En gammal bekant - fokus längd

Mitten av oktober. Om fyra månader är Engelbrektsloppet över.
Längdskidor.
Jag arbetar på att skapa en fin relation mellan mig och längdskidorna. Hur? Jo, små steg i rätt riktning får det bli.
En plan på en träningshelg med vapensyster. Hon kan åka skidor hon, tack och lov. Så hon kan teknikpeppra mig. Plus att egen tid en weekend gör alltid gott för själen.
Snö har jag beställt till Stockholm, från november. Stora mängder snö. För mycket längdträning.
Shoppade nya skidor när det var super-rea på Fliesbergs som skulle slå igen, dessa är nu inlämnade för bindningar samt grundvalla.
Nya pjäxor inhandlade sedan senaste loppet som gav skavsår från helvetet.
Rullskidorna är igång (äntligen).
Samt då, en gammal bekant. Sådär lagom tillbakaflyttad till Stockholmstrakten efter att bott hemma i norrland och varit föräldraledig. PT-Danne. Så vi har en deal. Han coachar mig för Engelbrektsloppet. Första delen av programmet upplagt och det kör jag igång nu i veckan.
All-in-fokus-längd!

FM

Jag älskar när det händer, när det säger klick och aha.... Där kom det, vad den här personen har för betydelse och roll att spela i mitt liv. Här och nu. Varför våra vägar möttes....

Denna gång kopplat till hundar.

En nyanställd på arbetet, det har tagit några veckor att bilda mig en uppfattning. Liksom jag har hon varit den som observerat mer än agerat på sin nya arbetsplats. Jag visste att hon hade hund, men inte att hon brann för hundar.

Det har framkommit, hon har haft flera hundar, själv samt med sin pojkvän. De senaste just Försvarsmaktens hundar.

Så sa hon den klockrena beskrivningen. "om det här är en vanlig schäfer (hon visar med handen i brösthöjd), så är en Försvarsmaktens schäfer här (hon visar med handen ovanför sitt huvud)".

Så skönt det var att höra. Vi har pratat med hundvana bekanta. Vi har pratat med hundcoach. Vi har varit på hundkurs. Jag har inte sett en enda annan så som våran tjej, så intensiv, envis, på. Sen är hon iofs en fegis i mångt och mycket, men hon är en annan kaliber hela hon. Det går inte att jämföra med min schäfer jag hade som ungdom.

Så, vi har pratat en del hundar sedan dess. Hon tipsade om en Facebook-sida för dessa hundar som både jag och maken gått med i. Även där en lättnad, att se andra beskriva sina FM-hundar. Historier som är stor igenkänningsgrad för oss.

Dessutom erbjudande från kollegan att bistå, samt ge tips på hur vi kan göra med vår Hazel. Det ger hopp och motivation.

TID

Tiden, tiden tiden. Det är något som varit aktiverat extra i mig på sistone. I olika former har det tagit sig an mig. Dels åldern, att skriva in årets födelsedagar, att inse att jo just det. Jag närmar mig 40års strecket. Inte så att jag har åldersnoja, bara ett konstaterande. Jag inser att jag har en nära vän jag känt i typ 30 år. Det är ganska häftigt.

En annan aspekt av tiden, ekorrhjulet. Att hinna med vardagens måsten och samtidigt göra något positivt av det. Att hinna njuta och uppskatta mitt i allt snurr med upp tidigt, frukost, lämna barn, arbeta, hämta barn, laga middag, städa, tvätta, läxor, träna och så gärna ha tid och ork över till egen stund med maken samt träffa vänner. Så vår fina hund förstås, henne får vi inte glömma bort.

Vad vill jag fylla min tid med och hur ska jag nå dit.Hur ser mina mål och drömmar ut. Vad vill jag sträva efter. Hur tänker jag att vi ska ha det här i vårt hem.

Jag insåg idag att julen är två månader bort. Visst finns mängder av saker att se fram emot och genomföra innan dess, men ändå.... Tiden drar iväg.

Så inser jag att den sprakande tiden av höstens färger är redan förbi. Jag tycker att jag härom dagen tog bilden på det vackra lövet. Sen har lövet funnits i min tanke, att jag ska skriva en blogg om hösten. Vips så var träden nästan kala redan, löven är gulnade och singlar ner. När jag var ute härom kvällen var luften sådär väldoftande och svalt skön, månen lyste upp löven på gångvägen.

Jag tänker fylla min senhöst med sprakande färg. Jag ska lyfta den, ta hand om de mina inklusive mig själv. Jag ska vara närvarande och skapa livskvalitet.

Omprogrammering pågår

Som tidigare erfarenhet, luften gick ur mig efter förre helgens urladdning.
Del tre av fyra på En svensk klassiker. Lidingöloppet.

Loppet som folket omkring delat med sig av i form "det är som ett maraton trots att det är kortare sträcka, men på grund av terrängen". "Det är sjukt långt." "Jag skulle aldrig springa så långt".

Jag visste att jag inte var tillräckligt förberedd. Huvudet är en sak, kroppen en annan. Hälsporren som påverkat under hela våren. Oro kring att kroppen ska hålla för belastningen.

Min inställning var: lugnt tempo, gå i uppförsbackarna när det börjar bli tungt.

Kroppen svarade fint, jag höll ett lugnt tempo, flåset var med mig, det kändes riktigt riktigt bra. Tills knät sa ifrån. Inte helt otippat, det är en lång sträcka och jag har inte kommit ut på rundor längre än en mil, eller lite drygt en mil.

Knät smärtade rejält, framför allt i nerför, men även lite uppför. Det vill säga ungefär konstant med tanke på terrängen. Nerför absolut värst, fick gå med "stelben" eller backa vissa backar. Föga tröst, men jag var inte ensam att ha ont i alla fall.

Det resulterade i att jag fick promenera halva sträckan ungefär. Surt när flåset fanns kvar, men smärtan satte stopp.

I mål kom jag till sist och med god marginal till de tids-spärrar som fanns. Jag vill definitivt göra om det, för att se hur det går när knät inte säger ifrån.

Hur gick det då med hälarna? Jo tack vare fina grannen M som är sjukgymnast samt utbildad i att tejpa träningstokar som mig så mådde hälarna kanoners. De kändes otroligt nog ingenting under eller efteråt. Evigt tacksam M för det.

Så nu, luften gick ur. Lusten. Har vilat i stort sett drygt en vecka. Dags att programmera om och lägga fokus på längdskidor. Engelbrektsloppet bokat. Fyra månader till start.

Till november har jag lagt in en beställning på stora mängder snö samt cirka 10 minusgrader till Stockholm med omnejd. November till mars ska snön ligga. Tack!