Bemötande

Idag insåg jag vad det är för bemötande jag önskar mest av allt i nuläget, i krislägen över huvud taget kanske....

Jag pratade med väninnan och vi diskuterade kring att lära känna nya människor samt även kring att möta människor som man inte riktigt alltid vet hur man ska möta eller bemöta. Så mitt i allt kom det, såklart....

Jag önskar mest av allt ett bemötande med raka frågor. Till exempel:
Hur mår du? Vad händer? Hur mår pappa? Hur mår mamma?
Raka ärliga frågor. Pang på rödbetan. Inga floskler.

Självklart är det omtänksamt att "tänka" på mig och skicka kramar och styrkekramar, det tycker jag också om. Men jag har svårt att bemöta det.... Ett tack såklart. Tack snälla söta rara in som faktiskt över huvud taget hör av er, det värmer mitt hjärta. Mycket. Mer än jag förmår uttrycka i vissa fall.
Att önska något mer hamnar mer på de som jag anser står mig nära och de som jag har en regelbunden fast relation till, med andra ord gäller det där det finns en förväntan i mig. En förväntan som den på andra sidan kanske inte ens förstår eller vet finns. Eller så vet inte den andre hur denne ska bemöta mig i det här heller. Det är en svår situation. Detta är komplicerat jag vet, och jag menar inte att skrämma iväg någon med det jag skriver. Att höra av sig är alltid alltid mer uppskattat än att det är tyst....

Det finns människor kring mig där jag har förväntan, på gott och ont. Egentligen kan jag tycka att generellt är det mindre bra att ha förväntningar, för det är inte alltid de blir uppfyllda vilket resulterar i en besvikelse. Jag försöker att hålla nere mina förväntningar så gott det går, men inte alltid. Inte i en situation när jag är frustrerad och irriterad på mer eller mindre hela världen ändå... Vilket jag är medveten om är en stor fet projicering grundat i min egen sorg och ilska på insidan, som jag stundvis varken vill eller orkar bära.

Komplicerat och komplext är vad det är.....

process

Det är svårt att vara mitt i en sorgeprocess, som inte får vara en sorgeprocess egentligen. Jag bär en smärta och en sorg på insidan, som för nu har övertaget över hela mitt jag. Jag är så trött och sliten, jag har ingen energi och ingen ork förutom till det absolut nödvändiga, och det utan tålamod.
Dag till dag känns oviss, oviss kring hur pappa mår och mamma också för den delen.

Stundvis är det överväldigande och jag vill bara storgråta, fast ändå känns det så konstigt att "bryta ihop" när det är som det är just nu.

Jag orkar inte socialisera, men känner mig ändå stundvis lite ensam. Tack och lov har jag en make som tar hand om hur mycket som helst. Ser till att vi får i oss mat, är nära mig, kollar av. Han är en klippa i allt det som sker just nu.
Jag vet inte vad jag ska säga till "folk" omkring. Känner mig mest rädd för att bli sårad och ledsen och stött för att jag inte får något bemötande jag önskar, fast jag egentligen inte vet vad jag önskar för bemötande. Det kanske bara räcker gott med att höra av sig ärligt talat, kolla av mig, skicka sin tanke och omtanke. Jag vet ärligt talat inte, jag känner mig vilse där..... Rädd att stöta bort, samtidigt som jag är rädd för att bli för taggig eller sårad. Rädd för att det ska bli fel helt enkelt.....

Det är något slags mellanland just nu. Ett konstigt tomt sorgfyllt mellanland......

den senaste veckan...

Den senaste veckan i mitt liv har varit den längsta veckan någonsin hittills. Dagarna har känts enormt långa allt som oftast. Blandat med att det ibland har gått lite fortare timmar. Det har varit så många timmar av väntan, väntan på små hållpunkter kring pappa, väntan på svar på röntgen. Väntan på operation. Väntan på IVA. Väntan på samtal som kan komma mitt i natten och därför sovit sämre och med mobilen på vilket jag aldrig brukar annars.

All ilska och all sorg jag haft med mig. Den har tyngt ner mig så mycket att jag inte orkar göra någonting mer än absolut nödvändigt. Trots jag vet att jag mår bättre av att träna har jag inte ens kommit ut på promenader annat än i affekt för att inte göra något jag ångrar mig.

Resan är inte över än. Pappa är något bättre strokemässigt, vänster arm fortfarande förlamad, men benet har han börjat röra. Språket är tillbaka och går inte på loop på samma vis. Hans andning är fortsatt rejält ansträngd och det gör att han inte orkar prata mer än ett eller två ord i taget. Han säger att han är rädd.... orolig.... har ont.....

Jag är tacksam över att vi inte haft alla barn den här julen, det hade inte varit bra varken för dem eller mig att ha dem här. Leo har räckt, han har varit en pärla som sjungit och försökt hålla humöret uppe blandat med en del trots förstås. Det får man räkna med. Maken har tagit ett jättelass, skjutsat, tagit hand om hemmet, fixat och donat så vi får mat och underlättar på alla sätt han har kunnat.

Idag är det fredag. Idag är det pappas 11e dag på sjukhus. Allt vi tagit oss igenom dessa 11 dagar är ofattbart. I helgen kommer stora barnen till oss igen. Vi ska ha vår julafton med dem, kanske lite besök på sjukhuset med tjejerna, gäster till nyår.... Det känns absurt. Märkligt. Kläm in en hemtenta som måste skrivas också, inom tre veckor.

Det är fortfarande från dag till dag läge....... Orolig väntan på vad som ska hända härnäst.

den sämsta julaftonen någonsin

Det var min julafton det. Jag ville skrika åt hela världen att dra åt helvete. Julafton 2012 var den värsta dagen hittills i mitt liv tror jag. På ett sätt. Även om det fanns små ljusglimtar som jag försökte ta till vara på så gott det gick.

Jag och mamma åkte in till pappa som hamnat på IVA efter sin operation. Den han faktiskt inte ens borde ha överlevt med tanke på de diagnoser han hade ställts innan. Överlevde gjorde han, även om andningen var fortsatt tung. Sen hände nästa grej, en liten stroke, små blödningar i hjärnan.

Själva IVA i sig skrämmer mig inte värst, trots liten pappa i stor säng, slangar in i halsådra, på armen, dränage efter operation, kateter, blodtrycksmätare, monitor med alla värden med mera. Personalen på IVA är fantastisk dessutom, välkomnande, förklarande, tillmötesgående.
Det absolut värsta var att se pappa som hela tiden genom hela sjukdomstiden ändå varit pappa, trots illamående och smärta och allt det har varit. Nu var det inte samma pappa som låg där. Förlamad vänstersida, ljud på loop och ord på loop. Han verkade förstå. det var min känsla hela tiden, han förstår vad vi säger han är med i huvudet men kroppen och talet var inte med. Samma ord gång på gång på gång på gång. Fruktansvärt smärtsamt att se.

Jag var så enormt ledsen när vi åkte därifrån, och arg. Arg på allt och alla. Arg arg arg... Det vill säga egentligen bara uppfylld av rädsla och sorg att jag helst bara ville slänga mig på golvet och bryta ihop. Det går inte, jag måste hålla ihop. För pappas skull, för mammas skull.

Bråkade med mamma då jag blev förbannad. Förklarar, förklarar, förklarar gång på gång att hon är välkommen hem till oss men jag orkar inte vara trevlig, glad, positiv, social. En mamma som självklart är pressad, fylld av sorg, stressad och framför allt bär jag en stor oro kring hennes minne. I detta med pappa förvärras allt och jag måste bära det med mig också. Trösten där är att mor och jag ska gå till husläkaren i januari och ta tag i den biten. Där finns bara jag.....

Hem för att ha någon slags julafton. Två omgångar bråk med mamma till, på grund av onödiga kommentarer som jag upplevde la skuld på mig. Jag som kämpar kämpar kämpar för att det ska bli så bra som möjligt. Jag förstår att det är sorgen som pratar, jag förstår att jag är spänd uti fingerspetsarna och går igång mer än nödvändigt. Det är ingen bra kombination. Det är ingens fel, det bara blir fel ändå.

Sen kom Lin till oss. Hon räddade oss alla så det blev ändå någon slags julafton. Den goa vackra kvinnan med sin glädje och sociala förmåga. Vi åt mängder av god mat, åt julgodis, drack lite vin och hamnade till sist i soffan med julklappsutdelning och lite film till sist. Jag fick jättefina julklappar, finaste någonsin tror jag. Svårt att känna glädjen för det mitt i kaoset dock.....

Tog en promenad med Lin under kvällen, för att lugna mig, prata, gråta, försöka räta ut tankarna.

Innan jag försökte somna (fick så småningom 3-4 timmar sömn natten till juldagen) avslutade vi julafton med en till för mig skrämmande incident samt efter det ett under omständigheterna ganska bra samtal med mamma.

Det är svårt att beskriva mer känslor kring allt denna julafton. Ilska, blandat med gråt och sammanbrott, bråk, rädsla och däremellan bara en stor tyst tung sorgsen tomhet som påverkar hela kroppen. Trötthet.

dagen före julafton

Juldagens morgon. Jag sitter ensam i köket, ska gå mot bussen om en kvart ungefär. Jag ska jobba idag, på mitt extraknäck på ett boende för autistiska vuxna. Det känns bra, jag behöver komma bort. Göra något annat en stund, träffa några andra människor en stund.

Inatt har jag lyckats få ihop tre till fyra timmars sömn och dessa futtiga timmar uppdelade i två perioder. Jag var slut redan innan...... Tur att jag jobbar "lagom länge", fram till fyra.
Jag är nere i botten tror jag, eller bra nära. Försöker inte ens låtsas att jag har energi kvar längre, orkar inte ens försöka "kallprata" eller socialisera. Den kraft jag har är möjligen ilskan, när den griper tag i mig. Annars mer och mer introvert av all psykisk slit den senaste veckan, för i natt var det en vecka sen han åkte in med ambulans för att han ramlat i badrummet, pappan min.

Det här är tredje natten med pissig sömn, tredje natten av mer eller mindre medveten vaka. Ska de ringa eller rättare sagt när ringer de och säger att pappa är död, eller kritisk.....

Jag fick åter igen igår lokalisera far min. När sjukhuset ringde upp var det totalstopp fortfarande och operation var det beslutat om att genomföra. Vi åkte in, det är relativt kritiskt med tarmvred, syrran satte sig också i bilen. Vi hann precis in, vi fick lokalisera pappa vid centraloperation på förberedelseplats. Där låg han lilla pappa, som egentligen inte alls ville att vi skulle komma. Fem minuter tog det nog totalt tid för oss tre, mig mamma syster. Sen hade vi sagt "älskar dig" och klappat honom på kinden. Sen vill han vara i fred. Det allra första han sa när han såg oss var "adjö".....

Hem för att vänta igen. Vänta vänta vänta på ett klockslag vi inte ens visste om..... Försöka skapa jul parallellt. Sorg, rädsla, ilska alla känslor igen. på repeat. en dag till. 

Operationen överlevde han, helt osannolikt. Fyra timmars operation. Jag blev chockad, lättad och faktiskt lite arg. Vad är meningen? Seg som få är han, far min. Vi som trodde han skulle få somna in lugnt och fint för att kroppen inte skulle klara påfrestningen.

Men det är inte slut där, vi har inte kommit till julaftonens händelser.......

Absurt

Blandar en rejäl oro och rädsla som skapar frustration, irritation och kvävdhet, med att skapa praktiska saker för att tiden ska gå något sånär. Det är ett helvete att bara gå och vänta...... Vänta på några slags hållpunkter. "Klockan 18 gör vi en ny kontraströntgen". Jo, visst, inte bara aneurysmet i botten, spruckna revben, hudinfektion, lunginflammation, kol, hjärtsvikt (alltså fem nya nämnda diagnoser på fyra dagar) utan vi tar tarmvred också. Som grädde på moset. Kontraströntgen ett när vi (jag, maken, liten, mamma) var på besök = totalstopp. En pappa som bara kräks och har smärta. Fördriva tid till cirka halv åtta när besked borde komma. Försenat. Väntan till strax efter 22 istället.

Skapar under tiden. Försöker ha en trevlig middag, vi som höll ihop hem. Skapar saffransskorpor. Skapar lakritskola. Saker som ändå var tänkt att göras igår, enligt min plan. Väntan på att klockan ska röra sig..... Till sist besked. Fortfarande totalstopp..... med förhoppning att kontrastvätskan ska få igång rörelsen i tarmarna igen. Beslut att vänta, tills 8 idag på morgonen, fast det kan bli akut operation under natten. Operation är något som valts bort under lång tid, pappa är helt enkelt i för dåligt skick.

Sovit på stand-by med mobilen bredvid. Utifall att..... Tog till knepet meditation för att över huvud taget kunna somna in. Lyckades sova hyfsat, vaknat lite till och från, som väntat....

Så är dagen igång. Dagen före dopparedagen. Jag känner mig kvävd. Väntar åter igen på samtal från DS. De ska ringa upp..... Det var 35 min sen. Oklart hur dagen blir. Hälsa på på sjukhuset? Är han bättre? Jag är bara full av känslor och tom på samma gång. Är det åter igen en jävla vända i berg och dalbanan, ovanligt djup men på väg upp igen? Hur många gånger till orkar jag med det? Orkar pappa med det?

Frustrationen fyller mig, sorgen fyller mig, jag vill fly...... försvinna.... få ett brejk,,, vara ifred. Bara prata när jag vill och känner och orkar....

Jag ber för dig pappa

Jag ber för dig pappa. Jag ber för att du ska få slippa den smärta du bär på och som du burit så länge. Jag ber för att din övergång till andra sidan blir så trivsam och vacker som det bara går. När du kommer dit pappa, så möter din mor och din far dig. Dina vänner du redan förlorat. Dina djur du saknar.

När du går vidare pappa, då slipper du smärtorna och det fängelse till kropp som du har nu. Där är du rörlig igen, där kan du hoppa, springa, vara fri. Där kan du gå runt i naturen, skogen. Sitta på pass, ta med dig hundarna dina, de du tycker allra mest om. Du kan lägga dig på kökssoffan och vila när helst du vill, du kan äta det du tycker är godast, utan att behöva räkna med smärta efteråt. Du kan ta dig så många whisky du vill. Du kan suga på en Bellman siesta när du känner för det. Du kan äta, dricka och göra vad du vill, när du vill, om du vill.....

Visst kommer vi att sakna dig, vi som är kvar här, på den här sidan. Vi kommer att sakna, sörja och tänka på dig. Ja, jag vet, du vill att det ska vara fest på din begravning, jag lovar dig att jag ska festa för Din skull, för det är Din önskan. När det nu är dags.....

När du går vidare kan du åka dit du vill, hälsa på norrland. Titta till släkten där uppe. Kanske en sväng till, Gotland, till Blekinge och så hit förstås. Till oss. Jag vet att du kommer och tittar till oss. Din fru, dina barn, dina barnbarn och de i övrigt som har en plats i dig.

Jag ber för dig pappa, jag älskar dig.....

så mycket känslor

Jag kokar av känslor. Det bubblar på insidan, som ett vulkanutbrott på ingående.... Hela kroppen nästan vibrerar till och från och det är INTE av välbehag. Jag slänger elaka spyor omkring mig, projicerar ut min irritation och frustration på allt och alla i stort sett. En och annan klarar sig undan, men de är få räknade.

Jag har försök lätta på trycket genom att lägga alla mina spyor utanför genom att säga dem högt till en trygg källa. Det släppte inte. Jag har skrikit åt trafikanterna, det hjälpte inte. Sur, otrevlig, bitch är jag just nu. Så jag tar till mitt sista knep, skrivandet. Det får bli en blogg.

Vad utlöste allt detta för ett par dagar sedan då? Jo, pappa åter till sjukhus. Irriterad kring beskedet, irriterad när jag skulle prata med DS för att lokalisera gubben, irriterad för att inte kunna få ett rakt svar direkt utan att ringa tillbaka. Irriterad på bror som inte kan skicka ut när han hört att pappa bytt avdelning. Orolig för mamma som upprepar allting tre gånger och inte kommer ihåg vad hon sagt. Stressad och pressad är hon och har så varit under en alldeles för lång period, men vägrar å andra sidan ta mer hjälp i hemmet. I mamma fallet har jag rekommenderat ett besök hos husläkaren för att förklara hennes läge, kanske kan det hjälpa till mer avlastning för pappa, på hem.

Här började det, sen har det fortsatt. Hälsade på pappa igår på DS, jag och mina tjejer. En pappa med så mycket smärta att det skrämmer skiten ur mig, morfinet han fått hjälpte inte, troligen sprickor i revbenen på grund av fallet i badrummet, men mer morfin kan påverka andningen..... En hårfin balans. Ett HELVETE för pappa. Det är han som måste hantera smärtan. Sjukt att stå där bredvid utan att kunna påverka. Förhörde sjuksköterskan om status eftersom det som kommer från pappa oftast inte stämmer för han helt enkelt hör för dåligt och sjukpersonal kan oftast inte prata tillräckligt högt eller klargöra att han verkligen förstått rätt. Pappa var i alla fall glad att vi kom förbi, glad för coca-colan vi hade med till honom, och Expressen. Där låg han ensam i ett litet enkelrum med andningssvårigheter, hjärtsvikt, rosfeber och spruckna revben......

Kämpar för att hålla ihop, hålla ihop för pappa, för mamma, för mina tjejer. Vara stark men mjuk för tjejerna som också ser morfars smärta och blir rädda av den. Oroliga för att morfar ska dö. Vad kan jag säga? Han är döende..... Vi vet bara inte när och hur, men när tiden är inne lär det gå fort. Eller så kan man säga att det har varit ett lidande i flera år, beror på hur man ser på det.

Så åker min ilska och frustration ut på min man, vänner omkring mig (även om jag i det fallet enbart hittills lagt det till min trygga källa). Känner mig osedd, utan omtanke fast faktiskt inte direkt ensam, men ändå någon slags ensamhet.

Mycket tankar kring döden. Hur informera släkt/pappas vänner/mina vänner.... Ringer man, messar man, vad säger man? Hur kommer jag att reagera? Må? Tänka? Försöker följa väninnans råd, att inte gå in i det för mycket nu, för jag har ingen aning.

Egentligen känner jag mig ganska liten, ganska utsatt, rejält jävla ledsen och totalt uppfylld av SORG. Jag orkar bara inte känna den smärtsamma sorgen, orkar inte låta tårarna rinna igen.... Fast jag borde göra det. Jag borde släppa ut det, jag vet..... Jag ska.... Sen. Snart.

Julmingel

Jag, maken och liten hade förmånen att bli bjudna på julmingel förra helgen. Det var ett par grannar som bjöd in oss, den 15e klockan 15. Jag erkänner att jag var lite småspänd inför att gå dit. Vi har enbart umgåtts med dem enskilt tidigare, eller möjligen att de varit här när vi haft fler gäster någon gång. Nu var det vår tur att gå till dem....

Jag är en person som gillar att vara i tid, så självklart jagade jag på så vi gick över kl 15.00. Vi var först..... Sen trillade det in sisådär fyra par till. Det lustiga var att inget gästpar hade träffat de andra tidigare. Det vill säga det blev rätt avspänt och utforskande och trevligt.

Självklart bjöds det på en massa gottis. De (frugan i huset) är duktiga på att fixa. Det var snittar av olika slag, till exempel med skagen, två olika varianter med lax, rensnittar, grönlålschips. Sen fanns det även ost och kex. Hoppar vi vidare till sötbordet så fanns det apelsinpepparkaksstänger, pepparkakor, lingonröra, saffransbullar, pepparkakscupcakes, knäck, vit ischoklad med lime.... Dessutom förstås bubbel, öl, must, glögg mm.

Mitt i allt blev det quiz. Riktigt kul. Det råkar vara så att maken i grannfamiljen är en rejäl tävlingsmänniska så det var lite mer avslappnat när han inte var med själv och tävlade, men själva quizen var jättebra. Det var först en med film/serie musik samt några citat. Sen blev det en liten till som handlade mer om musik utifrån ett band som sjöng typ 43 låtar på sex minuter. Den senare var främmande för oss och vi kände inte till bandet så vi hade lite underläge mot de mottävlande som inte var så många eftersom nästan alla gått hem. MEN, den första quizen vann vi med typ 23 av 25 rätt och det kändes riktigt roligt. (Jag är inte van att vinna så jag blir så jäkla nöjd varje gång jag gör det.)

Jättetrevligt initiativ av grannarna och absolut jättegott dessutom. Vi kan inte annat än hoppas att det blir en tradition.

Som tur var hade vi inte börjat laga vår middag för vi var proppmätta när vi kom hem. Det blev lite soppa på kvällskvisten....

Kanske kan jag och maken skapa vårt kak-kalas till våren som vi funderat på. Inklusive quiz....

middag

källa här

På fredag, just fredagen med allt som ska göras i godisväg och bakväg, då har jag bestämt mig för att jag ska laga middag till familjen. Det tillhör ärligt talat inte vanligheterna här hemma då jag har förmånen att ha en man som brukar laga våra middagar. Ibland med mer glädje och inspiration än annars, men jag är oerhört tacksam för det.

I alla fall så fick jag ett ryck när jag tittade på Jamie Olivers jul härom dagen. Så jag bestämde att på fredag blir det minsann Turkey Wellington. Tog lite hjälp av britt grannen med de ord jag inte hittade på nätets lexicon. Jag är en sådan som gärna vill följa receptet till punkt och pricka, i stort sett i alla fall. Jag känner mig inte tillräckligt säker för att improvisera.

På fredag får vi se hur resultatet blir och vad betyget blir från familjens medlemmar. Jag tror det kommer bli riktigt gott i alla fall och jag ser fram emot att laga middagen..... Jag tänker att barnen får chokladglögg till förrätt och vi vuxna lite annat gott om vi har tur. Så kanske vi har några nybakade kakor att förtära till efterrätt.

Här går det undan

Jorå. Tiden fortsätter att rusa iväg och jag finner inte tillräckligt med tid för någonting känns det som. Klapparna är de flesta inköpta, eller på väg via cyberspace. Praktiken är avklarad men dagar i skolan hela veckan och en hemtenta som ligger på vänt istället. Mat ska handlas, vilket ligger på makens lott eftersom han har semester i veckan. Julgodis och julbak ska göras, men det är planerat till fredag, likaså att klä granen eftersom alla barnen är med oss då.

Jag försöker känna att jag hinner med, att jag har "koll" men det vete fan rent ut sagt. På ett sätt ja, på ett annat sätt inte ett dugg. Tanken är iaf att vara i skolan onsdag och torsdag. Ägna fredagen till barnen och godiset/baket/granen. Förberedelser inför julafton till helgen. Gärna lite träning där emellan också.

Sen råkade det bli så att pappsen åkte in på sjukhus igen idag, vilket väcker känslor. Frustration, irritation, sorg. Svårhanterligt. Äter på mig på alla sätt, direkt.... Dödens närvaro genast där, igen. Tar bort glädje. Väcker oro även över mamma.

Letar tid att hinna kolla och svara på mail, hinna skriva bloggar, hinna bara vara, hinna varva ner, hinna sova gott, hinna samtal med vänner, hinna hitta Mig i allt som snurrar runt omkring......

Historieätarna

Jag måste få göra lite reklam för en intressant serie på SVT. Den heter Historieätarna och det går ut på att Erik Haag och Lotta Lundgren lever en vecka i en förutbestämd tidsepok. Det innebär tidsenliga kläder och kost. Det har varit allt från 1700-tal till 1900-tal än så länge.

Det har sin charm att se dessa olika rätter som dyker upp, till exempel mule, njure, för oss skumma kryddningar och väldigt mycket alkoholhaltiga drycker, vilket inte är så konstigt med tanke på vissa tidsepoker.

Det roligaste hittills har i alla fall varit när det handlade om 1970-talet. Det var igenkännande av hög nivå. Förpackningar, kosten (till exempel falukorv i ugn som jag åt mycket under min uppväxt), nyponsoppa, allt rökande, utsvängda byxor, knästrumpor (som min mamma ofta hade), gamla loggor, bygga drake, de två tv-kanalerna, skrivmaskinen...
Det var barndomsflashback helt enkelt.

Så, in på SVTPlay och titta!

avslut praktik

Jag hade min sista praktikdag i onsdags. Det var med blandade känslor jag gick dit på morgonen. Det kändes lite udda att ha en egen punkt på konferens listan, "praktikanturvärdering". Jag var lite pirrig, jag skulle ändå få ordet inför alla i personalen. Jag hade ett bra avslut med min handledare under tisdagen vilket kändes som en bra grund att stå på. Vi hade vårt avslutande samtal på morgonen och även en lunch tillsammans.

Åter till onsdagen. Det blev min tur och jag tog sats. Tack vare de fina individer som arbetar där så kändes det relativt tryggt att få ordet helt själv. Dessutom sitter vi i en stor ring så jag behöver inte ens stå upp inför alla. Jag hade förberett en liten komihåg lapp med punkter jag ville ta upp. jag berättade lite kring min upplevelse som praktikant, hur jag upplever svårigheter kring att "umgås" med ungdomar, hur jag gillat det terapeutiska spårket, vad jag sett och observerat mest under hösten, samt att jag även gick in på mina upplevelser kring att vara i de olika arbetslagen och mitt sätt att hantera de tre delarna profession, personlighet och privat.

Jag fick ett jättefint bemötande tillbaka. Att det varit roligt att lära känna mig i det andra arbetslaget och att det var en helt annan person när jag arbetade där mot att bara ses på konferensdagar. Jag fick höra att jag var modig som talade om mina observationer inför alla och att jag vågade stå för vad jag upplevde bättre med det ena än det andra. De fick ställa de frågor de kände kom upp efter att jag berättat.

Jag är inte van att ha så mycket uppmärksamhet, att stå i centrum, men det var ok. Det var under en begränsad period. Dessutom fick jag en fin avskedsgåva. Jag avslutade med att lägga fram mitt intresse att få arbeta som vikarie om behovet skulle finnas.

Det var med en konstig känsla jag åkte därifrån strax efter 13. En blandning av lättnad, sorg, tomhet, saknad, glädje. Allt möjligt som snurrade omkring. Allt har inte hunnit landa riktigt än, kanske kommer det mer på plats nästa vecka när skolarbetet sätter fart på riktigt igen.

Snö skidor premiär

Så var det äntligen dags. I helgen blev det premiär för åkandet på de där långa platta ganska hala sakerna jag sagt att jag ska åka flera mil på. Snart....

Det var riktigt gött att få komma ut och ärligt talat var det roligare än jag trott. Lite frihetskänsla och härlig kall luft. Söndagen var det tolv tretton minus och jag insåg att jag behöver typ mamelucker. Fick inte upp värmen på rumpan och låren.

Söndag morgon var magisk. Jag åkte redan vid halv åtta tiden, halvmörkt med månen på himlen och gryningen på väg. När jag åkt klart var solen framme....

Snö

Äntligen är den här, snön. Inklusive kaos, som alltid när Stockholm drabbas av snö. Att plogbilen inte hinner med och att bilar kör av vägen kan jag absolut förstå att det händer. Men att kommunala medel slås ut är illa. Jag hade turen att inte vara i behov av att åka kommunalt när stormen och klass 2 varningen drabbade men många andra fick stora problem att ta sig någonstans.

Jag är glad för att det kommit snö. Jag älskar den. Det blir ljusare, det är härligt kallt och klart i luften. Det är vinter på riktigt och jag hoppas snön får ligga till mars.

1 december

Första dagen på årets sista månad. Stakar och stjärnor framme, ljusslingan i häcken, till och med storhandlat första omgången inför jul.....

En dag jag i övrigt tänkt träna, men instruktören hade missat och jag valde att istället softa. Fick en Celsius som kompensation, det vill säga massor av koffein och sötningsmedel men en annorlunda upplevelse i kroppen.

Fick tillfället att använda mig av min röst, min erfarenhet, min förmåga att relatera i samtal med en fin vän. Som direkt efter blev ett annat värmande starkt samtal med en annan nära vän! Gott mos med andra ord.

Nu en kväll med tankning tillsammans med son och make.... Ja, jag måste nog säga att december börjat riktigt bra för min del!

en märklig kvinna

Under en av de sista dagarna i oktober hade jag ett möte hemma hos mig, en "okänd" dam hade jag bjudit in för att se och prata kring aura-soma flaskorna. För att ha ett egen liten säkerhet hade jag sagt att en viss tid måste jag gå till dagis, vilket var samt, men jag hade en baktanke, att två timmar får lov att räcka så hon fick komma tidigast en viss tid som jag tänkt ut. Det är alltid bra att ha en begränsning när det är en okänd och dessutom hemma hos mig. Egentligen har jag svårt att ta hem människor jag inte känner, kräftan i mig kämpar emot rätt hårt där, men nu blev det så och jag bestämde mig för att jag har gjort det här valet och så ska det vara.

Mötet gick ok, jag insåg att jag skulle få lite ny energi och nyfikenhet till flaskorna igen, de har legat på vänt länge. Jag skrev till och med ett inlägg kring dem efteråt. Kvinnan i sig var rätt märklig. Jag är absolut "alternativ" i mitt tänk, eller vad vi nu ska kalla det. Kanske är jag och de som är inne på mitt tänk lite före i tiden.... Jag väljer att se det så. Som vanligt inom allt och alla finns det de som uttrycker sin tro lite annorlunda, i min värld. Denna kvinna var sådan. Oförmögen att hålla en tråd vettigt, oförmögen att svara ett rakt svar på en i min värld enkel fråga. Oförmögen att för tillfället klara av sitt liv och leverne. Det finns mycket att säga kring denna dam och det var svårt att få henne att gå i rätt tid. Jag kan ärligt säga att jag är glad att hon gick och jag vill aldrig mer träffa henne.

Dock, en flaska skulle hon köpa av mig, som jag beställt och skickat men förstås inte fått några pengar på kontot för..... Det är dålig karma. En del av mig är egentligen inte förvånad och jag vet att det var en chansning att göra på det är viset. Jag får helt enkelt leva med att jag gått back 250:- på den grejen och det visar på att jag har lärt mig något nytt till framtiden. Jag kommer inte att gå på den niten igen. Jag ska ta med mig att jag ska helt enkelt våga ta betalt för det första och för det andra att om något ska beställas så ska det betalas i handen eller i förskott. Det bär jag med mig.

Sen att jag vid en påminnelse till kvinnan får höra att jag är oförskämd mot alla, det är faktiskt lite lustigt. Jag påminde henne om att betala och att hon är "kvinna nog" att göra det. Kanske inte de bästa orden, men det är också en tolkningsfråga. Därmed är jag oförskämd. Vad häftigt att få uppfattas som oförskämd, det är faktiskt första gången.

Jag valde i min tur att inte gå in i det utan tackar istället för att hon lärt mig något om framtiden och att det är hennes val.
Namaste!

önskar mig

Julen nalkas, det är bara att inse fakta. Det är mindre än en månad till julafton nu.... Jag brukar vara ute i god tid med min inköp, fast än så länge är det bara idéer för var och en samt en lista på allt gottis vi vill stoppa i ansiktet på julafton och juldagen och kanske till och med på annandagen.

chakraarmbandet hittar du här

Väninnan frågade mig vad jag önskar mig, jag kom då på en sak jag sett som jag verkligen önskar mig. Ett chakraarmband från Kristallrummet, som det på bilden. 

slutspurt med några funderingar

Två och en halv vecka har jag kvar på min praktikperiod. Det är egentligen ingenting känns det som, men det tar ändå tid och energi och jag räknar på ett sätt ner, på ett annat sätt ska det bli trist att inte få följa de ungdomar som bor där nu. Jag förbereder mig på avslut mer eller mindre medvetet i alla fall. Jag har en liten nykick på praktikplatsen då jag bytt arbetslag ett par gånger och det är kul. De arbetar annorlunda eftersom det är helt andra individer i det laget. På ett sätt känner jag mig mer välkommen där av olika orsaker. Sen är det en annan sak som påverkat mig rejält i "mitt" arbetslag som jag följt. Det har tillkommit personal och jag är kräsen på människor och kemin mellan denna nya och mig fungerar inte från min sida sett. Jag går mest runt och är irriterad och vantrivs i hennes närvaro. Jag skulle inte kunna arbeta tillsammans med henne på heltidsanställning. Nu ska jag försöka ta till vara på de dagar jag har kvar och vi får se hur jag ska göra det.

I övrigt, med mina tillfällen med det andra arbetslaget har jag fått skratta och bjudits in till samtal mer. Jag vet att jag nämnt förut att det är en extrem terapeutisk miljö, det är till en stor stor del profession och en mindre del personlighet i miljön på praktiken. Det är det jag sett under min tid med arbetslag. Det enda tillfälle jag sett något mer av personlighet och ett uns privat delande är på den arbetslagsdag då vi var utanför praktikplatsen och dessutom var det nyanställda kvinnans första eller andra vecka och alla fick göra en presentation. Jag vet inte om det skulle gjorts i alla fall eller om det enkom var för att välkomna in den nyanställda. Jag fick inte någon presentationsrunda när jag började praktiken.... Beroende på praktikantrollen eller ej? Det borde inte spela någon roll och det tänker jag ta med mig i min framtida roll som yrkesverksam och i eventuell kontakt med just praktikanter.

Mitt intryck av det andra arbetslaget är att där är den personliga delen något större, det vågas delas lite mer av den privata delen utan att ge "för mycket" av sig själv samt att jag känner mig mer välkommen och på ett sätt mer sedd. Vad det beror på tänker jag inte spekulera mer i nu, kanske är det bara gruppens sammansättning eller personkemi mellan mig och de individerna.... Mitt val om jag skulle få välja lag idag det är lätt....

mörkt tungt och längtan efter asgarv

Jag tycker att det är motigt just nu. Jag tycker att det är mörkt och rätt tråkigt om jag ska vara ärlig. Det är mörkt ute och förutom mörkret som kommer alltför tidigt, så är det allt som oftast grått på himlen. Jag känner mig allt som oftast trött, då menar jag för trött. Mer trött och energilös än vad jag "borde" vara. Jag kan förstå att mörkret påverkar, absolut, det tror jag att det gör. Jag tror också att jag varit stressad på insidan över många olika saker och självklart är det något som tär och sliter i längden. Delvis har praktiken påverkat, ovanan att "jobba" heltid samt de intryck praktikplatsen bjuder på samt sammansättningen av personal för del delen. I fredags fick jag en liten nytändning i praktiken och det var värdefullt!

Jag har funderat mycket kring ensamhet och relationer. Vilka relationer jag vill hålla liv i, jag har i stort sett avslutat en för mig tidigare betydelsefull relation och det i sig är en sorg. Jag har några hängandes lite i det blå. Det i kombi med vad jag egentligen pallar med just nu, som jag har energi till. Ovant för mig har jag faktiskt valt bort kommunikation med omvärlden stundvis. Helt enkelt för att jag orkar inte. Jag orkar inte dra lasset, jag orkar inte ge mer av mig utan att få påfyllnad tillbaka. I perioder, vissa dagar och stunder, då gör jag gärna det. Fast just nu är det tungt, jag är sliten. Det finns tillfällen på sistone då jag sträckt ut min hand, men det fanns ingen mottagare eller mottagaren kunde inte ta emot handen så i slutändan sitter jag där själv, med skägget i brevlådan....

Nu måste jag värna om mig själv, mitt mående, min kost, min träning. Maken får åka med på tåget mitt och vi får stötta varandra. Jag ska vara mån om att känna in, tänka till innan. Det är dryga tre veckor kvar på min praktik, sen får vi se hur det artar sig med energin när det momentet är över. Nu får det bli små små steg ett tag framöver, med kärlek till mig själv.

barfotalöpning

För ett tag sen bestämde jag mig för att ta steget och testa barfotaskor och just Vibram Five Fingers. Jag har funderat på det ett halvår ungefär, vägt för- och nackdelar. Tittat på något inslag, Lyssnat på svåger som använder och älskar sina. Det som faktiskt fick mig att tippa över var Jonas Coltings föreläsning och hälsa och livsstil.
När jag väl bestämt mig för att det var dags att testa åkte jag med familjen till XXL för att pröva ut rätt storlek. Det är inte lätt att få på dessa skor första gångerna, om du frågar mig, men tekniken kommer... vanan.
När väl storleken var utprovad kom nästa grej, val av modell. Surfade runt lite på nätet, men till syvende och sist blev det svågers tips jag hakade på, Bikila heter min modell.

Nu i veckan kom dem hem. Jag knatade runt i dem hemma en kväll. Sen blev det rejält kallt ute, förutom mörkret. Idag dock, lördag fm, hela 7 plus till skillnad mot gårdagens minusgrader. Perfekt för premiärturen!

Jag valde att först springa mina fem km jag hade på programmet, sen hem och bytte skor till mina Bikila. Jag har hört från flera håll att man ska vara försiktig när man springer in dem, speciellt om man inte är van. Så jag tog en runda på 2,5 km med dem. Direkt jag klev ut genom grinden och började springa så känns det annorlunda, lätt, ett helt annat löpsteg än jag har annars. Det kom per automatik, av sig självt. Häftig känsla. Det är tunna gummisulor under Bikila, men jag kände av underlaget. Det i sig är häftigt. Känslan när foten får jobba som den "ska" var också en kick. Tårna får parera, balansera, jobba. Hela foten är med på ett annat sätt. Jag tyckte till och med att sista backen upp för att komma hem gick lättare att springa med dessa än med mina andra skor.
Om jag får träningsvärk i fot och vader, det lär vi märka.... Det skulle inte förvåna mig.

Det jag hoppas på är att det för mig liksom många andra kommer att bli mindre ömhet efter löpningen med dessa. Det vill säga mindre problem med att känna av knän och vrister. Benhinnor också för den delen, fast där har jag klarat mig rätt så bra sista tiden.

Summan av kardemumman. Jag är såld. Jag gillar dem! WOW! En upplevelse! Är du nyfiken, testa!!!

en terapeutisk miljö

bild från Wikipedia

Nu har jag varit åtta veckor i en terapeutisk miljö tack vare min praktik. Det är en på många vis ny miljö för mig, men samtidigt välbekant då jag har med mig ett terapeutiskt tänk rätt ofta i min vardag. Dels för att jag är intresserad av psykologi, människor och möten. Dels för att jag har förmånen att ha vänner som delar samma intresse som jag och därmed får utrymme att reflektera, spegla med mycket mera. Något som jag gärna delar med mig av till andra.

Jag mer eller mindre känt mig överrumplad av den extremt terapeutiska miljön jag befinner mig i många timmar per vecka. Omgiven av psykologer samt socionomer med minst steg 1 utbildning. Det är förresten ett av mina framtidsmål, att genomgå steg 1.

I alla fall. Omgiven av en terapeutisk miljö, där det är regelbunden handledning av olika varianter varje vecka, det vänds och vrids utom och inom på en själv, på ungdomarna, på allt du kan tänka dig. Det är spännande! Det är också ansträngande. Det är väldigt mycket profession och det är självklart vad som krävs på en arbetsplats av denna typen, men jag kan sakna lite mer personlig touch. Privat är det nästan total avsaknad av, åtminstone inom det arbetslag där jag varit. Det andra arbetslaget har jag inte sett tillräckligt av för att uttala mig om. I mitt arbetslag kanske det finns en del privat men jag har inte sett mycket av den. Eller så förmår jag bara inte att ta in den delen för att jag är så fast i det terapeutiska. Jag är inte helt övertygad om att jag skulle trivas i längden på en sådan arbetsplats, fast det kan vara så att det som krävs är träning, att härdas, att vänja sig. Det får framtiden utvisa….

hmmmm

Åter igen har smärtan varit närvarande. Det gör ont när knoppar brister sägs det. Kanske kan det även vara så att det gör ont när jag tar ett steg för mig i mina val för mitt eget bästa. Det säger min erfarenhet för stunden. Allting i min kropp talar för att jag har agerat rätt men det tar inte bort smärtan.... Smärtan och sorgen över en önskan som inte blev som jag hade hoppats. Jag tar till mig av väninnans kloka råd. För att komma vidare framåt och öppna nya vägar samt dörrar kan det behövas stänga av andra och till och med bara vänta en stund. "Sitta still i båten" som andra skulle säga.... "ha is i magen"....

2013 - året för de stora utmaningarna träningsmässigt

En liten lycka spirade i mig när jag läste att triathlon kommer tillbaka till huvudstaden även nästa år. Från december går det att anmäla sig till loppet, som går av stapeln i slutet av augusti. Jag ser fram emot det, triathlon var 2012 års häftigaste träningsupplevelse för min del. Nästa år tänker jag mig samma sträcka, helst utan crash, men med en bättre tid! Jag hoppas på sällskap, att någon jag känner, eller lär känna, kommer att följa med mig. Inte för att vi behöver ha samma tempo men för att dela upplevelsen. Så välkommen att höra av Dig. Välkommen att höra av Dig om du är sugen på träningssällskap också för den delen, oavsett tempo.

I alla fall, i december kommer jag att vara anmäld till fyra stora utmaningar under nästa år. Egentligen känns det rätt tokigt att vara betald och anmäld så långt i förväg, men det är så det ser ut och det är bästa att anmäla sig direkt för att vara garanterad en plats. Det är mitt tankesätt....

Vad är dina mål för din hälsa & livsstil under nästa år?

reflektion & djupdykning

Idag hade jag turen att få till ett efterlängtat samtal. Ett riktigt samtal. Ett långt samtal. En möjlighet, en chans, ett tillfälle att prata om både gammalt och nytt. Dryga två timmar fick vi, det var alldeles för länge sen och jag hoppas att det inte dröjer lika länge till nästa gång. Jag insåg att jag saknat biten att tryggt kunna säga precis vad jag tänker på. hur jag känner. I ett utbyte, en trygg dialog med en medmänniska. Jag säger inte att vi alltid har rätt, men vi kommer någonstans i vår utveckling. Saker belyses, det ges tillfälle att reflektera och spegla. Det blir som väninnan sa "som ett samtal med en psykolog". Vi var båda mer eller mindre tomma i huvudet och rejält trötta efter samtalet.

Direkt efter vårt samtal tog jag tag i en sak som hängt över mig ett tag. Jag var tvungen att tänka på mig i första hand, något jag inte alltid är så bra på. Jag tog tillbaka min egen kraft och skrev ett rakt öppet meddelande, med tårarna rinnande, en kombination av rädsla, lättnad och smärta. Det togs emot och jag fick en återkoppling.

Nu gäller det att fortsätta jobba framåt. Jobba på självförtroende och självkänsla. Att ta emot beröm. Att hitta strategier och energi att hantera det jag behöver hantera. Att välja mina strider. att prioritera rätt. Framför allt, finna utrymme att stanna upp, landa och komma ikapp i mig själv. Tempot har varit högt under en lång tid, så pass att jag knappt hunnit andas ordentligt.

Apan

Den som växer och blir stor, vet exakt var värken bor.
Om hon nångång tittat in, in under sitt skinn.
Det är du som väljer så var noga med ditt val.
Det är ändå du som väljer vem du är.

Jag är dina drömmar, jag är den som aldrig säger nej.
Jag är apan som liknar dig.
Jag är lyxvarianten, jag är färgen i filmen om ditt liv.
Jag är apan som liknar dig.

Om du lärt dig nåt om livet, om du har valt slitstarka skor.
Så vet du vad lyckan beror på, men den chansen är sällan så stor
Det är du som väljer så var noga med ditt val.
Det är ändå du som väljer vem du är.

Jag är dina drömmar, jag är den som aldrig säger nej.
Jag är apan som liknar dig.
Jag är lyxvarianten, jag är färgen i filmen om ditt liv.
Jag är apan som liknar dig, som liknar dig.

Jag är dina drömmar, jag är den som aldrig säger nej.
Jag är apan som liknar dig.
Jag är lyxvarianten, jag är färgen i filmen om ditt liv.
Jag är apan som liknar dig.

Jag är apan som liknar dig.

Olle Ljungström (bild från tv4.se)

Gandalf den Grå

Vaknar upp till en riktigt grå måndag. Det faller regn från himlen, det är finns, det är så gråa moln så det blir inte ens ljust ute på riktigt.

Det grå fastnar i mig. Jag känner mig grå på insidan. Hittar inte färgen och inspirationen jag längtar. Snarare motstånd, tunghet....

Tar tag i min dag. Har en ok morgon med liten. Lämnar på dagis. Tar mig till praktiken. Får ett litet litet lyft under motionen, inser åter igen att rörelse är bra för mig. Får mig att lossna lite ur min rigida gråhet. Dessvärre avtar den igen och det grå kommer tillbaka.

Frågan som rullar genom mitt huvud, om och om igen, hur hitta glädje, energi och motivation. Drivkraft att ta tag i saker. Känna livet spraka i kroppen igen? Hur ska jag få fatt i min mentala bit och jobba med den? Jag letar verktyg men finner dem inte riktigt helhjärtat. Tips tages tacksamt emot....

vardagsgäster

Vi lyxade till vår torsdagskväll med att få finbesök. Det är inte så ofta vi har middagsgäster på vardagarna, men den här veckan blev det så. Vi förberedde det mesta redan dagen innan eftersom vi visste att vi hade sisådär 30 min till godo när vi kom hem innan gästerna skulle komma. Det var precis lagom att hinna duka, tända ljus, plocka det sista.

Fina paret hade med sin en underbar blombukett i sprakande färger. Jag älskar blommor och blir lika glad varje gång jag får blommor att ställa på bordet här hemma. Förra gången vi träffade våra gäster var på deras bröllop för några veckor sedan och jag tog chansen att bjuda in för att få lära känna bruden lite bättre. Vi har inte hunnit träffas ordentligt. Vi hade en riktigt trevlig torsdagskväll. Vardagslyx!

Maken hade lagat fullkornspasta med tomatsås och jag hade bakat "Lottas sockerkaka" till fika. Plus att det blev lite barnkalasvarning, det vill säga glass med maränger och kola/chokladsås. Lilleman var väldigt nöjd med det.

Vi har några fler middagsgäster inbokade framöver och jag tänker mig ytterligare några på det. Jag gillar att vara social, så enkelt är det. Å snart är det jul, med allt vad det innebär. Framför allt mys och god mat. :)

Kyusho - gamla tider

Jösses amalia. Det var en gång för länge länge sen.... Det kom tillbaka idag.
Maken kommer hem med en DVD som handlar om pressure points, som han fått låna av en kollega på jobbet. Se där, genast känner jag igen och ja till och med känner jag gänget. Instruktören, den som plågas med alla punkterna, den som är speaker på engelska och assistentrollen. Den spelades in för fem år sedan och fasiken vad alla såg yngre ut då. Hoppas jag ser yngre ut nu än då.... eller i alla fall smalare.

Så kom det tillbaka till mig, jag var själv med på läger för en evighet sen, Kyusho-läger med Gary Rooks och Evan Pantazi. Efter lite letande på nätet fann jag till och med bilder. Åren var 2004-2005. Ungefär samtidigt som hela mitt liv genomgick ett större avslut och en ny början. I alla fall, jag gjorde en kort insats inom aikido och iaido världen (iaidon saknar jag emellanåt och kanske tar jag upp det igen så småningom, om jag någonsin lär mig hur man får till knytandet). Där igenom hamnade jag på dessa kyusho punkter läger. Kyusho är punkter som används som distraktion eller som försvagning. Jag har aldrig haft så mycket blåmärken som efter ett sådant läger, minns jag rätt fick jag ihop över 50 stycken. Jag såg inte klok ut efteråt, men det var det värt. Då.

Så en bit av dåtiden, ihopkopplat med en del av nutiden då jag träffade dessa individer på DVDn nyligen och det var riktigt trevligt då jag tycker väldigt mycket om dem allihopa.

sista oktober

Ska jag skratta eller gråta eller bara gilla läget? Oktobers sista dag. Vad hände?
Dagarna går obegripligt fort. Jag har svårt att förstå att november gör sitt intåg imorgon. Det är mindre en två månader till jul. Stakar och stjärnor säljs redan överallt. De senaste kanske tio till tolv dagarna har varit så fullproppade så det är inte klokt, och det fortsätter ett tag till. Jag längtar till lite ledig tid, tid att återhämta, tid att landa, tid att bara få vara och göra vad jag vill. Utan att känna "jag måste sova nu för att orka med morgondagen", utan tider som styr. Jag får nog vänta några veckor till dessvärre, jag skulle lika gärna kunna ha söndagsångest idag onsdag, för mycket vila vet jag inte om det hinner bli resten av den här veckan. Däremot ska jag göra en hel del roliga saker, men det är bara det där att det är rätt fullt i kalendern.

Jag väljer att tacka för den här månaden, oktober. Jag måste säga att det varit trevligt att se första snön och innan dess kunnat njuta av lövens vackra färger. Nu tänker jag sova som en stock, vakna upp till november och göra det bästa tänkbara av den månaden.

Jonas Coltings föreläsning

Igår kväll var jag på en föreläsning med Jonas Colting! Wow, den var grym. Jag rekommenderar den varmt om intresset för hälsa och livsstil finnes.

Jag minns inte riktigt hur jag trillade in på just Jonas föreläsning, troligen genom en annons någonstans, eller så kanske jag helt enkelt hörde det från en bekant som rekommenderade att han skriver bra krönikor.

Jonas Colting, jag skulle beskriva honom som varm, öppen, glad, energiknippe, rapp och närvarande. Det är vad jag såg under kvällen. Först och främst hälsade han på ALLA som kom, tog i hand, välkomnade och prickade själv av på sin lista. Sen körde han på i ett rappt tempo i tre block. Totalt fyra timmar, inklusive två pauser.

Blocken handlade om hälsa generellt, träning respektive kost.
Vad jag tog med mig mest därifrån var det mentala tänket han har kring att ta sig genom stora utmaningar utan att ge upp. Hans tankar kring kost, vad vi stoppar i oss och hur samt helhetstänket kring hälsa, att behålla sin hälsa genom hela livet och ta till vara på de förutsättningar vi var och en har.

Sen är jag självklart djupt imponerad av Jonas Coltings genomförande och vinst av Ultraman World Championship Hawaii, två gånger. Denna triathlontävling innebär tre dagar enligt följande: dag 1 10 km simning samt 150 km cykel; dag 2 280 km cykling (2500 höjdmeter); dag 3 84 km löpning.

Ensam

Ensamhet har varit ett tema och en käpphäst genom mitt liv. Från att jag var barn tills nu har det följt med mig. Jag har en benägenhet att känna mig ensam då och då, ibland "naturligt", ibland kanske från omvärlden oväntat, ibland skapar jag min ensamhet. För mig är ensamhet inte en positivt laddad känsla, även om jag har stunder då jag njuter av min ensamhet men då har jag antingen valt den stunden själv eller varit förberedd på den.

När jag slår upp ordet ensam i våra två böcker vi har hemma, Svenska akademiens och Nordisk familjebok finns det inte ens med en förklaring på vad ordet betyder.

Senaste veckorna har ensamhet varit på tapeten lite extra. Jag upplevde mig ensam på praktiken till exempel. På det viset att jag kände mig lite utanför, vid sidan av, ensam i min roll. Det blev tydligare då det dels påpekades att jag var "unik" som var ensam praktikant den här terminen, det brukar vara 2-3 stycken per termin normalt sätt. Sen kom det en nyanställd kvinna till mitt arbetslag och det blev än mer tydligt hur hon på ett annat sätt tas in i arbetsgruppen, för hon är där på "riktigt". Kanske överreagerar jag, men det här är min känsla och mitt sätt att se på det.

Jag har också känt mig något ensam då och då, saknat någon att samtala med. På djupet, eller bara akut. Visst självklart kan jag ringa, det är bara att lyfta luren. Men ibland är det motståndet för stort. Maken får såklart ta en del och tack och lov kan jag prata med honom, men det är ändå inte riktigt samma sak som att prata med en väninna.

Min syster säger "man är alltid ensam". Ja, det ligger sanning i det, men jag behöver inte tycka om det för det. Jag vill inte leva ensam, jag vill oftast inte vara ensam, viktigast av allt vill jag definitivt inte känna mig ensam.

Sorgens grepp

Mor & far var här idag, de tog Färdtjänsten för att vara här med oss eftersom dotra fyllt 9 år. Det värmer i hjärtat att de kommer för att gratulera barnbarnet sitt och vara här hos oss en stund. Tyvärr hade maken inte möjlighet att medverka eftersom han var med Jon till ett kalas, eller vad man nu kallar det när man är på jippo för en som fyller 11 år.

Nåja, pappa hade en dålig dag idag. En smärtfylld dag. Jag frågade inte vart på skalan, men häromdagen hade han 8 av 10 på skalan och jag skulle tro att det var minst samma idag, kanske mer smärta till och med. Jag gav honom de värktabletter jag hade att tillstå här, men de tog inte. Jag fick hjälpa honom in i huset eftersom trappsteg är en plåga. Mina tankar kretsar kring "han kommer aldrig någonsin kunna se vår övervåning igen" "det här kanske är sista gången han är här hemma hos oss" "det här är ovärdigt, ingen ska behöva lida så förbannat".
Mamma som kämpar och drar ett jättelass och gör sitt allra bästa för att sköta pappa och all medicinering kring honom, faktiskt allt kring honom kort och gott. Jag ser hennes stela ömma ben, myasthenia gravis på framtåg. Smärta i leder, men kämpar för sina promenader. Minnet som sviktar då och då, säkerligen väldigt tufft och svårt att vara medveten om. Hennes oro för sin make.

Här sitter jag ensam med min sorg. Tårarna bränner bakom ögonlocken. Jag försöker famla mig fast vid att mor och far åtminstone är till åren, de har haft många bra år tillsammans. Att vissa krämpor naturligt kan komma med åldern.... Sorgen har ändå sitt grepp. Den gräver sig in och gör sig påmind. Den skapar en klump, en anspänning, nära på ett illamående när jag tänker på det för mycket. Sorgen, så närvarande sista året. Sorgen och smärtan gnager inom mig.

försmak

Igår kväll blev det en dags försenat firande. Äldsta dotterns avdelning firade FN-dagen, dagen efter själva FN-dagen men ändå. Jag är inget fan av jippon på tjejernas skola, det erkänner jag. Fast jag tycker att gårdagens firande var fint. Barnen sjöng sånger för oss och de som ville fick laga/baka smakprover på rätter från olika länder som vi barn & vuxna fick mingla runt och smaka. Jag valde att inte provsmaka något men tjejerna och mormor smakade på en del saker. Med blandat resultat. Vissa saker var mumsfilibabba, andra blev det grimaser av.

Precis vid sista framträdandet "we are the world" så började snön falla med stora flingor utanför skolans matsal. Vilken lycka. Barnen sprang ut och hoppade och skrek. Min äldsta var som ett leende tills hon somnade hemma i sin säng sen. Så fantastiskt glad över att första snön visat sig.

Jag är också glad för det. Jag tycker om snö och jag önskar tidig snö och minus den här vintern, både för att jag tycker det är riktigt mysigt och gärna vill ha en vit jul, men även för att jag vill ha snö att träna längd på.

Nu på morgonkvisten när jag sitter här och om en minut ska köra iväg tre barn och ta mig själv in mot stan för möte och skola, då tittar jag ut och det är ett par minusgrader och lite stråk av snö ligger kvar här och var. Det känns långt bort att jag för knappt tre dygn sen åkte rullskidor och njöt höstens gula färg i solens sken....

Höst är lika med att bita ihop

Jag såg den här annonsen i en tidning härom dagen. Den överskriften tilltalade mig direkt. På flera sätt. Dels för att dem här hösten redan i förväg kändes som precis en sådan höst där det gäller att bara bita ihop, vara envis, kämpa framåt. Jag visste att det skulle bli mycket helt enkelt. Där är jag nu, precis som jag trodde...

Jag har fått jobba en del med min motivation, framåtanda med mera. Hur går det för din höst?

en ny vecka

Nu har maken och jag haft sovrum i vardagsrummet i en vecka, jag tycker nog att första veckan har gått relativt bra. Jag har sovit ok, inte sådär supergott men heller inte att klaga på. Kroppen är egentligen inte mer mör än vad den kunde vara i "riktiga" sängen. Hur det blir i längden, det får vi se. Vi har bara bäddat bort två gånger, dels idag när det skulle städas, dels en gång förra veckan när vi fick oväntat besök bestående av knoddisar och alltför många 3-åringar vill jag faktiskt inte ha i min säng. Det tråkigaste är väl att bäddmadrassen går inte att få undan någonstans i vardagsrummet så den får antingen ligga framme, sådär lagom fult ihopvikt, eller så får vi väl börja bära upp den på övervåningen när det ska vara finfint!

Annars blev min måndag inte som jag hade trott att den skulle bli. Jag skull ha seminarie, praktik med möte som jag inte ville missa, sen in till stan och träffa Y från klassen för att prata ikapp oss. Jag började med att få ett litet tokspel på min kära make som står ute i köket och prasslar som en **** med ett *** smörpapper för att slå in sin smörgås. Utan att stänga dörren in till mig. Vet du hur mycket ett smörpapper låter en tyst morgon när man helst av allt bara vill sova fram tills ens egen väckning ringer..... Vad glad om ditt svar är nej på den frågan!
Seminariet hade jag sett fel på, vilket jag tack och lov kom på innan jag åkte hemifrån så jag pluggade hemma istället, samt hann med en löpartur vilket var bra för samvetet. Väl på praktiken, lagom till lunch, var det kaos där på grund av diverse mer eller mindre allvarliga incidenter under helgen, så mötet blev inställt. Jag kände av stämningen där. Kom dit rätt uppåt och taggad, gick därifrån irro, frustrerad. Inte roligt. Sen kom mensvärken, så den kan iofs ha påverkat lite sådär i förväg. Hormonpåslag. Kvällen blev inte med Y i stan eftersom hon var sjuk, så jag fick åka hem och äta en jättegod linssoppa istället och hänga med grabbarna här hemma. Det var nog vad jag behövde, tagga ner lite. Stackars maken fick ta lite taggigt humör till att börja med dock.

Jag såg förresten tredje och sista delen av Torka aldrig tårar utan handskar. Gripande och berörande anser jag. Men nu, sovdags. Den här veckan är inte att leka med så det är bäst att sova fem kvart i timmen.

Äntligen på väg tillbaka

Så otroligt skönt det är att känna att krafterna är på väg tillbaka. Långdragen seg förkylning, den värsta jag haft på länge känns det som, börjar släppa ordentligt nu. Jag känner mig lättare, gladare mer energifull. Det fylls så sakta på igen. Igår åkte jag rullskidor, idag har jag dansat zumba. Äntligen kan jag börja röra på mig igen. Nu gäller det bara att komma igång på riktigt och få ordning och reda på passen igen! Inte bara ordning och reda på passen utan på annat också, så som kost och plugg och praktik. Äntligen tillbaka på banan!

Jag är än en gång påmind om hur tacksamt det är att vara frisk och hur lätt det är att ta det för givet. Visst har jag min diabetes, men den känner jag mig inte begränsad av så värst, så den kan jag lite lägga åt sidan. Att få vara frisk är fantastiskt!!! Jag är tacksam!

Att gå till sig själv, att sätta ord på vad som händer

Idag är det onsdag. Mitt i veckan. Jag har haft en riktigt jäkla pissdag. Fast ska jag vara rättvis har det varit en pissdag fram till sisådär fyra snåret på eftermiddagen. Egentligen kan man säga att den småbörjade redan igår, det var liksom inge vidare helt enkelt. Lite småsaker sådär, en del subtila. Energiförändringar. Det pågår någon slags process på insidan. En del saker tror jag fastnar i mig från praktiken, en del saker speglar jag, en del saker är gamla känsliga punkter som triggas igång igen. Jag är väl medvetna om dem men ändå slår de till rätt hårt. Idag är en sådan dag där flera av de där gamla käpphästarna slår till.
Jag mötte motstånd på hemma plan på morgonkvisten, vid lämning av mina fina tjejer, på kommunala medel, på väg till konferensen, under konferensen. Jag kände mig så ledsen på insidan av olika orsaker. Blandat med en ilska och med den en lust att bara skrika rakt ut och slå sönder något.
Min roll som praktikant fick sig en törn, det började redan igår. Idag var det en så tydlig känsla av utanförskap, ensam, vid sidan av. Jag vet att jag då och då sista tiden haft stunder då jag känner mig vid sidan av mig själv och kan undra den där Anneli, vem är hon egentligen? Känner jag henne? Det är en oskön känsla. Jag tror den är kopplad delvis till just praktiken, det som sker där, i den extremt terapeutiska miljön. Idag lyckades jag sätta ord på det, att jag känner mig nästan kvävd av det terapeutiska, trots att jag samtidigt är intresserad av det och brinner för det. Tydligen kan det bli för mycket av det goda även här. Jag tror det är det som gör att jag då och då känner att jag inte når fram med mina åsikter eller min känsla. Det är så mycket professionsjag på de flesta som arbetar på min praktikplats så det är ibland svårt att få till ett möte. Jag som är förtjust i just möten. Däremot lyckades jag få till en ventilering och ett möte tillsammans med två andra, som är fast personal en dag i veckan och övrig tid på vikariat. Där kände jag mig mer trygg att ventilera och det var lättare att sätta ord där än med min handledare.
Nu har jag fått några timmar på mig att landa och jag känner mig starkare igen. Den frustration jag bär med mig mest är den över förkylningen som envisas med att hålla sig kvar. Jag har tagit beslutet att på fredag kör jag igång igen med träningen. Jag får helt enkelt anpassa mig efter förmåga. Igång ska jag!

Dille på kokos

Ja, så är det. Jag har av någon anledning fått dille på kokos. Kanske är det något i jag behöver och därav denna craving.

Marabous 70%iga choklad med kokos - mums filibabba!

Testade även Pauluns kokosvatten, jag har läst från flera håll att det ska vara så bra av många olika anledningar. Återhämtning med enzymer och allt vad det må vara. Det smakade skit, jag valde att testa det naturella. Likaså tyckte resten av familjen här hemma som provsmakade, så den fina drickan åkte ner i avloppet.

 Däremot har jag investerat i kokosolja, den luktar gudomligt gott. Provade en snutt på mackan, smakade verkligen kokos. I veckan som kommer ska jag laga wok med oljan tänkte jag.

Tillbakablickar & framåt

Engelbrektshalvan:
En helg i februari. Sjuk som fasiken, typ febrig och halvsänkt. Dock bjöd Norberg på strålande väder och lagom kyla. Hade dessutom turen att spåret var draget delvis på en sjö istället för i terräng, tack och lov. Fick de värsta skavsår du någonsin kan tänka dig och åkte med stark smärta i hälar de sista femton kilometrarna. Sista tre km var de längsta i skidaminne tror jag….
I år väntar både Engelbrektsloppet samt Vasaloppet. Jag har köpt nya pjäxor. Jag tänker i förebyggande syfte sätta på skavsårsplåster eller liknande. Dessutom tänker jag försöka följa Vasalöparens program för nybörjaren att klara loppet. Rullskidor respektive skidor skall flitigt användas! Konditionen ska upp!

Halvvättern:
en spänd förväntan uppfyllde mig, rätt nyinköpt cykel men så glad över den. Kände mig något orolig för att ha cyklat för få distansträningar, men jag hade ju finaste sällskapet med mig. Vi hjälptes åt att dra under loppet och vi hade bestämt redan på förhand att stanna på alla depåer vilket vi gjorde. Delar var galet tunga, men delar var också ren njutning av vacker natur och lagom varmt. Regnet som mötte oss på senare delen av loppet var bara välkommet, det rörde mig inte i ryggen. Kroppen fick jobba och efteråt framför allt tog det en vecka att återhämta mig, innan träningslusten kom tillbaka.
Till nästa år blir det full sträcka. Jag behöver många fler mil på sadeln innan dess och många fler distanspass. Ensamheten är tråkig så jag har bestämt mig för att cykla med den klubb jag gått med i, jag ska våga vara med på deras nybörjarpass och kanske våga testa en av de långsammare grupperna när jag lärt mig tricket med att cykla i klunga.

Halva Vansbrosimmet:
Kände mig helt knäpp som frivilligt ska hoppa i iskallt vatten i Dalarna. Mötte upp Pyret och hon hade samma känsla som jag. Att våtdräkten inte används innan, ja det var som det var. Iskallt vatten jodu, det kan man säga. Själva simmandet i sig, inga problem.
Nästa sommars fullsträcka känns som den enklaste utmaningen, blir väl lite simmande i bassäng eller kanske utomhus innan, bara så kroppen är lite förberedd.

Lidingöhalvan:
Här kände jag mig ändå okay inför loppet. Ett antal milslopp bakom mig under sommaren ändå. ”Bara” 5 km längre….. Riktigt asjobbiga, långa extra km kan jag lova dig. Kroppen var inte med mig, helt annorlunda känsla mot de andra utmaningarna.
Lidingöloppets hela sträcka, OMG! Min tanke är att fortsätta hålla igång konditionen efter cyklingen. Mycket löpning och gärna långpass varvat med intervallpass. Ett antal kilo lättare kan underlätta dessutom och det tänker jag att så är det!

Att vara eller inte vara

Kameleonten i mig gör sig påmind. Nya situationer, nya ställen. Jag märker på mig själv hur jag gör små små förändringar. Både av lärdomen, men även av att iaktta de runt omkring mig och framför allt de jag tycker om och som jag tycker är bra. Jag hör mig själv välja andra ord, kanske till en viss del för att passa in i miljön, men det kommer även fraser vid sidan av den. Jag lär ta med mig många av uttrycken då jag gillar dem, de beskriver bra helt enkelt.

Igår fick jag beröm av min handledare, en skön känsla. Jag och väninnan har många gånger pratat om det där med att kunna ta åt sig av beröm och komplimanger. Jag bestämde mig för att verkligen göra det den här gången. Så jag log och tog åt mig. Hans viktigaste ord angående att lära under min praktikperiod är Helikopter! Hans önskan är att jag ska lära mig åka upp i min helikopter och hänga där i luften och reflektera samtidigt som jag agerar i det jag håller på med.

Parallellt med kameleonten, anledningen till att jag egentligen formulerade titeln på detta inlägg handlade om vänskaper. Att vara eller inte vara. Jag funderar kring processerna, att personer omkring kommer och går. En del består och behåller sin nära känsla, andra försvinner ut lite i periferin men finns ändå kvar och det finns en dialog kvar, även om den inte är lika tät som innan. Sen finns det de som det bara rann ut i sanden med och även de som det blev ett mer klart avslut kring. Sen behöver inte avslutet innebära att det var ett bra avslut, eller att jag förstår alla orsaker. "Slut" är det i alla fall. En del av dem jag inte har någon kontakt med längre tänker jag ändå på med jämna mellanrum. Skickar en tanke, hoppas hen har det bra och är lycklig.

Nu tickar tiden på och det är dags för mig att komma tillbaka till här och nu. Praktiken väntar på mig, dagen har precis börjat!

Bröllopshelg

I helgen var vi på bröllop, som nämnt tidigare. Vädret var toppen, både på lördagen och söndagen! Vi var i Österbybruk på herrgården, som ligger precis vid en brukskyrka och Wärdshuset Gammeltammen. Tydligen är dessa byggnader från 1700-talet rejält hemsökta, bland annat av en ägare vid namn Pehr Adolf Tamm. Som lite extra kuriosa visade det sig att jag och maken hamnade just i det mest hemsökta rummet….

Vi anlände strax efter 14 till Österbybruk och hann lagom klä oss, sminka och förbereda för firandet. Vigseln började vid 15.30. Vackert och lyckofullt! Lagom intimt, jag tror vi var knappt 30 personer totalt. Brudparet såg närvarande ut och uppslukade av varandra, precis som det ska vara. Bruden med sin vackra gravidmage i den vackra vita klänningen. Prästen talade, ringar byttes, psalmer sjöngs. Fotografen Marcel (tror han hette det) rörde sig smidigt omkring och fotade, jag var lite imponerad av hans sele med en kamera hängandes över varje axel samt faktiskt en tredje kamera vid sidan av.

Efter vigseln väntade brudskål och snittar på baksidan av herrgården. Brudens storebror klev snabbt in i rollen som toastmaster och gjorde verkligen ett galant jobb under eftermiddagen och kvällen. Det skålades, hejades, småpratades och fotades. Varje par/person fotades separat för att få sin bild i gästboken, där vi också ombads skriva några rader under kvällen. Fiffigt!

Tre rätters bröllopsmiddag, inkl talare och en och annan lek följde därpå. Menyn var inspirerad av norrland, småland och uppland, utifrån härkomst, släkt och boende kort och gott. Menyn kommer här:
Gravad röding på kavring med pepparrotscréme toppad med sikrom & gräddfil
Kalvfilé med gräddig sås på färska kantareller över potatispaté och grönsaker
Ostkaka med hjortronsylt och grädde

Vid middagen var placeringen vänligt nog bredvid sin respektive för dem som hade sådan, blandat brud och brudgums gäster, så vi fick en chans att mingla och bygga lite broar mellan oss. Känna varandra lite på pulsen. Talen hjälpte också till att förmedla kopplingen till brudparet förstås.

Dansgolvet startades upp, föst och främst med brudparets obligatoriska vals och därefter återigen med hjälp av lite lek från toastmastern. Svettigt och kul! Lite småtokigt kan man också kalla det. Svårt att beskriva vad vi gjorde här, men det var lite cancan, lite tunnelrace och lite gammaldags balaktigt kan man väl säga.

Självfallet kom det även kaffe/te med avec och bröllopstårta som var både vacker och löjligt god. Minglandet fortsatte. Brudgummens storasyster rev av några låtar på dragspelet (ballt), många glada miner.

Jag klaffade direkt med en tjej, vi hade dels gemensamma erfarenheter kring klassikern men även dansandet. Man skulle kunna säga att vi var de som höll igång dansgolvet rätt så bra under kvällen. Lätt att vi dansade flest låtar OCH vi hade riktigt roligt. Lite Travolta moves, lite pantomi moves, lite hårdrocksmoves, med mycket mera! Det kan också tilläggas att vi två med respektive var sist kvar på stället. Vi avrundade med att pojkarna spelade på flygeln och småsjöng lite för oss innan vi gav upp för kvällen och drog oss tillbaka till våra rum!

Det fina med att bo kvar på herrgården var att det morgonen efter (redan vid 9 faktiskt) var frukost uppdukat och vi fick se de flesta av gästerna igen. Lite småprat, lite mingel, riktigt mysigt och trevligt!

Tackar herr & fru E för en minnesvärd kväll samt morgon och för att vi fick vara med och dela Er dag! Lyckönskningar från herr & fru D!

Pepp

Mitt i helgen kan man säga att jag är nu. En ledig dag igår, en förkylning som smyger sig på som jag försöker vårda så den ska vända om.

Lördagen har börjat finemang, det minst trevliga är just förkylningen och huvudvärken som jag dövat med alvedon för att orka med denna trevliga soliga glada dag.

Jag träffade min coach på förmiddagen, vi hade ett riktigt fint samtal. Jag var på strålande humör redan när jag åkte till henne vid 10, jag har nått mitt första delmål på viktresan och jag är så galet glad över det. Att jag sedan träffar coachen min som strör komplimanger och pepp över mig och samtidigt är tydlig och handfast med ramarna, det bättrade ännu mer på mitt humör idag. Jag ser de bitar jag behöver jobba med hos mig själv, ur en annan synvinkel kan man säga. Utifrån hennes perspektiv kan jag lyfta mig lite till, för att sammanfatta det kort.

Via coop för lite sista minuten saker, hem och slängde i mig lite lunch. Sen puss & kram kalas med Leo innan jag gick och lämnade honom hos ena grannen som har en jämnårig dotter, E. Leo ska sova borta för första gången någonsin utan mig och/eller Magnus. Jag tror att jag är mest pirrig, han själv sprang iväg med E så fort ytterkläderna var av och han visat P blöjorna. Jag hann inte ens ge han en kram.

Nu åker vi mot en natt på herrgård och framför allt för att gästa en god väns bröllop. Solen skiner från en klarblå himmel och jag ser mycket fram emot bröllopet och kvällen. Trevliga människor och kvalitetstid utan barn, weeeeiiii...... Nu drar vi!

Bröllopsdag!

Igår var det min och makens bröllopsdag. Jag var otroligt trött på dagen, somnade nästan på mötet efter lunch, jag hade garanterat gjort det om jag blundat för långsamt. Jag anser att man får vara så trött efter 32 timmar på praktikplatsen och enbart drygt fem timmars sömn.
När jag åkte därifrån kände jag mig småstressad eftersom jag hade en tid med PTn kl fem. Jag hann precis. Jag var dock småirriterad och ur form när vi körde igång, kunde inte ens glädja mig ordentligt på skillnaden på vågens papper, men jag åkte därifrån glad, tack vare just fina PTn min.

Kom hem och slängde mig in i duschen då maken var och hämtade liten hos grannen samtidigt.

Sen väntade en riktig myskväll. Maken hade skapat en tre rätters middag till oss, findukat och present och tända ljus. Jag kände mig uppfylld av lycka och närvaro och kärlek. En riktig toppenmiddag hade vi, med samtal och fantastiskt god mat. Med betoning på fantastiskt god!
Till förrätt blev det fransk löksoppa och mousserande vin.
Till varmrätt bjöds jag på klyftpotatis & boeuf bourguignon och rödvin.
Till efterrätt hembakade äpple & kanelmuffins.

Dessutom fick jag en present, så lyxigt. Det var en fin värmeljushållare i form av en ängel.

Fyra år min prins, fyra år har vi varit äkta makar nu. Jag ser fram emot många fler år och jag ser även fram emot vår bröllopsresa, när den nu kommer att bli av!

Oktober

Välkommen oktober!
Nu ser jag fram emot att njuta de vackra färgerna på löven så mycket det bara går, innan de trillar av och mörkret blir än mer påtalande. Mycket ljus ska tändas och mycket mys beställer jag.

Nya tag med coachen min, nu jäklar gäller det att KÄMPA på för att nå mål. Vikten ska ner och Vasaloppet ska åkas. Just idag, den 1 oktober, skall det även anmälas till både cykling och simning nästa sommar.

Oktober bjuder även på bröllop, det ser jag fram emot, mycket. En natt på herrgård för mig och maken, inga barn, det var ungefär 3 år och 4 månader vi sov utan barn sist. Såklart ska det också bli fantastiskt att få närvara vid en sådan högtidsdag, att dela den dagen med brudparet, att få lyssna på talen, att vara i ett glädjande sammanhang.

I övrigt fortsätter praktiken på, skoluppgifter ska göras inkl filmning vilket jag avskyr men jag förstår syftet med det. Snickaren ska komma, det är höstlov, jag hoppas målaren hinner göra sitt också. Jag och maken ska börja sova i vardagsrummet, Leo ska få eget rum, Jna ska flytta runt. WOW, det är mycket som sker i denna månad. Så, 31 oktober dagar, here we go!

Jag ska hitta tillbaka till energi och lust och glädje!

slut

När kroppen fått jobba mer än den är van vid, då menar jag inte bara ett extra långt träningspass, utan ett lopp. Det är en anspänning, det är mycket folk, det är en obekant bana OCH en längre sträcka en vanligt. Igår tog jag mig runt mina 15 km, det är 5 km längre än jag någonsin gett mig ut på, i backig terräng. Det är 50% längre än jag är van vid. Det påverkar kroppen.

Igår när jag väl tagit mig hem var jag slut. Jag firade med att dela en flaska bubbel med maken, åt god mat, lyxade till det med lite godis och var så trött, så trött. Vi gick och lade oss skämmigt tidigt för att vara en lördagkväll. Vaknade minst lika stel som igår kväll, men inledde min söndags förmiddag med att ta med bonusdottern och dansa zumba för en av mina favoritinstruktörer.

Sen har det mest bara gått utför. På ett sätt är det helt naturligt, jag har bränt en hel del igår på loppet. Jag ger mig på att dansa för att jag tycker det är så roligt. Jag har ett fint samtal med grannen vars pappa gått bort och hon har begravt honom nyligen. Det i sig är en reality check eftersom det känns som i en nära framtid att även jag ska begrava en förälder. I kombination med detta även rastlös på något konstigt sätt, ensam för att jag gör mig ensam, småkrypande på insidan fast ändå ingen ork att verkligen ta mig för något.

Det känns som om jag knappt varit närvarande med maken fast vi båda varit hemma större delen av helgen, det känns som om jag knappt varit närvarande med barnen fast vi varit hemma större delen av helgen. Jag har nog mest bara känt mig lite tom, lite omotiverad och rätt så sliten.

Imorgon börjar oktober, jag hoppas det blir en månad full med ny kraft!

Lidingöhalvan - Klassikerhalvan

Så var det klart.
Lidingöhalvan är genomförd. Helvetes jävlar vad tungt det var. (Ursäkta svordomen.) Första tre (3) km gick helt ok, kändes bra. Sen började det bli lite tungt. När jag hade sprungit ungefär hälften började det bli riktigt tungt och sen blev det bara värre. Stigarna var bra, vädret var bra, benen var mindre bra. Det var så tungt. Jag kämpade verkligen, försökte hålla mig något sånär positiv i tankarna. Räknade ner i takt med skyltarna. När det var 5 km kvar var det vidrigt. Benen ville inte lyda mig. Det var till och med jobbigt att springa i nedförssluttning. Då är det illa. Jag gav inte upp iaf, jag skulle i mål, det fanns inget annat, även om jag skulle gå sista km. Jag gick och sprang, men jag tog mig i mål till sist. Det tog två timmar. Det var bland det värsta jag gjort, ärligt talat. Jag undrar i mitt stilla sinne hur i helvete jag ska klara dubbelt så lång sträcka nästa år.....

Nu är jag iaf klar. Jag är igenom. Jag har klarat min halvklassiker och det är jag riktigt stolt över. Jag har genomfört mina fyra grenar, jag klarade det! Weeeeeiiiiiii!
Nu blir det firande ikväll, med gott samvete. Wooohooooooo!!!!

tomhet

Regnet droppar ner utan för fönstret, jag har gosat upp mig i hörnet på soffan och fryser - igen. Jag tvingar mig att dricka vatten för jag kan inte bara hälla i mig te, jag måste få någon slags balans.
Jag har en stunds retreat, att bara få sitta här och göra ingenting. Slötitta på tvn, bara vara, själv. Landa, känna in. En micropaus från allt och inget.

Jag har svårt att sätta ord på vad som händer inom mig just nu. När jag är på praktiken, som tar mycket av min tid, är jag konstant i en terapeutisk miljö, observerar, kommenterar, tänker så många olika saker på insidan och det påverkar mig. Mer än vad jag tror kanske.

Parallellt med det pågår mitt privata liv. I mitt privata liv känns tiden knapp just nu. Jag önskar att jag hade mer tid för mig, mer tid för återhämtning, mer tid för min familj och mina vänner. Tid med kvalitet, närvaro. Jag jobbar på att hålla mig positiv, hitta lust och motivation. Jag jobbar för min träning, jag kämpar med min kost, jag försöker hålla liv i mina mål.

Samtidigt, väninnan vars far precis gått bort, väninnan som går igenom en enormt påfrestande period, vännen som ska flytta långt bort, vännen som blir pappa när som helst, väninnan som är nära depressionens avgrund, min mor & far och deras mående. Mitt i allt detta känner jag mig tillbakadragen. Jag är lite tom. Visst känner jag saker, visst skrattar jag, gråter, blir upprörd men ändå en del inom mig är tom. Tom och något mer som jag inte riktigt kan formulera än vad det är.

Jag tror att det bara får vara så just nu. Jag behöver bara vara.
Idag är det fredag och ikväll ska jag prioritera familjen och myset. Tända mängder av levande ljus, äta gott, varva ner......