slut

När kroppen fått jobba mer än den är van vid, då menar jag inte bara ett extra långt träningspass, utan ett lopp. Det är en anspänning, det är mycket folk, det är en obekant bana OCH en längre sträcka en vanligt. Igår tog jag mig runt mina 15 km, det är 5 km längre än jag någonsin gett mig ut på, i backig terräng. Det är 50% längre än jag är van vid. Det påverkar kroppen.

Igår när jag väl tagit mig hem var jag slut. Jag firade med att dela en flaska bubbel med maken, åt god mat, lyxade till det med lite godis och var så trött, så trött. Vi gick och lade oss skämmigt tidigt för att vara en lördagkväll. Vaknade minst lika stel som igår kväll, men inledde min söndags förmiddag med att ta med bonusdottern och dansa zumba för en av mina favoritinstruktörer.

Sen har det mest bara gått utför. På ett sätt är det helt naturligt, jag har bränt en hel del igår på loppet. Jag ger mig på att dansa för att jag tycker det är så roligt. Jag har ett fint samtal med grannen vars pappa gått bort och hon har begravt honom nyligen. Det i sig är en reality check eftersom det känns som i en nära framtid att även jag ska begrava en förälder. I kombination med detta även rastlös på något konstigt sätt, ensam för att jag gör mig ensam, småkrypande på insidan fast ändå ingen ork att verkligen ta mig för något.

Det känns som om jag knappt varit närvarande med maken fast vi båda varit hemma större delen av helgen, det känns som om jag knappt varit närvarande med barnen fast vi varit hemma större delen av helgen. Jag har nog mest bara känt mig lite tom, lite omotiverad och rätt så sliten.

Imorgon börjar oktober, jag hoppas det blir en månad full med ny kraft!

Lidingöhalvan - Klassikerhalvan

Så var det klart.
Lidingöhalvan är genomförd. Helvetes jävlar vad tungt det var. (Ursäkta svordomen.) Första tre (3) km gick helt ok, kändes bra. Sen började det bli lite tungt. När jag hade sprungit ungefär hälften började det bli riktigt tungt och sen blev det bara värre. Stigarna var bra, vädret var bra, benen var mindre bra. Det var så tungt. Jag kämpade verkligen, försökte hålla mig något sånär positiv i tankarna. Räknade ner i takt med skyltarna. När det var 5 km kvar var det vidrigt. Benen ville inte lyda mig. Det var till och med jobbigt att springa i nedförssluttning. Då är det illa. Jag gav inte upp iaf, jag skulle i mål, det fanns inget annat, även om jag skulle gå sista km. Jag gick och sprang, men jag tog mig i mål till sist. Det tog två timmar. Det var bland det värsta jag gjort, ärligt talat. Jag undrar i mitt stilla sinne hur i helvete jag ska klara dubbelt så lång sträcka nästa år.....

Nu är jag iaf klar. Jag är igenom. Jag har klarat min halvklassiker och det är jag riktigt stolt över. Jag har genomfört mina fyra grenar, jag klarade det! Weeeeeiiiiiii!
Nu blir det firande ikväll, med gott samvete. Wooohooooooo!!!!

tomhet

Regnet droppar ner utan för fönstret, jag har gosat upp mig i hörnet på soffan och fryser - igen. Jag tvingar mig att dricka vatten för jag kan inte bara hälla i mig te, jag måste få någon slags balans.
Jag har en stunds retreat, att bara få sitta här och göra ingenting. Slötitta på tvn, bara vara, själv. Landa, känna in. En micropaus från allt och inget.

Jag har svårt att sätta ord på vad som händer inom mig just nu. När jag är på praktiken, som tar mycket av min tid, är jag konstant i en terapeutisk miljö, observerar, kommenterar, tänker så många olika saker på insidan och det påverkar mig. Mer än vad jag tror kanske.

Parallellt med det pågår mitt privata liv. I mitt privata liv känns tiden knapp just nu. Jag önskar att jag hade mer tid för mig, mer tid för återhämtning, mer tid för min familj och mina vänner. Tid med kvalitet, närvaro. Jag jobbar på att hålla mig positiv, hitta lust och motivation. Jag jobbar för min träning, jag kämpar med min kost, jag försöker hålla liv i mina mål.

Samtidigt, väninnan vars far precis gått bort, väninnan som går igenom en enormt påfrestande period, vännen som ska flytta långt bort, vännen som blir pappa när som helst, väninnan som är nära depressionens avgrund, min mor & far och deras mående. Mitt i allt detta känner jag mig tillbakadragen. Jag är lite tom. Visst känner jag saker, visst skrattar jag, gråter, blir upprörd men ändå en del inom mig är tom. Tom och något mer som jag inte riktigt kan formulera än vad det är.

Jag tror att det bara får vara så just nu. Jag behöver bara vara.
Idag är det fredag och ikväll ska jag prioritera familjen och myset. Tända mängder av levande ljus, äta gott, varva ner......

namnlöst

Jag fryser, hösten kryper sig på mer och mer. Jag fryser mer och mer. Jag dricker te på te och försöker påminna mig till att varva med vatten och vatten så det ska finnas någon slags balans. Mina fina tofflor används flitigt på de kalla golven här hemma och den nya soffan går det utmärkt att kura upp sig i. Ljusen tänds både för myset och värmen.

På insidan pågår en konstant process, precis som vanligt, men ändå inte. Det är något nytt, något annorlunda, något jag inte riktigt satt ord på än. Det kliar i fingrarna att skriva, så därför sitter jag här nu. Knappar några meningar innan det är dags för dagislämning och praktik.

Pappa ligger på sjukhus igen. Först på grund av smärtan, som oftast. Sen ramlade han och slog i höften, därav är han fortfarande inlagd. Jag har dåligt samvete, jag har inte hälsat på än. Tiden bara försvinner från mig i kombination med att jag prioriterat mig själv och hur jag mår. Idag ska jag åka förbi honom iaf, direkt efter praktiken, eftersom jag ändå slutar i bra tid.
Mamma oroar mig till en viss del, vill inte att hon ska behöva dra det här tunga lasset hela tiden. Jag försöker ordna, försöker prata med biståndshandläggaren, men jag når henne inte. Vad ska till?

Praktiken rullar på, jag har fått lite mer kontakt med några av ungdomarna, jag börjar slappna av lite mer. Idag på morgonen har jag handledning med min handledare och vi ska formulera färdigt det dokument som ska lämnas in nästa vecka. Det är mycket tankar som väcks på denna praktikplats. Om nutid, dåtid, framtid och på olika plan. Individuellt för mig, min familj och vänner, samhället.

Livets pussel på det, då menar jag allt som ska klaffa. Tiderna som "ska" passas. Praktiken, hämtningar, lämningar, aktiviteter, handling, laga mat, min egen träning, tid med maken, att kunna landa och varva ner, finna plats för vännerna, mina egna mål med min personliga hälsa.

Jag fick ett besked igår som påverkar min tänkta stig som jag trodde var rätt, det är sorg och måste smältas för att förstås. Det arbete jag lade ner, förgäves.

Jag och maken ska på bröllop och en och en halv vecka, Leo ska sova borta på ett nytt ställe, ovant för mig. Han kommer förmodligen klara det bättre än jag. Samtidigt som en natt på en herrgård är efterlängtad. Jag prövade en tänkt klänning till bröllopet igår, ber för flyt så att den verkligen sitter perfekt om 11 dagar. Jag behöver bara komplettera med en kofta. Sen vad sjutton man ska ge i bröllopspresent, det är en riktigt bra fråga!

Ja ungefär sådär går funderingarna. Nu hinner jag inte mer utan jag måste ta liten under armen och ta raggarvolvon mot dagis!

Andas

Jag har kommit på mig själv – äntligen.
Jag vet att jag har varit inne på det förr men sen har det trillat i glömska igen.
Jag glömmer helt enkelt bort att andas. Det är dumt!
Visst andas jag så att jag håller mig levande, kroppen får syre, hjärtat slår och allt sådant, men det jag har konstaterat är att jag andas för ytligt. Jag tar inte tillräckligt djupa andetag.

Jag har framför allt vid träning kommit på mig själv att jag glömmer andas när det är tunga styrke- eller funktionsövningar. Jag tar i, jag räknar, jag glömmer att andas.

Samma sak vid konditionsträning, så som löpningen. Alltid en rätt hög puls när jag springer, konstant hög puls. Så ännu högre vid uppförsbackar. Så blev jag påmind av coachen, ANDAS! Dra ner syret med större andetag, kroppen behöver syresätta musklerna, därmed sänks min puls!

Numera försöker jag påminna mig själv om att andas djupare och ”bättre” i olika situationer. Framför tvn, i bilen, på träningen oavsett form.
Vet du vad, det hjälper!

Hemma - Paus

Hemmahelg.
Igår när maken kommit hem och soffan blivit hemkörd enligt beställning, då åkte vi mot Ikea. Det blev vår fredagskväll. Två timmar på Ikea, maken jag och lilleman. Middagen blev där, mitt i allt shoppande. Vi hade en lista med oss och det mesta bockades av, några saker hittade vi inte och några saker tillkom på spontantitet.
Väl hemma igen packade vi upp i stort sett allt, packade upp och monterade nya soffan, satte upp nya gardiner, fixade med kuddar med mera med mera. Nu har vi som ett nytt vardagsrum! I brunt, lila och lite grönt & orange. Det som ska kompletteras med är en matta. Den har vi redan tittat ut i stort sett, ska bara köpas vid tillfälle.

Idag lördag. Först och främst sov vi ut. Det var på tiden och väl behövligt. Sen har vi hängt i familjen igen. Vi tre som är hemma. Ätit långfrukost, pratat, handlat på coop och plantagen. Fixat lite mer hemma. Legat i nya soffan, nära, tittat tv, tankat.....

Nu väntar en god middag (sambalburgare), ett glas rött och en lugn kväll!

Vad hände?

Hela veckan har solen skinit på mig, inte alltid hela dagarna men åtminstone större delar av den. Det glädjer mig, jag tycker om att känna solen värma mitt ansikte.

Jag tittar mig omkring och inser, hösten är verkligen här nu. Jag ser hur det vackra trädet vid tjejernas skola från dag till dag förändrar färgerna på löven. De börjar spraka. Snart kommer det att vara mer rött och gult än grönt.

Vad hände, undrar jag i mitt stilla sinne. Hur gick tiden så fort? För mig känns det som om de senaste två veckorna, minst, bara gått i ett i ett i ett i ett.... Ingen tid att landa och faktiskt komma ikapp.

Imorse promenerade jag med min 3-åring till dagis. I hans takt. Vi hoppade över asfaltsremsorna, tog den lilla stigen genom den lilla dungen, stannade och tog på hans vantar. Mindfulness!

Idag ska jag försöka ta en stund att komma ikapp. Jag har egentid. Jag ska landa, samla ihop mig och tanka. Jag ska njuta av en helg med hemmafix, vilket passar kräftan perfekt.

Två veckor

Två veckor har jag genomfört på min praktikplats. Det som sticker ut mest än så länge är att det är intressant och att jag är väldigt trött. Det är så många intryck jag fylls av. Jag har en förmåga att bli berörd och att ta in energier och vibbar i rummet. Tänk dig då att vara i konstant närvaro kring 11 ungdomar och 2-12 personal. Sen ska du inte bara känna av alla dessa okända människor utan även observera, lyssna, förstå, analysera….. Tankarna går på högvarv konstant. Det är alltid något som sker. Det finns inte några raster utan det sker hela tiden ett arbete. Toaletten har helt plötsligt fått en annan innebörd. Där är fristaden, där finns en stunds möjlighet att bara landa och samla.

Självklart kan jag gå ifrån om jag vill, förutsatt att det inte är ett möte, eller en handledning som pågår (vilket det varit gott om hittills), och ta mig luft. Dock vill jag liksom inte missa något. Jag är nyfiken, jag vill gärna hänga med i svängarna.

Jag har fått chansen att komma lite närmare ungdomarna i alla fall och jag ser fram emot att lära känna dem mer. Jag vet och jag förstår att min handledare vill behålla fokus på just socionomrollen, men i denna terapeutiska miljö läggs det mycket tid på just terapimomenten. Vilket inte gör mig något eftersom även det intresserar mig.

Det är knepigt att hitta sin roll som praktikant. Jag måste handskas med mig själv ganska mycket. Jag är bra på att observera men inte lika bra på att tala, ta för mig eller ta plats. Jag får träna på att uttrycka mig både till personalen samt till ungdomarna. Detta är riktigt nyttigt för mig och något jag behöver jobba med inför min framtida yrkesroll. Det är en utmaning.

Känslomässigt har jag åkt en ganska rejäl berg och dalbana. Det har varit högt, lågt och loopar. Jag har känt mig frustrerad, ledsen, glad, trött, lyckosam ja allt möjligt. Redan. Nu hoppas jag på en helg, tre dagars ledigt, med en chans att få landa och smälta en del av intrycken för att ta nya tag på måndag morgon.

KK-mila

Pyret följde mig på bussen in mot stan, närmare bestämt Aker brygge. En stunds kö för att få ut nummerlappen. Solen sken varmt på oss så vi satte oss på bryggan och njöt solen och samtal eftersom det var ett tag kvar till start.

Två gick starten, efter en dansuppvärmning som jag halvhjärtat var med i. Ganska många brudar på plats och många med fina märkeskläder och till och med fina solbrillorna på huvudet. En hel del hade valt att investera i årets tröja som gick i en lila färg.

Under milen hann jag med en hel del kändes det som. Första 2-3 km handlar det mest om att kroppen ska få vakna till och bli ordentligt varm. Sakta nedåtlut i stort sett hela första 2,5 km, till första vätskestoppet. Jag insåg att den här vägen ska jag ta mig tillbaka sen också. Fortfarande känns kroppen något stel och ovan vid att löpa men rätt ok. Efter 3 km börjar mer terräng och vi springer dryga 4 km längs med skogsvägar och nära havet. Skogsmiljön är vacker, träden har fortfarande kvar sin gröna härliga färg och endast några löv här och där har börjat ändra sin färg.
Jag förstod i efterhand att området jag sprang genom hette Bygdø.

Känsloregistret gick jag igenom, precis som vanligt, men något mer lightversion. Jag hade mina tvivel över orken, tankarna "jag är inte ens halvvägs än....". Blandat med jävlar anamma, glädje över att springa ett lopp i Oslo. Blandat med "varför gör jag det här, varför utsätter jag mig för det här egentligen". Den ballaste upplevelsen på hela loppet var ändå de sista 2-3 km, efter sista vätskestoppet. Jag hade bestämt mig för att sakta uppförslut kommer att kännas men jag springer så gott det går. Det gjorde jag och jag kom in i ett riktigt skönt flyt, flow. Första gången jag känt så någonsin när jag sprungit. Jag sprang inte fort men jag hade flyt och jag sprang om andra kvinnor.

Det var gott om folk i spåret hela vägen runt och blandat av typer, vilket jag var lite förvånad över på just 10 km sträckan. Kan vara så att norrmän är hurtigare än svenskar helg enkelt.

Sista biten mot målgången spurtade jag, det är en skön känsla. Pyret mötte mig i stort sett precis efter att jag kommit i mål, vilket var imponerande att hon sett mig över huvud taget. Maken hennes med de fyra tjejerna hade också kommit in. Jättegulligt av dem att ta sig in.

Energidryck intogs, goodiebag skulle hämtas. Det tog tid, det var många som skulle hämta sin goodiebag samtidigt som jag och det kom ett antal fula ord efter att ha stått där med idioter till kvinnor. Men, det var så mycket värt det för här snackar vi verkligen en goodiebag!

Sen stod champagne på schemat, som också ingick efter loppet. Den var riktigt god! Dessutom hittade jag en champagnelapp till på gatan så vi delade på två glas innan jag och Pyret tog bussen tillbaka. Ett tillfälle för reflektion och samtal dessutom.

Solen sken på oss hela dagen och det är jag tacksam för. Samt sällskapet.

Sen att middagen bestod bland annat av kungskrabba var verkligen lyx!

Stort

Igår var jag och tjejerna med till Sandvika, det råkar vara nordens största köpcenter. Fem jäntor blev vi som tog bussen. Tre storlek yngre som var väldigt nöjda med leksaksaffärer och spelbutiker, samt att de fått en egen slant att spendera. Euro, från sommaren semester med mamman min, växlades in till norska kronor.

Sandvika, wow. Så många butiker. Jag och Pyret bestämde att när storvinsten kommit ska vi åka dig och shoppa loss ordentligt. Köpa allt vi vill. Från fina skor till träningskläder till böcker till ja you name it.

Vi gick INTE i alla. Tidsmässigt och orken var orsaken till det framför allt. Sen ska vi inte glömma att Pyret blev av med gipset två dagar innan..... Jag är imponerad över hur bra det gick ändå med den foten.

Vi besökte i alla fall XXL sport där jag köpte Driv energigel, vilket de vägrade skicka till mig i Sverige. Nu har jag ett första lager. Tänker mig till Lidingöhalvan framför allt. Sen råkade vi hitta ett par fina träningströjor på rea.

Jag fick även en liten rundtur på Elixia gymet. Vilket ställe. Salarna var riktigt stora jämfört med den jag brukar hoppa runt i, spinningsalen var uppbyggd med platåer och med en utsikt över staden samt med plats för minst 50 personer. Det var riktigt snyggt, nya fräscha lokaler, ljust med mycket fönster. Ett eget cardiorum med storbildsskärm, musik och ett antal löpband. Det var kul att se! Kändes högklass!

Funderingar på tåg

Det tog oss sex timmar att åka tåget, lit drygt till och med. Fördelen var att vi behövde inte byta i Karlstad, som jag gjorde sist. Samma sak på vår hemresa, vi behöver inte byta då heller. Tacksamt! Så vi letade reda på våra platser i vagn 3 och slog oss ner och gjorde oss hemmastadda. Tjejerna var otroligt duktiga, visst frågade de några gånger om vad klockan var och vilken tid vi skulle komma fram, men inget som upplevdes som tjat.

Själv tycker jag oftast att den första timmen brukar gå hyfsat snabbt och likaså den sista timmen. Någonstans där emellan brukar jag ledsna lite och tycker det är ganska trögt.

Vi åt middag på tåget, vilket var i min smak sådär. Jag kunde inte ta pannbiffarna eftersom det var griskött i och grönsaker med currysås var sådär. Lovisa var väldigt glad över biffarna dock, de var jättegoda!

Det var en del folk till och från. Vi hade några fnittrande äldre damer en liten bit bort, med en dialekt utan dess like. Jag kunde inte låta bli att fascineras över alla dessa dialekter. Vi bor i samma land men kan ändå låta så olika. Damerna klev av i Arvika, som förresten såg vackert ut från tågstationen. Jag hade en Karlskrona dam bredvid mig en stund. Kändes lite som barndom eftersom mamma är från Karlskrona. Även om mammas dialekt inte är lika tydlig längre.

Jag hann med att nästan plugga klart en av de otaliga böcker som ska läsas denna termin. Ska tagit mig igenom den innan Stockholms C. Gärna en till som jag har med mig också. Lite små mål måste man få ha. Datorn orkade jag inte ens plocka upp, men lite spel på mobilen och lite annan läsning roade jag mig med också.

Kjetil var vänlig nog att möta upp oss vid Oslo S så vi fick skjuts hela vägen till familjen N.

Dags för en weekend

bild från SJ.se

Idag bär det av, framåt eftermiddagen. Jag och mina två döttrar åker iväg på en weekend tillsammans. Jag ser verkligen fram emot att få vara med dem en hel helg, själv. Det är kvalitetstid om något.
Vi ska åka till Oslo och hälsa på väninnan min och hennes barn. Hon har en stor och en liten, stora dotran kommer bra överens med mina.

Vi tar tåget, så vi kommer att ha gott om tid på oss att prata och umgås redan där. Kanske lite vila och äta och plugga med mera också. Förstås... Fördelen är att vi behöver inte göra något byte utan vi kan hitta våra platser och hålla oss där tills vi kommer till Oslo S.

Den egentliga bakomliggande anledningen till att vi åker är för att jag ska springa ett lopp på lördagen, men det här blev lite extra guldkant på det hela.

Jag ser fram emot helgen och jag hoppas resan går bra för oss.
Dock, som alltid, aningen resfeber och ovilja att vara borta från maken och liten, men det är något jag aldrig kommer att vänja mig vid tror jag.

Samtal

Wow säger jag bara.
Vilka samtal jag har fått se under dessa första dagar på min praktik. Vi är alla individuella och vi har alla vårt eget sätt att tala, så ska det vara. Sen finns det vissa ramar och mål förstås.
Jag har fått medverka vid en inskrivningsvecka, imorgon är fjärde och sista dagen för denna ungdoms inskrivning. Jag har fått äran att närvara vid två kontaktpersoners samtal med denne ungdom samt en förälder. Det är fascinerande och imponerande att se hur de närmar sig, hur de lirkar fram det de undrar över, hur de bemöter. Det är känsliga saker vi pratar om. De ungdomar som bor på detta behandlingshem har alla sina trauman med sig i bagaget och jag förstår att det krävs en hel del för att få deras tillit och medverkan.

Jag känner mig tacksam som får vara med om detta, att se en verksamhet så pass öppet, under ändå ganska lång tid. Jag kommer att lära mig massor.

Just idag, tredje dagen, var jag så otroligt fullmatad och så trött mot slutet av dagen. Jag orkade knappt tänka längre, eller bemöta eller reflektera. Det var mest bara fullt och tomt - igen. Det är så mycket intryck att jag knappt kan sätta ord på det över huvud taget. En rätt ovan känsla hos mig, som normal alltid är väldigt fylld av just känslor. Det jag kände mest var att jag nästan vill gå sönder i bitar av allt och jag kände mig ganska hudlös, som om minsta lilla motstånd skulle utlösa en jättereaktion.

Men, jag hann åka via mamma, äta, hämta dotra, komma hem, packa lite, natta lite och nu landa i soffan en stund..... Sängen befaller mig att komma nu dock, så det är dags att avsluta här, släcka ner och ta sig upp för trapporna....

En trötthet som äter upp mig

Första dagen på praktiken avklarad. Åtta timmar konstant aktiv i miljön, var själv några minuter på hela dagen, då jag satt på toa. När jag närmade mig praktikplatsen kom nervositeten i magen, men jag var precis i tid så det var bara att kliva rakt in.

Jag tycker att min första dag varit bra. Jag har känt mig välkommen och omhändertagen, trots att jag enbart haft halvdag i sällskap med min handledare. Jag har träffat ungdomarna, de flesta i alla fall. Jag har fått vara med på saker redan första dagen, bland annat del av en inskrivning och en överlämning. Intressant, tankeväckande, realistiskt.

Jag åkte hem med känslan av att vara totalt fullproppad av intryck och händelser, men samtidigt tom. Nästan som en flatline. Inga känslor förutom en enorm trötthet och med den en viss irritation. Landade hemma med just det. En innerlig trötthet. Något introvert.

Ikväll blir det sängen riktigt tidigt.... Imorgon väntar nya tag.

Första hela veckan i september

Den första hela veckan i september är avklarad. Min första vecka innebar att skolan startade upp. Tre dagar seminarier, varav två av dem heldagar. En intervju med min handledare. Har lyckats klara av att läsa en halv kurslitteratursbok. (Har ett antal till att plöja.....).

Dessutom första hela veckan med ändring i kosten, vilket innebar en hel del känningar, minst två per dag. Rätt påfrestande, men jag har sänkt insulindosen. Får nog lov att sänka den lite till helt enkelt.

Jag har fortfarande känningar i min ena axel, kopplar ihop det med cykelvurpan, vilket jag sin tur kopplar ihop med mitt blodtryck som verkar vara lågt. Jag har varit nära att svimma ett antal gånger, det inte bara snurrar till utan är på väg att svartna. Alltid i samband med nivåskillnad.

Tränat har jag förstås gjort också. Jag har lyckats ta mig genom de pass coachen gett mig, dvs två löprundor samt två styrketräning. Dessutom klarat av PTns hemläxa. Plus zumba och jam på det. En riktigt bra träningsvecka med andra ord.

Torsdagskvällen var jag ute med fina vännen och käkade middag och pratade om allt och inget. Mycket bra kväll!
Fredagskvällen var vi bortbjudna till grannar. En riktig lyxkväll. God mat, trevligt sällskap och förstås singstar. Så nu står Anneliiiii med på listan hos fam T. Riktigt riktigt gött, speciellt eftersom det retar herrn i huset att jag slog honom på en del låtar.

Nu har jag tänkt massor med värmeljus två kvällar på raken också, så fantastiskt mysigt. Det bästa med de här lite mörkare årstiderna. 

Nu är det snart dags att nanna kudde, imorgon börjar praktiken och jag är riktigt pirrig inför det!
Hösten är här!

Apropå utmaningar

Det kom ett SMS till mig idag, från PTn. Oväntat.
Såhär stod det:

Utmaning:
2000m löpning
20 KB swings, 20 kg
20 armhävningar
20 utfallshopp
20 sit-ups
Ta tid och lycka till!

Lyllos mig som har något så roligt att se fram emot!

Vips så var det onsdag

Jaha, så har halva veckan gått. Igår var det full dag på skolan. Första seminariet på Psykosocialt arbete. Det känns intressant och vår lärare Ulrik gillar jag. Sen att det efter de två första timmarna kändes som om vi setat där i en evighet, det är en annan sak.
Jag konstaterade att det var rätt trevligt att se klassen igen, även om jag inte hann prata med så många.

Jag sov en kortis på kvällen, igen. Trött som sjutton, men samtidigt motiverad till att plugga, på ett annat sätt en tidigare. Jag tycker det här är intressant. Dels att få praktisera och faktiskt möta verkligheten med allt det innebär. Dels att läsa mer psykologi, det är intressant.

Idag var det föreläsningsfri dag, så det har inneburit en del annat. Fin frukost med tjejerna innan de åkte till sin pappa. Styrketräning för första gången på länge. KUL! Träningsvärken är redan på ingående... Lunch med en gammal go arbetskamrat. Pratat med läkare på DS då pappa åkt in igen. En stunds pluggande (ja faktiskt, jag vill ligga minst i fas den här terminen). Möte med min handledare för att göra en liten intervju med honom. Det innebar en del känslor som jag ventilerade med Y efteråt. Hämtat lillen. Samtal med en annan vän. Lagat middag medans liten och stor sov i soffan. Trevlig middag med maken. Påbörjat ett litet hemligt projekt. Tränat bodyjam för grym instruktör och för en gångs skull med sällskap. Fick dessutom skjuts.

Så nu är det dags att sova som en riktig stock. Tanka, ladda.

så trött.....

Måndag.
Tidig morgon och tre raringar iväg till dagis och skola.
Jag passade på att ta mig en löprunda när jag ändå lämnat tjejerna, för att slippa de värsta köerna hem. Löpningen var tung, men jag tog mig runt de 7,5 km jag skulle. Förstås med en del gående, men så är det och så får det vara för stunden.
Hem för lite samtal, dusch, lunch och mental förberedelse för skolstarten.

Skolan i två och en halv timme. Introduktion till praktiken, faktiskt inte så speciellt intressant eller givande. Bara momentet då vi fick sitta i små grupper och prata om förväntningar, förhoppningar och farhågor inför praktiken. Jag smet lite tidigare, hämtade Leo på hemvägen.

Sen däckade både han och jag efter en stund hemma. Han har varit hes några dagar och har en förkylning i kroppen, men har kört på hela helgen, Tydligen tog dagis mer på krafterna. Jag var helt slut efter skolan. Tror det var alla människor kort och gott.
Jag och Leo somnade båda två. Vaknade till middagen typ. Som fina fina maken kom hem och lagade.

Apropå maken fortsätter han att samla pluspoäng just nu.... Vet inte vad som har hänt, Kanske är det bara för att jag mår riktigt bra just nu, jag har flyt och det sprider sig i hemmet.

Jag har som extra bonus bokat det senaste Legospelet som kommer i november i brevlådan. Det är bra att ha barnasinnet kvar har jag hört....

Nu jäklar drar det igång på riktigt

Jag laddar laddar laddar, för nu sätter det fart. Nu börjar hösten, verkligen hösten, på riktigt. Först och främst är september här och det har känts som höst utanför husknuten med regnet som öst ner. Dessutom har mörkret börja komma på kvällen, det tänkte jag på igår när jag hämtade dottern från tjejmiddagen, strax efter åtta på kvällen. I och för sig var det varmt i luften just idag, men långt ifrån alla dagar på sistone.

Nu sitter jag här och det är bara att inse. En hög med böcker är beställda inför höstens praktik och kurs, imorgon drar det igång. Första skoldagen. Träffa alla kurskamrater igen. Första steget för praktikens uppstart. Tjoooohooooo!

Dessutom uppstart på riktigt tillsammans med Å. Fokus på viktminskning och träning, vi har gjort upp planen idag. Jag är taggad. Just Do It!

Body Worlds

Jag och maken hade date i fredags, en heldag. Vi hade en bestämt sak vi skulle göra. Vi skulle se Body Worlds utställningen på Tom Titts.

Jag började dagen med att vara lite sur på grund en incident, en gammal käpphäst som dök upp och ställde sig mitt framför mig. Jag försökte vända mig men det tog ett tag, egentligen ska jag tacka grannen för att jag blev glad igen för han var så skev när han var på väg till dagisinskolning. Skev på grund av att han skarpt ogillade regnet.

I alla fall så var vi på plats i Södertälje lagom tills de precis öppnat.

Body Worlds var absolut sevärd. Eftersom jag är intresserad av kroppen, av hur vi är uppbyggda så var det intressant att se hur vi faktiskt ser ut under skinnet. Inte bara plastskelett eller gamla halvt söndervittrade på museum utan riktiga. Dessutom muskler, senor, nerver, blodådror med mera. Fascinerande.

Samtidigt skrämmande på ett sätt, det är faktiskt människor som valt att donera sina kroppar till att bli plastinat, så vi kan gå runt och titta på dem, hudlösa, uppställda världen runt.

Det var väl egentligen bara en sak jag mådde dåligt över att se där och det var foster. Där går min gräns. Det gör mig påverkad. Visst, intressant att se hur tidigt vi faktiskt ser ut som människor där inne i mammas mage, men samtidigt en stor sorg att se foster så. Moraliskt dilemma.

Jag tror att ska man se den här utställningen ska man vara beredd på att det är uppställda lik, utan hud. Är man känslig för det så bör man inte gå dit.

Vi hade i alla fall inga problem att äta efteråt... Vilket vi gjorde på Tom Titts. Maten fick inte höga betyg från oss dock. Så passade vi på att titta runt på experimenten när vi ändå var där och på vissa ställen blev jag barn på nytt. Det var befriande och kul!

Maken

Nu går skam på torra land....

Maken är på G. Det är så jäkla bra om du frågar mig. Nu har här investerats i cykelskor samt cykelhjälm. Skorna primärt till spinning just nu, hjälm för att han helt enkelt inte har någon och det ska man.

Så imorgon blir det premiär för makens skor medan jag dansar zumba med en vän.

Förutom denna investering har min käre man tränat riktigt bra senaste veckorna vilket gör mig otroligt glad!