påsk

Mitt i påsken, eller nåja, snarare på den andra halvan av påskhelgen kanske man kan säga. Barnen har förstås påsklov hela veckan som kommer, men för maken är det jobb några dagar och för mig är det insulinpump och c-uppsats tema som gäller.

Min påsk har hittills bestått av två dagars toksvull, vidrigt men sant. Jag har verkligen toksvullat, så jag nästan mådde illa. Helt meningslöst egentligen och troligen någon slags störning. Undrar i mitt stilla sinne hur man får ordning på den.... och vad den skulle heta som "diagnos".

Dessutom inledde vi påsken, skärtorsdagen, med att lilleman var kräksjuk. Jag fick hämta honom tidigare på grund av lös i magen och sen fortsatte det, inklusive spyor varav en i bilen och den andra i sängen hans. Inte roligt. Han är fortfarande inte bra, fick feber efteråt och är allmänpåverkad och hängig och har svårt att både äta och dricka.

Så efter två dagars meningslöst svullande och en stunds häng med svärmor som vi bjöd på påsktårta, så har jag två dagars jobb. En dag avklarad och den andra på väg att dra igång nu. Bra personal på plats så det blir garanterat trevligt på den fronten. Dessutom storhelg som ger bättre betalt.

När jag kom hem igår efter jobbet var jag helt slut, inte helt oväntat men blev ändå förvånad. Det var en lättsam och bra dag på jobbet, men uppenbarligen tär det ändå. Undrar jag hur veckan som kommer ska gå....

Hälen spökar, tyvärr. Inte helt oväntat men irriterande och frustrerande. Jag vill ut och springa mer, men jag får lov att vänta några dagar emellan gångerna.

Ha nu en fortsatt trevlig påsk!

och meningen är?

Jag är inne i en period nu som jag inte riktigt förmår sätta ord på fullt ut, men vad jag kan sätta ord på är att saker generellt känns tungt och jag har svårt att se mening och jag saknar driv, framåtanda.
Vid ett flertal tillfällen lyfter jag telefonen för att ringa, men lägger ner den igen. Vill jag egentligen prata? I så fall med vem? Om vad? Är det ens någon mening att prata? Vad hjälper det mig? Den i andra änden?

Jag sluter mig mer och mer i mig själv, har ingen lust att träffa folk, ingen lust att åka till skolan, ingen lust att gå ut bland människor, inte gå och handla. Motståndet är stort Jag trivs här, hemma i mitt hem, gärna med en stund i solen. Fast ändå, känner mig rastlös och obekväm i mig, frustrerad, låg, utan mening.

Vad och var vill jag egentligen? Hur mår jag? Det har jag ingen aning om just nu.
Må hända är detta nästa steg i min sorg som krockar med en annan sorg vilket gör mitt inre mer förvirrat...

Det finns inte kraft att lyfta omgivningen, inte ork att ge mer av mg själv. Tröttheten är konstant närvarande och tar över stundvis och jag missar kvalitetstid med min familj. Vad missar jag mer? Hur länge ska det behöva vara såhär?
Jag vet inte var jag är på väg....

mars sista vecka

Mars närmar sig sitt slut.... Nu har sista veckan för mars börjat och för min del känns det lite som sista veckan med lite lugnt schema på ett tag framöver..... I april drar c-uppsats arbetet igång igen på allvar, då ska det intervjuas, transkriberas och skrivas så tangenterna glöder.... Det ska bli kul även om det även blir mycket arbete. Under april månad väntar även insulinpump, 40-års firande och hoppas jag löpning i solen.

Idag väntar en långpromenad med grannen, i solen. Kanske även en te i solen efter det.
I övrigt i veckan blir det ett förstabesök med mamma på Minnesmottagningen, bilen på service, lite jobb, lunch med en vän jag inte träffat på länge, fika med en annan vän jag inte träffat på länge. Lite plugg inslängt här och där, inför nästa veckas examination.

Jag hoppas på soliga dagar och sol i sinnet.
Jag önskar ro på insidan och att fler pusselbitar få komma på sin plats. Jag önskar inspiration, glädje och motivation. Jag önskar fortsatt läkning på alla plan. Jag önskar flyt och flow.
Jag önskar närhet och kärlek.

vakuum

Jag tror jag är inne i något slags mellanläge, eller tomrum, eller vakuum.
Jag satt och försökte skriva ett mail till väninnan, det är som om jag inte når mig själv. Eller så håller jag mig själv på avstånd, tittar inte på djupet. Eller så är det bara ett slags mellanläge.

Det har varit hektiskt skolmässigt, där har vi kämpat på hårt för de två delar som skulle in. Nu har vi en paus där kan man säga, inlämningar är klara och nu har vi några dagars vila innan det är dags för opponering och examinering och därefter intervjuer och skapande av c-uppsats. Så vi kommer att ha att göra, det är det inget tvivel om.... Ändå har jag svårt att njuta och göra något vettigt av andningspausen....

Träningsmässigt har jag tappat motivationen. Jag balanserar mellan att låta mig själv bara få vara och ta paus från kraven. Bara träna det jag känner för när jag känner för det. Det kontra att bara göra det, träna, punkt. För att jag vet att jag mår bra av det. Det som även spelar in här är hälen min. Den gör ont, hälsporren ligger och lurar och jag känner av den direkt av vissa pass. BodyJam är obra, löpning ska vi inte prata om. Löpningen som jag faktiskt ändå haft ett sug efter. Simning och spinning lär funka, men motivation och lust saknas för stunden.... Inte ens klassikern som varit ett av mina stora mål känns lockande just nu.

I övrigt är det mest tomt. Jag har inte varit så vidare social. Jag har inte gjort så mycket. Jag har inte pratat med folk, av olika anledningar. Jag har träffat några vänner i veckan, över lunch och te och en middag. Ändå känns det på ett sätt som om jag inte pratat eller mött någon på riktigt. Egentligen har jag nog det, men det sitter i mig. Avståndet, distansen, vakuumet......

en stolt pappa

Idag är pappa stolt över sin yngsta. Jag tog min jägarexamen. Efter en intensiv helg med två heldagar och en halvdag. Fredag teori mellan halv tio på förmiddagen och sju på kvällen. Rejält mört för huvudet. Tack och lov kunde tjejerna vara hemma hos mormor och Jna hämtade liten från dagis och höll koll på den lilla busen.
Lördagen började 9 i Enköping så vi åkte en knapp timme innan hemifrån, skjutövningar och vapenhantering i närmare åtta timmar, inklusive matpaus. Därefter ett par timmar teori innan vi rullade hemåt vid sjutiden. Än mer möra i huvudet.
Så idag, dagen D. Teoriprov, säker vapenhantering hagel och kula, jaktstig med avståndsbedömning, hagelprov på löpande hare samt lerduvor, kulprov på tavla med fullt stöd samt jägarstöd. Puh!
Jag är stolt för att jag klarade allt på första försöket. Med ömmande axel, tumme och lite andra muskler som fått sitt under gårdagen (lördagen).
Jag ser pappa framför mig, med sin nöjda glimten i ögat min och cigarillen i munnen och whiskyn i glaset. Nöjt hummande. Med kommentaren "ja då är det högviltsprovet kvar då....".
Ja pappa, jag ska ta det också, fast för stunden är älgbanan fryst så jag får hålla mig lite till. Ta det är självklart att jag ska. Ska det vara så ska det vara alles.
Lerduvor var förresten kul, det vill jag göra om.

Vad som berörde mig mest under dagen var när AL, som varit instruktör för intensivkursen och känner min pappa väl, berättade att han såg likheten mellan mig och pappa när jag sköt lerduvor. Samma stil som far min. Så den samtalsstunden slutade i tårar för oss båda.

titta inte bakåt

Titta inte bakåt, sa brorsan när jag pratade med honom. Ett samtal på en knapp timme, om framför allt familj och lite sidsteg där omkring. Det väcks känslor i mig. Tankar, funderingar, frågor och ett virrvarr av känslor. Jag vet inte riktigt var jag ska stå, hur jag ska känna, hur sortera allting....

Min brorsa har varit barnvakt åt mig flera gånger, jag hade ingen aning om det. Å andra sidan minns jag inte så mycket från min barndom. Bara bitar och vissa delar av den. Tråkigt att jag inte minns de stunder jag haft med mina syskon..... Vi har aldrig bott under samma tak....

Jag har fått en annan vinkling och insyn av saker, både skrämmande och berörande och en del av aha upplevelse. Det finns en del i mig som har stängt av / förträngt bakåt och jag kan förstå varför. Det finns delar som är för smärtsamma, som jag inte vill gå tillbaka till. Bland annat min känsla av ensamhet och utanförskap och den konstant närvarande flodhästen i vardagsrummet....

Vi har våra egna val att ta, våra egna steg, vår egen stig att vandra. Tidvis är det bara så svårt, vilken väg ska jag välja, hur ska jag agera, vad ska jag göra av mig själv och det som gnager på insidan som en råtta gnager i väggen i det gamla huset.

Huvudvärken smyger sig på. Två dagar med input, känslor att sortera, försöka se framåt....
Parallellt tankar kring just framåt, framtid, utbildning, arbete.... Ja, det är ett tag kvar, men det smyger sig på mig.

coach dax

Nu är jag ÄNTLIGEN på gång igen.
Efter en jul som jag aldrig mer vill uppleva, ett nyår långt ifrån vad jag önskat mig, pappas bortgång med allt det innebar (innebär), nu är det dags igen. Hösten hade jag flyt, sen blev det nästan tre månader hipp som happ. I förra veckan var jag tillräckligt stark och motiverad i mig själv för att köra igång igen, med fokus på rätt sak. Nu järnspikar......

Träffade min coach förra veckan och nu hoppas jag på att vi får till det varje eller åtminstone varannan vecka. Kroppen ska formas, jag ska ha kul längs med vägen och vågen ska visa 9 kilo mindre när jag är i mål, jag har självklart delmål på vägen, som morot.

Nu råkade jag få en rejäl känning av hälsporre i slutet av förra veckan och åkte på sjukdom i helgen som var, bihålorna spökade rejält, men jag har ändå lyckats hålla i mitt tänk (ovant för att vara mig). Jag tänker om kring träningen, jag får ta andra vägar än de jag hade tänkt mig. Det är ok..... Löpningen får vänta tills hälen läkt ut ordentligt, spinning och simning är ändå de närmaste bokade utmaningarna så jag får lägga krutet där. Samt yogan då, för att både stärka och stretcha kroppen. Yoga har jag kört två gånger redan och det var härligt!

Som Colting skriver; Will it. Do it. Love it.

tomt

Tomhet, visst kan det finnas tomhet tidvis. På insidan, i kontakten med omgivningen, saknad i form av tomhet.

Jag tittar på mig själv och inser att jag har känt tomhet mer än vanligt de senaste veckorna. Som om allt redan sagts, som om jag inte har mer att dela eller säga. Det är en udda känsla, jag brukar oftast vara uppfylld av känslor, känslomänniskan som jag är. Därmed inte sagt att jag mår dåligt över det, eller känner mig obekväm i det, det är bara tomt och det är ovant.
Det är lite som känslan av att jag sagt mina tankar och min åsikt så många gånger att jag ledsnat på att säga det fler. Det är inte mottagaren som saknas eller inte lyssnar, det kan vara diskussioner och ett möte i samtalet men det är ändå som om det bara blir tomt när jag tänker på det och jag saknar lust att prata om det, igen......

Insulinpump

www.rubinmedical.se

För en dryg vecka sedan var jag och maken förbi min diabetessköterska Gudrun och pratade insulinpump. Efter mina drygt 25 år med diabetes är det dags att testa. Jag har funderat kort på det tidigare, men det var på idrottslägret för diabetiker i januari som jag allvarligt övervägde att börja med pump.

Min rädsla har varit att jag ska känna mig mer sjuk och att jag hela tiden ska sitta ihop med en apparat och var ska jag göra av den? Det hör väl till de nackdelar jag känt. Samt möjligen att jag behöver, trots pump, för säkerhets skull, alltid ha med mig en insulinpenna samt blodsockermätare. Skulle pumpen lägga av blir det dåliga värden snabbt. Pumpen ska trots allt motsvara min bukspottskörtel.

Fördelarna som jag anser väger över, kanske med en viss mognad i mig, är hälsoaspekten. Att kunna få ett än jämnare blodsocker som i sin tur skapar bättre hälsa i längden. Mina värden har hoppat ganska rejält sista tiden, från riktigt låga till riktigt höga och jag gillar det inte. Nu hoppas och förväntar jag mig att ligga på en jämnare kurva med pumpen och dessutom att vid jämna mellanrum få göra cgm, kontinuerlig blodsockermätning. Framför allt i samband med långlopp är det en stor fördel.

Så beslutet är taget och precis efter påsk är det dags!

den fysiska kroppen

Min fysiska kropp är inte riktigt med mig den här veckan. Jag överväger till och med att åka via husläkarmottagningen imorgon förmiddag för att be om att få ta blodprov så som sänka. Det sitter långt inne, men jag tror att jag måste kolla upp för att få ro. Eller så utvecklar det sig till något jag känner igen under kvällen och natten. Det vill säga en förkylning eller liknande. Eller rentav en bihåleinflammation kanske....

Jag tycker att jag varit lite för trött en längre period, men det kan bero på den mentala belastningen jag har bakom mig, framför allt kring pappas bortgång och saker som hör där till.

Efter Vasaloppet i söndags fick jag en ny träningsvärk, hittade visst ett gäng muskler jag inte haft träningsvärk i innan. Höftböjaren framför allt. Det var inte så lätt att ha kroppshaveri i dem utan en udda känsla. Dessutom triceps och intercostalmuskler med mera.

När den träningsvärken väl börjat släppa körde jag zumba sentao igår och  var ute och sprang en sväng på kvällen, vilket resulterade i lite ny träningsvärk kring core samt en smärtsam hälsporre. Hälen har jag känt av en del senaste tiden men nu tog det helt stopp. Jag inser att jag måste vila den nu, så den får läka ut. Jag får helt enkelt tänka om kring träningen ett tag. Jag som bestämt mig för att nu under en månad enbart göra det jag verkligen tycker är roligt och skippa allt fokus på klassikern eftersom jag tappat en del sug och motivation kring den. Jag hade tänkt mig zumba, jam och ja helt enkelt vad jag känner för. Springa. Inget av det kommer att funka den närmaste tiden så jag tänker rikta in mig på yoga, spinning och simning istället. Styrketräning funkar också förstås.

Tiden får utvisa hur det blir.... Läka behöver jag i vilket fall.

Vasaloppsstarten - en upplevelse

Så har jag tillbringat ett par dygn i Mora. Efter mycket om och men for vi dit, vapensyster och jag. Det blev egentligen inte helt hundra bestämt förrän två tre dagar innan, vi har båda varit sjukdomsdrabbade och haft lite annat som satt käppar i hjulen så det var högst oklart om vi skulle åka dit eller inte. Jag laddade med en ljudbok på vägen, Keplers Eldvittnet. Riktigt spännande....

Vi möttes upp och tog en bil, hennes eftersom hon hittar utmärkt i trakterna, och for ner till arenaområdet för att lämna in skidor för vallning samt hämta ut nummerlappar. Det gick trots allt ganska smidigt måste jag säga och det var inte överdrivet mycket folk, jag hade förväntat mig än mer kaos. Dessutom hittade vi hamburgare att köpa, grillade över kol, utomhus, med allt på. Sås, lök, tomat mm. Mums! Dessutom kostade den bara 40 spänn, inklusive dricka samt en Lallerstedt sås på köpet. Mycket nöjda damer letade sig tillbaka till bilen för fortsatt färd.

Via affären för fikainköp mot vapensysters gamle morbror för en kaffe/te och artighetsvisit. Lite uppdatering på folket i byn där han bor. Därefter vidare till nästa släkting, kusinen. Jättetrevlig dam, med en trevlig sambo, boende i ett välkomnade och varmt hus. Det var gott att få ett ansikte på personen jag hört mycket om. Dalmålet klingande för fullt i öronen. Samt fika nummer två för samma eftermiddag. Men är det dagen för Loppet så är det, bara att äta med gott samvete tänkte vi och tog en macka till! Dessutom började det storma upp rejält utomhus, så pass att strömmen gick i byn efter en stund, så vi fick skapa mys med levande ljus istället.

Väl färdigpratade där, åter vi arenan för att hämta upp våra nyvallade skidor och vidare till vapensysters väninna S, där vi skulle bo våra två nätter. Färnäs hette den byn och ännu ett varmt välkomnade hus med trevligt folk i. S var superrar och go med en riktig mysutstrålning och kärleken hennes varm och trevlig han med. S hade fixat så fint i oss i hennes sons rum, med handdukar och chokladbitar. Dessutom servade hon oss med mat och frukostar. Gott som sjutton!

Så var det dags.
03.00 ringde klockan på söndag natt. Helt groteskt att gå upp den tiden, men vad ska man göra.... Bussen från Mora gick mellan 04 och 04.30 så det var bara att masa sig upp. Klä sig i skidstassen, packa allt som skulle med och stoppa in lite havregrynsgröt med hallonsylt vid halv fyra tiden.

Bussen upp till Sälen tog dryga 90 minuter så jag hann slumra lite på vägen. Väl på plats blev det faktiskt inte allt för mycket dötid innan starten, det tog sin lilla tid att promenera bak till sista startledet samt att köa för att besöka bajamajan.

Vädermässigt hade vi tur. Tre fyra minus i starten, solen som kom upp över kammen en stund innan starten gick. Lite kallt om tårna bara ett tag, men i övrigt helt ok.
Väl iväg var det, som väntat och varnat, kaos vid första backen upp. Det tog över en timme att komma första två km, sen tog det väldigt lång tid tills den tredje km var avklarad också. Sen var första stockningen över.
Vallamässigt var mitt glid relativt dåligt. Tyvärr. Fästet ska jag inte klaga på dock, men jag hade gärna haft mer glid under laggen. Dock hörde jag från fler håll efteråt att många haft problem med just glidet denna dag. Kanske var det de milda graderna, vad vet jag. Jag är långt ifrån bra på att valla.
Teknikmässigt visste jag redan att jag är långt efter också. Jag fick en del pepp och tips av vapensyster, det var kanoners. Jag kände skillnaden direkt, men orken fanns inte någon längre stund. För få mil i kroppen, för taskig teknik. Bromskloss. Blåbär.... Jag fann glädjen stundvis, men mest slit och ledsen och för svag i kroppen. Jag valde att hoppa av vid andra kontrollen. Då hade väninnan min dragit före mig redan, vilket hon gjorde helt rätt i, så hon fick åka "på riktigt", eftersom hon har tekniken och flytet och glädjen i sin åkning.

Jag klev av i Mångsbodarna, efter 24 km. Jag lämnade in chipet och tog bussen ner till Mora. Värmde mig i solen bakom bussens fönster. Helt överens med mig själv att det var läge att bryta och dessutom nöjd över att jag valt det själv och inte blev tvungen på grund av att tidsspärren dragit snöret i vägen för mig. 

Det slutade med att vi båda bröt loppen, så vi möttes upp nere i Mora så småningom. Hämtade våra överdragskläder och tog bilen tillbaka till S. Där dusch och vila och helt enkelt få landa en stund. Jag drack vatten och te, samt läste min bok jag hade med mig.

Till kvällen bjöds det på bubbel och kycklingwok mm. Ännu en trevlig och glad kväll. Jag drog mig tillbaka hyfsat tidigt. Tänkte de gamla kompisarna kunde behöva lite egentid tillsammans och jag var rejält trött efter dagens bravader.

Summan av kardemumman som det känns just nu är att jag är nöjd. Jag har upplevt vasaloppsstarten, i och för sig typ längst bak i sista ledet. Men ändå. Det var en upplevelse. Hur mycket människor som helst, helikoptern som flög över då och då. Speakern. Känslan i luften.

Jag är glad för min upplevelse och jag är glad för pepp och tekniktips även om det såklart varit bättre att göra det under träning, gärna månader innan starten. Men jag har bestämt mig för att jag är glad för min upplevelse. Skidor är inte min favoritgren och kanske kommer det alltid vara så, vi får se.... Nu får skidorna vänta ett tag, nu ska jag jobba för att hitta glädjen i träningen och hitta nytt fokus för nästa utmaning.