpistoler till sin plats. Krattade lite granna. Sopade lite granna. Gjorde en skräphög. Satte cyklarna i förrådet. Plockade upp de sista fallna äpplena. Sen fick de äta glass för att de varit så duktiga.
Jag hämtade bilen och lastade den full med skrotcyklar och det andra skräpet ute, plus ett antal kassar inne som också skulle slängas. Plus en massa glasflaskor. Johanna följde med mig och slängde på tippen! Jag GILLAR att slänga saker på tippen. Det är så härligt att rensa undan skit.
Imorgon ska det skålas för att min tenta är inlämnad. På torsdag börjar vår nya kurs. Ett grupparbete ska planeras. Jiiihaaa!!! Nya tag! Jag är redo!

Ett kort från min dotter - KÄRLEK!

Till verdens besta mamma Anneli. 

Grattis mamma. 

Från Sara

Luft

Klar hög luft ute. Solen skiner. Jag sitter inne - som vanligt. Strax dags att hämta på dagis. Luften gick ur mig. Varit social i tre omgångar, varav en med en nära. Mängder av barn omger mig. Musiken flödar ur högtalarna. Vad vill jag? Vad gör jag? Varför blev jag så trött? Trött och småirriterad. På mig eller på vad? Suck. Skulle behöva sova middag. Men hinner inte. Om inte liten vill sova med mig. Eller om stora kan ta hand om liten. Kanske en meditation skulle hjälpa. Att se klart. Att stabilisera mig igen. Att stilla min längtan. Det kanske är gråt som behöver komma ut. Eller vad är det som ligger och pyr och pirrar under ytan. Många energitrådar som svävar omkring mig, många av dem jag borde släppa, klippa loss, blåsa på. Trådar som inte tillhör mig.

November månad

Så vad har november månad att bjuda på tro....
Jag vet några saker som ligger i pipelinen i alla fall.
Vi börjar november med att jag har alla stora ungar hemma två hela dagar, för de har höstlov. Lillen får gå på dagis för jag behöver förstås lägga ner tid på att plugga här emellan också. Ni vet ju alla att jag har en sociologihemtenta som gnager och den ska vara inne den tredje dagen i november.
Jag får lunchbesök av två klasskamrater när som helst.
Under dagen får vi nya grannar som flyttar in, ett ungt par.
Jag påbörjar min tredje kurs på socionomprogrammet, psykologi. Det ska tändas ljus på alla helgons dag, det är ett par middag vi är bjudna på, Leo har 18 månaders koll, jag ska själv på en ögonkoll....
Lite ditten och datten.
Där emellan hoppas jag på en del kreativt arbete så som fotografering. Kvalitetstid med min man och mina barn. Tid för samtal med vänner. En bunt med möten, ärliga vackra möten, med vem det än må vara.
Förutom det ovan, en mängd levande ljus och mys i höstmörkret förstås.

Sista helgen i oktober

Vad gjorde du sista helgen i oktober 2010?
Själv hade jag en lugn helg hörde jag mig själv säga i telefonen till väninnan imorse....
Fredagen innehöll föreläsning på Universitetet, men tog bilen för att spara lite tid på hemvägen. Fick ett tråkigt privat besked. På kvällen hade vi tacofredag, som vanligt när vi alla i familjen är samlade under samma tak. Vi är hela. Mys. Tid för varandra. Såklart idol på TV eftersom det ingår i fredagskvällar med stora barnen på plats. Bakade strösslade (kokos)rutor och dumlekakor med hjälp av Sara. Vi gjorde godispåsar också.
Lördagen började i sakta mak med familjefrukost. Sen en massa fix inför kalasande. Duka, lägga upp fika, fixa skattjakten mm.
13-15 hade Sara sina brudar från klassen på plats. Ett galet ståhej i två timmar, men med fem glada brudar som hade riktigt skoj.
15-17.30 "övriga" gäster på plats. Mormor och morfar (jag är glad att pappa orkade följa med), P & M, Lene & lillfia. Mer fika fram, te och kaffe på, skapa tid att sitta ner och samtala några ord med våra gäster. Jag träffar dem inte alltför ofta.
Reload!
18- mitt i natten, middagsgäster. Kolan & bruden. Vilken go tjej! Jag gillade henne direkt och jag gillar energierna dem emellan! Jag är så glad för Kolans skull, det är han värd alla gånger om. Mitt hjärta är varmt för dem.
Gav upp vid 01 och intog sängen, min Leomorgon några timmar senare. Han ville gå upp kl 6. Det ville inte mamman, men vad gör man....
En söndag i Halloweens tecken. Stora barnen gick sin runda på en och en halv timme och kom tillbaka med korgen full med gottis och lite pengar dessutom. Maken hjälpte mig förbereda måndagens lunch. Vi hann se en film och ett avsnitt av Supernatural. Spontanbesök med våra nyss utflyttade närmsta grannar. Fick en inbjudan för middag och att få se deras nya hus. Spännande. Skrev ett par sidor på hemtentan i Sociologi. (För övrigt känns det som om jag aldrig blir klar med den och den är så trög så jag får spunk.)
Vips så var det läggdags vid elvatiden eftersom vi var helt slut......

Att släppa bollen

Jag har idag, precis nyss, bestämt mig.

Nu släpper jag. Bollen får stanna, rulla, studsa, falla eller vad som är menat med den. Jag kan inte stå längre, hålla den med utsträckta armar i väntan på att den ska tas emot....  Jag lägger ner den, vänder mig om och går åt andra hållet. Det är svårt, det känns, men jag måste göra det. Kanske följer den efter, kanske ligger den där och blir gammal, blekt och dammig, men går att använda igen om den tas fram och får den omsorg den behöver.
Jag har haft för många bollar i min famn och jag erkänner, jag är bra på att samla på mig dem och jag har svårt att släppa dem.
Nu är det dags. Så, mina fyra små bollar som jag höll nyss, ta hand om er, jag vill er allt väl, vi ses när vi ses....

Tenta

Japp. Det här är vad som hänger över mig just nu. Jag har kämpat med min tenta och lite lite har det lossnat, MEN det är en bra bit kvar. Har bett min man att läsa igenom för att se om han är med på vad jag menar. Jag kämpar på, jag vet att fler i min klass känner likadant. All lycka till till dem. Deadline om en vecka....

Stopp

Det sliter drar och värker i kvinnomagen. Ja, det är ok, du får komma nu. Flödet kan börja. Väninnan och jag sa STOPP inför vår helg med pool, bubbel, behandlingar. Ingen av oss hade någon större lust att vara där, på retreat, med värkande magar och rädsla att det rinner genom skyddet.
Nu hemma. Hennes startade på vägen hem, min är på gång. Det moler, det rör sig, det värker.
Kom nu, det är lugnt, jag är hemma. Jag är redo. Välkommen!

SPA - söndag

Tidig morgon igen, men god natts sömn.
Ännu en frukostbuffé. Ihopsamling av saker och kroppen innan ett PTpass med en rejäl genomkörare. Jag gillar Annika!
Avbyte i PTfabriken. Sista rycket på rummet.
Hot Stone massage. Ljuvligt. Flöt bort i mina tankar. Nedvarvning igen.
Utcheckning. Lunchbuffé. Vilstol på glashylla.
Avslutningssamtal med vår PT. Hejdå kram till Minna.
Space chair i 45 avslappnande minuter. Flöt bort även där.
På med lite make. Hämta bagaget. Mot rälsbussen strax.
TACK för den här härliga vistelsen med gråt, skratt och allt där emellan.

SPA - lördag

Alldeles för tidig morgon. Efter en natt med för lite sömn. Hotellfrukost - mumma. Så mätt. Mycket mer än vanligt, men så gott.
Behandling i knappa två timmar. Helkropps. Peeling, lera, kurbad, lotion, ansiktet. Varmt, skönt och mysigt. Relaxed. Soft på rummet. Soffan, slötittat TV. Fortsatt varva ner. Lunch tillsammans med Pyret, kallskuret, varm potatisgratäng med grillade grönsaker, smulpaj till efterrätt. Stoppmätt - igen.
Träning med PT, kondition i en timme. Återigen nedvarvning, samtal i sängen. Träning igen, styrka en timme med PT. Relax Pod Ocean efteråt. Ny intressant upplevelse. Värt att göra om igen, så snart som möjligt. En egen oas att vila i och hämta ny kraft.
Dusch. Vin. Fix. Förvirring. Skratt. Middag. Ljuvligt gott. Gös till förrätt. Kalvfilé till varmrätt. Cremé brulee. Mmmmmm....
Mojito. Pralin. Kaffe/te.
Självklart nära samtal, viktiga samtal, givande samtal, djupa samtal, samtal om ditten och datten.
Nu trött, dags att sova. Ny dag imorgon. Idag har varit en strålande dag. Välkommen!

SPA-fredag

Snön yrde ner när jag lämnade Stockholm. Fina kvinnor på tåget, fick en syn av att det där är jag och väninnan på ålderns höst. Färgglada kläder, hand i hand, på våra små resor och weekends, tid att umgås. Ett par som skulle på weekend i Oslo, letade upp varsitt vinglas ur väskan och öppnade en flaska rött till sin medhavda lunch. Precis så som jag vill ha det med maken min på ålderns höst.
Byte i Karlstad. Toabesök. Mötte upp med Pyret. Rälsbussen sista biten till Selma SPA. Tid för kramar och samtal. Taxi från Sunne station. Kvinnan som körde påminde mig om Robin, karaktären i Bröllopsfotografen. Samma dialekt.
Lämnade vårt bagage. Letade oss ner till poolerna. Simmade inne och ute i det varma vattnet. Badade bubblepool i det ännu varmare vattnet. Avslappning. Lycka. Lugn. Tassade oss i strumpblästen därifrån till repan.
Incheckning. Till vårt deLuxe rum. En halvflaska bubbel välkomnade oss, och ett fruktfat. En stund i soffan. Samtal. God dricka.
Möte med vår Personliga Tränare Annika. Upplägg för våra timmar med henne, var och en. Inbokning av tider för morgondagen. Vi fick var och en berätta om våra mål, vad vi vill ha ut av henne under den här helgen.
Pyret på behandlingar i tre timmar. Jag till rummet för en softstund. Ombyte. Tränat danspass för en härlig något äldre instruktör. Salsainspirerat. Njutning. Till rummet igen. Dusch. Soft. Rödvin.
Mat i restaurangen efter ombyte och lite fix. Ljuvligt god trerätters. Chevre, rödbeta och cashew förrätt. Piggvar med färskpotatis och pepparrot till varmrätt. Hallonmousse med lakritschoklad till efterrätt. Mumsens till sista slicken. Ja, man blir hungrig på SPA.
Mötte upp Pyrets vän M. Tid för samtal. Trött. Sängen runt strax efter midnatt.....

Snö

Lämnar Stockholm med snön fallandes tätt.
Pussade på Leo så det skulle räcka tills söndag kväll eller måndag morgon.
Tog en språngmarsch för att hinna med bussen. Ett berg av snö fastnade under rullväskan.
Tunnelbanan med sällskap av maken, tid för samtal, lycka över att vi är i samförstånd, vi delar en länk han och jag.
Äntligen på plats på SJ tåget. Bland alla pensionärer stirriga över sin Oslo-resa. Bland backpackers i klump mitt i vägen på perrongen. Nu är jag på plats. Tre timmar i lugn och ro på tåget...

Jag har fredag idag.....

Det känns som fredag. Imorgon börjar min helg. En helg med energier. Nya, gamla, uppladdning, nedvarvning, allt på en gång.
Men först, denna dag. Ett examinerings-seminarium om ett par timmar. Simskolans första tillfälle ska avklaras. Mamma styr upp den och äter middag med oss efter. Tjejerna åker till sin pappa. Satsar på att skapa lite mer på min hemtenta. Packa färdigt väskan inför resan imorgon.
Har haft en natt med för lite sömn, men det ordnar sig. Tid för vila kommer. Luften är frisk och kall, skön att andas in, stärker själen.
Stolt över en vän som satt ner foten, stolt över en vän som har svar på tal, stolt över min man. Stolt över min mamma och pappa.
Nu kör vi..... Rock N Roll som en av mina gyminstruktörer skulle ha sagt!
Rock n Roll!!!

En salig röra

Mysig dag, tillbringad med mor och far. Vi har pratat om dåtiden. Vi har pratar om arv. Var saker kommer ifrån. Vi har tittat på gamla foton och sett likheter med mina barn. Vi har ätit en trevlig lunch tillsammans.
Samtidigt i bakhuvudet, programmet Dödlig Fångst som sändes igår på Discovery, en av kaptenerna åker till akuten med stroke, sönerna är oroliga och sörjer. Känner min egen oro över när min förälder kommer att lämna mig.
Får ett samtal från en nära vän, med tårar sprutandes, mina tårar trillar ner för kinderna samtidigt, boupptäckningen är klar. Båda hennes föräldrar har lämnat jordelivet. "Allt" här är avslutat. Tur att andevärlden finns kvar med oss....
Hämtar mitt armband, det som jag fick när jag föddes. Lämnade in det för att få alla berlocker fastsatta. Bär det sen i eftermiddag. Påminner mig om min barndom. Saknar mina gudföräldrar. Jag har bestämt att besöka graven vid alla helgons helgen.
En liten kille hemma som delar med sig av leenden, sakta börjar han bli bättre och bättre från feber och förkylning.
Stolt över mina vackra flickor, som berör mitt hjärta dagligen. Stolt också över mina bonusbarn som lever med oss på heltid sen sommarlovet.
Kärleken spirar till min man, jag är så lycklig som har honom i mitt liv. Han lyfter mig, han finns för mig.
Kärlek till de som står mig nära, tacksam för så fina vänskaper som jag får ta del av.
Ångest över tentan, den ligger över mig, vågar nästan inte sätta mig med den med rädsla för att det blir ännu värre. Låsningen, släpper den, kvarstår den, vad händer...
Förväntan inför en helg i lugn. God mat, behandlingar, trevligt sällskap, vacker natur, träning. Längtar....

Cirkel

Han är hängig, håglös. Han har haft feber. Han har en snornäsa. Han har ingen matlust alls. Ingen energi. Hängig, utan att äta, gnällig, ännu mindre energi. Cirkeln är sluten.
Han är arg och ledsen. Vill inte sitta själv, kan inte sova ordentligt. Har inte skitigt på tre dagar. Ingen energi. Cirkeln är sluten.
Vill bara sitta i mammas knä, men ändå inte hela tiden, fast vill upp till mammas knä så fort han hamnar på golvet. Cirkeln är sluten.
En vecka är vi uppe i nu. Jag börjar få stress. Jag får ingenting gjort. Huvudvärk börjar komma. Ett pusslande enbart för att lämna hämta de andra barnen. Vad ska vi äta? Läggningar. Frukostar. Läxor. Allt ska pusslas in mellan litens irritations och sjukanfall. Tur att vi är två vuxna på kvällarna.
Jag ligger efter. Jag hinner inte läsa. Hinner inte skriva på hemtentan. Hinner inte förbereda mig inför morgondagens grupparbete. Jag finner ingen egen tid, jag finner ingen ro. Huvudvärken kommer. Cirkeln är sluten.
Shutdown. Reboot. När?

Blankt

Jag börjar undra, om jag har en låsning. Jag har ställt in mig på en svår hemtenta, just att den är svår. Jag får inget grepp om den, jag låser mig, jag fastnar, jag kommer ingen vart. Dokumentet är blankt, jag vet inte hur jag ska börja, jag vet inte hur jag ska lägga upp det.
Hur gör jag nu? Hur kommer jag ut från det här? Vilka trådar ska jag dra i? Kan det  bidra att jag har en sjuk son som är som ett klister på mig, som skriker och gråter när han sitter själv, när jag sitter en meter ifrån, men oftast är lugn i mitt knä. Oftast. I alla fall en stund. Han vill inte äta, han vill inte sova (själv), han vill inte leka.
Jag vill inte skjuta på skrivandet, jag vill ligga i fas med mig, i samma takt som läraren, medan jag har det färskt i huvudet. Fast orden kommer inte, det är tomt i huvudet. Blankt.

Jag gjorde det.....

Flera dagar, sen ett bra tag tillbaka, har jag tänkt att jag ska.... jag vill.... jag måste.... jag längtar..... jag vågar....
Nu har jag gjort det.
Jag gick i alla löven som hamnat under träden. Alla de gulgrönrödorangea löven. Jag sparkade runt dem, snurrade. Jag tog upp dem i händerna och slängde dem över mig själv.
Vilken befriande frihetskänsla!

Pussel

Ja, jag tänker ge mig själv kred för att jag är grym på livets pussel. Jag har fått mycket träning och det har gett resultat. Jag har växt med min ålder och min erfarenhet. Jag har arbetat, jag har varit föräldraledig i tre omgångar. Jag har tagit mig genom en separation, som tidvis var ett rent helvete som jag inte önskar någon annan, men ändå. Jag har lärt mig en hel del om mig själv längs vägen.
Mitt liv är ett stort pussel med mer eller mindre stora bitar, dvs svårigheten varierar.
Jag får planera min tid. Det ska hinnas med fem barn med allt vad det innebär. Fyra av dem i skolålder. Det ska handlas och lagas middag. Gärna städas litegrann. Lämningar och hämtningar ska planeras in och pusslas ihop. Tider ska lämnad på dagis. Vilken dag hämtar respektive lämnar jag och när är det makens ansvar. Heltidsatudier inkl vissa föreläsningar som är olika dagar och tider från vecka till vecka. Grupparbeten planerad in. Fritidsaktiviteter för några av barnen. Dessutom behöver jag få in min egen träning för att må bra. Egen tid med maken en liten stund varje dag för att hinna uppdatera varandra är också ett måste.
Någonstans där emellan ska jag finna tid för mina vänner och min övriga familj. De som är en viktig del av mitt liv och som jag vill dela mitt liv med.
Just det, i alla fall sex timmars sömn men allra helst minst sju, vore tacksamt också.
Hur ser ditt pussel ut?

Fina tjejerna mina....

Bland det första Sara sa idag när jag hämtade henne på fritids var "har du nya glasögon mamma?" Då har vi inte setts på en vecka.
Så gick vi bort till Lovisa och hon sa "du har nya glasögon mamma, vad fina de är"
Jag blev så rörd av att de båda såg det på en gång och kommenterade det dessutom.
Det är så skönt att ha dem hos mig igen. Saknar dem annars, fast jag förstår att de behöver träffa sin pappa också.

Hela familjen gjorde en utflykt ikväll också, till biblioteket. Det var riktigt mysigt. Äldsta tjejen i huset hade eget kort, de andra tre stora fick låna på mitt kort. De uppskattade verkligen att få gå dit. Jag insåg att vi borde få rutin på det. Mina tjejer läser mycket just nu och de är så duktiga på det. LasseMaja var hett att låna just nu.
Avslutade vår första kväll med att hjälpa Sara byta örhängen. Lovisa och jag skrattade gott tillsammans.
Lovisa var så söt när jag frågade vad hon skulle vilja baka på fredag.
Kärleksmums, svarade hon snabbt.
Hur ser de ut?, frågade jag.
Jättegoda! Svarade Lovisa.
Störtskönt svar!

Alla dessa kvinnor....

Tänk så snabbt jag har vant mig vid min klass, min egna grupp, på Socialhögskolan. Jag tycker om min klass. Första dagen var jag så nervös, nervös för att inte hitta någon att umgås med, någon som jag skulle tycka om, känna gemenskap med. Det ordnade sig galant!
Det är många i min klass som jag tycker om, det är flera av dem som jag inte alls har problem att ta kontakt med. Visst, jag kanske inte alltid har massor att säga, men jag är i alla fall inte jätteblyg.
Jag är inne på andra kursen och andra grupparbetet. Jag ser det som en möjlighet att få lära känna några fler i klassen på ett lite mer personligt plan.
Samtidigt kan jag känna att jag är annorlunda, jag är inte som de andra på sätt och vis. Jag är en av de få som har familj och barn. Jag är en av de få som har haft ett riktigt jobb och det ganska länge. Ändå kan jag se förståelse från de yngre tjejerna. Idag senast fick jag kommentaren "vad skönt för dig att ha det där med barn avklarat, det har vi alla andra framför oss".
Vi har alla olika bakgrunder, erfarenheter, tänk med mera med mera med mera. Det är intressant. Jag är nyfiken! Det är spännande och underhållande!

Att återuppta en vänskap....

En vänskap är för mig något som bygger på en ömsesidig dialog, ett ömsesidigt tycker om. En vänskap är något som ska generera energi tillbaka. När den stabila grunden står stadig går såklart vågorna upp och ner, ibland är jag mer stöd och ger med, ibland är det vice versa.
Det finns vänskapsrelationer, även släktrelationer inkluderat, som rinner ut i sanden. Det finns relationer som tar slut. Det finns relationer som hamnar på is, en kortare eller en längre period. Det kan komma saker emellan, ett dödsfall, ett nytt liv, en separation, en långresa, en flytt, ett bråk med mera.
Vad ska jag säga och göra när jag känner så tydligt att något är fel, min vän mår inte bra, men jag når inte fram. Ska jag stå där och vänta, låta tiden ha sin gång, eller ska jag ifrågasätta? Vad vill jag!
När vänskapen sedan ska försöka hitta tillbaka till sitt rätta element, går det? Det är frågan jag lurar på idag.
Det är lätt att missförstå varandra, ord i skrift kan tolkas på så många vis beroende på vad den som läser betonar och uppfattar och triggas av. Jag märker det i mig själv och jag ser det hos andra.
Att talas vid anser jag är den väg som kan ta mig/oss förbi det första hindret. Telefon är bra mycket bättre än skrift. Att träffas på riktigt är det allra bästa.
Att försöka få till ett möte efter så lång tid. Att våga släppa in den personen igen, att den personen vågar släppa in mig. Rädslor för att bli sårade. Att knuffa undan sin stolthet Går det att prata sig igenom vad som gick fel, vad som hände eller inte hände, för att bygga upp igen. Sakta och trevande. Att se risken att hamna tillbaka i gamla mönster. Att inte ha för höga förväntningar eller krav, utan låta det ta sin tid, steg för steg, känna efter hur det känns. Att försöka förstå den andra personen, likväl som mig själv. Att våga berätta hur jag känner, tänker och vad jag funderar på. Att våga fråga vad jag inte förstår, utan att jag känner mig dum eller går in i igelkottsmode.
Jag har tagit mitt första stapplande steg....

Mormor

Jag tog en stunds meditation i veckan. Det var alldeles för länge sen och det har pockat på. Jag behöver det, jag behöver ta mig tiden, komma ihåg, besöka mitt hus oftare. Möta mina guider, hämta energi, rena mig, grunda mig, återhämta min andlighet.
Den här gången träffade jag (bland andra) mormor. Till saken hör att jag har inte träffat min mormor i mitt jordiska liv. Min mormor Edit gick bort när min mamma var ung. Det här var mitt första möte med henne. Vi kramades och titta på varandra, tårarna letade sig fram längs mina kinder. Min mormor. Hon hade ett budskap till mig, hon ville berätta att hon finns omkring mig och stöttar mig. Hon visade också på sitt halsband. Jag förstod vilket halsband, vilken symbol rättare sagt, som hon menade.
Jag delade min meditation med Pyret och fick ytterligare hjälp av hennes vibe. Tacksam för det. Det är guld värt.
När jag berättar för mamma visar det sig att samtidigt som jag mediterade hemma i min soffa, pratade hon med sin syster i telefon.

Mormor, jag är glad över att jag fick träffa dig och jag hoppas vi ses snart igen. Hälsa morfar också!

Smärta

Det sitter ett tryck ovanför ögonen, över hela pannan, som om någon lagt ett band och trycker pannan inåt och lite neråt mot ögonbrynen.
Det gör ont. Det går i perioder med lite molande. Det går i perioder med kraftig smärta. Det gör i stort sett konstant ont förutom när jag sover och precis har vaknat.
Smärtan sliter och drar innanför pannbenet. Stundvis känns det som om hjärnan är för stor för att rymmas innanför pannbenet. Stundvis känns det som om hjärnan innanför pannbenet krampar och drar ihop sig.
Ibland är jag ljuskänslig, ibland är jag ljudkänslig, ibland är jag läskänslig.
Det här är min vardag sen en dryg månad tillbaka. Jag håller på att bli tokig. Frustrerad. Irriterad. Ledsen. Trött. Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre. Jag vägrar ta smärtstillande dagligen men Jag Står Inte Ut Längre.....

...

Lägger treon i vattenglaset. Måste få bort huvudvärken som förföljer mig nu för tiden. Fryser.
Äter marabou Ms. Gör ett stort glas grönt te. Läser sociologi. Laddar inför träningen om ett par timmar. Ut med aggressioner, bort med fettet. Längtar efter middagen efteråt, makens spagetti & köttfärssås. Duschen. Den sköna känslan av att tränat, ätit gott, vara ren. En stund i soffan innan sängen nalkas.

Till Dig min älskade make

Min älskling, två år har vi varit gifta idag. Två fantastiska år. Vi har blivit föräldrar för tredje gången, vi har skapat ett liv i glädje tillsammans. Du är min älskade, Du är min stora lycka, min själsfrände. Det är med dig jag skrattar, gråter och är arg. Du är ljuset i min vardag. Du stöttar mig i det jag gör, Du får bort mitt griniga jag, Du är min alldeles egna skevplåt.

Jag älskar Dig av hela mitt hjärta och jag ser fram emot att dela många år tillsammans med dig!