Månadens sista dag

Jaha, sitter här och konstaterar att januari nu är slut - redan.
Summa sumarum av första månaden 2012 måste jag ändå säga är bra. Vit månad avklarad med enbart ett undantag. Förkylning sen snart tre veckor. Alldeles för lite mil på längd. Fullt ös i skolan, men samtidigt godkänd på sista kursen för höstterminen = ett steg närmre examen. Haft en riktigt hemsk skitdag. Haft många bra händelser kring tema kärlek. Varit på bio med maken för första gången på tre år, likväl som liten haft barnvakt första gången, utanför familjemedlemmar. Träffat fina vänner, pratat fina samtal. Stått upp för mig själv och mina tjejer. Sickan tittade fram och styrde upp bra plan. Hittat nya pusselbitar, förstått lite mer om  mig själv. Börjat crawlkurs.
Så tack januari, välkommen februari!

Putt

Bövelen bövelen bövelen. Eller varför inte som min pappa alltid sagt "JÄRNSPIKAR".....
Så har förkylningen tagit om och det gör mig så förbaskat less. Solen sken över ett vackert vinterlandskap igår. Solen skiner över ett vackert vinterlandskap idag. Jag vågar inte anstränga mig. Allt för rädd att bli allvarligt långvarigt sjuk. Samtidigt som jag känner mig pressad och behöver få in många mil längd i kroppen nu med fyra veckor kvar till Loppet.
Kurera kurera kurera får ligga som prio. Vila. Äta och dricka bra. Visualisera. Fokus på mental träning. Snälla snälla snälla låt mig bli frisk snarast!

mammagris

Jag har en liten kille här hemma som är en mammagris utan dess like just nu. Visst, det hör till att ha barn, men ändå, det är fascinerande varje gång.
Det första han gjorde när pappa hämtat ner honom efter dagens middagslur var att fråga efter "mamma". Det är bara mamma som får byta blöja, mamma ska hjälpa till att bygga tågbanan, mamma ska trösta, mamma ska hälla upp mjölken, mamma ska klä på, mamma ska låta som en helikopter Och Så Vidare....
Visst, jag har det inte värst. Jag har andra omkring mig med omvänd sits, där det är pappa som gäller och barnen gråter när det är mamma som kommer och hämtar på dagis. Det är inte alltför underhållande det heller. Jag antar att man helt enkelt får njuta så länge det varar. Det kommer säkerligen en period även i mitt hem, då lillkillen enbart ska vara med pappa, eller åtminstone inte är så "intresserad" av mamma längre.
Så jag kramar lite extra på min mammagris och pussar på honom extra många gånger medans jag faktiskt får....

Return To Innocence

That's not the beginning of the end
That's the return to yourself
The return to innocence
Love - Devotion
Feeling - Emotion
Love - Devotion
Feeling - Emotion
Don't be afraid to be weak
Don't be too proud to be strong
Just look into your heart my friend
That will be the return to yourself
The return to innocence
If you want, then start to laugh
If you must, then start to cry
Be yourself don't hide
Just believe in destiny
Don't care what people say
Just follow your own way
Don't give up and use the chance
To return to innocence
That's not the beginning of the end
That's the return to yourself
The return to innocence
Don't care what people say
Follow just your own way Follow just your own way
Don't give up, don't give up
To return, to return to innocence.
If you want then laugh
If you must then cry
Be yourself don't hide
Just believe in destiny

(Enigma)

"Återfall"

Vi har en riktigt riktigt lugn helg den här helgen. Slappat, tittat på en massa film, ätit god mat.
Maken blev sugen på att göra efterrätt så han skapade en ny variant, en typ av hemgjord snickersglass med chokladdoppade rån. Dessutom kom Lin över och hade med sig en BiB. Jag och maken har vår vita månad, men vi hade tagit beslutet att OM hon hade med sig vin så skulle vi dricka.
Så, igår intog vi alkohol för första gången på nästan en månad. En tankeställare i sig.

Så, jag kom fram till att jag är inte ett dugg sugen på att göra om det. Visst var första glaset gott, rödvin är gott. Men är det värt det? Bli avtrubbad, risken att bli seg eller rent av bakfull dagen efter? Nej, faktiskt inte. Maken är på samma lina som jag. Så, det lutar åt att vi fortsätter vår nyktra bana istället. Bättre för hälsan, mer ekonomiskt - ja egentligen bara positiva effekter av det beslutet. Det känns tryggt!

Mötet - ett av de unika

I veckan hade jag ett Möte. Ett fint möte. Vart? Jo på pendeltåget. Det är inte första gången vi ses där, men alltid lika gott.

Att möta T är som att träffa en äkta varmt själ som jag känner en samhörighet till. Han är en unik människa som alltid kommer att vara en av de som har en speciell plats i mitt hjärta. Han är omtänksam och rar för jämnan. Vi känner inte varandra så väl, men det är fascinerande att ett möte kan kännas så unikt. Jag marinerade på varför, jag tror det är för att i hans sällskap känner jag mig sedd och lyssnad på, för den jag är. Dessutom delar han min tro och det går att prata om vad som helst utan att det är "udda". Han har en förmåga att ta in hela mig i sin aura.

Vi pratade om potentiella kurser i framtiden och jag hoppas att det är meningen att vi kommer mötas på en sådan under det här året.

Längdskidor & valla

Snön har äntligen kommit till Stockholms län och jag är glad för det kan jag lova.
Längdskidorna är äntligen invigda. Man skulle kunna säga att de är invigda med blod, svett och tårar. Å värre lär det bli....
Jag är ganska envis av mig, ibland dumt envis, det vill säga jag får själv betala för det i slutändan.

Så, first things first. Valla. Pyret hade redan lagt glid åt mig så jag behövde "bara" lägga på valla. Vilket jag aldrig gjort förut. Det gick sisådär, såhär i efterhand inser jag att det var för få lager kort och gott. Lesson learnd - kanske.
Så, min premiärtur blev tillägnad Ursvik. Där har jag aldrig varit förut. Så, på med skidor och ut i motionsspåret. Just det, motionsspåret. För jag visste in om det fanns några spår. Det var kväll och mörkt och jorå, jag tar milen. Kortare går ju inte..... Det är ju bara fyra år sen jag stod på längdskidor sist... Halva sträckan var inte upplyst och jag såg inte en enda människa. Föga förvånande.
Så, en mil är ganska långt kan jag säga. Det tog en och en halv timme, drygt. Jävligt lång tid för att vara rakt på sak. Jag hade alla känslor möjliga i registret, utom möjligen total lycka. Men jag hann med frustration, aggression, ren och skär ilska, gråtfärdig, uppgiven och några tillfällen där emellan nöjd & glad. Kroppen höll iaf, bara litet skavsår. (Vilket iofs under andra turen, dagen efter, blev ett köttsår...).

45 km är rätt långt, så mycket är definitivt konstaterat. Jag ska göra mitt bästa för att hitta strategier att vara positiv när det väl är dags. En månad kvar nu.....

Ensamhet

Igår hade jag en tung dag. Till kvällen släppte det, men det var med motstånd.... Efter tårar.
Jag var inte mig själv igår. Hemma ensam och fick ingenting gjort. Borde ha pluggat, men gjorde det inte. Satt och byggde upp något inom mig som jag inte kunde hantera. Tankar, funderingar, frågor... Somliga utan svar, andra som jag egentligen inte ens behövde ställa.
I kombination med dessa överväldigande känslor försökte jag prata om dem, för att höra mg själv, för att hantera den frustrerade situationen. Lin försökte, E försökte... Jag försökte ta upp en dialog med K, förgäves.... Sansade mig till sist från ilskan och frustrationen och tårarna tog över. Torkade dem samtidigt som jag klev ur bilen och gick in på gymmet för att träna med Danne. Han var den som faktiskt kokade ner det hela till känslan som fanns i botten, utan att han egentligen inte hade alla detaljer. Han är inkännande och såg att alt inte stod rätt till. Så, träningen förbättrade min sinnesstämning, dels av ansträngningen i sig men även tack vare just att Danne är Danne.
Ensamhet låg i botten, ensamhet är något jag har väldigt svårt att hantera. Ensamhet i kombination med lite uppgivenhet/hopplöshet....

Finaste

Gåva till mig

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Vad jag uppskattar lite extra, är när det kommer en gåva som en person har gjort själv, eller verkligen har tänkt till. Jag uppskattar också när jag får oväntad hjälp, eller bara ett erbjudande, eller en fråga från någon som följer upp någonting jag gjort för att de lyssnade på vad jag sa vid ett tidigare tillfälle. Jag tror du förstår vad jag menar. Jag är också mån om att själva dela med mig.

Nu väntar en väska på mig. En granne till mig frågade om hon fick sy en till mig och självklart sa jag ja. Hon frågade om jag hade någon särskild favoritfärg och vilken typ av modell jag helst önskade. Detta var ett antal veckor sedan... Nu är en klar! Jag ska kila förbi och hämta den i veckan, på torsdag närmare bestämt. Jag ser mycket fram emot det.

Vill du se den, klicka på Pernillas blogg.

Trevliga torsdagen

Igår var det torsdag och tydligen inte vilken torsdag som helst.
Jag förstår nu vad det innebär, konceptet ur boken "be och du ska få". Jag fortsätter köra på mitt tema kärlek och igår var det den bästa dagen på hela året hittills. Jag hade ett bra flöde helt enkelt.
Jag vaknade glad. Det gick smidigt med alla fina barn. Jag hade en mycket trevlig stund hos mor & far, med skratt och te och så lite nytta gjord. Jag fick (o)väntat sällskap på tåget som jag tidigare skulle upplevt oskönt men jag ändrade min inställning innan och det gick finfint. Träffade en kursare vid Odenplan. Jag hade en kanoners föreläsare. Hann precis med det tåget jag behövde komma med. Hämtade barnen. Hem, via Coop för lite komplettering. Rejält trött men fixade mat, poppade musik, åt med alla fina barnen. Maken kom hem lite senare, men vi fick en stunds prat innan jag gick iväg på styrelsemöte. Mötet bra och som vanligt med en del sköna garv. Hem. En timme i soffan med maken. Lite plugg. Sova sött.
Hann dessutom med att starta upp projekt-tröja-till-utmaningen på riktigt, vilket känns jättekul!
Så, nu fredag och en helg som är rejält fullbokad att se fram emot.

"Etiska" funderingar

Så idag fick jag en sådan där bekräftelse på att magkänslan, intuitionen min, har rätt.
Jag har till och från marinerat på orsak och verkan vad det gäller en person i min omgivning.
Idag, när jag fortsatte på mitt tema kärlek genom att denna gång värdesätta mig själv och mina värderingar så fick jag ett rakt svar tillbaka. Jag hade lagt ut en förfrågan, ganska simpel sådan, fick ett svar som jag reagerade på. Det svaret handlade om något som upprepas, jag har anat ett visst mönster kan man säga. Subtilt.
Istället för att "svälja" (som så många gånger förut) skrev jag istället ner mina reflektioner och tankar kring detta och tryckte iväg. Svaret på det var rakt, ärligt och av mig uppskattat.
Visst var det en bekräftelse på vad jag redan känt in och jag är glad över att det kom så rakt ut. Det är ett förtroende till mig som jag kommer att vårda ömt. Sen satte det igång en del funderande kring ämnet. Både vad gäller mig själv och andra, olika sätt att agera och fungera. Jag kommer att bolla det här med mig själv några gånger till och jag vet inte riktigt än hur det ska lägga sig i mig och hur jag ska agera kring det. Jag försöker helt enkelt tills vidare vara mig själv, kort och gott.

Spinn

In till omklädningsrummet, letar efter hårsnodd när jag tagit fram och bytt om och allt sådant. Bråkar med snodden som fastnat i en penna som i sin tur fastnat på sniskan i fickan.
In i salen, ställer in cykeln. Tappar lappen. När jag tar upp lappen tappar jag handduken. Det jävlas med mig helt enkelt. Jag börjar bli irro. Trampar, efter att ha bråkat med att få fast ena skon. Det känns tungt.
Calle skrider in. Passet drar igång. Kroppen vaknar, glädjen kommer....
Så skön känsla. Svettas som en galning. Utmanar mig själv. Funderar samtidigt på Utmaningen och ser mig själv klara den första. Diggar musiken. Lyssnar på Calles uppmuntrande ord där framme.
Åker ifrån gymmet lycklig och nöjd! Jag känner mig på igen - äntligen.

Flickan Och Kråkan

Jag satt häromdagen och läste min tidning
en dag som så många förut.
O jag tänkte på alla dom drömmar man drömt som
en efter en har tatt slut

Då såg jag en bild av en flicka
med en skadskjuten kråka i famn
hon springer iväg genom skogen
så fort som hon någonsin kan

Och hon springer med fladdrande lockar
hon springer på taniga ben
o hon bönar och ber och hon hoppas och tror
att det inte ska vara för sent

Flickan är liten och hennes hår är så ljust
o hennes kind är så flämtande röd
kråkan är klumpig och kraxande svart
om en stund är den alldeles död

Men flickan, hon springer för livet
hos en skadskjuten fågel i famn
hon springer mot trygghet och värme
för det som är riktigt och sant

O hon springer med tindrande ögon
hon springer på taniga ben
för hon vet att det är sant, det som pappa har sagt
att finns det liv är det aldrig för sent

O jag började darra i vånda och nöd
jag skakade av rädsla och skräck
för jag visste ju alldeles tydligt och klart
att det var bilden av mig som jag sett

För mitt hopp är en skadsjuten kråka
och jag är ett springande barn
som tror det finns någon som kan hjälpa mig än
som tror det finns nån som har svar

O jag springer med bultande hjärta
jag springer på taniga ben
O jag bönar och ber, fast jag egentligen vet
att det redan är alldeles för sent

(Michael Wiehe)

Förkyld - igen

Nu har jag varit "begränsad" i en dryg vecka. Med andra ord - förkyld.
Det började med lite halsont, det fortsatte till värk i bihålor, det blev lite hosta och slem i rören. En generell känsla av sjuk, trött, seg, svag.
Samtidigt en längtan
Så jag försöker andra vägar för stunden. Jag visualiserar mig själv gå i mål på halvvasan. Jag visualiserar mig själv träna. Jag visualiserar mig själv på topp.
Så igår kväll började crawlkursen, funkade ok trots förkylning.
Så ikväll, körde ett pass på gymmet, kroppen orkade och höll. Nu kör jag igång igen, äntligen! Nu tänker jag hålla mig frisk minst fram till mars månad.

Prylgalen

Japp. Jag erkänner! Jag har blivit prylgalen. Så är det...
Jag brinner för min utmaning. I kombination med att jag inser att funktionskläder är en hit och det man behöver behöver man. Ok, vissa saker kanske egentligen är ett mer vill ha, än behöver ha.
Jag trodde för ett tag sen att jag hade det mesta jag faktiskt behöver för att genomföra utmaningen, förutom en våtdräkt till Vansbro. Fast där inser jag att jag behöver vänta lite till för att anpassa den efter kroppen så som den är i form under våren.
Sen blev det ju en del extra saker också. Fast det är så roligt och jag känner mig faktiskt mer motiverad med nya skor, eller nya löparkläder, eller bra grejer kort och gott. Det är kul.
Så, nu har jag blivit något prylgalen och när jag går in för något gör jag det helhjärtat. Minst sagt. Jag ser fram emot att genomföra Utmaningarna, dvs halvklassikern i år, helklassikern nästa år. Sen har jag ett par andra saker som ska genomföras också. Ett triathlon är jag anmäld till och är galet tacksam över att jag även där fått med mig en vän hittills, men hoppas på fler som vill, vågar och kan haka på. Sen har jag en önskan att genomföra ett maraton också, men det är en helt galen idé med tanke på att jag för bara ett år sen avskydde att springa. Nu har jag så sakteliga börjat se tjusningen i det....
Jag hoppas att även Du har utmaningar att ta tag i och se fram emot! Det är motiverande, en morot!

Hur vet man?

I ett samtal härom dagen kom vi att tala om det där med relationer. Det är, som jag skrivit många gånger förut, alltid intressant med relationer i alla dess former. Jag fick förfrågan av en granne för ett tag sen, hon frågade något i stil med "blir man inte polare med sin PT när man träffas så ofta som ni gör..."
Jag vet ärligt talat inte vad jag ska svara på den. Jag vet inte var gränsen går. Det är inte alltid det enklaste med gränsdragning i relationer, i alla fall inte för mig. Jag har förmågan att ofta lirka mig in hos andra i och med att jag är bra på att lyssna samt att jag är nyfiken på personer och vad de brinner för. Jag kan intressera mig för i stort sett vad som helst så länge den andre har intresset och vill berätta om det. Det kan vara allt från händelser till hobbies till ja allt mellan himmel och jord. Jag har haft samtal kring cykling, Gud, döden, sjukdomar, relationer.... Och Så Vidare. Detta berörde vi också i Samtalet härom dagen. Varför känner många ett sådant förtroende för just mig? Bollen tillbaka handlade om att jag inger ett lugn och att jag är en person som lyssnar och reflekterar över saker och ting innan jag kastar ut mig något tillbaka. Jag kan möta personen där denne behöver mötet, på en lämplig nivå helt enkelt. Detta är något jag är väldigt stolt över. Jag känner mig inte säker alla gånger, men oftast blir det bra i slutändan.
Dock, frågan när man blir vänner, när är det? När går en bekantskap eller en strikt professionell relation över till en privat vänskap. Jag är en fegis oftast, jag är rädd att missförstå eller ha fel och tro att det finns mer än vad det egentligen gör. Så tillbaka till relationen med PTn som exempel. Kan en lärare bli vän med sin elev är en annan parallell? Jag har faktiskt blivit vän med en lärare till mig. Om jag marinerar på det tror jag att vi kunde bli så nära vänner för att vi tillsammans började en kurs där vi båda var nybörjare. Vi fick chansen att lära känna varandra på djupet innan jag hamnade som elev för bland annat henne. Vi klarade av att hålla isär vår lärar-elev roll och den privata relationen och hon är en av de människor jag värdesätter högst i min krets idag. Jag vet att det i motsatt roll, som läraren inte är lika enkelt. Kanske är det aldrig det för den som är i "makt"positionen, eller vad man nu ska kalla det.
Så, jag och min PT. Vi har samtal om många olika saker under tiden vi tränar. Jag har visat min sårbarhet för honom och han har tagit emot dem på ett bra sätt. Jag vet att han har förtroende för mig och vi har pratat om känsliga saker. Han vet att han kan lita på att det stannar hos mig. Är det fortfarande en lärare-elev relation då, eller finns det något mer att bygga på? Jag vet var jag står, men inte var han står, tycker eller tänker kring det. Kanske kommer jag aldrig att veta, kanske kommer det visa sig. Jag håller mig öppen och välkomnande. Jag håller mig något avvaktande och låter tiden ha sin gång. Det är inte en enkel fråga och det finns många aspekter kring det att ta hänsyn till och som kommer upp i mina tankar.

Tema kärlek fortsätter

Jag måste erkänna att mitt tema kärlek för det här året redan har gett mig mer tillbaka än vad jag vågat hoppats på. Jag har marinerat och reflekterat och konstaterat att så är det. Små små saker längs med dagarna som rullat runt har gett mig små guldkorn tillbaka. Mitt år började trögt, det malde en massa gammalt som tydligen skulle tragglas igenom och små beslut skulle tas. Sen startade malandet gå lite lättare och inte lika långsamt och tradigt. Visst har jag kvar mina stunder av tvivel och tunga tankar, men jag tillåter mig själv samtidigt att reflektera över dem och belysa dem i sin helhet så gott jag kan.

I mitt tema kärlek har jag bland annat bjudit in en person jag tidigare varit lite avståndstagande och taggig mot. Skillnaden kom samma tillfälle jag ändrat mig och träffade henne. Det slutade i en oväntad men trevlig kram (apropå tidigare blogg om kramar). Vid ett annat tillfälle och gällande en annan person gick jag förbi min inre något bitska dialog och skickade ut ett par komplimanger, som självklart var ärligt menade. Det ledde till ett kort möte som snarare stärkte än stjälpte men också gjorde att jag tog vissa beslut i mig själv angående hanteringen av den relationen. En tredje händelse på tema kärlek var att jag gav en komplimang till en kvinna i min klass. Hon utstrålade vacker och det sa jag till henne och det togs emot med ett leende.

Har du något tema för ditt 2012?

Konsten att kramas

I det långa djupa samtalet berördes kramar. Har du tänkt någon gång på hur du kramas? Eller hur andra kramar dig? Hur olika det kan vara, beroende på vem det är, i vilken situation det är och var? Nu tänker jag mig i första hand de kramar som sker när mötet uppstår, när man träffas, inte vid farväl.
För mig finns det många olika sorters kramar. Jag har "kramats", ja just "kramats" med individer som inte kan utan på något vis försöker lite tafatt. Jag vet inte om de egentligen inte vill eller bara känner sig obekväma eller inte kan? Kanske vet de inte hur de ska göra. En sådan kram kan jag, ärligt talat, lika gärna vara utan. Det är lika illa som att skaka en hand som är slapp och lealös.
Sen har vi standardkramen, den jag gör med vissa bekanta och vänner när vi träffas eller bara spontant under tiden vi umgås bara för att det uppstår ett behov. Det är en trevlig kram kort och gott, och inte alls i onödan. Det finns inget vidare djup i den, men oftast ett välbehag.
Därefter kommer den mer intensiva kramen. Den jag tar tillsammans med vännen jag inte träffat på länge, eller som jag bara längtat efter. En ordentligt omfamning och lite längre variant. Det är mysigt och behagligt och givande för båda parter. Det är band emellan som stärks och påminns. Det finns en relation bakom.
Kramen med maken, kärlekskramen. Trygghet och kärlek i utbyte. Avslappning på köpet.  Påminner egentligen till stor del den intensiva kramen, fast med ett annat slags djup och en annan slags samhörighet.
Sen har vi en unik kram. Kramen som är en total omfamning. Kramen där jag kan drunkna i den andres famn och vara så liten som jag bara vill vara. Kramen där närvaron av närvaro är djup och talande. Kramen som är trygg, ömsint, ödmjuk. Ett utbyte sker på ett annat plan än vad jag kan beskriva i ord. Har du haft en sådan kram någon gång så vet du precis vad jag talar om.
Känner du igen dig?
Har du kramats något på sistone?

Höstterminen slut! Tackar för det!

Så var dagens skola avklarad. Två obligatoriska tillfällen. Höstterminen är härmed slut.
Ok, jag har en liten rest, men den är ett nöje att göra. Ok, jag har inte fått svar på hemtentan eftersom jag lämnade in den idag. Men nu tar jag ledigt i hela fyra dagar innan VT drar igång. Vi har första föreläsningarna på tisdags nästa vecka och jag ser fram emot vårens kurser. Hela sex stycken ska vi hinna med. Det blir kul!
Nu är det bara två år kvar tills jag tar min examen och blir socionom. När halva VT gått är jag halvvägs - redan. Här går det undan! Tjooohej!

Dagens summering

Halva vecka 2 avverkad på det här året. Jag har klarat av att motstå mina laster i en dryg vecka, stundvis riktigt svårt, men än så länge är det jag som har vunnit kampen, inte den där rösten som försöker övertala mig att ge efter för det kroppen "tror" sig vara helt nödvändig att få.

Idag har jag haft förmånen att träffa tre av mina vänner som jag bryr mig om. Två längre stunder, en kortisstund. Det var trevligt, alla bitarna på sitt vis. Det gav mig något. Jag bland annat haft samtal om gamla käpphästar, nya utmaningar, kärleks tanken jag har som tema kring det här året med mera.

Jag har klarat av examinationen och opponeringen senaste kursen Fältstudie, imorgon får vi veta om vårt grupparbete är godkänt eller behöver kompletteras. Jag har precis skrivit klart min hemtentamen i samma ämne och mailat in.

Mina tankar kring resten av veckan då? Jo, jag ser fram emot att avverka höstterminens sista två föreläsningstillfällen imorgon, för att sedan ha fredagen och måndagen helt fri. På fredag vill jag träna (helst rullskidor som är prio just nu) och sen ta sällskap av en av mina trevliga grannar för hämtning och kanske lite lek med småpojkarna. Till helgen har vi inte så mycket planer, vilket känns rätt skönt. Vi är rätt slitna alla tre som är kvar här hemma. Vi lär behöva lite lugn och ro. Jag börjar en kurs i crawl på söndagskvällen vilket kan bli intressant ur många synpunkter, men mer om det sen.

Nu är det tack och godnatt!
Kram på er!

De som sprider glädje

Jag är så glad över människor runt omkring som har förmågan att ge lite extra, omtanke som inte förväntas utan som bara kommer spontant. Jag tycker att jag har den förmågan att ge till andra, skicka en omtanke och några ord för att visa att jag bryr mig. Jag hoppas att de som tar emot det upplever det som äkta, för det ÄR äkta. Jag har inte förmågan att ge omtanke om den inte är menad från hjärtat.

Jag är lite insnöad på min träning just nu och jag funderar ganska mycket kring att förbereda mig både fysiskt och mentalt och då ger det mig en extra kick. Jag har haft turen att den senaste tiden fått två fina infall på den fronten. Först fick jag mek av min cykel när jag var på jobbet senast. Fina Mange ställde sig och mekade med min stänkskärm som tog i hjulet, trixade och fixade till det så den funkar friktionsfritt. Plus att han pumpade däcken, som verkligen var luftbrist i.
För det andra fick jag en förfrågan om jag vill låna bättre rullskidor, då jag på träningssajten kommenterat att jag var så förbannad på att mina rullskidor saknar rull (känns det som iaf, man ska väl inte behöva staka sig ner för backarna, eller). Så kom frågan från Robban på jobbet, om jag ville låna hans den här vintern då hans fokus ligger på maraton. Mina bindningar passar inte dock, men hittar Robban ett par pjäxor på vinden som passar mig så lånar jag dem. Gissa om jag hoppas!!

Sådana här oväntade guldkorn är fantastiska. Både att ge och att få.
Jag minns ett som jag gett nu när jag skriver denna blogg. Jag gav ett rött litet stenhjärta till en kvinna på makens arbetsplats. Jag har bara träffat henne ett fåtal gånger men jag hjärtar henne i själen. Så maken fick ta med det röda hjärtat till henne från mig och hon blev så glad. Det hade kommit till henne i precis rätt tillfälle, när livet kändes trist i övrigt. Så nu ligger det där på hennes skrivbord och sprider bra energier.

Har du någon du kan ge ett guldkorn?

Kärlek

Idag är det söndag, eller ja, nu är det inte så långt kvar på denna söndag, den 8 januari 2012. Det känns ovant att både säga och skriva 2012 än så länge, jag kommer på mig själv med att då och då tänka "nästa år", fast det är redan nästa år här och nu.
Imorgon måndag kör då vardagen igång på riktigt. Jag kommer att ha min sista vecka på höstterminen (ja det är så på Stockholms Universitet, att höstterminen slutar i mitten av januari och vårterminen börjar direkt efter) vilket innebär en examination på grupparbete, en opponering på en rapport samt en individuell hemtenta. Lillen börjar på dagis igen imorgon. Tjejerna börjar skolan på schema direkt imorgon bitti. Maken börjar arbeta igen - fast för hans del ett stort varmt grattis då han påbörjar en ny del på arbetslivet som han sett fram emot och önskat. Alltså, hämtningar & lämningar, barnens aktiviteter drar igång. Själv har jag inte riktigt hunnit marinera på det hela än, det är bara att hoppa. Det finns väl både för- och nackdelar men jag tänker inte grotta ner mig i det mer utan ta det som det kommer.
Min första vecka som snäppet mer hälsosam har flutit på bra också, visst har jag varit galet sugen några gånger men jag har klarat av att hålla mig i schack ändå. Tack och lov är maken på samma bana, så vi hjälps åt. Han är riktigt riktigt bra min man, det har jag konstaterat extra många gånger senaste tiden.

Idag började vårens utvecklingscirkel också. Där var budskapet klart. Vi fick i meditationen be om ett kuvert med ett ord för det nya året. Först och främst bad jag om energipåfyllning samt att mina mindre starka fysiska delar i kroppen ska få läka. Så kom ordet kärlek.
Jag tänker mig att kärlek här representerar många sidor. Kärlek till mig själv, att tro på mig och den jag är och mina åsikter. Kärlek att sprida till min familj och mina vänner som jag bryr mig mycket om. Men även att se på omvärlden med kärlek, att våga tänka lite extra och ta till vara på de bra sidor andra människor omkring mig ha. Att både sprida och ta emot kärlek med ett öppet sinne.

Min framtida arbetsroll

Då och då får jag små pusselbitar till mitt blivande arbete, eller arbetssätt. Jag har mycket att se fram emot och jag vet att det kommer att bli en utmaning men också väldigt givande för mig som person.
Än så länge är det mest subtila hintar, men även små saker som jag upptäcker under utbildningen som jag tar åt mig och jag har fler utbildningar som väntar när jag väl är igång och arbetar. Den framtidsplanen sträcker sig faktiskt ett antal år framåt och jag vet att jag kommer att lära mig massor både om mig själv och om andra.

Rock science - till alla äka rockers

Maken min fick ett brädspel i julklapp i år, en otippad klapp. Jag råkade höra reklam för spelet då radiostationen Bandit hade besök av utvecklarna av spelet. Jag förhandsbokade det så det kom hem i lådan i mitten av december. Detta är nu spelat två gånger hittills och jag rekommenderar det varmt till alla rockers där ute. Det är riktigt kul och jag gillar att det är uppdelat på olika kunskapsnivåer kallat "poster, fan, scientist" och du väljer själv. Min favoritgren är när man ska nynna och gesta fram en låt på kortet och de andra ska säga vilken låt det är. Bästa minnena hittills på den var Lin när jag tog hennes "beautiful people" samt min egen urkassa variant av "gimme all your lovin'" där jag bara kunde just den raden och ingen fattade någonting innan jag gestikulerade fram ett långt skägg. Så, enjoy!

Tokiga pappsen

Igår var vi hos mor & far och åt middag. Det är alltid trevligt. Tid att prata och ha mysigt. Värt att ta till vara på helt enkelt. Vi var där nästan hela familjen, Sara skulle sova hos en kompis så vi lämnade henne på vägen. Mor & Far är alltid lika goa. Jag är glad och tacksam över det. Vi gav pappa en lite rolig julklapp i år, tack vare maken som råkade springa på idén. Min far är förtjust i whisky och han fick en flaska med personlig etikett. Se bilden. På etiketten på baksidan står det dessutom "Crafted in Uttersjöbäcken" samt en personlig hälsning från oss i familjen.
Dessutom passade pappsen på att pröva min fina hatt, fast ska jag vara ärlig passade den mamsen snäppet bättre. :)

Glad

Jag säger ju att jag har bästa PTn ever!

Highlights från nyårshelgen

Vi tillbringade vår nyårshelg i Oslo och här kommer det bästa med helgen som var

• tillfälle att träffa finaste Pyret, som jag dessutom ska genomföra utmaningar med de närmaste åren
• galna 2½ åringar som röjde runt som en hel kamelhjord
• galet god mat & dryck
• vacker natur - de vackra fjällen omkring och den  härliga luften samt kylan som bet mig i näsan
• att få pröva på en norsk julrätt pinnekött (supersaltat och torkat får som tillagas genom att kokas länge, i en kastrull med björkkvistar i botten)
• att få mina skidor besiktade av en kunnig en - samt rensade med vallaväck och smorda med glid
• att se glädjen hos Lelle som åkte rutschkana och hoppade studsmatta utomhus strax efter midnatt
• att få dela ännu en nyårsafton med min käre make

Jag hoppas att även du fått några höjdpunkter på din nyårshelg, vad du än har haft för dig.