Cirkeln fortsätter

Tänkte att det kanske är lite trevligare att avsluta årets bloggande med ett inlägg som heter något annat än mitt förra. Idag är alltså den sista dagen på året 2011. När jag funderar på året som gått är det väl främst studier som varit på schemat och tagit upp en hel del tid. Familjen och vännerna har haft hög prio, inklusive en del nitar och även nyfunna relationer. Jag har påbörjat ett nytt jobb, oväntat att det skulle bli just det, men väldigt spännande och givande och många trevliga människor i samband med det. Nu släpper vi det gamla och ger oss in i ett nytt år med ett leende på läpparna och siktet inställt på välmående och inspiration och utmaningar på en lämplig nivå.
Vi fortsätter vår nystartade tradition från förra året och firar tillsammans med familjen N. Detta år hos dem, så jag sitter med förmiddagssolen strålande på fjällen omkring och njuter av det vackra landskapet. Gott slut, Gott nytt - ännu en cirkel sluts och börjar om...

Bitterfittan

Jorå. Idag fick hon ta plats ett tag, bitterfittan. Ursäkta det något hårda ordet, men det var precis så det kändes. Hon kom farandes, tog plats och la en rejäl omgång spya.
En stund då jag kände mig extremt trängd och kvävd i mitt hus, en stund då vårt hus kändes sådär galet litet. Var jag än vände mig fann jag ingen stund, ingen plats, att få vara ensam och att fylla på med energi. Ladda. Bara få vara en liten stund utan barn, oväsen, hets.
Våra barn är fantastiska på alla sätt och vis - men det tar inte bort faktum att det blir lite för mycket av det goda ibland. Fem dagar på raken, hemma på heltid hela familjen, det är krävande. Det blir stunder av "jag har inget att göra" trots-att-jag-fick-en-hög-med-klappar-de-senaste-24-timmarna eller bara att volymen är så galet hög att jag bara vill slita mitt hår eftersom jag redan bett sjuttioelva gånger att sänka volymen, för ingen är hörselskadad i vår familj (än).
Dessutom en smärre barnkonflikt igår, som skred utanför vår familjs gränser. Det vill säga, andra människor la sig i utan att ens veta vad det handlade om utan bara antog sig veta ditten och datten. Tyvärr inget ovanligt och föga förvånande - men dock irriterande samt frustrerande.
Så, bitterfittan kom fram, la ett par rejäla omgångar spyor på olika håll så är vi tillbaka på banan igen och ler!

Julen 2011

Vilka juldagar! Jag har känt mig lycklig den här julen, lite upp och ner precis innan av olika anledningar, men så bara ett härligt flyt genom dagen före dopparedagen, julafton och juldagen.

På julafton blev vi klara precis till kl 13, som vi hade tänkt oss. Mor & Far kom som de skulle, med färdtjänsten mellan tolv och halv ett.
Vi åt en hög med gott till julbord. Det mesta hemgjort - såklart. Vi hade tre sorters sill, kokt potatis, gräddfil, gräslök, rödlök, gravad lax, gravlaxsås a la Jamie Oliver, kalkonskinka, prinskorvar, julkorv, juliga köttbullar med must, brunkål, rödbetssallad, julknäcke, vörtbröd, gräddost, cheddarost, julmust, öl, snaps. Vi började dagen med risgrynsgröt skall också påpekas.
Glada och mätta, lite Kalle och sen julklappsöppning och efterrättsbordet. Endast hembakat. Mintkyssar, pepparkakor, mandelmusslor med grädde och bär, pepparkakspaj med kanelchokladfyllning, kanelstjärnor, saffransskorpor, brända mandlar, limekolor och polkaknäck.
Behöver jag skriva att vi blev rejält mätta?
Mor & Far åkte hem vid sex. Det var lagom länge tycker jag, skönt för dem att komma till oss och få allt serverat, fast de har bidragit ekonomiskt, vilket är oerhört tacksamt.
En lugn kväll, lite tv, vin, mys.

Juldagen gick mer i lugn och familjens tecken. Jag jobbade fram till 14. Det var jag inte beredd på på grund av något missförstånd i kommunikationen, men det ordnade sig till allas bästa. Jag är glad att jag var där, det var mysigt.
Kom hem vid halv tre ungefär. Sen hade vi familjemys. Vi spelade Ubongo, ett sällskapsspel vi fick i julklapp av svärföräldrarna. Det var riktigt roligt och det funkade för alla, trots åldersspann. Ok, Leo var inte med, men oss övriga. Sen gick vi vidare till att titta på två filmer med jultema. Grinchen - Julen är stulen samt A Christmas Carol (Charles Dickens).

Nu ligger Annandagen framför oss. Jag ska strax ge mig ut i spåret med grannen. Jag ska passa på att inviga några av mina julklappar. iPhone hållare, nya lurar som är svettåliga samt en träningströja. Barnen, alla utom lilleman, ska åka upp till centrum och gå på bio. De ska se Alvin & gänget 3. Jag, maken och Leo ska åka en sväng till XL-sport när jag sprungit färdigt. Kompletteringshandla lite på coop också. Sen väntar vi Lin hit till kvällen, så myset fortsätter....

God fortsättning önskar jag Dig!

Nä nu jä*lar

Igår kväll kom en liten gnista igång, den småglödde till Och den har återkommit så smått under dagen idag. Nu gäller det att hålla liv i det.... Ge mer
Egentligen startade nog en liten jävel vakna till liv (igen) i måndags. Jag böt av maken på gymmet, mötte en granne som också kör med samma PT som jag. Hennes uppenbarelse och inställning påverkade mig.
Så igår, sitter på samfällighetens styrelsemöten, eller egentligen efter mötet under middagen vi alltid har efteråt. Så säger D att han minsann också har kort på World Class nu för tiden och han kör minsann tre spinningpass i veckan....
Men va i h-vete, kan de så kan väl jag! Satan i gatan!
Som extra bonusknuff fick jag höra skidglädjen från norskan, så gött! Jiiiihaaaaaa! På't igen bah!

Den sociala masken

På med smilet, den sociala masken. Möjligen och troligen en del av kameleonten som kliver fram.

Le. Lyssna intresserat. Säga något trevligt och gärna vettigt tillbaka. Vara glad, uppmuntrande och tillmötesgående.

Vara vuxen och mogen och inte tillåta sig själv att sjunka till en lägre nivå. Utan att för den delen sätta sig på höga hästar.

Säga att allting är så bra så, tjohej klackarna i taket, klämcheck.

Insidan som emellanåt bara vill skrika, sparka och slåss.
Väl hemkommen vomiteras den äkta känslan och tanken ut. Lättnaden att bara få vara sig själv, som man känner sig. Sätta ord på det som egentligen upplevdes. Trygghet.

Vem bryr sig egentligen? Finns det någon mening att lätta hjärtat? Vad händer om man inte är ärlig mot sig själv? Och för den delen hur ser man sig själv opartiskt och objektivt?

Stilla söndag

Första snön har kommit, äntligen. Inte för att det är minusgrader och att den får ligga kvar som det ser ut nu, men det har i alla fall äntligen snöat ordentligt en dag. Ljuvligt!
Jag längtar snö på riktigt, jag har ett behov av att träna längdskidor så jag klarar att ta mig runt 45 km på alltför kort tid.

Denna vecka har varit hektisk. Fyra av vardagarna var avsatt för DS och fältstudien, fast jag var hemma sjuk en av dagarna. Ätit pencillin till och med lördag morgon. Använt helgen till att vila, sova ut och försöka samla ihop energi. Jag har lyssnat på min egen kropp och stannat hemma både från skolan i fredags och jobbet i lördags. Det behövdes.

Imorgon börjar en ny vecka. Näst sista på året. Jag tänker mig att det ska bli en stark och träningsrik vecka. Träningsmotivationen lyser fortfarande med sin frånvaro och jag saknar den, men lyckas inte nå den. Jag är i behov av träningen, har självfallet inte tränat under antibiotikaperioden, vilket innebär att det är en hel vecka sen sist. Jag hoppas på en nystart imorgon, har bokat mig på pass. Minst tre gånger per vecka gäller nu framöver.

Förutom fokus på träning väntar förstås julen i veckan. Det ska bakas, lagas mat, slå in de sista klapparna, klä granen, tändas en massa ljus och ha en massa mys! Förutom styrelsemöte och tre dagars studier. Slut på vilat, fullt ös framåt!!!

Förunderlig dag

Igår var det onsdag. Veckans mitt. En underlig och lite udda dag på någe vis.
Först och främst, jag går på pencillin. En femdagars dubbelkur. Det var evigheter sen jag åt antibiotika och jag gillar det inte alls. Dock nödvändigt denna gång. Det innebär att min mage är helt förstörd. Det bor ett monster i min mage just nu, som morrar och lever runt. Jag känner mig än så länge inte direkt piggare heller, snarare allmänt sänkt i energi och glädje. Två dygns behandling kvar. Hoppas på att få tillbaka kraften sen.

Fältstudien på DS fortgår samtidigt. Hos kuratorerna på hjärtkliniken. Bara det i sig väcker många tankar och funderingar i mig. Vill jag arbeta som kurator? På ett sjukhus? Jag ser och upplever deras samarbete med all medicininriktad personal. Många olika typer av människor och beteenden. Samtidigt som patienterna på dessa kliniker är svårt sjuka, somliga nära döden Vilket i sin tur leder till funderingar på döden, på min far & mor, på vänner som förlorat någon närstående, på vänner med sjuka närstående. Det väcker tankar på att ha en sjuk kropp, hur viktigt det är eller inte är att till varje pris rädda liv. Var går gränsen?
Jag funderar på bemötande, på alla olika plan. På vad jag själv sänder ut. På vad jag vill ge mina medmänniskor. Hur mycket orkar jag? Hur mycket är jag villig att ge? Vad önskar jag tillbaka i den bästa av världar? Vad är rimligt?

Förutom detta, tidiga mornar för att hinna få tjejerna till skolan och därefter ta mig kommunalt till DS. De är slitna efter den här veckan. Jag är sliten. Jag älskar dem innerligt mycket.Min kärlek till dem är enorm. Imorse kändes bilen så tom efter lämning.
Igår var vi tre på Lovisas avslutning på scouterna. Stolt mamma applåderade när hon fick ta emot sina märken hon tagit under terminen. vi tog bussen dit och hem i sällskap med grannen och hans två små.

Jag funderade också mycket på relationer och förmågan att läsa av andra människor. Jag har konstaterat att jag har svårt att känna förtroende för dem jag inte kan läsa av, speciellt i privata relationer som jag grundar på ömsesidig dialog. Känslan av att inte känna sig förstådd eller inte känna gemenskap finns där. Osäkerheten.

Jag har knappt sett min lilla kille på hela veckan. Hämtning och lämning är löst av pappan och syskon. Min tid och ork har inte funnits. Jag längtar honom, han fattas mig. Den lilla energiplutten. Kristallbarnet.

Så avslutar vi min förunderliga dag med en konflikt. En konflikt som triggar många delar. Delar av min barndom, delar av min före detta relation, delar av nuvarande relation. Jag blir arg men framför allt innerligt trött, besviken och djupt ledsen. Inte en ursäkt, inte ett förlåt, ingen insikt..... Bara att bita ihop, ligga sömnlös tills tröttheten tog över, börja en ny dag idag.

Scrubs

Idag har jag och mina två klassisar varit vår första dag på fältstudien. Vi ska tillbringa fem dagar på Danderyds Sjukhus. Där ska vi hänga med ett kurator-team och se hur de jobbar. Först tänkte jag att det var knasigt att börja en fredag och sen ha måndag-torsdag veckan efter, men nu ikväll inser jag att det var rätt bra. Det var många intryck idag, då vi var där mellan åtta och tre ungefär. Det känns bra att ha två dagar att hinna landa och fundera över vad vi vill lägga upp vårt uppsatsskrivande kring.
Jag tycker att de två kuratorer vi träffade idag var trevliga och tillmötesgående och dessutom med humor. En rolig tvist för dagen var att vi fick gå till klädbytesförrådet och plocka ut kläder, scrubs. Detta för att det krävs att vi är ombytta på avdelningarna, för patienternas skull. Så snygga vi blev. Jag trivdes bra i mina kläder, de var riktigt sköna. Byxa och blus. Som bonus också en rock var, med små namnskyltar på bröstfickan. Vem vet, kanske en framtida roll för lilla mig.....

Hade tänkt...

att skriva en blogg här om min förundran över hur en del människor tänker.
Alltså, de som i mina ögon tänker lite annorlunda, i sin box. Det finns några exempel från rätt nära i tiden, på människor som enligt mig inte varit helt schyssta.
Jag tror (och önskar) att de hade tänkt sig in i hur dennes vän/anhörig skulle känna i en omvänd situation. Känns det "fel" eller obra, gör det inte. Jag har själv gjort den niten, mer än en gång. Det är inte roligt vare sig för mig eller för min vän/anhörig.
Må hända har jag varit blåögd och naiv på ett sätt, men nu verkar jag vara det på ett annat. Jag vill tro det bästa om människor och jag kan absolut ge en andra chans. Kanske till och med fler. Om det sker en förändring.....
Så jag går inte in i det mer nu, jag släpper det här och nu. Jag håller i min energier och låter de andra hålla på med sitt..... Kommer det en konfrontation, kommer ämnet på tal, då backar jag inte. Fram tills dess.....

Tjuvarnas jul

Idag, andra advent, har jag tittat ikapp på julkalendern.
Jag brukar försöka se den varje år, tillsammans med barnen. Jag vill hänga med liksom. Dessutom är jag barnsligt förtjust i jul, i perioder. I år är ett sådant år då jag verkligen längtar till jul. Vi har redan börjat planera vad vi ska ha på vårt julbord, vad som ska inhandlas, vad jag vill baka. Mor och far har bokat färdtjänsten och tillbringar sisådär sex timmar med oss. Åh vad jag ser fram emot julafton.
Julklappar är redan på inhandling och jag har kommit en bit på vägen redan.
Så, idag var det dags, att spana in årets kalender, Tjuvarnas Jul. Jag gillar den skarpt. Jag kommer att följa den resten av nedräkningen. Lycka!
Så, nu låter vi de tända ljusen brinna här hemma och myser en stund till innan vi kryper i säng, maken och jag. Med en längtan efter de andra godingarna, som snart kommer tillbaka till oss....

Hur känner du?

Hur känner du? frågade jag.
Ett scenario hade utspelat sig, något som jag kände att jag gick igång på. Det retade mig, störde mig, irriterade mig. Speciellt om jag satte det i relation till om det hade varit jag i en liknande situation. Ok, tänkte jag. Jag tänker utanför boxen. Att jag känner såhär behöver inte betyda att den jag pratar med känner på samma sätt. Därav frågan, hur känner du? Påverkar det dig? Vad tycker du? Svaret kom, men inte på nivån "hur jag känner" utan mer utifrån andra aspekter. Jag kontrade: det är inte hur DU känner, det är svar på annat. Hur känner du? Bryr du dig? Hur upplever du den här situationen på insidan?
Svaret kom. Inte lika laddat som jag upplever det, men ett ärligt svar hur det känns....... Så, nu ler jag åt det patetiska i situationen och släpper det. För stunden iaf.....

morgonstund

Jag har precis satt mig vid bordet på jobbet. Det är fortfarande alldeles lugnt i huset, mörkret dröjer sig kvar ute, även om det börjar ljusna i horistonten. Adventsstjärnorna och stakarna är tända. Jag har gjort i ordning min frukost och tänt ett par levande ljus. En stunds egen njutning, ungefär en kvart har jag, innan dagen drar igång på riktigt samt att nästa personal kommer. Jag sov ganska bra här i natt, bästa natten hittills tror jag. Tacksam för det. Nu passar jag på att landa i mig själv en stund..... På återseende.

1 december, eller?

...ur led är tiden.... kommenterade J mitt foto på FB. Vad annat kan jag än att hålla med. Det här är foton på vår trädgård.