P A U S

Nu drar jag och familjen....
Nu blir det paus för oss.
En knapp vecka bort från vardagens ekorrhjul. Bort från våra vanliga gängor, städa, fixa, handla, rådda, tvätta och så vidare.....
Tid för tända ljus, sällskapsspel, familjetid, kvalitet, sova ut, njuta natur, lös hund, frisk luft....
Det är välbehövligt för oss, för själen.....

Som min far alltid brukade säga...

Gott slut och gott nytt!

Tusan

Med världens sämsta tajming..... Går spisen sönder.

Vi har verkligen otur när det gäller de tekniska sakerna och när de tänker att jo precis nu ska jag gå sönder. Det är i och för sig aldrig roligt när det väl händer, men tusan säger jag.

Kylen vår gick sönder mitt i påskhelgen. Torktumlaren la av något efter att vi flyttat in i huset och sen gick tvättmaskinen sönder rätt som det var. I och för sig ingen jättepanik där, bara att beställa nytt set.
Häromdagen köpte vi en ljusslinga, som vi inte får igång. Och igår då , som pricken över i, med fyra dagar till julafton och julhelgen med det, så lägger spisen av. Den som vi bara haft i cirka åtta månader. Den är NY. Suck! Högst oklart om den kommer att vara igång igen innan julhelgen. Till vår fördel är att ugnen åtminstone fungerar, så vi kan alltid laga/värma saker där. Plus att vi tack och lov inte slängt vår gamla vattenkokare (jag är lite lätt te-beroende, speciellt på vinterhalvåret).

Min och min mans äktenskap får verkligen testas till fullo. Vi har varit med om mycket sedan vi blev ett par och vi har uppenbarligen en hel del utmaningar kvar att klara oss igenom.

Nåja. Har vi tur kan vi låna grannens spis eftersom de kommer att resa bort. Har vi otur får vi fixa allt i ugnen. Jul blir det i alla fall och vi överlever. Även om det inte riktigt blev som vi tänkt oss.

Kram!

Galenskap eller envetet engagemang

Jag har frågat mig själv ett antal gånger hur tokigt är det egentligen..... Till exempel att klockan 05.40 på morgonen en vardag känna att YES, stakning med frånskjut, vilket flyt jag har med rullskidorna just nu. Hur knäppt är det.

Å ena sidan är det just så att upplägget är morgonträning två vardagar i veckan utifrån att tiden med familjen ska räcka till. Livspusslet kräver att jag lägger prioriteringar och tänker till för att få ihop veckans pass, hämtningar och lämningar, umgänge med familjen samt att ge maken möjlighet till sin träning. Jag är inte beroende av att hålla tid för ett pass, vilket han är, därmed är jag mer flexibel.

Det sköna med dessa tidiga mornar är att jag har bara mig själv att tänka på. Ingen annan är vaken när jag går upp och äter min frukost, jag får en stund helt för mig själv i köket, med levande ljus och gott te. En bra start. Sen när passet är klart och arbetsdagen är över har jag gjort mina måsten och kan ta till vara på kvällen. Laga middag, hjälpas åt hemma och så vidare.

Det sköna var idag när jag åkte från morgonens teknikpass på rullskidor, mot nästa pass med utegruppen jag kör med två gånger i veckan.... Jag njöt av solens strålar och åkte förbi en badplats. Som alltid när det är sol så längtar jag efter att hoppa i och simma, tills jag kommer på att det är lite för kallt när det är två minus i luften. I alla fall, då ser jag, vindsurfaren.... Den lilla pricken i mitten på fotot.

Så gott tänkte jag. Det är inte bara jag som är på gränsen till galenskap.

Komplimanger och beslutsamhet

Jag fick frågan idag, hur det egentligen känns att sitta på en cykel i 18 timmar... Kan man ta till vara på upplevelsen....
Det är smärta sa jag. Det gör ont. Ryggen skulderbladen, rumpan, låren.... Sista milen är en jävla plåga. Det är riktigt mörkt på natten och det krävs en bra cykellampa. Motvinden är ett helvete. Ändå, vi gör om det nästa år va..... Och faktiskt, halvvättern var värre psykiskt. Till hela hade jag redan bestämt mig, JAG SKA I MÅL!!!

Det kom komplimanger, om min träning, min beslutsamhet. Tack! Jag vet att de var ärliga, jag vet att de var uppskattande. Jag fick dem av en varm person. en person som utstrålar värme, omtänksamhet, uppriktighet. En mogen man med humor och självinsikt.

Jag fick en varm komplimang tidigare i veckan. Kopplat till min personlighet. En komplimang som tog, som letade sig in, som kändes. Den ligger kvar, den känns äkta. Tack. Jag behåller den och jag arbetar på att ta in den.

Jag har även blivit kallad till intervju för samtliga tjänster jag sökt (med undantag för en viss typ, vilket är förståeligt). ALLA. Wow. Lyxigt. Å när jag väl lämnar den tjänst jag har idag, deras förlust....

Som vanligt när det gäller mig, svårt att faktiskt våga tro. Se på vad jag gör. Ta till mig av det jag får. Uppskatta. Att det ska vara så jäkla svårt. Skärpning på mig. Så svårt, men jag vill så gärna..... Jag ska öva på det. Göra mitt bästa. Ta in.

en påminnelse

Många väljer att kliva över till andra sidan kring jul.
Kanske är det för att det är den mörkaste tiden på året, kanske är det för att julen ofta är förknippad med familj. Vad vet jag....

Jag vet att min pappa gick bort strax efter nyår.
Idag fick jag reda på att en släkting tog klivet igår afton.

En av mina farbröder, han förlorade sin livskamrat igår. Eller rättare sagt han får vara utan henne i denna fysiska form en period, innan de blir förenade igen.
Jag var oförberedd. Jag vet att hon varit sjuk en längre period, haft dialys ett antal år, liksom krymt ihop men ändå, varje gång vi varit uppe i norrland har hon alltid minst en gång tagit sig ut för att träffa oss när vi var på besök.

Jag beklagar sorgen för hennes make och hennes söner. Jag hoppas de har styrka i sorgen att se det som är menat.

För mig personligen väcktes många känslor. Hon har varit närvarande i hela mitt liv. Hon har funnits uppe i norrland. Jag har brevväxlat med henne i många år under min uppväxt.
I mig väcks en sorg. Jag vet att livet har sin gång, vi blir alla äldre, vi kan drabbas av svårigheter och sjukdom och förr eller senare kommer dagen då vi går över till andra sidan. Det lilla barnet i mig är bara inte beredd. Hon tycker det är en jättestor förändring att pappa inte är här, att mina släktingar i norrland de facto blir äldre och drabbas av diverse åkommor. Vad bär framtiden med sig? Norrland som miljö, Uttersjön, mina släktingar, de är viktiga för mig. Jag känner mig trygg och hemma där uppe, det är en viktig och stor del av mig. Jag är rädd att förlora den. Jag har redan förlorat min far och min mor är på god väg. Här, i denna fysiska formen.

Min sorg är långt ifrån klar. Jag hade en kvart på mig att gå in i professionen och ta telefontiden. För att därefter åka direkt till en intervju. För att därefter ha en stund på arbetsplatsen innan det var ett hembesök.... Sorgen ska få plats. Har jag möjlighet kommer jag att åka upp på begravningen. För att jag vill.

Vila i frid Maud. Vi ses när tiden är inne. <3 p="">

En fantastisk kväll på tu man hand

I fredags hade jag och maken förmånen att få egen tid tillsammans. Egen tid är inte det vanligaste för oss, eftersom vi gjort valet att ta hand om vårt älskade kärleksbarn Leo. Åren går och det innebär att de äldre syskonen kan ta mer ansvar och dessutom uppskattar att vara ensamma hemma utan föräldrar.

Därmed handlade vi hem ingredienser till tacos. Samt lämnade pengar för att kunna handla snacks och dricka. De hade delat upp det hela med hämtning av lillebror och handla snacks. Sen teamwork i att laga maten. Å dessutom undanplockat och diskat, tittat på film, och nattat sig själva så när vi kom hem så var alla i säng.

Nåja, åter till daten. Vi möttes på centralen vid halv fem tiden för att ta en fördrink på Skybar, varsitt glas champagne. Sen väntade middag i form av julbord på Naglo. Det vill säga, skaldjurs-julbord med en helt fantastisk meny. Jag tänker inte rabbla upp allt utan jag rekommenderar alla som tycker om skaldjur att gå dit åtminstone en gång i livet. Det är värt det. Jag vågade dessutom smaka ostron för första gången. Det var en spännande upplevelse. I övrigt åt jag mängder av goda skaldjur, lax i olika sorter samt soppor med mycket mera. Gratinerade grönmusslor var en hit också. Till detta ett glas av husets mousserande innan vi hade valt vad vi skulle fortsätta med och det blev en lyxflaska champagne. Vi hade jättebra uppassning för påfyllning av glasen, ta undan förbrukade tallrikar, samt förstås varma handdukar för att torka händerna innan efterrättsbord samt kaffe/te.

Sittningen varade 17-19.30. Därmed var kvällen fortfarande ung. Vad göra? Jo, spontant beslut att gå förbi Casino Cosmopol. Maken arbetade där de första åren då de öppnade 2003 och framåt. Vi har en nära vän som arbetar där, som vi dessutom träffade på när vi var på plats. Dessutom gamla kollegor till maken, sådana som jag hört om i flera år men inte har ett ansikte till. Intressant och kul. Och så några goda drinkar på det.

Taxi hem var som en dröm. Å hemma var vi redan till ca 23.

Maken och jag är inte så bra på att unna oss saker, framför allt inte att unna oss saker tillsammans. Jag är tacksam och glad över att vi äntligen kom iväg på vår kväll. Vi har pratat om Naglo i flera år, jag tror det är 5 eller 6 år sedan vi kom fram till att vi borde gå dit och sen har tiden gått....

Att dessutom få unna sig att faktiskt äta och dricka det vi ville, oavsett pris, för att vi är värda det och vi gör det så sällan. Underbart. Må hända är det mer vardag för andra att gå ut och äta på restaurang, men för oss hör det inte till vanligheterna. Möjligen att köpa med mat hem från närmaste pizzeria eller thaikiosk, men inte äta på restaurang.

Sol

Härom dagen var jag ute på promenad på lunchen. Jag var förbannad och ledsen i ett. Jag behövde luft och jag behövde fundera. Jag hann med cirka 30 min och vädret var underbart. Jag hade turen att det var en solig dag. Med tanke på att Stockholm bjudit på 6 soltimmar på hela november, vilket är rekordlite på många år, så njöt jag så mycket jag bara kunde. Värmande sol i ansiktet.

Jag fick en längtan efter att bara stanna ute, inte alls gå in igen över huvud taget på nästa möte. Promenera tills solen gick ner. Men, det gick ju inte för sig. Plikttrogen som jag är. 

Jag fick också en längtan att hoppa i vattnet, simma, njuta.

Men jag tog i alla fall några foton som synes, du kanske förstår känslan och längtan...

firmafest

Vad är det med firmafester egentligen..... Vad är det som gör att det allt som oftast missriktas hit och dit. Alltid för stor fylla för några, alltid någon som gör bort sig, alltid skandaler av något slag.

Förra veckan var jag på min första firmafest på länge. Julfest som kommunen bjöd på. Jag var lite blandad inför arrangemanget. Trevligt att lite privat umgås med kollegorna, en chans att inte bara prata jobb, som det ofta blir på jobbet.

Det var fint arrangerat med glögg och pepparkakor när vi kom på plats på stället vi skulle vara på. Fina lokaler i två plan. En mäss på ett militärområde. Det bjöds på julbord. Det var mitt första och enda klassiska julbord för i år. Det var det som brukar vara, men inte så mycket utöver om jag säger så. Jag åt av det kallskurna i form av lax i olika varianter samt sill. Sedan åt jag lite andra småsaker och av efterrättsbordet. Övrigt var det mestadels gris i vilket jag avstår ifrån.

Efter sittningen var det coverband och dansgolvet som gällde, samt bar där var och en kunde handla det man kände för. Det var fullt ös på dansgolvet. Inklusive mig själv. Det var länge sen och det var kul. Vi var tre som stannade lite extra från min enhet och då hämtades vi vid 22-tiden av maken. Det var precis lagom, vi var på topp då.

Skandaler, jajamensann. De som hunnit värma på rätt bra innan festen började. Den som behövde bli ledd upp för trappan för att inte ramla. Två personer, varav minst den ena är gift, som hängde väldigt tätt tillsammans, en äldre herre som spanade in kollegans röv så han höll på att dräggla ur stolen när hon knöt skon. Ja det var vad vi hann snappa upp så länge vi var kvar, vem vet vad som hände efter att vi gått.

väntan

Igår var det första advent. Jag väntar på snön.... Hade jag fått bestämma hade snön redan legat, sisdär en meter snö, med som varmast minus fem grader ute. Gärna något kallare. Kylan gör mig varmare. Runt nollan är enbart ett lidande i Stockholms län. Det är rått fuktigt och kryper under skinnet.

Jag började min föra advent med teknik-coaching rullskidor. Min PT hittade en tjej som kör sådana lektioner och hon är jättebra. Jag har utvecklats enormt bara på de två gånger i träffats hittills och jag kan varmt rekommendera henne till den som är sugen på att lära sig mera....

När man kommer in i vår hall står det ett paraplyställ till höger innanför dörren, där står stavar i tre olika varianter och rullskidor. Vid trappan till övervåningen står skidorna på bilden och väntar på att snön ska komma så vi får ta vår premiärtur.

Dock ryktas det att snön dröjer till efter nyår, men att det då ska bli "sibirisk" vinter. Vi får väl se..... Jag nöter på med rullskidorna tills dess och hoppas innerligt att det ger något inför loppen som väntar i början av nästa år.

Inte nog med att jag väntar på snön, nu är det den första december.... Julen närmar sig med stormsteg och jag ser fram emot att få vara lite ledig kring jul och nyår. Möjlighet att få lite mer dagsljus än vad som varit tidigare. November har varit extrem mörkt och grått, brist på sol....

oups - hårda bud

Det är andra gången i hela mitt liv som detta händer. Första gången var när jag var runt kanske 10 år gammal, eller något äldre. Då tappade jag en smal bordsskiva rakt på stackars stortån.

Nåja. Lida är något att räkna med när jag utsätter mig för saker som är utanför komfort-zonen och tufft. Att cykla Vätternrundan gav rejäl smärta i rygg och rumpa och efteråt mest lidande var min torra spruckna läppar (note to self, tag med lypsyl till nästa långlopp på cykel), längdskidor har gett skavsår i form av köttiga blodiga hälar med extrem smärta en vecka efteråt. Lidingöloppet gav ett trasigt knä som krånglade, men även två månader senare.... när långtån varit lite sådär märkligt svartmörk. Så, hipp happ, trillade den av. Lilamålad och fin.

Nu får vi se vad 2015 bjuder på i utanför komfort-zonen äventyr...

Käpphäst

Vi har alla våra käpphästar.

En av mina är alkohol. Alkohol är laddat på många vis.

Jag är uppväxt med "flodhästen i vardagsrummet". Denna flodhäst går med mig, klampar fram och gör sig påmind titt som tätt Även om det nu inte är så att jag ser den men inte pratar om den. Jag både ser och pratar om och med den. Vi är inte överens alla gånger. Ibland vill jag slå den där jäkla flodhästen, ibland vill jag rida på den, ibland klappar jag den, ibland skrattar vi. Flodhästen och jag. 

Jag vet att jag inte är ensam i detta. Jag har det omkring mig i olika varianter.

Jag är rädd emellanåt, oroad. Att jag ska trilla dit. Att jag ska bli beroende av alkohol. Samtidigt vet jag att jag inte är det. Jag behöver inte alkoholen för att fungera, leva, klara dagen osv. Men jag tycker det är gott. Jag tycker om att ta ett glas rött till maten, ofta. Jag tycker att bubbel är härligt, det liksom bubblar så skönt i huvudet efter bara ett glas. En kall öl är mums till tacos, pizza eller annan mat. En dagens i sommarvärmen, eller ett glas rosé. Med is. Eller varför inte en glögg såhär i vintertid. 

Var går gränsen i landet lagom? När är jag ute på tunn is enligt Sveriges strikta ramar och Livsmedelsverkets rekommendationer? Är deras teori den sanna? Självklart är det inte så enkelt. Vi är alla individer, vi har olika sammansättningar och klarar av saker på olika vis, både fysiskt och psykiskt. Många länder har en helt annan syn på alkohol, ett glas vin till lunchen och ett glas vin till middagen är kultur och mer vanligt än ovanligt. Frågan är om hälsan deras är sämre/bättre än "svenskens"? Vi som istället tokdricker samma mängd på en eller två dagar. Om vi generaliserar det hela. Vem vet. Jag får helt enkelt utgå ifrån mig och min känsla, lita på intuitionen vad som känns.

Jag är dålig på att vara sjuk

Så slog förkylningen till. Jag har klarat mig, klarat mig klarat mig.
Så slappnade jag av och tog en kiropraktor-behandling på det = sjuk. Nåja. Glad att jag klarat mig så pass länge trots alla sjuklingar runt omkring, både barn och vuxna.

Egentligen är jag inte förvånad. Jag har slitit fyra veckor med tung styrketräning tre gånger i veckan, plus annan träning. Lättad genomförde jag sista passet på de fyra veckorna i torsdags. I fredags morse hade jag kiropraktorn. Sen blev jag sämre och sämre under fredagen så jag gick hem efter lunch.

Helgen har gått i vilans tecken. Lilleman blev sjuk även han i söndags. Igår var vi hemma båda två.

Jag får jobba på att tillåta mig själv att vara sjuk. Att ta det lugnt. Att låta dagen ha sin gång. Att inte känna mig stressad för att Engelbrektsloppet är om två och en halv månad och att det ska bli en mild vinter (dvs högst troligt ingen snö innan loppet). Ja du fattar, tankarna snurrar runt.

Så en stilla Earth-yoga för att landa i mig själv. In med vitaminer. Avslappning. Nedvarvning. Kvintessenser och pomanders. Kurera.....

att bo

Jag slits i perioder kring boendefrågan. Jag har vänner som nyligen flyttat. Jag har vänner som ska flytta till sitt torp på landet. Ett bra beslut. Jag har vänner som bor i olika områden, olika prisklasser, med olika önskningar.

Jag håller fast vid min längtan efter närhet till vatten. Dock, gärna inte vägg i vägg med många andra, utan med lite space. Lite eget utrymme. Något som inte känns direkt rimligt utifrån att vi bor i Stockholm och har barn vi fortfarande vill bo i närheten av. Alltså, antingen får det lägga sig på is tills samtliga barn blivit ett antal år äldre, eller så får vi jaga ett fritidshus vi kan åka till på helger och andra ledigheter.

Samtidigt så har vi vårt hus. Det är trångt för sju personer och en hund. Det är saker precis överallt. Inget matchar något. Men det är varmt och ombonat och trivselnivå. Samtidigt stökigt och endel renoveringsbehov. Jag tror listan skulle bli väldigt lång om jag började stolpa upp det jag vill göra. Fast å andra sidan går det nästan inte att göra något förrän en eller två har flyttat ut, eftersom det är så fullt är det svårt att flytta saker för att kunna renovera. Ja du fattar....

Fram och tillbaka. Upp och ner. Mer utrymme skulle underlätta hur vi än vänder på det. Typ en friggebod på 15-20 kvm skulle vara till hjälp. Men men....Vi får se vad framtiden utvisar och hur vi lägger upp det när vi får möjlighet. Tills dess, fortsätta framåt ett steg i taget. Ta till vara på det vi har. Visualisera hur vi vill ha det.

Viktigaste av allt är att alla mina vänner alltid är välkomna hit, i allt stök. Alla mina barn ska alltid känna sig trygga att komma när helst de vill, hur mycket de vill. Dörren är alltid öppen!

länge sedan....

..... jag skrev här nu.
Många tankar har farit genom huvudet mitt. Mycket har jag tänkt plita ner för att jag vill. Inget har det blivit....
Nu är det en månad, lite drygt, till jul. Förkylningen har tagit sitt grepp. Halsen är svullen, småhostar, febertoppar. Yngsta sonen likaså, feber under eftermiddagen och det innebär vab imorgon för min del. Det gör egentligen ingenting. En vilodag för både mig och honom. Vi kan titta på film och äta vad vi är sugna på under dagen. Bara vara, tanka, fundera. Förhoppningsvis en chans att vara lite kreativ. Allt för lite tid till det senaste tiden, dagarna har gått i ett och alldeles för fort...

En gammal bekant - fokus längd

Mitten av oktober. Om fyra månader är Engelbrektsloppet över.
Längdskidor.
Jag arbetar på att skapa en fin relation mellan mig och längdskidorna. Hur? Jo, små steg i rätt riktning får det bli.
En plan på en träningshelg med vapensyster. Hon kan åka skidor hon, tack och lov. Så hon kan teknikpeppra mig. Plus att egen tid en weekend gör alltid gott för själen.
Snö har jag beställt till Stockholm, från november. Stora mängder snö. För mycket längdträning.
Shoppade nya skidor när det var super-rea på Fliesbergs som skulle slå igen, dessa är nu inlämnade för bindningar samt grundvalla.
Nya pjäxor inhandlade sedan senaste loppet som gav skavsår från helvetet.
Rullskidorna är igång (äntligen).
Samt då, en gammal bekant. Sådär lagom tillbakaflyttad till Stockholmstrakten efter att bott hemma i norrland och varit föräldraledig. PT-Danne. Så vi har en deal. Han coachar mig för Engelbrektsloppet. Första delen av programmet upplagt och det kör jag igång nu i veckan.
All-in-fokus-längd!

FM

Jag älskar när det händer, när det säger klick och aha.... Där kom det, vad den här personen har för betydelse och roll att spela i mitt liv. Här och nu. Varför våra vägar möttes....

Denna gång kopplat till hundar.

En nyanställd på arbetet, det har tagit några veckor att bilda mig en uppfattning. Liksom jag har hon varit den som observerat mer än agerat på sin nya arbetsplats. Jag visste att hon hade hund, men inte att hon brann för hundar.

Det har framkommit, hon har haft flera hundar, själv samt med sin pojkvän. De senaste just Försvarsmaktens hundar.

Så sa hon den klockrena beskrivningen. "om det här är en vanlig schäfer (hon visar med handen i brösthöjd), så är en Försvarsmaktens schäfer här (hon visar med handen ovanför sitt huvud)".

Så skönt det var att höra. Vi har pratat med hundvana bekanta. Vi har pratat med hundcoach. Vi har varit på hundkurs. Jag har inte sett en enda annan så som våran tjej, så intensiv, envis, på. Sen är hon iofs en fegis i mångt och mycket, men hon är en annan kaliber hela hon. Det går inte att jämföra med min schäfer jag hade som ungdom.

Så, vi har pratat en del hundar sedan dess. Hon tipsade om en Facebook-sida för dessa hundar som både jag och maken gått med i. Även där en lättnad, att se andra beskriva sina FM-hundar. Historier som är stor igenkänningsgrad för oss.

Dessutom erbjudande från kollegan att bistå, samt ge tips på hur vi kan göra med vår Hazel. Det ger hopp och motivation.

TID

Tiden, tiden tiden. Det är något som varit aktiverat extra i mig på sistone. I olika former har det tagit sig an mig. Dels åldern, att skriva in årets födelsedagar, att inse att jo just det. Jag närmar mig 40års strecket. Inte så att jag har åldersnoja, bara ett konstaterande. Jag inser att jag har en nära vän jag känt i typ 30 år. Det är ganska häftigt.

En annan aspekt av tiden, ekorrhjulet. Att hinna med vardagens måsten och samtidigt göra något positivt av det. Att hinna njuta och uppskatta mitt i allt snurr med upp tidigt, frukost, lämna barn, arbeta, hämta barn, laga middag, städa, tvätta, läxor, träna och så gärna ha tid och ork över till egen stund med maken samt träffa vänner. Så vår fina hund förstås, henne får vi inte glömma bort.

Vad vill jag fylla min tid med och hur ska jag nå dit.Hur ser mina mål och drömmar ut. Vad vill jag sträva efter. Hur tänker jag att vi ska ha det här i vårt hem.

Jag insåg idag att julen är två månader bort. Visst finns mängder av saker att se fram emot och genomföra innan dess, men ändå.... Tiden drar iväg.

Så inser jag att den sprakande tiden av höstens färger är redan förbi. Jag tycker att jag härom dagen tog bilden på det vackra lövet. Sen har lövet funnits i min tanke, att jag ska skriva en blogg om hösten. Vips så var träden nästan kala redan, löven är gulnade och singlar ner. När jag var ute härom kvällen var luften sådär väldoftande och svalt skön, månen lyste upp löven på gångvägen.

Jag tänker fylla min senhöst med sprakande färg. Jag ska lyfta den, ta hand om de mina inklusive mig själv. Jag ska vara närvarande och skapa livskvalitet.

Omprogrammering pågår

Som tidigare erfarenhet, luften gick ur mig efter förre helgens urladdning.
Del tre av fyra på En svensk klassiker. Lidingöloppet.

Loppet som folket omkring delat med sig av i form "det är som ett maraton trots att det är kortare sträcka, men på grund av terrängen". "Det är sjukt långt." "Jag skulle aldrig springa så långt".

Jag visste att jag inte var tillräckligt förberedd. Huvudet är en sak, kroppen en annan. Hälsporren som påverkat under hela våren. Oro kring att kroppen ska hålla för belastningen.

Min inställning var: lugnt tempo, gå i uppförsbackarna när det börjar bli tungt.

Kroppen svarade fint, jag höll ett lugnt tempo, flåset var med mig, det kändes riktigt riktigt bra. Tills knät sa ifrån. Inte helt otippat, det är en lång sträcka och jag har inte kommit ut på rundor längre än en mil, eller lite drygt en mil.

Knät smärtade rejält, framför allt i nerför, men även lite uppför. Det vill säga ungefär konstant med tanke på terrängen. Nerför absolut värst, fick gå med "stelben" eller backa vissa backar. Föga tröst, men jag var inte ensam att ha ont i alla fall.

Det resulterade i att jag fick promenera halva sträckan ungefär. Surt när flåset fanns kvar, men smärtan satte stopp.

I mål kom jag till sist och med god marginal till de tids-spärrar som fanns. Jag vill definitivt göra om det, för att se hur det går när knät inte säger ifrån.

Hur gick det då med hälarna? Jo tack vare fina grannen M som är sjukgymnast samt utbildad i att tejpa träningstokar som mig så mådde hälarna kanoners. De kändes otroligt nog ingenting under eller efteråt. Evigt tacksam M för det.

Så nu, luften gick ur. Lusten. Har vilat i stort sett drygt en vecka. Dags att programmera om och lägga fokus på längdskidor. Engelbrektsloppet bokat. Fyra månader till start.

Till november har jag lagt in en beställning på stora mängder snö samt cirka 10 minusgrader till Stockholm med omnejd. November till mars ska snön ligga. Tack!

tebax på gymmet för danspass

Jag bestämde mig för att chocka kroppen och knoppen.
Jag bokade in mig på Body Jam på gymmet. Där har jag knappt satt min fot under hela året. Några spinningpass innan jag kunde börja cykla utomhus. Ett body jam pass någon gång under första delen av året. Sen nada....

Så i brist på motivation till annat och utan träningssällskap bestämde jag mig för att dra till med jamen mitt på blanka lördagen. Dessutom med en för mig ny instruktör. Hon var bra.

Vad som mer gör mig tacksam är att jag har lätt för koordination och relativt lätt att komma ihåg, så jag kände mig inte helt ute och cyklande under passet. Svettigt var det och rätt så kul, även om jag inte fick den där lilla kicken som jag får av träningen utomhus.

Imorgon ska jag troligen ta ett zumba-pass också, när jag ändå håller på....

Paus

En minisemester så väl behövlig och så välkomnande. 

Gotland välkomnade oss från sin bästa sida. En guldbrun måne när båten kom i-land vid 00.20. Å morgonen efter strålande sol och en värme mer än i juni när vi var här sist. 

Tid att njuta, reflektera, landa, ladda för en fortsatt höst. Havet är fortfarande varmt. Visst är mornar och kvällar och nätter kyliga, men vad gör väl det när det är 20 grader och sol övrig tid.... 

Tiden gick så fort bara, men jag ser fram emot många fler tillfällen.

Norrland - pappa

Alltid när jag är i norrland kommer jag att tänka på pappa Det är såklart naturligt. Hans barndomshem. Hans bröder. Mina kusiner. Och så vidare....

Jag är stolt över min far. Han gjorde sitt val och lämnade Uttersjön är han blev myndig. Tog värvning. Gjorde karriär inom Flygvapnet. Först som stridspilot och därefter som helikopterpilot inom Flygvapnet.

Tydligen har han åstadkommit mycket. Visst kan jag känna det, men jag var för liten, eller för den delen inte född, för att minnas. 

Lite har jag förstås ändå fått med mig. Genom historier berättade av pappa och hans kollegor. Alltid med ett leeende på läpparna och alla jag mött har gillat pappa. För att han varit den han varit och trots sina brister. 

I norrland hittade jag brevet om hans första kallelse, att han blivit antagen…..

Här är även en artikel, när han valde att sluta. Och en bild under karriären. 

Norrland - natur

Tyst. 

Det är fridfull och tyst.

Tanken att det kanske kan ta slut någon gång ger mig en oskön hälsa. Att inte ha ett andrum att åka till. I och för sig drömmer vi som ett eget landställe, men det är långt fram i nuläget. 

Att komma upp, är som att komma hem till en viss del. Min norrländska själ trivs och ja, jag skulle kunna tänka mig att antingen flytta dit, eller till Gotland, på äldre dagar.

Ljust är det förstås, det är inte midnattssol, men det är ljusare än hemma. På gott och ont. Det är skog. Det är lite folk. Jag njuter. Jag tycker mycket om många av mina grannar och jag är en social person, influerad av mor och far som haft många många vänner och många sociala sammankomster. Men, jag har även en sida som kräver egen tid, tystnad och frånvaro av ”folk”. Där är norrland perfekt. Tid att landa. Bara vara med familjen. Njuta av tystnaden. 

Vi har plockat bär också. Blåbär och vinbär. Barnen även hallon. Som de haft i sina hemgjorda isglassar. 

Älgar har vi inte sett - någonsin. Men vi hoppas varje år. Björn är sällsynt, inte sett. Renar, nej… De körs tydligen ner för att beta, men inte förrän i november eller så. Hämtas uppåt igen framåt våren. Vad har vi sett då? Typ en ekorre och två tranor. Men men…..

Havet gott folk. Havet. Jag var lätt desperat tidigare, efter vår första semestertripp till Gotland, där det var kalla vindar, drivis och ja du fattar…. TACK norrland. VARMT och sol och framför allt. varmt i havet. Det är alltså bottenviken som är där och det var badvänligt. Samtliga i familjen närvarande badade. Det är det varmaste någonsin mig veterligen. Fantastiskt. Jag är så tacksam och så lycklig. Maken badade till och med och han är en riktig badkruka (förlåt, men det är du faktiskt). Till och med lilleman har badat, som normalt sätt är rätt restriktiv med sitt förhållande till vatten.

Förutom vårt standardställe, det vill säga den naturliga sandstranden vid farbrors stuga, har vi även besökt en större sandstrand vid namn Storsand, samt Sjöbotten. 

Inte att förglömma har även varit båtturen med farbror Lasse. Farbror, jag, mina tjejer och lilleman. Ut på havet. Premiär för lilleman i liten båt på vatten. Han tog det bra. Garvade samt såg ut att bli sjösjuk en stund innan han gick med på att sitta i mitt knä och åka framlänges istället.

Ärligt talat, jag gillade det men ja, jag respekterar havet. Man ska inte leka med moder natur. 

Åska har vi också haft. Älskade åska. En morgon satt jag ute i två timmar och lyssnade och njöt. Åskan var lite för långt bort, men den höll i sig. Jag tog te, filt och en dyna. Njöt. Äldsta dottern min kom också och satt sig och lyssnade…..

Strömavbrott hann vi också med, fast inte på grund av åska eller så. Utan på grund av den tromb som en halv vecka innan vårt antågande hade härjat över huset. Galet. Men en tromb for förbi. Takpannor flög av, toalettfönstret flög ut men höll, träd rasade. Därmed även telefonledningen. Så strömavbrottet handlade om steg 1 av 2 att fixa tillbaka telefonlinan.  

Norrland - Hazel

Vår adhd-hund har haft the time of her life tror jag minsann. Kopplet har varit konstant frånvarande hela semestern. Så pass att vi fantiserat om att kunna ha henne ute på tomten hemma utan koppel. Sen kommer verkligheten ikapp och vi inser att jo det skulle nog kunna fungera om vi hade ett fristående hus. Men nu har vi inte det utan ett parhus, så gränsen till grannens gräsmatta är nog svår att förstås. Fast å andra sidan skulle vi kanske kunna sätta upp ett snöre på framsidan så hon förstår. På baksidan har vi i alla fall vinbärsbuskarna som ”hinder”. Sen att hon kommer att skälla som den skällapa hon är, det är en annan sak.

I alla fall. Hunden älskar vatten. Så är det bara. Vid två tillfällen har hon hittat diken när vi varit ute på äventyr. Diken som på Gotland varit helt ok då det inte varit skitvatten. Här var det ena ett riktigt äckligt dike där hon blev svart och stank efteråt. Hon sprang, otillåtet, efter mig på en löptur och hittade detta dike. Jag blev tvungen att ringa och förvarna att ytterdörren till huset skulle stängas för att hon behövde spolas av innan hon fick gå in. I två omgångar fick vi spola av henne med vattenslangen för att kunna ta in henne i huset. Inte gjorde det henne något dock. hon gillar även vattenslangen. 

Annars har havet varit hennes älskade ställe. Långgrunt. Vita gäss att jaga. Hänga med barnen, jaga pinnar. Skälla ut andra människor, försvara flocken inför annan hund på andra sidan viken. Pinkat 15 gånger på två timmar eftersom hon svalt så mycket vatten…..  

Vid huset har dörren varit öppen och hon har kunnat springa ut och in som hon vill. Jagat pinnar och såpbubblor. Hängt med barnen. Smakat vinbär och hallon, plus rullat runt i blåbärsbuskarna när vi andra försökt plocka. 

Hon har träffat vaktel/golden Nellie och skällt ut henne rejält, varit lite för aggressiv mot den stackarn och blivit instängd. 

Skällt ut släkten flera gånger om, varit en fegis där som vanligt. I övrigt varit en duktig tjej och inte gått utanför tomten i norrland, även om hon skällt på folk som gått förbi på vägen nedanför. 

Hon har även för första gången oss veterligen fått husera i en hundbur. Vi fick ta över Lasses första då de inte har hund längre, i alla fall inte för ett tag. Det för säkerheten i bilens skull. För hennes och vår skull. Jag kan inte påstå att hon är sådär överförtjust i den än så länge, men hon accepterar läget i alla fall.

Hon har varit en hjälte under de långa bilresorna. Mest legat och softat. Sagt till om hon behövt uträtta behov utanför de gånger vi stannat och rastat. Så duktig tjej.

Norrland - släkten

Jag har alltid trivts i norrland, Ända sedan jag var liten. Pappa var alltid med på älgjakten, varenda första vecka i september. Den heliga veckan, då älgjakten med jaktlaget drar igång. Mamma och jag brukade alltid åka med, bo i Uttersjön med farmor Maja. Äta nykokt mandelpotatis. Klappa farmors hund Molly. Goda barndomsminnen.

När jag blev vuxen själv har jag på eget initiativ fortsatt åka upp, i stort sett varje sommar, för att hälsa på min fina släkt och bo i huset i Uttersjön. Att få komma bort från alla människor och allt liv och rörelse och framför allt stress i Stockholm. Det passar mig perfekt. Tack och lov har jag man och barn som även dom uppskattar det.

Detta år har jag haft förmånen att träffa släkten extra mycket känns det som. Dels har vi varit mycket ute vid farbror Lasses stuga vid havet. Han har som en egen naturlig sandstrand där och viken som går in från Bottenhavet är långgrund med mestadels sandbotten. Då vädret varit till vår fördel har vi badat en hel del och där vid stugan kan även hunden vara med oss och springa lös. Varje dag vi varit där har vi förstås blivit bjudna på fika av farbror med fru Ingegärd. Gofika. Jag har inte fikat så mycket som jag gjort den här semesterperioden på jag vet inte hur länge. Nåja. 

Enligt traditionen har vi även varit bjudna hem till stugan på middag, tillsammans med min kusin Mikael med hela hans familj. Vi har där ätit en precis lika god middag som alltid. Potatisgratäng, plus kokt potatis eftersom farbror Lasse föredrar kokt potatis framför gratäng. Samt Ingegärds älgköttbullar i gräddsås. Plus grillat vilt, denna gång rådjur. Sjukt gott och barndom för mig. Plus god sallad och goda såser och inte att glömma tillgång till hårt bröd och smör till maten. Just hårt bröd och smör är något jag är uppväxt med att ha som tillbehör till maten. Alltid. Det måste vara härifrån. :) I alla fall var alla obligatoriska närvarande: Lasse, Ingegärd, Bernt, Mikael, Elisabeth, Evelina och Matilda.

Min andra farbror Pelle har jag träffat flera gånger också. Pipan i högsta hugg och ”översociala” hunden Nellie i släptåg. Humöret hänger i och han kämpar på med allt ansvar han får bära för sin fru Maud. Maud är mulitsjuk och som oftast när man har en anhörig som är allvarligt sjuk så krävs en stor insats från just du anhöriga, annars är du som sjuk illa ute om du inte är förmögen att ta hand om dig eller ställa egna krav. Heja Pelle. Fick reda på att han själv är sjuk, men håller tummen och ber för att han ska få må så bra som möjligt.

Pelle och Maud har två söner, tvillingarna Bosse och Anders. Bosse brukar vi träffa på varje år, med eller utan fru. Fast inte i år. Däremot kom Anders förbi. Det är nog 9-10 år sedan jag träffade honom. Det var kul. Jag minns honom som han var även nu. Social och trevlig. Jättekul att han kom förbi. 

Som extra bonus kom en kusin till min pappa och farbröder förbi. Hans hette han. Tydligen hade min farfar sisådär sex syskon. Hans var jätteglad att träffa mig och min familj. Han hade den där Eriksson-genen jag gillar. Han bor i en by ungefär en min utanför Uttersjön. 

Lasse och Ingegärd träffades redan när de var runt 19 år. Häftigt. Fortfarande lika tillfreds med varandra. Lasse kör som vanligt sin bondska emellanåt, som jag inte förstår ett ord av förstås. 

Förutom att Lasse försökte lära barnen att det heter inte ”jaaaaa-aaaa” det heter ”Jo”.

Årets mest använda norrländska mening: ”Jo Just De”

Tillbaka

På hemmaplan. Fast med några dagar ledigt till. Skönt? Ja, fast jo. Eller.... Vardagen har en förmåga att liksom göra sig påmind.... Fast å andra sidan har jag och maken lite att se fram emot längre fram så vi kan alltid tänka på det....

Bra har vi haft det och uppdateringar kring det kommer. Snart.

Framåt har vi en del annat att se fram emot också... Jag har många utmaningar att ta tag i. Närmast Lidingöloppet. Vilket känns som ett skämt just nu.. Men men.

Återkommer snart.
Namaste!

ÅR

Jag känner mig berörd. Ledsen. Rädd. 

Jag har egentligen ingen åldersångest för min egen del. Visst, jag närmar mig 40. Min äldsta dotter har fått kvinnliga vackra former. Tiden går. Men jag känner mig ändå i mitt livs form. Med många härliga år framför mig. Kanske delvis på grund av att de första 18-20 åren var tuffa....

Pappa har gått bort. Mamma är ganska krasslig. Men, vid samtal med släkten norrut var det mest berörande.... Att höra hur farbror med fru och son varit krassliga under våren och försommaren.... Min oas, att åka dit upp till lugnet och det fridfulla, det må så inte vara inom kort. Stor del av min barndom är där, lycklig sådan....

Det tar, det känns.....

...

Denna bild är för mig speciell. Jag tror det är dramat men allvaret jag ser i den. Det svarta, lite av "trollkvinnan-i-kvarteret" känslan, som inte är aktuell längre. Apropå den cirkelträff jag var på för en knapp vecka sen. Första på två år.... Med trevlig feedback. Jag vet att jag har "det". Jag vet att jag kan möta människor i samtal. Det har dessutom mitt arbete gett mig bekräftelse på flera gånger....

Ändå, i mitt privata liv, inte lika enkelt alla gånger. Jag blir emellanåt förvirrad av det som kommer till mig. Fundersam. Påverkad av mina egna känslor, mitt intellekt, åsikter omkring mig. Trots allt är det jag som måste ta mitt eget beslut och mitt eget steg. Såklart....

Trots allt, försöker lita på känslan. Ge till de jag ger, tacka och ta emot från dem jag får. Inte ödsla i onödan. Och såklart gå på en nit då och då och slicka mina sår....

Att simma med en oskuld, med våtsockor. Läppstift som bonus!

Vansbrosimmet är över. För i år. Premiärsimmandet i öppet vatten två dagar innan loppet var en kylig erfarenhet. Mälaren bjöd på 15 grader visade det sig när vi kommit upp, Åm och jag, och träffade på ett äldre par som var nere och doppade sig vid bryggan. De hade såklart en termometer med sig. Då hade Åm och jag simmat vår 40 minuters runda.

 

Åm var något chockad. Dels kylan, som delvis påverkar henne mer än mig då hon har Raynauds syndrom. Vilket är en oro för henne, men hon kämpade på bra. Kallt var det. Vi gick i vid en brygga, direkt ner i djupt vatten. Jag tyckte det var härligt att äntligen få simma i öppet vatten, jag har längtat sen oktober förra året. Det som jag alltid blir påmind om när jag går ner i vattnet och börjar simma är förstås dessa småvågor som skvalpar omkring en hela tiden från alla möjliga håll. Det vill säga, kallsuparna kommer en efter en.

 

I alla fall. Åm var lite lätt skakad efter Mälarturen. Dels premiär i öppet vatten utifrån träningssyfte, dels premiär att faktiskt simma i sin nyinköpta våtdräkt. Dels kylan, men även ansträngningen. Det var mycket mer ansträngande än vad hon trott att det skulle vara.

Vi visste att temperaturen i Västerdalälven skulle ligga cirka en till två grader under Mälaren, så Åm tog genast tag i att hitta värmande plagg till händer och fötter. Jag trodde inte ens man fick använda det, men det fick man viss göra. Så länge det inte är paddlar-variant på vantarna. Efter en del efterforskning hittade damen en möjlighet att lägga en beställning som vi kunde hämta ut i Vansbro på lördagen, så vi hade både våtvantar och våtsockor.  

Åm var rejält nervös inför loppet, men efteråt taggad att göra om det igen nästa år. Jag å min sida tyckte det var väldigt trevligt att ha sällskap i bilen tur och retur, istället för att sitta där konkandes själv fyra timmar dit, och efter några timmar på plats, fyra timmar körning hem. Tydligen vaknar något till liv omkring mig i allt det här då det finns fler som tänker investera i våtdräkter och är sugna på att följa med ut och träna i Mälaren men även simma Vansbro. Kul! Jag tycker om att inspirera till motion och träning och tar gärna sällskap både vid träningar samt lopp.

Själva loppet då. Jo, det var trevligt. Solen sken och det var säkert 24 grader i luften. När jag stod där inför start ville jag inget hellre än att komma i vattnet NU. Jag höll på att avlida av värmeslag. Så är det när det är hel våtdräkt, sim-mössa, simglasögon, våtsockor och dessutom uppvärmning. Vattnet var varmaste jag någonsin känt, men då har jag för första gången i år en hel våtdräkt och inte en halv som jag haft tidigare år. Fötterna var så varma och sköna. Annars brukar det vara fötter och händer som domnar en del av kylan. Våtsockor var en hit så länge det är så pass svalt i vattnet som nu.

Två nöjda själar klev upp ur vattnet efter dryga 41 minuter. Då väntade medalj, dusch, mat & dryck innan vi rullade hemåt igen. På hemvägen hade jag dessutom förmånen att få en present av Åm, ett härligt sommarläppstift.

Tråkigaste med årets Vansbrosimning, förutom att själva loppet var förkortat av kylan och jag inte tyckte att det var så kallt, var att vapensyster och jag inte simmade samtidigt då vi inte anmälde oss vid samma tillfälle i höstas när anmälan öppnade.

 

Nu fokus på nästa utmaning....

Sommarcirkel

Två år sedan sist..... Hela två år har gått sen jag var där sist.... på cirkel. Det vill säga en andlig sammankomst, en chans att öppna upp under trygga former och träna min intuituon där den kan få leva till fullo, där jag kan koppla upp.

En gammal bekant mötte mig på trappan till sin vackra villa. Varmt leende, med glimten i ögat och en stor välkomnande kram. Sammanlagt blev vi nio stycken, varav jag träffat fyra av dem vid tidigare tillfällen.

Under tre timmar tränade vi, färgband, kort, blommor. Att läsa in och känna kraften av det vi vet som vi kan plocka upp genom energier. Klockrena tolkningar, mindre klockrena, möten. Bekräftelse, uppmuntran. Har jag saknat det? Ja till en viss del. Jag var riktigt pirrig innan och jag vet att jag behöver bejaka den sidan av mig mer och ge den plats. Jag fick min bekräftelse, jag fick beröm. Jag fick närvaro. Jag fick möta min Jesper, vilket var länge sen sist det var så konkret och tydligt.

Samtidigt, känslan av att scanna av. Jag gör det i arbetet vid varje möte. Scannar av och skapar mig min egen uppfattning genom magkänslan, vilket jag i de flesta fall kan. Men det finns de jag inte får någon kläm på. Här, under de trygga formera av sommarcirkel finns även där individer jag ställer mig tveksam till. Jag blev påmind om det igen. Vilket väcker fundering i mig själv vad det är som gör att jag har svårt för just den och den individen.

Sommarcirkeln var precis lagom lång, vad jag klarade av att hålla fokus på. Vi blev indelade i två grupper och jag var precis i den grupp där jag skulle vara. Jag fick påhälsning. Av fler än Jesper.

Då cirkeln håller till precis i närheten, så besökte jag även mina Gudföräldrars grav innan jag åkte tillbaka hem. Skön känsla. Trivdes där vid deras grav, en känsla av trygghet i kvällssolen. Samt en känsla av saknad förstås.

Födelsedag

Så har jag påbörjat mitt trettioåttonde år.... 38. På ett sätt känns det nästan overkligt, på ett annat sätt är jag på topp i livet. Åldern är trots allt bara en siffra, men jag kan inte låta bli att förundras ibland över hur tiden går..... Ganska snabbt också.

Jag hade en fin födelsedag. En lyckad sådan. Vi kom hem från första semesterdelen vid nio-tiden på fredag kvällen. Jag tog tag i både att packa upp samt starta lite tvätt och dammsuga. För att slippa de sakerna på födelsedagen.

Jag fick sova till 9 på min dag. Skönt. Även om vi kom i säng sent så var det ändå skönt att få sova i sin egen säng igen. Jag tyckte sängarna på öjn var hårdare än vanligt. Vilket känns i bröstryggen framför allt.

Sen satte det fart. Åt en "Gotlandsfrukost", det vill säga Gotlandslimpa samt guteblandningste. Därefter mot Nälsta badet med grannen för att köra vattengympa. Riktigt kyligt i luften men lagom varmt i vattnet när vi väl var igång. En härlig start på Dagen.

Sen hann jag mest bara hem, via affären och hämta smörgåstårta, mozarellasallad och lakrits. Rådda iordning lite. Byta om till finkläder. Vips så var klockan halv ett och gästerna som skulle komma 13 kom för tidigt. Men det gjorde ingenting. Dels kom Lin som hade bakat i present, som jag önskat. Så behövde jag inte tänka på det. Bakat hade hon gjort. Fem olika sorters gottis. Hederliga kanelbullar, samt en gudomlig äppelpaj serverad med vaniljglass, vit choklad kladdkaka, kokostoppar och några salgs fyrkanter som jag inte vet vad det heter men de var utsökta.
Så kom cykelgästerna ungefär samtidigt. Min socionomutbildningskollega som investerat i en cyclocross som jag skulle få provcykla..... Hon hade med maken sin och vi tog en fika och bubbel. Sen flöt det bara på...

Gäster kom och gick från 15 och framåt efter det. Svärsläkten, grannar, nära vänner. Jag kände mig lyckligt lottad med så fina vänner och människor kring mig. Att få möjligheten att umgås, bjuda på lite gott att äta och dricka. Socialisera. Glada godingar. Jag kände mig rik, även om det fanns de som dessvärre inte kunde komma som står mig nära...

Jag tror de sista gick närmare midnatt och det var precis lagom.
Fina presenter fick jag, fast det var inte det viktigaste utan mer att umgås var det som var värdefullt. Jag hade dessutom förmånen att ha alla barnen hemma, mina fina barn, alla fem. Det har varit så mysigt att umgås hela familjen så mycket, både på öjn och så lite hemma nu efteråt.

Första turen på en cykel i 30 mil

Tiden sprang iväg, en anmälan gjordes för en evighet sedan. Så kom en så kallad vinter, inte för att det var någon vidare vinter eftersom det inte gick att åka längd en enda gång. Men, trots allt grusigt och kallt och grått. Inte landsvägcykelvänligt direkt. Det nya året kom, till sist sopades gatorna i stort sett fria från grus, men inte kom jag ut speciellt mycket med racern inte. Ironiskt nog när jag väl planerat in lite lopp, för att piska ut mig själv, samt fick öppning att cykla till arbetet, då blev jag sjuk och bestämde mig för att jag faktiskt ska kurera mig ordentligt och inte riskera någon hjärtmuskelinflammation eller liknande.

Så vips, hann få ihop två lopp på runt 6 mil var, samt en längre träningstur på knappa 4 mil. Förutom det mest korta pass som inte ens räknas. Hoppsan, så var det dags då.... Att ta bilen till Motala. För att cykla Vätternrundan. Jag hade bestämt mig, jag SKA starta oavsett, sen får det bli som det blir.

Mänskliga alvdonen hette vårt lilla team på två personer. Vapensyster med bättre förberedelser i kroppen än mig, hon hade kommit iväg på lite 12 mils rundor i alla fall, även om andra saker satt lite krokben och oturligt nog fick hon vila sig i form sista två veckorna. Nu var vi i alla fall på plats, från var sitt håll, och möttes av ett stort problem. Där vi fått boende visade sig att det fanns katt, vapensyster tål inte katter. Tack och lov för fina hyresvärdar som lyckades skaka fram en säng till henne hos sin syster.

Vi startade 00.10, jag gick omkring som i en overklig bubbla innan och ville nog inte riktigt fatta att det faktiskt var dags att cykla Vättern.... Det är långt ju!
Det första jag drog visdom av var att jag ska definitivt investera i riktiga cykellampor till hösten. Jag hade köpt ett par små bara för att det är ett krav på reflexer och lampor, eller till och med lag på, när man ska cykla på natten. Min lampa fram var värdelös, såg ingenting. Fick cykla de 2-3 timmarna på vapensysters ljus. Funkade, men var inte optimalt, plus att jag generellt har kasst mörkerseende. När gryningen kom var det lycka, samt en vacker himmel att njuta av.
En litet stressmoment längs vägen dock, insulinpumpens batteri började sina. Den var jag inte beredd på och hade inte med ett extra AA batteri. I första depån fanns inget fungerande batteri men i andra kunde jag köpa ett tack och lov. Det hade inte varit roligt att cykla utan en fungerande pump, hur kort sträcka det än var.

Mellan Motala och depå Jönköping är det 102 km, där emellan två depåer Ödeshög 47 km samt Ölmstad 83 km. Första milen rullande på relativt lätt, medvind och allt. Jönköping innebar dessutom varm mat, i mitt fall havregrynsgröt med jordgubbssylt och det var nog den godaste gröt jag ätit. Sen började slitandet kan man säga. Jönköping bjöd på kastvindar från sidan, från alla håll, högst obehagligt. Innan vi vände runt och där istället mötte Motvinden. Vägen till depå Fagerhult 133km var den värsta på sitt sätt, mycket slit uppför och en galen motvind. Tungt och med visst tvivel tog vi oss dit och tog tid på oss att vila en stund. Vi tog i och för sig tid på oss på alla depåer, åt och drack och fyllde på så mycket vi kunde och förmådde.
Till Hjo , 171 km, fortsatte motvinden och en del backar. Där väntade mat igen, solen hade kommit fram, jag investerade i Gott&Blandat och drack en coca-cola som var galet god. Påfyll av socker socker socker för att orka. Dock apropå socker måste jag säga att blodsockret höll sig i skinnet hela resan. Ett visst tvivel efter all motvind och att vi egentligen bara kommit drygt halvvägs fanns där en stund, men jag hade bestämt mig. Visualiserade målet. Hur lång tid det än skulle ta. Målet stänger ju faktiskt inte förrän vid midnatt.....

Karlsborg 204 km, vackert ställe. Boviken 225 km, långt dit kändes det som, jag som inte riktigt hade koll på kartbilden trodde vi var liksom på toppen och att det vände neråt igen, så var det inte. Jag kan också tillägga att vi stannade mellan depåer också, ju mer tiden gick desto mer stopp. För att kissa, eller dricka, eller ta energi, eller för att gå en backe upp så kroppen fick en stunds avlastning från cykelsittställningen.
Fram till Hammarsundet, 257 km, var det tungt tungt tungt. Jag trodde det var sista stoppet innan mål, men tack och lov visade det sig finnas en depå till, Medevi, vid 274 km. Sen var det ren vilja och riktigt långt fram till Motala. Jag var så less på att cykla vid det laget och som min erfarne vän sagt, de två sista milen är de längsta. Jag är benägen att hålla med, trots delvis vacker väg. Dock var det bitvis längs med stora vägen och det var mindre roligt på de ställen där det inte var avstängt för bilar utan relativt trångt, bilar som körde i 70-90 km/h och så vi trötta cyklister.

Till sist kom Motala, äntligen. Kära Motala. Med kvällssol. Med medalj. Med mat. Med en ömmande och trött kropp. Med två nöjda damer som trots allt tog sig runt även om det tog lång lång tid. Dock, jag hade räknat med drygt 20 min längre tid än vi hamnade på. Mitt mål var nått, att ta sig runt. Det hade varit intressant att se vår effektiva cykeltid för jag tycker att vi trampade på bra när vi väl cyklade, med undantag för vissa backar och där Motvinden var som värst.
Vapensyster var fantastiskt, drog oss mer än två tredjedelar av vägen. Imponerande starka ben med bra tryck.

När jag äntligen kom tillbaka "hem" var det sjukt skönt att duscha. Turligt nog var jag ensam där också och hann liksom varva ner lite i min ensamhet. Klä mig. Sen orkade jag inte ta mig ut igen, trots att vi tänkt ses en sväng på kvällen. Jag var så trött. Tanken att antingen gå 5 km eller ta bilen så trott och utan fokus kändes mest farligt och dumdristigt. Så jag stannade kvar, fick sällskap av värdparet och en annan cyklist, blev bjuden på glass och jordgubbar och satt i soffan och socialiserade en knapp timme innan jag la mig och sov som en prinsessa hela natten.

Hur känns kroppen efteråt då? Med tanke på att jag knappt kunde räta på mig när jag klev av cykeln de sista gångerna... Jo, ändå rätt ok måste jag säga. Rejäl träningsvärk i låren, lite i rumpan. Svid på insidan av låren. Ömmande röv. Relativt ont kring skulderblad och axlar och känner ett par knutor där som naprapaten fick ta sig an på måndagen. Inte alls oväntat då det var mitt problemområde redan innan. Värst av allt dagen efter var faktiskt läpparna. Motvinden gjorde sitt, slickade mig för mycket om läpparna längs med vägen, vilket skapade sprickor och lite sår samt torrhet. Det gjorde mest ont av allt under söndagen och delvis måndagen.

Ska vi cykla igen?
Förvånande nog i mig själv var svaret JA redan direkt efter.

Brevet till mig själv, 20 år senare

Det låg ett kuvert i min brevlåda.  Som ett eftersändes-kuvert du vet, från Posten. Skumt tänkte jag. Dessutom enbart mitt nya efternamn men felstavat förnamn, med e på slutet, som jag under en period i livet absolut skulle stava med men som jag sedan tog bort igen då jag faktiskt inte har ett e på slutet i mitt namn. Numer stör jag mig på när "folk" stavar med e på slutet och hur svårt kan det egentligen vara att förstå att jag inte har det..... Men men. Öppnade kuvertet och döm om min förvåning när jag ser att det är ett brev till mig själv, 20 år senare. På tre och en halv sidor.... Jag har alltid tyckt om att skriva förstås. Dessutom ett följebrev där mitt brev visade sig vara utvalt att vara med på en utställning på Postmuseum, om jag godkänner det.

Lite lätt nervös började jag läsa.
Det var lite som att få en inblick i från en annan plats, ett annat liv, fast ändå välbekant och absolut en bild av hur jag satt där vid mitt skrivbord och skrev. Jag förundrades över hur humoristiskt och krasst jag ändå beskrev situationen och hur jag prickat in en del saker helt rätt, medan andra önskningar och tankar inte riktigt blev som jag hoppades på då. Jag är väl medveten om den smärta jag bar på även då och som jag några år senare bearbetade utan och innan, dessa saker valde jag att inte skriva till mig själv, smärtan. Jag ser den lite mellan raderna och lika bra är det. Dagböckerna fylldes av smärtan och det här brevet var en skön påminnelse om vad som faktiskt var bra.

Jag hade precis träffat min första kärlek då, det var förstås omtumlande. Jag minns fortfarande precis hur vi träffades han och jag, det var på ett badberg vid Mälaren där jag råkade vara helt själv en varm sommarlovsdag och han och hans far kom med båt till samma ställe. Jag minns fortfarande första kyssen. Sen känns det som en evighet gått förbi sedan dess med allt som hänt och alla människor jag mött. Dock finns en person kvar som jag nämnde redan då. Lene, henne har jag haft kvar genom alla år, vår vänskap har funnits i 30 år nu.

Jag skulle hoppa på samma sak igen, direkt. Om så bara att det var för 10 år. Så mycket hinner hända. Nu var jag 18 när jag skrev sist, och visst kan det möjligen ske extra mycket under de åren på väg mot ett självständigt vuxet liv, men jag tror att mycket hinner hända oavsett vart i livet vi står.

mitt nya arbete - realitycheck

Nu har jag arbetat 12 dagar på min nya arbetsplats. Socionom, socialsekreterare, mottagningsgrupp, vuxenenheten. Jag trivs. Jag tycker om att åka till arbetet, jag tycker om att vara där, tiden springer iväg och jag har gott och väl tillräckligt att göra. Så sakteliga lär jag mig mer och mer och mer, ett konstant inflöde av information och det fastnar lite allt eftersom.

Egna samtal är inte längre lika läskigt, jag gör det bästa jag kan. Mycket pappersarbete, det verkar svårt att komma bort ifrån i nuläget i det här yrket, på den här arbetsplatsen i alla fall. Må så vara.

På mina dagar har jag varit medverkande i att få igång elen för en förälder med två barn som varit utan elen i tre dygn redan. På väg att häva en vräkning för en annan barnfamilj som hamnat i klistret. Betalat ut matpengar efter en nödprövning.
Dessutom skrivit yttranden, svarat på förfrågningar, bokat möte med min första egna klient senare i veckan.... Det rullar på kan man säga.

Min andra halva (vi är 1, tjänsts på mottagningsgruppen) har jag fått alldeles för lite tid med dock. Dels går två timmar till att passa telefonen, men sen har det gått lite troll i det för oss, vi har helt enkelt fått för lite tid att hinna prata ihop oss och klargöra. Det känns lite som att jag drar lasset mest, och det lär jag få göra eftersom jag har heltiden, plus att hon har andra omständigheter i sitt liv som påverkar den tid hon kan närvara på arbetet. Det är ok, så länge jag kan hantera det som ligger på mig och det kan jag i nuläget i alla fall.

I vilket fall som helst så får jag en tankeställare och ett annat perspektiv på mitt eget liv och hur jag faktiskt har det ställt. Att jämföra med riksnorm så ska jag inte direkt klaga på de inkomster vi har och hur vi lever vårt liv i den här familjen. Allt är relativt. Visst kan jag drömma om mer och annorlunda, men jämfört med att vara utan el, riskera att bli vräkt eller bo i en bil så......

PAUS

Allt oftare kommer känslan över mig.

PAUS.

Jag behöver tid för att landa i mig själv. Dagarna springer iväg nu för tiden. Jag har arbetet mer än full dag alla arbetsdagar på socialkontoret. Det är kul, intressant, trevliga människor och jag är utanför min komfortzon dagligen. Dock, det tar. Speciellt nu i början när allt är nytt. Det är mycket att ta in och jag har i stort sett dagligen haft huvudvärk.

I detta, mer känslig för omgivningen. Starkare reaktioner i mig på det jag tolkar in av omgivningen. Tentaklerna är ute. En längtan efter samtal och samhörighet, att få dela det som sker på insidan och utsidan. Tiden räcker inte till och inte orken heller. Skapar mest en tomhet i mig som jag inte vet hur jag ska fylla. Jag förmår inte hela mig själv.

Så, PAUS från det som går. Så får det bli nu veckorna fram till semestern. Samt mer planering av veckornas måsten med hund och dagisbarn.

Sjuk har jag varit, i och med det har jag varit snäll mot mig själv och tagit ansvar. Jag har vilat och sovit så mycket jag kunnat. För att få läka ut ordentligt innan jag tar tag i mer saker igen.

barfota

Äntligen, värmen kom, äntligen. Dörren till baksidan har stått öppen. Hunden har fått vara utomhus. Barnen har knatat barfota. Lilleman har blåst såpbubblor som aldrig förr. Maken har byggt på nya altanen.

Jag har lapat en del sol, jag har druckit gott i hammocken. Framför allt, äntligen bara fötter med målade tånaglar. Det har jag längtat efter. Jag älskar att gå barfota.

Nu väntar jag på att bli frisk fullt ut så energin får komma tillbaka i sin fulla kraft. Ny arbetsvecka väntar med allt den har att bjuda på. Utmaningen att kombinera ihop heltidsarbete med hunden hos mor, hämtningar och lämningar på dagis och gärna lite träning och sömn och mat där emellan också.....

ont

Halsen bränner och svider. Det är en plåga att svälja, prata, äta, dricka. Allt gör ont. Kikade med ficklampan i morse och insåg att jag förstår precis varför. Den där spenen som ska hänga fritt normalt gör liksom inte det just nu. Jag kan inte minnas när jag hade såhär ont i halsen senast och dessutom feber i två dagar hittills, vilket sällan sker det med. Jag har varit snäll mot mig själv. Vila har stått på schemat hela helgen. Sov bort fredagkvällen, inte många knåp under lördagen, inklusive en sovstund under dagen. Idag blitt det samma sak. Med kärlek till mig själv tänker jag läka ut. Det får ta den tid det tar. Det behövs en paus. Sen, när jag är frisk, då får jag ta tag i annat igen....

major breakdown

I början av veckan hade jag ett totalt sammanbrott. Tokgrät i över en timmes tid, så där riktigt så snoret rinner, huvudet spränger, ögonen svider och det är svårt att andas. Sådär så det sitter i resten av dagen i systemet, för att det var ett totalt tokbryt.

Det är och har varit FÖR mycket helt enkelt. På grund av detta hade jag ändå försökt dra ner på saker för att jag inte klarar av att hålla allt igång längre. Det räckte uppenbarligen inte helt till, men å andra sidan, jag ska vara snäll och ge mig själv tid och utrymme. Allt händer inte på en dag, det krävs tid för att landa och bygga upp.

På ett sätt var det skönt att faktiskt få släppa ut, jag är kass på att göra det eftersom jag är helt enkelt rädd för att bli för sårbar och hudlös och därmed sårad. Jag vill bara släppa ut när jag känner mig trygg och det är inser jag få platser med få personer det kan ske. På gott och ont. Samtidigt som jag själv är så pass känslomänniska att det är lätt för mig att misstolka vad andra tycker, tänker, upplever. Speciellt om jag själv är i en sårbar hudlös situation.

Jag vågade åtminstone visa mig sårbar för en ny människa, relativt naken och söndergråten. Det var skönt och det känns som om det var rätt person som tog emot det och jag ångrar det inte. Det var precis vad jag behövde i pålägget. Med tanke på hur den dagen varit, hur jag insåg att går jag in direkt hemma nu kommer jag att provocera fram ett rejält bråk och det var onödigt med födelsedagsbarn hemma och för den delen alla barn. Så, jag tog en timmes tid att landa. Det gjorde att jag klarade att hålla mig i schack resten av kvällen i alla fall.

Resten av veckan har varit okay. Det är väl ungefär på den nivån det är. Stunder av ljusa glimtar, mest bara något på gång och något att göra konstant. Sista passet avklarat på boendet, första dagen som månadsanställd avklarad. Hittat hjälp för hunden vid kris. Nu blir det till att gå all in för nya jobbet de närmaste veckorna.

Vänlig själ

Härom dagen besökte jag simhallen. Det var en månad sen eller så jag var där och jag har känt en längtan att få åka och simma. Så, en chans på en dag vardag hade jag kvar innan jag börjar kontorstider. Trotsade pollens slitningar, lämnade lilleman på dagis och for dit. Jag har en speciell simväska där grunden alltid ligger i. Mina simsaker så som paddlar, zoomers, simglasögon mm. Samt simkortet, lås och ofta även handduk och baddräkt. Trodde jag ja.....

När jag väl kom dit, ombytt och klar och duschad. Redo att hoppa i bassängen, nöjd över att jag kom ihåg att byta till linser...... NEJ!!!! Inga simglasögon. Typ det viktigaste. Helvete och några andra fula ord for igenom huvudet kan man säga. Då fnulade jag ändå på att ta med och inviga mina nya. Äter igen skulle jag litat på känslan i magen. 

Så. Lätt irriterad och sur på mig själv att jag inte kom ihåg att jag inte bara plockat ur simglasögonen utan dessutom glömt dem hos en vän och inte fått tillbaka dem än så försökte jag le och simma. Det gick sådär..... Var nära att ge upp. Men så kom jag att tala med Engelsmannen som jag mött där ett antal gånger. Det visade sig att han hade ett extrapar i sin bag. Jag fick låna dem och äntligen simma på riktigt! :) Han tipsade dessutom om de simglasögon han tycker är bäst genom åren (se bilden, hämtad från Wiggle).

Jag kände mig glad och tacksam över en vänlig pratglad själ som bjöd in till att låna sina saker. Jag är inte van vid de mötena men jag ser fram flera med andra människor runt omkring. Samt att jag får möjlighet att ge till andra medmänniskor.

Det kändes i kroppen att jag inte använt den till simning på ett tag och heller inte så mycket styrka. Men nu satsar jag på att få in simning en gång i veckan i alla fall! Snart öppnar utomhusbassängen. Det ser jag fram emot! 

två studier

Nu har jag medverkat på två studier de senaste två veckorna.
Den ena kom i posten med förfrågan om att svara på frågor kring i huvudsak psykiskt mående, det blir eventuellt en del till på den, Förmodligen beroende på om jag hamnar i intressant kategori, eller på slumpen.

Igår morse var jag med på en diabetesstudie där de ska göra vissa jämförelser med icke-diabetiker. Jag minns ärligt talat inte mer exakt vad det handlade om men eftersom det gick att boka in besöket samtidigt som ett "vanligt" hos diabetessköterskan så gick det bra.

17 rör blod tog hon, plus urin, plus ekg från olika delar av kroppen, plus blodtryck sittande och stående, plus lite frågor. Det kändes fint. Det ingick de "vanliga" proverna för de besök jag regelbundet har på endokrin så det kändes bra. Plus att jag som jag trodde hade lite lågt blodtryck, vilket jag märkt på sista tiden då jag varit extra känslig mot att resa mig från hukande eller sittande.

Jag träffade dessutom min fina diabetessköterska och lämnade tillbaka cgm som jag haft i två veckor nu. Det är en ynnest att ha den, det är så bekvämt och så fiffigt. Jag önskade att det var konstant subventionerat för diabetiker, åtminstone delvis om inte hela summan. Eller att det kunde hamna under högkostnadsskyddet.

Jag är i alla fall tacksam över att jag får möjligheten att ha cgm över Vätternrundan. Det underlättar en hel del under den färden. Å vem vet, i framtiden kanske det blir billigare eller subventionerat även med cgm.

två pass kvar

Jag åker snart mot jobbet. Snart innebär det bara en och samma sak. Min anställning som socionom med start "på riktigt" 1 maj, det vill säga på fredag 2 maj eftersom det är röd dag på torsdag.

Så nu har jag två pass kvar på boendet. Idag och i morgon. Det är med blandade känslor. Å ena sidan är det bara som när semestern närmar sig på ens arbete, för mig innebär det i alla fall att jag har börjat checka ut redan minst en vecka innan. Alltså är jag inte så supermotiverad att gå dit de här två sista passen, men självklart gör jag det. Å andra sidan kommer jag att sakna människorna, både de boende och medarbetarna.

På ett sätt ska det blir helt underbart att få arbeta kontorstider och därmed få mer tid med familj och vänner samt utan problem kunna utnyttja de träningar jag numera brukar vara med på i sällskap med andra. De råkar infalla när alla kontorsråttor kan vara med eftersom ledarna är kontorsråttor. Å jag med snart. :)

På ett annat sätt är det oroväckande att inte få någon egen tid som jag lyxigt nog kunnat unna mig de senaste fem åren. Det kommer jag att sakna, fast jag antar att det är en vanesak.

Planering kommer att bli extremt viktigt inom kort. Matplanering i förväg för att inte i panik handla samma dag. Planering av att hämta och lämna inte bara lilleman på förskolan utan även hunden ska delas upp. Mamma kommer få vara dagmatte i huvudsak och jag hoppas innerligt det kommer att fungera. Dock har jag insett att maken får nog ta henne till jobbet i alla fall två dagar i veckan alla veckor han kan. Jag kommer att vara för stressad annars. Det kommer att tära för mycket att stressa på lunchen helt enkelt.

Nåja. Detta kommer att ältas om och om många gånger till framöver.
Nu ska jag fokusera på mina sista två pass på boendet. I kväll mellan två och åtta, i morgon har jag natten plus troligen konferens så det blir ett 24 timmars pass.

liksom strävan mot ljuset

Leo fick denna kruka av farmors snubbe. Tio dagar för att bli fullt ätbara ärtskott. Goda var de.

Jag gillar den här bilden. Hur de strävar mot ljuset och fönstren. Likaså jag. Jag försöker också dra mig mot ljuset och framför allt glädje och energi.

Det är fantastiskt med vår, varmare väder och vind, grönskan som frodas, gator som är sopade. Jag längtar tills det går att simma utomhus, saknar simningen mycket just nu då. Jag har inte fått till den på länge, men jag hoppas på ändring från nästa vecka, om det går att få ihop med det nya vardagspusslet som väntar....

I alla fall. Det finns förstås ett men. Åter igen har de sagt det denna vår, det är rekord i pollenmängder. Jag kände av tidigt i år, riktigt tidigt, använde nässpray och ögondroppar och klarade mig rätt bra på det. Sen har jag haft en konstant lätt-förkylningskänsla sen dess, alltså över en månad tillbaka. I påsk kom nästa boom, tror det är björken för min del och hoppas innerligt att den ger sig inom en vecka eller så. Det här är värsta på många år, kanske någonsin.

Positivt är att jag har köpt och tagit allergi-piller och de tar bort udden. Det värsta kliet. Men förkylningskänslan är dubbelt sämre än innan.....

Dock. Bara fortsätta sträva mot ljuset. Försöka njuta längs vägen.

mellan hopp och tvivel - racer

Så äntligen fick jag arslet ur, eller arslet ut kanske man ska skriva. På racern alltså. Det har tagit tid, alldeles för lång tid. Väntan på sopade vägar, väntan på varmare väder, ja en massa ursäkter såklart.
Ut kom jag till sist, i söndags..... Med mindre än två månader kvar till Vätternrundan. Ont gjorde det, kroppen protesterade. De skuldror jag haft problem med under vintern (på grund av för dålig hållning under pluggande, samt hög belastning i form av simning och annan träning) skrek, svanken/nedre delen av ryggen gjorde sig påmind, tumköttet krampade..... Övriga cykelmuskler jag inte direkt använt mig av på sisådär sju månader kändes med....
Ja vad säger man. FOKUS på racer nu Anneli, fokus på RACER.
Samtidigt finns där en pirrande upplyftande glad känsla kring Vättern. Jag ser framför mig, jag och väninnan, svävande fram på våra cyklar. Glada. Leende. Visst får vi slita men överkomligt och jag ser framför mig hur vi kommer i mål och hur fantastiskt gudomligt jä*la skönt det är.

Så inser jag samtidigt, 30 mil är långt. 15 mil innebar smärta och tog tid.

Så åker jag lite fram och tillbaka mellan ytterligheterna. Tog slag i saken, då jag känner mig själv. Jag vet att jag är dålig på att komma ut på långrundor själv. Jag vet att jag inte ens en endaste gång kommit iväg på en gruppträning för nybörjare för att lära mig cykla i klunga. Rädslan sätter stopp och andra hinder har varit i vägen. Så, jag har helt enkelt anmält mig till ett antal mindre motionslopp innan Vättern. Tvingat mig själv att ta de längre distanserna. Skit samma om jag är sist i mål, bara jag får mil i kroppen och får jobba hårt.

Jag tänker fortsätta ragga de jag har omkring mig för att försöka få med dem på lite cykelturer. Alla timmar är värdefulla för att vänja kroppen vid ställningen och samla på mig mil efter mil. 100 mil bör man ha i kroppen sägs det och då gärna några långrundor dessutom.

Nu är det bara att kämpa på. Fokus på det som är viktigt och givande. Klassikern here I come.

CGM

Jodå. Så har jag, för andra gången (alldeles för sällan på ett år) en cgm inkopplad. Det vill säga kontinuerlig blodsocker mätning. Min insulinpump kopplad till en sändare inskjuten i kroppen min som sänder aktuellt blodsocker. Det är en hit. Jag önskar innerligt att alla diabetiker som vill kan få ha det, alltid. Men, det är för dyrt kort och gott..... För dyrt för landstinget. Dessutom, i min värld, för dyrt för att jag själv ska ha råd att köpa det privat.

I alla fall, så lyxigt och så bekvämt. Jag ligger automatiskt bättre hela tiden i mina värden eftersom jag har koll. Två gånger per dygn kalibrerar jag gentemot min ordinarie blodsockermätare. I övrigt mäter den själv och jag kan korrigera och jag blir varnad om jag stiger för högt eller sjunker för lågt. Det är bra, riktigt bra.

Eftersom jag har en riktigt bra diabetessköterska har jag även bokat upp mig på cgm över Vätternrundan. Där om något är det bekvämt med cgm som kan varna innan det gått för långt. Blodsockret påverkar min prestation. Det går inte att komma ifrån. För lågt är inte bra, för högt är heller inte bra.

Jag hoppas att cgm kan bli mer subventionerat med möjlighet att använda det så mycket som var och en önskar. Det skulle verkligen underlätta och förbättra för oss diabetiker. Med bättre värden kommer mindre komplikationer och i slutändan lägre kostnader för sjukvården.

provmånad avklarad

Ja, så var provmånaden avklarad. Självklart kommer hon att bo kvar, Hazel, och skönt ska det bli att vi snart får hem ett gåvobrev där vi står som ägare till henne. Jag har hittat några kompisar också att hänga med, två arbetskamrater där den ena äger två hundar och den andra är extramatte. Dessutom får en av mina närmaste vänner leverans av en valp om en vecka och jag ska se till att Hazel och han blir kompisar redan från start.

att ta farväl av en vän

Jag har inte varit på många begravningar i mitt liv. Jag tror de får plats på en hand.... Farfar var den första. Jag minns fortfarande att jag fick se honom i öppen kista, eller vad det nu kallas för. Jag är glad för det. Jag var runt fem år och det är faktiskt mitt första minne jag kan komma på. Jag är tacksam för att min mamma stod på sig, trots släktens protester, att jag fick närvara på begravningen och få ett ordentligt farväl av farfar, vi stod varandra nära han och jag, trots stroke och långa avstånd geografiskt.

Jag var på en klasskamrats brors begravning, han gick sorgligt nog bort alldeles för tidigt i en olycka och jag var där för att stötta min klasskamrat. Jag var på en nära väns pappas begravning, den minns jag inget av förutom en bild av sorgfyllda ansikten av de närmast sörjande. Jag har varit på mina gudföräldrars begravning, Inger respektive Lage. Då var jag dryga tjugo.

Sen kom pappa, då går vi över på andra handen. I det fallet blev det en ny bild av begravning med tanke på att jag tog allt ansvar kring allting för att begravning och minnesstund och gravsten och allt som hör där till skulle gå igenom. Därmed även den mest känslosamma begravningen eftersom det var just min far och eftersom det inkluderade andra bitar med sorg och frustration runt omkring.

I fredags fick jag ta farväl av min vän. Han gick bort alldeles för tidigt. Efter konstaterad cancerdiagnos i september tog det halvår sen lämnade han sin fysiska form. Jag hade mina aningar redan direkt efter att jag fått reda på diagnosen, men ändå..... Jag vill inte riktigt tro att det är sant. Vi som precis lärt känna varandra närmare, simmat i Mälaren, pratat träning, promenerat, pratat om allt möjligt. Jag hälsade på hon på sjukhuset, jag hälsade på honom hemma hos honom.

Att ta farväl av en vän är annorlunda. Det är svårt på ett annat sätt.  Jag tänker mycket på den familj han lämnar kvar, hur de har haft det och har det. Fru och två barn nyss fyllda 20. Jag önskar jag kunde hjälpa på något vis men vet inte hur. Det känns så ofattbart att han inte finns mer här bland oss. Jag tänker då och då att nu ska jag skicka ett sms, eller en hälsning via FB, men så kommer verkligheten ikapp.

Begravningsceremonin var borgerlig i Rosens kapell. En vacker sammankomst med fina val av ord av damen som höll i ceremonin. Vacker musik var vald. Många människor på plats. Många unga människor, i medelåldern. Han skulle fyllt 48 år tre dagar efter sin bortgång.
Efterföljande minnesstund var på Åkeshovs slott. Smakfullt och fint ordnat. En minnesbok tillägnad honom. Tal som hölls till hans ära, som bjöd på skratt och fina minnen. God toast och tårta serverad.

Ett av hans många intressen var cykling och vi pratade mycket cykling och prylar. Igår när jag var ute på min längre premiärtur för året tänkte jag extra mycket på honom. Solen sken från en klarblå himmel. Nu får han och jag talas vid genom andra kanaler. Ses gör vi så småningom.