nya "dextron"

När jag var på idrottslägret för vuxna med diabetes fick jag smakprov på glukostabletter. Jag har ätit dextro i över 25 år, med jämna mellanrum, vid blodsockerfall. Naturell smak har alltid funnits, sen finns det citron, tropical, lakrits. Det är de jag kommer på på rak arm. Jag mer eller mindre avskyr dextro, just eftersom jag varit "tvungen" att äta det så många gånger. Jag ser det som en medicin nästan och kan inte förstå de som äter det för att det är gott. Nej tack säger jag!

Så kom dessa glukostabletter. Nya smaker och annorlunda. Så gott. Extra glad blev jag när jag såg på förpackningen att det gick att beställa hem fler, LYCKA. Äntligen ett nytt alternativ. Apelsin respektive hallonsmak. Så inom kort får jag hem ett gäng tabletter för påfyllning. Jag väljer att vara glad för det lilla!

Stor känsla av ensamhet

Tunga stunder och tunga dagar.
Förmådde inte ta mig till föreläsningen i fredags i skolan. Klarade bara inte av att vara ute bland folk, träffa människor. Höll mig hemma med mig själv istället. Introvert, isolerad, valde bort samtal, valde bort sällskap hela dagen.
Kände en så stark ensamhet. Ensam i sorgen kring pappa, ensam i saker som kräver mig och bara mig då det inte är någon annan som kan ta ansvar, ensam i träningen gällande utmaningarna. Ensam på många sätt. Jag väljer att vara ensam i vissa lägen, men inte alltid. I andra situationer törstar jag efter sällskap och närhet.
Jag tänkte senast idag, och sa det till maken, tur att jag har honom så jag får i mig vettig mat i alla fall. Vet inte hur min kost hade sett ut annars, med undantag för barnveckor då jag kan tänka mig på ett ungefär hur det skulle bli. Jag är just nu i denna fas i livet glad över att jag inte lever ensam. Jag har någon som värmer mig på natten i sängen. Någon att krama på och prata med om jag känner för det.

Nu i helgen har jag skapat klart pappas album. Jag gjorde sista touchen idag innan middagen. Tungt och sorgen kommer närmare. Pratade med mamma en ganska lång stund, sorgen ännu närmare. Som pricken över i så ringde dessutom min farbror och jag blev extra påmind för tredje gången inom loppet av två timmar.

Nu är det tre dagar kvar till begravningen. Väninnan kommer och stöttar upp kring mig och barnen. Tacksamt. Begravningen blir en slags stolpe på något vis. Före efter kommer att kännas annorlunda. Inte så att allt kommer vara löst och färdigt, utan bara annorlunda. Det känner jag. Det blir ett slags avslut att genomföra cermonin. Jag har fått några förfrågningar kring vännerna, om jag vill att de ska närvara, för min skull. Så otroligt rart. Jag har tackat nej till de flesta. Det behövs inte. Jag har stöd där. Men jag uppskattar verkligen omtanken och frågan. Det värmer på insidan. I ensamheten.

hur förklara, vad säga

Jag vet faktiskt inte hur jag mår nu för tiden. Vad jag vet är att det känns dämpat och lite luddigt och lite avstängt och rejält trött konstant. Med små ljusglimtar då och då.

Jag har fått och gjort så många märkliga samtal senaste veckorna, både i telefon samt öga mot öga.
Det har ringt från Fonus för att göra någon slags förmedledningsservice mellan någon gammal polare till ena brorsan som sett dödsannonsen och vill komma i kontakt med honom. Osmakligt.
En gammal jägarpolare till pappa som vill hedra honom på ett fint sätt på begravningen. Härligt.
En återupptagen gammal kontakt som jag inte riktigt har koll på vad jag känner inför än, speciellt inte när ytterligare ett gammalt sår upptäcktes. Suck.
Samtal med väninnan som slutade med sorg i hjärtat för något som inte är vad det har varit, svåra ord som fastnar i halsen, beslut som kan behövas tas, ledsamhet och tungt. Distanserat.
En frustrerande kamp för att komma i kontakt med vårdpersonal för att hjälpa och följa min mamma. Irro.
Samtal med syster kring begravningen, tankar, funderingar, känslor, vilka som väljer att komma, att träffa alla dessa människor i samband med just pappas begravning.
Möte med annan väninna, som innerligt beklagade att hon inte varit närvarande när jag gått igenom detta. Tacksamt.
Trevligt samtal med "hemliga brorsan", en nyfikenhet och öppenhet. Skumt.
Ja detta var några exempel.

Idag väntar möte med prästen hemma hos mamma. Dags att kliva ut i den 16 gradiga kylan och lämna liten till dagis och rulla mot mötet. Ett steg närmare....

termin 6

Så var vårterminen igång. Termin 6, av 7. Det känns lite märkligt mitt i allt. Tänk att det bara är två terminer kvar nu. TVÅ! När jag började min utbildning kändes examen en evighet bort och nu helt plötsligt känns det nästan som om det är slutspurt..... Hela den här terminen hör ihop i ett kan man säga....

Det kommer att bli ett slitgöra. Det insåg jag snabbt när jag såg detaljschemat. Det är en hel del seminarier med en hel del förberedelser inför. Det är mycket att läsa. Det är inte direkt roliga kurser men nödvändiga för att skriva en c-uppsats så det är bara att gilla läget.

Det positiva är att jag lyckades hamna i den bästa gruppen med fem andra i klassen som jag gillar och vi kommer att ha ett bra samarbete på de ställen det krävs. Det är också positivt att jag ska skriva min uppsats tillsammans med Ylva, det kommer att bli bra. Vi har två idéer som vi står mellan, fast jag tror att den ena väger över litegrann trots allt. Vi kommer få till det bra. Det är jag övertygad om. Dessutom har vi redan bestämt att vi ska vara med i första examinationsomgången i maj/juni, sen åker hon på semester och jag vill gärna vara klar så snart som möjligt så jag får ledigt för sommaren sen. Sista sommaren med "sommarlov".

Så, dags att bita ihop. Böcker beställda.
Sen att det kommer bli en del störningsmoment första månaden på grund av privata omständigheterna, det är en annan sak.....

psalm

Morgon mellan fjällen,
hör hur bäck och flod,
sorlande mot hällen,
sjunger: Gud är god,
Gud är god!

Se, hur dagen bräcker,
fram går ljusets flod.
Dalen, som den väcker,
svarar: Gud är god,
Gud är god!

Skogens grenar glittrar,
och med gladligt mod
fåglarna, som kvittrar,
sjunger: Gud är god,
Gud är god!

Själ, vak upp och svara
dem med nyfött mod.
Höj din lovsång klara:
Gud, vår Gud, är god,
Gud är god.

Psalm 179, vald till pappas begravning. 

mitt liv består av sorg & träning

Jag har två huvudsaker just nu. Sen när jag tänker det inser jag förstås att det inte är så enkelt. Jag har förstås även skolan, familjen, vännerna och så mycket mer. MEN, det är två huvuddelar som tar den största platsen just nu. I mig, för mig.

SORG - som redan skrivet så många gånger, självklart tar och tär detta till en stor del min vakna tid. Dels tankar på pappa, pappa i livet, pappa på sjukhus, pappa döende och död i sjukhussängen. Dels allt runt om... som knappt ens går att formulera.

TRÄNING - det som normalt sätt alltid är viktigt och som fortsatt få ta plats för att jag mår bra av det. Min frizon, min chans att känna någon slags frihet, avlastning, andrum. I träningen finns (oftast) ingen som vet vad som händer, som känner mig privat, som ser på mig hur jag mår. Jag kan vara "en i mängden".

Jag läste på sorg.se hemsida att träning och ilska kan vara tillfälliga lättnader, det stämmer rätt bra in på mig. Fördelen är väl som jag skrev, att träningen redan var etablerad och det är ungefär på samma nivå som tidigare, så det är inte "skadligt".

tung vecka

Den här veckan har mest dalat neråt känns det som. Att hantera en förälders bortgång är en jätteprocess. En mycket större process än jag någonsin kunnat ana. Det är så mycket mer runt omkring, så många saker som sker och som pågår både på insidan och på utsidan. Så mycket att fundera kring och ta beslut om. Saker kommer på sin spets helt plötsligt, agnar skiljs från vete och det är en process som sker både fort och långsamt. Det är som små små steg som jag håller fast vid. Dödsannons. Möte med präst. OSA begravning. Samtal att ringa. Begravning. Bodelning. Leta papper. Album. Välja psalmer. Det är en märklig blandning av praktiska saker, parallella processer. Runt omkring mina vänner och bekanta, hur de hanterar detta. Vem hör av sig, vem är tyst, hur ofta hörs vi..... mycket funderingar. En rejäl ensamhet blandat med självständighet och "jag klarar mig själv", blandat tung ensam sorg och en längtan.....

Jag får då och då frågan hur jag mår..... Den frågan kan jag knappt besvara för stunden. Fysiskt mår jag bra, frusen men det hör till min konstitution nu för tiden. Lite harklig, lite hes på vissa sångtoner, något täppt stundvis. I övrigt är det blandat, stundvis glad men oftast räcker inte glädjen till själen och inte till ögonen. Trött. Lågmäld. Ledsen. Som skrivet, mycket att tänka på, mycket att processa. På insida och utsida.

Igår kväll när jag och Lovisa åkte bilen hem från hennes tjejmiddag grät vi båda två. Vi pratade om morfar och mormor, vi pratade om relationer och vänner, vi pratade om de svårigheter kring pålitlighet och ensamhet och känslighet. Lite både imponerande och fascinerande att prata detta med sin tioåring.

Idag kom annonsen ut i alla fall. Ett steg närmare.....

back to reality

Jaha, så var man hemma igen. Dags att ta tag i verkligheten igen, vare sig jag vill eller inte.
Idrottslägret var precis rätt tidsmässigt, ett brejk från begravningstankar, döden, rådd, relationer, allt. Det var guld värt. Söndag kväll även bra, hem till maken och lilleman som jag längtat efter och vice versa. God middag, avslappning i soffan, många varma kramar.

Måndagen är här och med det som skrivet dags att ta tag i allt och inget, vardagen.

Jag har ändå haft lite tur, vardagen har smugit lite på mig idag. Visst, maken till jobbet som vanligt, fast jag och liten tog en sovmorgon och åt frukost tillsammans hemma. Sen väntade ett långt samtal med väninnan, som alltid gott. Har längtat, pratade bland annat om att "ta fram vraket i sig" med glimten i ögat. Nej men allvarligt talat, käpphästar har vi alla. Jag pratade en del kring mitt, kring känslor och funderingar i samband med pappas bortgång och kommande begravning. Tunga svåra saker, lätt att känna sig vilse.

Ringde mamma en sväng och kollade läget också. Åt lunch. Pluggade en mini mini stund (inte alls så som jag tänkte mig, det går jäkla sakta framåt med den här hemtentan). Tog en promenad med grannen i den kalla vintersolen. Via affären. Via dagis. Så tedrickande och samtal i ett par timmar. Mysigt. Lätt att prata med henne, vi har en hel del lika bagage fast ändå så olika som människor på ett sätt.

Storebror ringde och kollade av mig och läget..... Märkligt....
SMS från väninnan, långt och ärligt, försökte svara tillbaka. Det är svårt, jag vet inte vad jag vill, tänker, tycker, orkar just nu.... Lätt sårbar och skör och aningen hudlös. Behöver vara rädd om Mig. 

Hem och lagade mat, överraskade maken med att stå för middagslagningen och det blev riktigt jäkla gott om jag får säga det själv. Fisk, ris, äggsås, rivna morötter, räkor.

Valt psalmer till begravningen. 

Gos med lilleman och maken. Valde bort träning idag, mör i kroppen efter helgens bravader.

idrottsläger för diabetiker dag 4

Så var det själva slutklämmen på idrottslägret. Uppställning åter igen strax före sju. Innan frukost. Lite tröttare än dagen innan, men ändå vid gott mod måste jag säga. Efter frukosten samlades vi för liten föreläsning vi inte hann med igår (hade vi tagit den igår hade vi kommit i säng efter midnatt någon gång). Det var en av de intressantare bitarna vi gick igenom, det handlade om 100 regeln och 500 regeln. Något alla diabetiker borde få med sig. Nu behöver jag bara "plugga in det". Får väl börja ha med mig fusklappar tills det sitter.

Klockan 9 var sista träningspasset. Egentligen längd, men jag hoppade över det på grund av mörbultad, omotiverad och iskallt. Men träna gjorde jag, i annan form. Löpning på löpband samt crosstrainer. Efter träning och dusch passade jag på att packa och checka ut så det var klart.

Lunch, nedladdning av värden, borttagning av CGM utrustning, sista snacket. Så var det hela klart.... Tyvärr har jag inte möjlighet att vara med på fler läger eftersom det är en studie och en gång är nog då såklart. Däremot tipsar jag alla diabetiker att investera i en sådan här helg!

För min del ska jag nu hinna landa i allt, läsa igenom mina anteckningar, invänta powerpoints till mailen och ta tag i det nya tänker!

Idrottsläger för diabetiker, dag 3

För varje dag blir vi lite mer slitna. Det måste jag nog medge.... Jag liksom många andra som är här är vana att träna relativt mycket och många av oss distanspass, men det här tar ändå. Säkert kombinationen av träning, föreläsning och umgås med alla människor. Plus långa dagar förstås.

Dag 3 blev den längsta. Samling 06.45, avslut kring 22.30...

Vad har vi haft för oss denna dag då? Jo, som alltid två kalibreringar av CGM mätaren, morgon och kväll. Två föreläsningar om diabetes och kost och träning. En suverän frukost, lunchbuffé i samma anda och en tre rätters middag. Rådjur, fjällöring samt glass och brownie. Lyckade till det med ramlösa till middagen dessutom.

Jag har över lag mått bra men rätt sliten och med en rejäl träningsvärk. Fast jag hade en rejäl dipp kring lunch. Inte blodsockerdipp utan låg i humöret och mig själv i övrigt.

Träningsmässigt har vi satsat på längd under dag 3. Ett pass på fm med fokus på diagonal åkning. Ett pass på em med fokus på stakning. Teknikpass med andra ord. Martin Larsson som instruktör. Vurpade två gånger, första för säsongen. Gjorde mig lite illa ena gången men bröt inget i alla fall och jag var inte ensam om att vurpa. Skönt nog.

Vi filmades också under passen och fick en genomgång av detta inklusive råd. Det var suveränt.

Jag har också haft två individuella uppföljningar. En med läkarna som gav nyttiga tips. En med dietisten som också var kanoners.

Sen blev det till att däcka i säng strax efter 23-tiden....

idrottsläger för diabetiker, dag 2

Så var andra dagen till ända. Jösses amalia, 06.45 samlades vi imorse, strax före 22 på kvällen var vi klara för dagen. Visst har vi fått några tillfällen för vila och återhämtning, men det har varit precis lagom av allt än så länge. Möjligen skulle jag kunnat tänka mig lite annorlunda och längre träningspass, men det är i min smak och du skulle troligen inte alls få samma respons från andra.

Jag har redan lärt mig mycket. Jag har en större förståelse för min diabetes och blodsockervärden i förhållande till fysisk aktivitet. Jag har börjat snudda vid vissa så kallade regler som kan vara bra att använda sig av som riktlinjer för att justera. Dels vid för högt blodsocker, dels i relation till träning, dels kring kolhydrattänk. Mer om detta imorgon..... vilket jag ser fram emot.

Vi har ätit frukostbuffé, lunchbuffé och tre rätters middag. Plus kvällsmål, som synes på bilden. Riktigt bra mat och generellt måste jag säga att upplägget är grymt. Vi fortsätter våra CGM mätning och har idag även lagt till pulsmätare som kommer att laddas ner av ledarna, samt uppskattning på borgskalan. Allt för att vi ska kunna få individuell utvärdering av vår diabetes och kost kontra träning.

Apropå träning har vi genomfört två pass idag. På förmiddagen var det ett cirkelpass med styrkeövningar med fokus på skidåkning. Det var 10 stationer med olika övningar som vi körde i rätt högt tempo tre varv. På eftermiddagen/tidig kväll hade vi en knapp timmes spinning med fokus på intervaller. Jag pressade på min puls ordentligt. Det var kul. (Även om jag tyckte att cyklarna var rätt skruttiga, rummet hade för dålig cirkulation, högtalarna var trist ljud i.....)

Vi har gjort kalibrering av mätare och skrivit upp socker ett antal gånger samt haft tre föreläsningar, den tredje och sista var om vallning, vilket var givande. Imorgon är det dags för oss att ge oss ut i skidspåret.....

Det har varit så fullt ös så jag har ärligt talat knappt haft tid att tänka eller prata annat än just diabetes och träning. Plus när det funnits lite tid där emellan skrivit på min hemtenta samt lyckats prata med maken en sväng nu på kvällskvisten. Så nu är det tack och godnatt, måste sova minst fem kvart i timmen....

Idrottsläger för diabetiker dag 1

Igår började min helg. Långhelg. Torsdag till söndag då jag bestämt mig för att nu är det paus. Andningspaus. Frizon. Ett tillfälle att koppla bort råddandet och bara få tänka på mig själv och mitt bästa.

Idrottsläger för vuxna med diabetes, med fokus längdåkning, på Selma Spa.
Bestämt sen länge, bokade det i oktober någon gång tror jag och jag är redan sugen på att vara med på nästa i maj.

Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg.
Jag åkte hemifrån igår förmiddag, efter extra morgonmys med lilleman och en promenad med en granne så jag fick röra lite på mig innan fyra timmar bakom ratten väntade.
Väl framme hann jag få mitt rum, komma till rätta, dega ett tag. Så skönt så....

17.30 drog vi igång. Sen har vi hållit på fram till 22.
Vi har pratat upplägg, vi har gått varvet runt och haft en kort presentation av oss själva. Vi är cirka 15 diabetiker som haft diabetes allt från ett till över trettio år. Både pennor och pumpar. Ålder från 20+ till 60+, kvinnor som män. En bra blandning helt enkelt. Jag har samtalat med många trevliga människor under kvällen.

Vi har alla fått CGM mätare, det vill säga en sensor in i huden som kontinuerligt sänder blodsockervärden till en mottagare (se bilden). Det ska bli riktigt spännande att se hur min kurva kommer att se ut under träning.

Vi har även hunnit med en tre rätters middag som var välsmakande. Ren till förrätt, fisk till varmrätt och praliner till efterrätt.

Det är en speciell känsla att dela sin diabetes med likasinnade. Som förstår precis vad man pratar om, Som själva slits med värden och annat. Att prata om utvecklingen som varit stor med åren, tack och lov. Jag minns med fasa de sprutor jag använde i början, samt instrument för att ta blodsocker hemma. Det här känns riktigt bra!

Nu, dags för en ny dag, med träning inkluderat. Detta ser jag fram emot....

Tunga dagar

Tisdag Onsdag, tunga dagar.

I tisdags var jag ute bland folk på "riktigt" för första gången egentligen sen pappa gick bort. Jag har varit rätt isolerad, med mening. Jag har inte orkat eller haft lust. Jag har blivit glad för de som hört av sig över telefon, eller skickat en hälsning via SMS eller mail eller app. Fast jag har själv inte orkat velat höra av mig på eget bevåg.

I tisdags var det skola. Dessutom heldag, vilket vi oftast inte har. Jag hade förvarnat min lärare kring omständigheterna och att jag inte kände för att göra samtalsövningar..... Vilket jag slapp. Tack och lov. Däremot pratade vi mycket om avslut och det var förstås passande och tungt och berörande.
Jag var sliten när jag kom hem.

Dessutom tog jag tag i tvätten och väl vid tvättmaskinen ser jag julklapparna till pappa, de han aldrig fick eller kunde få. De låg där inslagna och jag tog direkt beslutet att öppna dem och ta bort dem. Det var riktigt riktigt jobbigt....

Sen kom yngsta dotterns sorg, vilket är bra. Tårarna fick komma.... Hon har en förmåga att behålla det inom sig och så sätter sig känslorna i somatiska symptom istället, så jag är jätteglad att tårarna kom och hon fick släppa ut lite.

Så styrelsemöte på det. Fast det blev bara möte för mig. Klarade inte mer. Det väcktes för mycket känslor och tankar kring saker och ting så jag gick hem direkt när mötet var klart. Det var det bästa jag kunde gjort...

Onsdag blev inte mycket lättare, igår alltså, känns på något vis långt bort nu, många av de senaste dagarna har varit så långa.
Onsdag innebar möte med begravningsbyrån. Jag och mamma träffade G hemma hos henne. Det gick egentligen riktigt riktigt smidigt eftersom pappa fyllt i vita arkivet, men ändå smärtsamt och sorgfyllt. Med några små ljusare korn kring vissa detaljer som kändes bra. Det tyngsta var nog att ta fram kläder pappa ska ha på sig i kistan.....

Sen råddades det mycket kring detta resten av dagen med samtal. Samtal med prästen, samtal med begravningsbyrån igen, samtal med norrland, samtal med mamma med mycket mera.
Jag var helt slut på eftermiddagen. Tung tyngd men ändå såklart kommit en bra bit på vägen. 

48 timmar

Så länge har min pappa varit fri nu.
Det känns konstigt. Surrealistiskt. Tomt.
Ena stunden ser jag honom tydligt framför mig. Död. På sjukhussängen. Med ljuset, duken och bibeln på bordet bredvid.
Andra stunden väller tårarna och sorgen fram.... Tar över. Rinner ut.... Stannar av.
Tredje stunden sitter jag i telefon, jag har ringt ringt ringt. Jag har ringt många samtal under sjukhustiden. Till mamma, syskon, släkten i norrland. Nu har jag ringt andra samtal. Jag har förutom norrland ringt ett antal personer som pappa kände, lämnat dödsbesked, för att avlasta mamma. Jag har ringt avlastningsboendet, hemtjänsten. Gång på gång samma..... Det är jag som är dotter till.... jag vill bara meddela att..... Jag har pratat med personer som mer eller mindre varit del av min barndom, blandat med andra "bekanta". Jag har blivit bemött på olika sätt, bra och mindre bra. Jag har blivit endast kall eller rejält berörd, beroende på rösten i andra änden.
Fjärde stunden har jag letat fram vita arkivet och tackat gud för att det är ifyllt och vi andra slipper ta beslut och hamna i knepiga situationer.

Sorgen blandas med lättnad för pappas skull. Jag känner mig inte lika energilös längre, men inte heller fylld av energi. Det är lite avtrubbat och lite tomt och lite blandat på insidan.

Idag har jag ringt min andra bror, vilket i sig var märkligt. En (halv)bror jag aldrig haft någon relation till, enbart träffat ett par gånger, för sisådär 18 år sedan. Skumt. Trevlig var han i alla fall.

Efter pappas bortgång har jag självklart fått respons på beskedet från mina vänner och bekanta. Många som beklagar sorgen. Några som varit mer privata/personliga, några jag själv valt att berätta mer för. Beroende på visat intresse och trygghet.....

Jag har privat endast pratat med två personer hittills. Jag tycker det känns annorlunda eller konstigt eller vad jag ska kalla det. Jag "måste" ut i världen på tisdag, då väntar skolan. Föreläsning. Jag vet inte hur det ska gå. Jag vet inte hur jag kommer att reagera när jag får kramen från klasskamraten.... Förmodligen triggar det alla känslor, genom just beröringen.... Det får bli som det blir.

De stunder jag kunnat koppla bort och få en stunds paus från allt malande i huvudet har varit de två träningspass jag varit på. Ett igår, ett idag. En paus väl behövlig. En chans att samla energi och kraft och känna mig "som vanligt".

Vila i frid

Äntligen fick du frid pappa....
En lång kamp har du haft och med envist segt norrländskt virke har du tagit dig igenom så mycket motstånd sista tiden och framför allt de senaste 18 dagarna.....
Idag samlades vi, de närmaste, vid din sida. Jag, syster, bror och mamma. Du väntade tills vi alla var på plats. Vi satt vid din sida, höll dina händer, pratade med dig, klappade på dig och var med dig din sista bit i det här jordelivet. Vi var med dig när du drog dina sista andetag och friden, vilan fick äntligen komma till dig, på riktigt. Sorg och saknad för oss, men även lättnad för Din skull.
Maken och lilleman närvarade med, lilleman vägrade lämna mig ensam där, han ville stanna kvar. Tjejerna kom också och tog farväl och Lovisa lämnade ett vackert brev till dig! Mamma följde med oss hem och vi tände ett ljus för dig här hemma.
Jag lovade Dig att det blir fest efter begravningen, så som du önskat. Whisky & cigariller, samt Anita Lindblom förstås.

Njut nu av friheten pappa, vandra i skogen, jaga, flyg helikopter, häng med de som väntat på dig på andra sidan och vi som är kvar här vet att du har ett öga på oss.

Nytt år, nya utmaningar och önskningar

Så var 2013 här. Slutet av 2012 önskar jag ingen annan, må hända blir början på 2013 även det en hel del slit på insidan och utsidan. Pappa kvar på sjukhuset än så länge, där slits jag fortfarande mellan hopp och förtvivlan på olika sätt.

2013.....
Hade en morgon med maken härom dagen, när vi fann en stunds ro tillsammans, bara han och jag, under frukosten. Vi hann prata om det nya året, vad vi tänker och känner för det. Vad vi har för tankar kring oss som individer och vår egen utveckling, samt vi två tillsammans. Starka är vi, så mycket som vi tagit oss igenom på dessa snart sju år känns tillräckligt för ett bra tag framåt.

Julafton blev inte som det var tänkt och önskat, nyårsafton blev även den annorlunda än vad jag hade förväntat mig. Fast nu är det nya tag som gäller, det här är ett år då jag har hälsa som tema. Hälsa på insidan, på utsidan, runt omkring mig så mycket som möjligt.

Jag ska försöka vara så realistisk som möjligt, tänka till, marinera, andas djupt, bygga upp mig mer och känna mig stark på alla plan. Jag vet att törnar kommer att komma, men jag ska försöka utgå ifrån mig och mitt bästa, utan att för den delen kliva på andra för det är det sista jag vill.

Så välkommen 2013 med allt du bär med dig.