37

Så var den över, årets födelsedag. En födelsedag i berg- och dalbanans tecken.
Skratt och grått och längtan i en konstig blandning. Egentligen firade jag inte, fast ändå lite lagom.
Dagen började med en lugn stund med lilleman och lite frukost tillsammans. Så ringde mina döttrar och gratulerade, den ena hann först med sina söta grattis och den andra sjöng "ja må hon leva" inklusive hipp hipp hurran. Det värmde mitt mammahjärta.

Efter lämning cyklade jag med grannen P12 till utomhusbassängen och simmade en halvtimme. I morgonsolen. Jag kände mig ärligt talat något omotiverad, men det kan ha berott på ett blodsocker som låg på gränsen till för lågt och det kändes något bättre när jag tryckt i mig lite juice.

Jag hann med en stund för mig själv hemma samt ett långt samtal med en vän innan lunchen.
Samtalet var välbehövligt då jag känner som om jag är på väg att förlora mig själv.... Jag har svårt att sätta ord på vad som sker och känns på insidan. Jag tror att det ligger mycket sorg som tar plats i form av en tomhet och att jag känner mig distanserad och utan kontakt med mig själv eller min andliga sida. Tårar, skratt och allvar i samma samtal. Som det oftast är när vi pratar.

Dessutom ringde vännen från Afghanistan, inte för att det var "min" dag för det tror jag inte ens att han reflekterade över, men för att säga hej och berätta hur han har det. FaceTime samtal, funkade fint trots avstånd, lite ovant med tidsfördröjningen bara.

Öppnade presenten från maken och presenten som kommit med posten. Från maken fick jag en efterlängtad power houdini hoodie, varmt orange. Superskön. Jag ser fram emot att använda den. Lilleman fick en egen också.
Av väninnan fick jag en fin orakellek, en norsk sådan. Självklart har jag redan dragit kort och jag tycker mycket om den. Den är vacker och det är vackra bilder och ja, jag förstår norskan än så länge. Den ska jag bära med mig under denna sommaren, en chans och möjlighet att finna lite mer närvaro. Förhoppningsvis.

Till lunch fick jag sällskap av två grannar, jag bjöd på bubbellunch, bubbel och lax- & spenatpaj. Det var trevligt att få lite sällskap och dessutom fick jag fina presenter. Något som var genomtänkt och det uppskattar jag alltid. Alla presenter jag fick i år var genomtänkta och riktigade till mig med kärlek och omtanke, det kändes.
Jag fick en stor skål fylld med mestadels lakrits (jag är riktigt svag för just lakrits, i de allra flesta former). Av den andra grannen fick jag en necessär som hon sytt själv, med tyger jag skänkt henne genom mamma, då jag vet att hon tycker om att sy. Dessutom hade hon fyllt den med två små handdukar med egen gjort maskinbrodyr. Så fina och så genomtänkt.

Mamma skulle varit med på lunchen också, men hon blev tyvärr dålig och fick hålla sig hemma och kurera sig istället. Lilla rara mamsen. Jag hoppas hon mår bättre snarast då hon har en härlig resa med väninnorna att se fram emot inom kort.

 

Kvällen bjöd på thaimat och grannhäng med bubbel, skratt och trevliga människor. Inte för att det var min födelsedag, utan för att just den kvällen passade bra.

Just ja, får inte glömma att jag fick ett hederligt vykort med grattis också, från en av mina närmaste mamma. En av de raraste mammorna som finns tror jag.

 

Sen vips var födelsedagen över och två dagars jobb med 10 respektive 11 timmars jobb väntade. Nu räknar jag ner för dagens och helgens sista pass. Nada familjetid denna helg vilket jag saknar, men å andra sidan har jag en kväll och en natt kvar, sen går jag på semester i ett antal veckor. Dessutom sista juni idag, vilket i sig känns rätt overkligt!

Väntan och fnul

Väntan..... att göra något konstruktivt av den tid som är mellanrum. Eller finns det egentligen väntan? Handlar det kanske bara om att fylla den tid man har, oavsett den situation du är i?

Väninnan berättade att hon, i trafikstockning på en buss, använde tiden till att titta inåt. Ta på sig hörlurarna, spela musik du gillar och meditera....

Såklart är det vad även jag ska göra. Använda ledig tid för meditation för att åter komma närmare min andliga sida som varit frånvarande alltför mycket för länge.... Meditation. Yoga. Mindfullness. Vara närvarande..... 

Imorgon fyller jag år. Mycket pågår på insidan för stunden. Längtan, funderingar.... Lite av en berg- och dalbana på insidan. Vad är betydelsefullt och var är egentligen av vikt. Samtidigt ett stort sug efter sött, att fly kanske.... Då det söta inte hjälper utan snarare stjälper. Mycket att ta tag i. Rädslor, önskningar, förhoppningar...

Lättrörd är mitt mellannamn för stunden dessutom. Rörd för paketet som låg väntandes i brevlådan, blommor som väntar till morgondagen.... 

Ett år äldre. Jag väljer att göra detta år som kommer till ett värdefullt givande berikande rikt år! 

svettigaste

Igår var det årets varmaste dag, i min mening. Jag tror på riktigt att det var det. Vet var över 20 grader redan på morgonen och sen var det runt 25 hela dagen. När jag var på en promenad på kvällen och kom in vid 21 var det fortfarande över 20 grader ute. Fantastiskt. Något kvavt kanske, fast ingen åska kom utan snarare sol från en klarblå himmel.

Jag hade en tanke kring min dag som skulle inkludera löpning och det blev det, fast lite senare än jag tänkt från början. Jag drog ut vid 16-tiden. Med vattenflaska i handen och musik i lurarna. Jag tog ett par stopp längs vägen, för att dricka och andas. Jag skrapade ihop 5 km, vilket är längre än jag sprungit på länge nu. Dock mestadels på asfalt, vilket kändes lite sådär. Något illamående då och då, tror det var värmen, trots att jag försökt fylla på med vätska och salter ordentligt innan.

När jag kom hem svettades jag helt galet mycket, det var rekord. Toksvettades i 20 min efter löpningen, inte bara eftersvett utan toksvett. Det droppade från ansiktet och jag hade en blöt hinna över hela kroppen. Plus att det rann längs skenbenen. En intressant och spännande erfarenhet.

Idag vaknar jag till dryga 15 grader i skuggan...... Snacka om temperaturväxlingar.

måndag morgon

En ny vecka har börjat. Midsommar är över. För mig innebar det tre dagars jobb på raken, vilket tog eftersom jag inte är "van" att arbeta nu för tiden. Jag har ännu mer timmar på tre pass denna vecka, men det tar vi sen. En dag i taget.

Måndag morgon. Sov klart vid sjutiden. Maken hade redan åkt till jobbet så jag smög upp och tvättade tatueringen (som läker oförskämt bra) och gick på toaletten. Då kommer lilleman smygande. Han vaknar ofta ungefär samtidigt som jag. De små fina fötterna tassandes och ett nyvaket ansikte.
Vi gick ner tillsammans och satte på tvn, lite Barnkanalen innan dagis brukar vara en skönt start. Lilleman konstaterade efter en stund "maskar har ingen haka". Det kommer så söta små saker ur den där munnen ibland.
Byxor eller shorts skulle han inte ha när vi gick till dagis, så det blev blöjrumpa med byxor i mammas hand istället.

På vägen hem passade jag på att andas in den sköna morgonluften och verkligen känna in att nu är det sommar. Det sköna med att inte behöva klä på sig mer än linne, shorts och ett par sandaler när jag går ut.

När jag går förbi grannarnas hus ser jag beiga farbrorn stå ute och skölja av bäddmadrassen med uteslangen. Det huset känns tungt i energierna, som en kontrast till mina egna funderingar. Troligen är det hans frus bäddmadrass, smutsig och fläckig från flera års användning. Frun brukar jag ibland se stå ute i trosor och en gammal tröja och röka. Hon är sjuk, allvarligt sjuk. Troligen har han det som min mamma haft det, han tar hand om sin äkta maka, gör allt för att hon ska ha det så bra som möjligt. Jag minns när vi gått runt för vattenavläsning i området att det lilla jag sett genom deras ytterdörr är original från husen byggdes 1978 och det luktar sjuk....

Bäst att njuta av här och nu..... Ta tillvara på friska starka dagar och leva livet fullt ut!
Carpe Diem!

Att simma i Mälaren med diabetes på kuppen

Alltså det där med simning och diabetiker som använder pump. Jag har inte fått till det än, så enkelt är det. Jag har mycket att lära som nybliven pumpanvändare, som tränar, och har använt insulinpennor i över 25 år.
Just simning är det knepigaste jag stött på hittills. Jag sjunker när jag simmar. Så är det. Jag behöver banka in det i mitt eget huvud. Ett antal gånger har jag kommit upp ur simbassängen med ett blodsocker (bs) på 2,x eller 3,x vilket är alldeles för lågt. Jag måste helt enkelt lära mig att sänka basalen (den mängd pumpen skickar in i kroppen som grunddos) för att inte bli för låg under simningen. Det är en sak att kliva upp ur bassängen, gå till sina saker och äta dextro.

Härom dagen simmade jag för första gången i "riktigt" vatten, i Mälaren, med pump. Tack och lov fick jag med mig sällskap. En kollega från mitt extrajobb som är allmänt intresserad av träning. Dessutom hade han bra kontakter så han hade nycklar till ett litet hus där vi kunde låsa in våra saker när vi simmade. Plus att han mätt ut en sträcka på 1 km när han åkt långfärdsskridskor. Så, helt knasig kände jag mig, men vi möttes upp för att ta vår simning. Att dessutom få på sig den där våtdräkten, eller egentligen ännu värre, få av den. Det är faktiskt svårare, den fastnar liksom på kroppen som ett andra skinn.... I alla fall....

Första kilometern gick finfint, medvind, snackade en massa strunt, njöt av simningen. Sen vände vi för att simma tillbaka, det var inte lika roligt. Vågorna var (kändes) jättestora, jag vet inte hur många kallsupar jag upplevde och hur mycket Mälarvatten jag svalde, men det var kämpigt. Dessutom hyfsat nära bryggan (kanske 100 m ifrån) kände jag helt plötsligt att shit, jag tror jag är toklåg.

Tur att min vän var med, som hakade på in till klipporna, hjälpte mig upp så jag kunde hälla i mig en Driv och få tillbaka mina krafter. Jag var på gränsen till rädd, det kom så plötsligt och det är läskigt att vara ute på djupt vatten och känna att krafterna tryter och sockret sjunker.

Sen tog vi de sista meterna till bryggan och var galet nöjda med vår insats!
Det tog 25 min i medvind och 35 min på tillbakavägen.

nygaddad

Jag har haft turen att springa på en fantastisk tjej som tatuerar. Hon har gjort mina större verk och det är många som kommit fram med åren och gett komplimanger och frågat vem som gjort dem eftersom de är så pass snygga och välgjorda. När jag mötte henne första gången var hon lärling på en studio söder om stan, nu har hon en egen studio som heter PMS (nej inte det du tror, utan Pimp My Skin).

Jag skulle beskriva henne som varm, jordnära, öppen och otroligt rar. En kvinna precis i min smak och det känns bara så naturligt. Som om vi känt varandra i tidigare liv. Det gör själva sittningen så mycket trevligare och intressant. Tid att prata om allt och inget och jag har min nyfikenhet som min ständiga kompanjon.

Så i tisdags var det dags för min andra cover-up som hon fått göra. Två av mina första tatueringar, 18 och 20 år. Ja, det kan vara dumt att välja motiv i så pass ung ålder. När jag ville göra en cover-up för den ena, som går runt armen, så sa de på en annan studio att det går aldrig..... Så klev jag in hos A och det första hon sa var "inga problem". Det var samma sak denna gång.... Fantastiskt.

Så, som skrivet, i tisdags var jag där, i nästa åtta timmar varav drygt sju var tatuering. Det är en ganska lång sittning, men envis är ett av mina mellannamn och jag vill bli klar, förstås. Jag var rejält mossig mot slutet, men överlag det funkade bra. Resultatet är jag helnöjd med och den lilla draken som fanns där innan ser man inte alls längre. Fantastiskt!

Nu blir det läkning och smörja, bästa salvan Bepanthen vilket jag råkade ha hemma. Den går tydligen under smeknamnet "fårsalva" vilket jag fått erfara när jag kände att det luktar får om armen, det visade sig att det är ullfett i salvan. Spännande.....

Mitt nya motiv är mjukt och kvinnligt med vallmo. En av de växter som ofta kommer upp i mina meditationer. Vallmo enligt Solöga handlar om att det är tid att älska. Det passar bra, på många olika sätt......

Avslut, en av trådarna klara, fint

Så var dagen här, pappas urnsättning. Vi har väntat rätt så länge nu med tanke på att begravningen var i slutet av januari. Några veckors försening på grund av slarv hos begravningsbyrån, men det fanns säkerligen en mening med det.

Idag var en solig, skön, varm, fin dag. En perfekt dag för den lilla stunden vi tre hade vid graven. Mamma, jag och min äldsta dotter närvarade. Min andra dotter kunde inte eftersom hon var på en liten resa, men hon var med genom att ge saker till morfar som jag hade med mig åt henne.

Mamma hade köpt rosor till oss som vi la in, med små kort på som hon pysslat ihop. Jättefint tänkt och det var min tanke också att göra det.

Tjejerna hade ritat teckningar till morfar och min äldsta lät de två julklapparna vara med i graven, den ena fick morfar innan han gick bort, den andra hann han aldrig få. Andra dottern hade en pärlplatta med en blomma som hon ville lägga med.
Urnan var vacker. Vi gjorde ett bra val.

Jag fick äran att sätta in den i hålet och därefter la vi dit våra andra saker. En stilla ceremoni i all enkelhet. Lite kramar, tankar till pappa. Jag såg honom framför mig, tittandes på oss med sin busblick och typ "men ge er nu för tusan, iväg med er, stå inte här och häng i onödan" så jag log för mig själv och väntade in att mamma skulle känna sig nöjd och tillfreds.






Sen promenerade vi tillbaka mot bilen och då råkade vi hitta små röda hjärtan, paljetthjärtan, utanför kyrkoporten. En fin balans mot vår ceremoni. Troligen några som vigt sig nyligen och fått hjärtan kastade över sig.

Jag känner mig lugn, nöjd och tillfreds. Avslut. Det blev bra det här!

ljuva morgon

Jag fullkomligt älskar dessa ljumma stilla mornar. Min morgon idag var fantastisk. Snoozade på väckarklockan och hörde strax efter små fötter tassa över golvet ovanför, ner för trappan och in till mig. Liten kille som vaknat, precis lagom i tid för att titta på Dora innan dagis.

Promenerar i linne och tajts, barfota i sommarskorna, med lilleman i vagnen. Det är lugnt, solen letar sig ner mellan träden och det är precis lagom varmt i luften. Jag inser att jag känner mig riktigt skön både på insidan och utsidan och så slår det mig, jag klev upp ur sängen utan smärta. Ingen stelhet, ingen ömmande häl, inget ömmande någon annan stans heller.... Jag minns inte ens när det hände senast.

Lämnar lilleman på dagis, som för övrigt vägrade ha varken byxor eller shorts så han kom dit i tröja, keps, sandaler och blöja. Vandrar i sakta takt hemåt igen, njutandes.
Väl hemma, fortfarande tyst och lugnt i huset. Maken har åkt till jobbet för flera timmar sen, tjejerna mina har inte klivit upp än. Jag får en stund till, bara njuta av en god kopp te och lite frukost innan min dag sätter igång.....

ner, upp, ner

Status på mig: rejält förkyld. ingen feber men svullen i öronen och lite snorig. Som alltid när det gäller mig (och många andra tror jag) så är det värst på morgon och kväll. Kroppen och knoppen längtar ut för träning, gärna träning som ökar pulsen, får igång svetten riktigt ordentligt. Det känns som om jag inte gjort/kunnat det på en evighet nu. Först hälsporren, som iofs funkade finfint att köra spinning med så jag satsade på det i första hand. Sen skadad andra fot, vilket tagit dryga fem veckor att få ordning på. Slarvat med spinningen, tränat annat så som simning och yoga. Vilket iofs är bra det med såklart. Ändå suktar ut till löpspåret i skogen. Suktar sällskap.

Bestämde mig för att testa fötterna i lördags. Det var två dagar med fullt ös. En toppenfredag med tjejernas skolavslutning, både lunch och middag på bortaplan och mycket goa människor omkring. En lördag med fullt ös för äldsta dotterns kalas för kompisar som genomfördes halv två till fyra. Jag kan erkänna att jag är inget big fan av varken skolavslutningar eller barnkalas så när det var överstökat och det värsta undanröjt så cyklade jag till spåret för att testa. Lydde väninnans råd om så mjukt underlag som möjligt och i Grimsta spåren är det breda fina stigar att löpa på. Rejäl terräng. Jag tog det kortaste spåret och bestämde mig för att helt enkelt avbryta och gå tillbaka om vänsterfoten börjar smärta. Den höll. Lite känningar efteråt, att den var lite öm på just det stället som strulat, men inte mycket och det släppte inom kort. Däremot är hälsporren fortfarande ett faktum, tyvärr.
I och med detta lutar det mer och mer mot att avstå Lidingöloppet och helt enkelt åka dit och närvara och heja på vapensyster när hon löper runt sina 3 mil. Jag har inte helt tagit beslutet än, men är jag inte igång med löpningen senast till början av juli, när Vansbrosimningen är avklarad, så får jag nog se mig besegrad av skada för Lidingöloppet 2013. Det viktigaste är att läka....

Dock drog jag en rövare då jag från imorgon och 10-14 dagar framåt behöver hålla mig undan från klor och därmed inte kan bada i utomhusbassängen och frågade en arbetskollega om han vill haka på för att simma i Mälaren i veckan eller nästa vecka, det lutar åt att vi ger oss på ett försök på onsdag, inklusive följekanot. Lycka! Känner mig lite orolig för att simma själv i mörka vatten.

blod stick och smärta

Jag fick diabetes när jag var 10 år gammal, jag firade min 11 års dag genom att få permission från St Görans sjukhus under dagen. Tack och lov har jag aldrig varit spruträdd av mig. Snarare tvärtom. Jag lärde mig snabbt att ta sprutorna själv, av sjukhuspersonalen. Ingen annan har någonsin gett mig en spruta. Om jag jämför hur sprutnålarna såg ut för 25 år sen mot idag skulle jag nog vara tveksam till att sticka in den i min egen hud, nålarna är riktigt tunna och fina nu för tiden. Det gör sällan ont, med undantag för vissa områden eller om jag råkar träffa en nerv eller möjligen ett blodkärl, det är väldigt sällan dock.

Nu med pumpen blir det betydligt färre stick, ett nålstick när jag skjuter in infusionssetet, cirka tre gånger i veckan. Den nålen är grövre och längre än insulinpennornas, men känns inte mer.

Dessutom sticker jag mig i fingertopparna minst tre gånger per dygn, oftast minst fem gånger. Det känns mer än de andra sticken dock, men det är hanterbart.

Tatueringsnålar har jag heller inte problem med, visst har delar av den hud jag tatuerat känts mer än andra, men ändå hanterbart.

Vad jag tycker mindre om är för det första när man ska lämna blodprov på sjukhuset, allra värst när de tar i fingertoppen eftersom deras stick inte är justerbart på djupet utan alltid tas "för" djupt. Efter det förstås sticket i armvecket, men det är ändå bättre än fingertoppen i de sammanhangen.

Akupunkturnålar, det klarar jag inte av. Akupunktur är grymt bra, jag kan känna hur flöden startar upp och kommer igång i kroppen min, men attans vad ont vissa av nålarna gör. Dels själva sticket på punkten men ännu värre när akupunktören snurrar nålen efter en stund. Som skrivet, jag rekommenderar verkligen akupunktur, men för min del är det en smärta jag får arbeta med mig själv för att faktiskt ta mig igenom för den goda sakens skull!

fötter och naprapaten

Jag är världens lyckligaste över att min fot är läkt, eller i alla fall för stunden smärtfri. 9 maj skadade jag den under en löprunda, oklart vad som hände men det gjorde förbannat ont och det blev till att använda kryckor i några dagar efteråt. Inga skelettskador enligt röntgen. Tog några behandlingar akupunktur utan att det hjälpte. Testade belasta foten genom en kort joggingtur och åkte direkt tillbaka till skarp smärta. Så fick jag för mig, naprapaten såklart. Har inte testat honom än. Gick dit innan, för hälsporren. Förra veckan var jag hos honom och jajamensann, han knådade, vred, klämde, ultraljudade och så gick jag hem efter en halvtimme med en ganska öm fot. Men, det hjälpte. Nu smärtar den inte. Jag har inte sprungit på den men jag har testat powerwalk och zumba. Ikväll blir det eventuellt en body jam också. Jag har och kommer att ta det försiktigt ett tag till. Det viktigaste är att få läka ordentligt för att fortsätta leva med en stark kropp.

Vad det gäler hälsporren på andra foten så tänker jag även för dens skull vara försiktig med belastning ett tag framöver. Här ska läkas!

sommarlov

Mitt sommarlov är här nu, så underbart! Det här är en bra vecka hittills och jag räknar med att den fortsätter vara det hela veckan ut. I måndags hade jag en vilodag, på riktigt. Jag ansträngde mig så lite som möjligt, körde barn till dagis och skola, hämtade dem igen. Medan jag var själv sov middag och tittade på film. Sen en lugn kväll på det. Väl behövligt. Jag var trött efter jobbet i söndags och en förkylning i kroppen.

Sen två dagar nu med näst intill fullt ös på dagarna. Förutom lämna och hämta barn har jag fått en mängd saker gjorda. Plockat hemma, storhandlat, simmat båda dagarna, pratat med väninnan, lastat bilen full med tippenskräp (som maken fick slänga på kvällen igår). Till och med lagat mat, vilket inte sker ofta i det här huset. Dessutom bokat urnsättning för pappa, tagit reda på några frågor kring diabetes och operationer och lite annat smått och gott. Härligt effektiv.

Idag har bonusbarnen skolavslutning, imorgon har dagis sin gårdsfest (en variant av avslutning kan man säga) och på fredag har mina tjejer skolavslutning. Det är sommarlovstider överallt. Bara maken som ska få gå på semester om några veckor också!

Njut sommaren! Det ska jag göra, till fullo!

teknikens under

Jag är en av dem som är fast i teknikens under. Jag förutsätter att min mobil har täckning, att internet fungerar och när det inte gör det blir jag lätt frustrerad. Sorgligt på ett sätt, med tanke på att jag trots allt inte hade internet förrän jag var typ 20 eller drygt, jag växte upp på landet, hade inte mer en de få standardkanalerna och min första mobil skaffade jag när jag var drygt 20 år. Kanske är det just därför, den avundsjuka jag kände på kompisar som skaffat mobil tidigare, som hade spännande kanaler som som tv3 och mtv som jag gärna tittade på när jag var hos dem. Eller de som hade tv-spel... Själv sparade jag ihop till mitt eget Nintendo med spelet Super Mario Bros och satt och spelade hela nätter i början för att det var så kul.

Igår var det två saker som stack ut gällande just tekniken. Det ena var avsaknaden av appar från väninnan. Vi ser inte när appar tappas bort eller inte går fram till den andre. Där satt jag med ett stort frågetecken, medan hon trodde jag fått allt. Hon vet att hon är på ett ställe där täckningen kan tryta, men jag fick inte ihop det eftersom jag inte hade alla delar. Jag har fortfarande inte alla delar och det påverkar mig eftersom jag är en blandning av orolig, bekymrad, nyfiken, hoppfull och frågande..... Visst, svaren kommer jag att få. Sen.... Nästa vecka. Jag får helt enkelt träna på tålamod och tillit!

Det andra som stack ut var samtalet från en annan nära. Det samtalet var känslosamt då han åker för utlandstjänstgöring imorgon fm. Ett års utlandstjänstgöring, i och för sig med några vändor hem under den perioden. Tyvärr fanns det inte tid att ses för en ge en riktig kram, vilket jag redan anat intuitivt och av andra orsaker. Dock, ledsamt att säga hej då. Jag kan inte hjälpa det, men jag gillar det inte. Dock, något som är riktigt bra är just teknikens under så låt oss hoppas att det fungerar. Han har skaffat sig och sin fru iPads för att kunna köra facetime med varandra, smart. Dessutom gav han sin äldsta dotter en iPhone så han kan göra detsamma med henne.

Vilka sommardagar.....

Två dagar på raken har vi haft superväder! Riktig sommarvärme och hela familjen har varit samlad dessutom. 

Vi har varit ute och fixat lite på vår lilla tomtplätt, vi har ätit god mat, vi har firat nationaldag genom att besöka Hässelby Slott och jippot där, vi har ätit hemmagjord yoghurtglass. 

Dessutom spelat Wii och tittat film. 

Jag har bara fått några småspel på syskongnabb och en ihärdigt trotsande 4-åring. 

Till kvällen väntar middag i form av tacos som barnen ska få tillaga medan jag tränar zumba och maken ska ta en löprunda samt styrketräna. 

Njut kvällen! Det ska vi göra!

Namaste!

Styrelsemöte

Alltså dessa styrelsemöten i samfälligheten. Jag är verkligen glad att jag höggravid ställde mig upp på ett årsmöte och sa att "jag vill gå med i styrelsen". Jag hade inte en aning om hur intressant det är. 

Förstår bearbetar vi en dagordning och fördelar uppgifter och så vidare, men efter det seriösa jobbet kommer middagen och drickat. Ikväll var mötet hemma hos mig och bästa maken bistod med matlagningen så vi bjöd på fisk med

gudomlig sås, potatis, sallad och caviarchampinjoner. Mums. Till det bubbel och vitt vin. Premiär för bubbel i styrelsesammanhang så länge jag varit med.... 

Plus såklart asgarven. Han som jojobantar och hade hört om en ny diet: måndag och tisdag max 500 kalorier per dag, alla andra dagar så mycket man vill.... Dessutom hade han smygtestat den igår, genom att strunta i frukost och lunch, äta en helt ok middag och sen hälla i sig fyra öl.....

Eller han och frun som är livrädd för råttor och måste skicka ner sonen 11 år som blir smittad av föräldrarnas rädsla så en granne måste hjälpa. 

Eller när det spårar ur om han som cyklar till jobbet, att han har på sig mankini och har en butplug istället för en sadel....

Ja du förstår.... Det kan skena iväg helt galet absurt på dessa möten och skratten är välbehövliga för den här själen....

så mycket, så lite, så sommar

Galet nog, jag har sommarlov. Det känns helt overkligt men ändå så grymt skönt. Min sommar ska ägnas åt mig och min familj, totalt femton jobbpass, semester, vänner, träning. LIVSKVALITET!

Uppsatsen är examinerad, klar, godkänd och betygsatt med ett sjujäkla bra betyg dessutom.
Idag är en kall och molnig dag och jag har varit en liten vända på läkarbesök, men i övrigt en äkta soft dag. Yoga, en film, te. Mys med mig själv, inga måsten innan strax före tre då jag ska hämta äldsta dottern och sen väntar ett styrelsemöte hemma hos mig ikväll. Tur för mig har jag världens bästa man som står för matlagningen, så jag ska bistå honom så gott jag kan.

Jag pratade med en av mina vänner igår, här händer det inte mycket men hos henne är det fullt påslag på alla plan. Må hända är det tur att jag har det lugnt så jag kan bolla med henne det som önskas. Likväl den andra vännen som har sjukt mycket på jobbet sista veckorna innan semester, tokstressad med ett kontrollbehov och kunder som inte kan bestämma sig. Det är en utmaning det med.

Jag ska försöka njuta allt jag kan av mina sommar. Ta hand om mig, ta hand om mina barn och mina nära och kära i övrigt. Göra saker jag mår bra av. Läka, ta hand om sorg, vara ute mycket i naturen, tanka och landa och jorda mig ordentligt.

En sak jag ser fram emot är att få göra morgonyoga ute på altanen på Gotland, med havets brus i bakgrunden och solens strålar värmande på kroppen.