ÖtillÖ swimrun Utö sprint - Team Stubborns!

Söndag dag. Dagen efter genomfört mål med Team Stubborns! En chans att sitta på uteplatsen med ett glas te och fundera över gårdagen. Med en varm känsla i kroppen. 

Jag var hemifrån i stort sett hela dagen igår. Tack vare en fantastiskt make som inte har några problem med att jag är ute på mina utmaningar relativt ofta. Igår åkte jag hemifrån innan resten av familjen vaknat, förutom hunden då. Jag åkte runt 8.40 och kom hem igen strax efter 19 på kvällen. 

Hämtade upp H hemma hos honom, trots en omväg för mig, då han hade lite problem med bilpusslandet för dagen. Lätt pirriga men förväntansfulla åkte vi mot Årsta brygga för att ta båten över till Utö Båten gick 10.30 och det tog 50 min att åka ut. Vädret var svalt och grått, men inget regn. VI visste att dagen mestadels skulle vara just mulen och grå men hoppades ändå att det skulle få komma lite sol på oss under loppet. 

H hade fått i uppgift att fixa lunch till oss, vilket han gjort med bravur. Fräsch sallad med bland annat tomat, majs, rökt lax, avokado och mozzarella. Plus bubbelvatten. Ingen av oss åt upp hela portionen. Dels var det lite för tidigt för lunch för oss båda, dels var vi nog lite för pirriga för att få i oss mer. I vilket fall gjorde det inget att vi hade hälften kvar till båtresan tillbaka.

Min känsla av Utö var verkligen det jag fördomsfullt tänker mig vara just en skärgårdsö. Lite som Saltkråkan. Flakmopeder, lite olika restauranger och handelsbodar. Mycket natur och vatten. Glada människor. Cyklar med korgar. 

Vi gick till stora tältet och samtalade lite med andra deltagare, både de som skulle köra dagens lopp men även dem som skulle köra full distans på söndagen. Bland annat en trevlig herre som nyligen tillfrisknat från cancer han tagit sig igenom under vintern. Hans mål var att starta i år och se hur det går. Han hade kört swimrun tidigare också.

Vid 12 presenterade Michael Lemmel och Mats Skott kort historien kring uppstarten av Ö till Ö loppen och vad som gällde för oss under sprint-loppet. Trevlig presentation med glimten i ögat och värme. Det var andra året i år som Utö sprint genomförs. Förra året var det 9 lag som tog sig i mål, i år var det 45 lag (fler anmälda och något/några som bröt också). Efter race-genomgången delades lag-kit ut. Karta, tidtagningschip, simmössor och lagtröjor.

Sen blev det ombyte och vi gjorde oss klara för lopp. På med våtdräkter, skor, dolme, bälte, lina, paddlar, handskar, neoprenhuva, simmössa, visselpipa, energigel, simglasögon, kompass. H tog chipet och hade ett kit med sig i en benväska. Enligt egen info van att ha benväska och han upplevde inte att det skulle störa honom vid löpningen. Den där benväskan var rejält kittad, se bild. Den innehöll (charmigt och lite arbetsskadad men jag klagar inte, mycket bra med plats) kompress (obligatorisk utrustning), energigel, ljusstavar, sax, visselpipa och någon slags ”krigskompressbälte”. Barnsmoothies på bilden fick stanna kvar i packningen.

Kl 13.30 startade loppet. VI hade 7 simsträckor och 8 löpsträckor framför oss. Väl medvetna om att vi skulle vara som starkast i simningen. 

Naturen under loppet var precis så vacker som jag hoppats på. Bitvis på smala stigar där vi var tvungna att springa efter varandra. Bitvis på bredare skogsvägar med varsitt hjulspår att springa på, bitvis på bred skogsstig, bitvis på bilväg. Den härliga grönskan som visar sig i maj månad var en njutning i sig. Tystnaden, fågelkvittret och närheten till vatten förhöjde upplevelsen än mer. Även om löpningen i sig är en utmaning för framför allt mitt psyke men även fysiskt. 

Team Stubborn! fick bitvis gå under senare halvan av loppet, vilket inte förvånade mig. Jag har fortsatt strul med mitt högerben och H har knän som protesterar efter en viss distans och dem visade sig från sin värsta sida under loppet kan man säga. Stackarn. 

Simningen, inga problem. Vi hade bestämt att H navigerar och jag ligger bakom på linan. Det fungerade kanon för oss. Han behövde inte dra mig utan jag låg hack i häl med de gulblå sulorna. H var riktigt bra på navigationen trots simglasögon som ville imma bitvis. Vattnet var temperaturmässigt inga problem för oss som nött på i Mälarens minst sagt svala vatten. Min upplevelse var att vattnet till och med var något varmare än Mälarens (med undantag för ett träningstillfälle). Jag är glad att vi tog handskar, även om de allra flesta körde utan både handskar och neoprenhuvor. 

Vattnet var av en helt annan färg en Mälarens mer grumliga och mörkare. Underbart att känna sältan. Jag njöt under simningen bara av tanken att jag simmade i havet. Vid skärgårdsöar. Bitvis såg vi botten under längre sträckor, med stenar, tång, sjögräs med mera.

Ingen av oss kände av problem med armar eller axlar eller liknande under simningarna. Bitvis var det lite större och längre vågor som rullade. Jag gillade det. VI blev inte sjösjuka men vi kände av yrsel vid några tillfällen. Några gånger i vattnet, men vid ett par tillfällen rejäl yrseldrag åt vänster vid uppstigning ur vattnet. Med hjälp av H gick det bra att ta sig upp för klipporna iaf. Vi var inte bara med om klippor och stenar utan även en del dy/ler botten då jag var glad att skorna var ordentligt snörade, annars hade de åkt av. Det är liksom lite av charmen. Ett med naturen och anpassa sig efter hennes omständigheter. 

Det fanns tre vätskekontroller längs med banan. Tre olika sportdrycker, den i mitten red bull. Jag har inte druckit red bull på evigheter och tycker egentligen inte det är speciellt gott, men just då smakade det riktigt bra. Jag klämde även två energigel utifrån att hålla blodsockret uppe. Sen skjuter alltid blodsockret rejält i höjden efter lopp, även denna gång. 

Team Stubborns! tog sig runt på 2 timmar och 36 minuter. Ungefär som jag uppskattat. VI kom i mål lagom till prisutdelningen. I målet välkomnades vi med kram och positiv pepp från Michael Lemmel med flera. Trevligt. Även funktionärerna längs banan var glada och peppande även när vi, näst sista laget större delen av loppet, kom. 

Vi bytte om till vanliga kläder igen, ganska så skönt då faktiskt. Vi kände oss nöjda med insatsen och vår prestation. Vi gjorde vårt bästa och jag hoppas definitivt vi gör om det nästa år igen. Helst med bättre fysiska ben, tror vi båda skulle behöva lite rehab-träning. 

Vi tajmade färjan bra, vi hade ungefär 10 min tillgodo innan den gick från Utö vid 16.55. Slappande av på båten och kände tröttheten komma. Åt upp resten av lunchen. Samtalade om livet, kvalitetstid med en kär vän. Solen tittade fram lite grann efter loppet vilket var värmande. Under båtfärden kan man väl säga att vi stelnade på oss lite grann också.

Vi hade inte regn under loppet, heller inte sol. Mig passade väder och temperatur bra. Jag är så stolt över vår insats. Vid anmälan kändes det evigheter tills loppet, helt plötsligt var det dags. Vår träning har rullat på men kunde varit snäppet bättre.

Jag är jättenöjd med min dag med Team Stubborns! Jag ser fram emot nästa tillfälle.

Flow i simning och nyckfullt väder

Igår tränade jag sista passet med min Utö partner inför helgens sprint-lopp. Vår löpning är som den är, ärligt talat rätt kass. Jag med min muskelproblematik i högerskinkan och H med känsliga knän. Om jag får bestämma tempot kommer jag orka springa längre, om H bestämmer tempot lär det bli han som drar mig fram i spåret.

Igår, förutom lite löpning, simmade vi två sträckor på 600 m vardera ungefär. Vi körde helt kit, det vill säga hade på oss allt vi har tänkt ha under loppet. Vädret var strålande och den varmaste dagen hittills i år tror jag. Runt 24 grader i luften skulle jag tro. Vattnet var svalkande men inte isande.

Vi har bestämt att H simmar först under simsträckorna, jag har ett bra flow precis bakom och han behöver inte dra mig. Jag slipper navigera. Ledsnar H så byter vi under loppet. Lina passar oss perfekt. Jag gillar lina. Jag kommer att propagera för det tills vidare på alla lopp jag skall genomföra med crawl-partner.

Igår fick jag verkligen flow i crawlen. Fick till vattenläget. Flöt fram i vattnet och tittade ner i det gröna lite grumliga vattnet. Tidvis med vass. I andningen solen i ansiktet åt ena sidan, glidet längs med kusten åt andra sidan. Jag har vant mig vid att titta under vattnet, vilket känns skönt.

Vi blev rejält uttittade under vårt träningspass vid ett allmänt bad. Många som var ute den fina kvällen.


Ikväll känns gårdagen som om det var en dröm. 10-12 grader i luften, grått tungt täcke och lite småregn till och från. Jag hoppas på bättre väder och lite mer värme fram till och under lördagen. Det vore kul att se Utö från sin finaste sida nu när det är första besöket på ön.

Sjö till Sjö sprint Sala

Jag vill lägga fram två saker som känns som mest viktigt. Min teampartner Lene och arrangemanget från arrangören……

Min kära vän Lene provade att simma i våtdräkt för första gången någonsin i förrgår. Min kära vän Lene tackade ja för att göra denna utmaning med mig en vecka innan loppet.

Jag vill säga tre bokstäver i ett ord, MOD. Jag är så imponerad över henne. Att våga tacka ja till något som innebär en utmaning långt utanför komfortzonen. Och dessutom, för att gå händelserna i förväg, tycka det är jättekul och vilja investera i en egen våtdräkt!

I torsdags provade hon att simma öppet vatten i våtdräkt för första gången någonsin. Vi swimruntränade i en timme. Sprang lite grann, simmade lite grann, sprang lite grann, simmade lite grann och så vidare. Vi har känt varandra länge och vi har båda en viss ”skräck” inför växter i vattnet med mera. Men det gick bra. Lene är en ja-sägare. Underbart!

Idag körde vi vårt (första) lopp. Mål att ta sig runt och ha kul under vägen. Inget krav på tid eller placering. Vi klarade det galant.

Vi joggade på i långsam takt som vi klarade av. Vi simmade på sakta men säkert i blandad form. Lene har inte crawlet än, men till 2017 kan det vara med oss….. Roligast av allt (om man får säga så), vi kom inte sist heller.

Arrangören av loppet har lyckats riktigt bra! Jag och maken har tidigare kört Sala Silverman triathlon och gillat det skarpt. Jag är lika nöjd med detta arrangemang. Vi simmade fyra sträckor och vi sprang fem sträckor. Vi körde sprint-distansen och det var lagom för oss. Lene sa dock – nästa år kör vi hela… Mycket möjligt. 

Naturen var vacker. Stigar och grusvägar i lagom lång sträcka för oss, vattnet var behagligt (runt 12-13 grader enligt arrangören). Det fanns funktionärer, pigga och glada, längs vägen. Både i vatten och på land. 

Vid målgång fick vi medalj, tillgång till dusch och möjlighet att äta ett mål mat. I sprintklassen lottades det ut vinster dessutom. Vi tackar ödmjukast. 

Jag rekommenderar varmt både Sjö till Sjö swimrun och Sala Silverman triathlon som lopp att prova. Välj sträcka utifrån din form och dina mål. Våga utmana dig själv.

Maken och jag kör Silverman för tredje året i rad i år. Med mål att slå föregående års tid. 

Jag och Lene har precis påbörjat vår tradition. Vi kommer garanterat att göra om detta. 

burr

Tävling på Utö med H närmar sig med stormsteg. Det dom tidigare kändes långt fram är bara en dryg vecka bort.

Vi har nött på två gånger per vecka. Mestadels mornar. Med träningsstart 06. 

Lina har vi testat och kör med nu. Funkar kanonbra. Tidigare i simningen har vi kommit ifrån varandra mer eller mindre. Med linan är det klockrent. H först inkl navigering då förstås. Jag efter och kan fokusera på crawlen, följa linan och skosulorna precis framför mig. 

Kylan börjar vi bli härdade med. Ansiktet domnar efter en stund. Händerna funkar med handskar och paddlar. Dolmen har jag fixat så den inte glider ned längs benet. Fötterna domnar och tårna värker efter längre simning, men återfår värme när varmt blod pumpas runt igen,

Löpningen kommer att vara den stora utmaningen. H får ont i knän efter en viss distans. Jag har rejäla känningar i ena skinkan igen och jag försöker göra rehab dagligen. 

Den där maj-värmeböljan lyser med sin frånvaro. Imorse var det i alla 10 grader i luften till skillnad mot tisdagens 5 grader....

Energi

Jag är egentligen inte för att stoppa i mig konstgjord energi, proteinpulver och sådant. Jag föredrar att äta mat istället. 

Jag som diabetiker är noga med att alltid ha med mig dextrosol när jag tränar. Diabetes kan vara lurigt och blodsockret beror på så många faktorer runt ikring. Mat, sömn, menscykel, träningsform med mera. 

Under tiden jag tränar kan jag få ”känning”, det vill säga ett blodsockerfall och bli för låg. Direkt efter ett träningspass behöver jag ofta öka mängden insulin då levern fortsätter släppa ut socker under en period efter träningen avslutas, då blir jag istället hög i blodsockret. Med undantag för uthållighets-träning. Då kan det tvärt om vara svårt att få upp sockret.

Nu är öppet vatten säsongen här. När jag tränar simning i bassäng tar jag ofta av mig insulinpumpen. Det är mest bekvämt och jag vet att jag kan gå upp och ta den vid behov. Vid öppet vatten däremot känner jag mig mer trygg att ha den på mig. Jag brukar sänka basaldosen (grunddosen, den insulinmängd som regelbundet pumpas in flera gånger i timmen). Det luriga med just simning är att det tar mer energi än man tror. 

Under simning är det inte lätt att ta med sig dextrosol, men däremot energigel. Jag hade en favorit sedan tidigare som heter Driv. Jag gillade den skarpt. Bra smak, bra konsistens. Bara ett problem, säljs i Norge, inte i Sverige. 

Här i Sverige har jag provat några olika. Vissa har varit något bättre än andra. Somliga helt vidriga. Konsistensen, för att jag ska klara den. Behöver vara lätt och tunn. Jag har råkat testa sådana som är tjockare, lite klumpiga och värst av allt, som marmelad. Det sista innebär kväljningar för min del. 

Jag chansade och köpte en kartong för ett tag sen, inför säsongen. Inför alla lopp jag ska genomföra som inkluderar simning känner jag att jag behöver ha tillgång till gel. Häromdagen testade jag en för första gången, i vattnet, mitt i simpasset. 

Lycka när jag insåg att det var en tunn, rinnig konsistens med bra smak. Nu kör jag på dessa tills vidare.

Söndag i Vitsand

Lördag kväll somnade jag ovaggad, det är en sak som är säker. Sov något längre på söndagen än på lördagen.

Vi åt en lika trevlig frukost igen, ungefär vid samma tid. Pojkarna packade ihop sitt och rullade hemåt när flickorna gjorde en utflykt till. Det gäller att passa på.

Vi åkte upp till Hovfjället igen för en vandringstur till Baggetjärn. Jag har inte gått någon vandringsled tidigare någonsin, vad jag kan minnas. Så det var sannerligen på tiden. Det var riktigt trevligt att gå där i skogen, utan hus inom synhåll, med spångar över de blötaste partierna och lite skyltar vid korsningarna så vi skulle gå åt rätt håll.

Jag kunde inte låta bli att tänka på swimrun, de små stigarna över stock och sten är swimrun för mig. Samt den konstanta känslan att vilja hoppa i öppet vatten som ser inbjudande ut.

Vi gick i vilket fall vår vandring, i sommarvärme. A stackarn med smärta i svanskotan efter längdskidåkningen. Men hon höll humöret upp och knatade på. Vi mötte inga björnar, renar, älgar eller liknande. Denna gång.

När vi kom tillbaka till huset hann jag med en liten tur till byns kyrka. Den såg vacker ut. Efter det värmde vi rester till lunch innan vi packade ihop, stängde ner och rullade vår femtimmars-bilfärd hemåt.

Fylld av helgens upplevelser, härliga energier och ett skönt tillfälle att vara borta från vardagen och måsten för en stund.

Väl hemma väntade förstås tre glada på mig. En make, en lilleman och en hårboll.

Lördag i Vitsand del 2

As man och söner väntade med stor förväntan på the main event av helgen, i deras ögon mätt. A hade sagt att hon skulle simma/bada med mig i älven. Hon badar i stort sett aldrig. Nu var det dags.

 

Jag fick vara henne behjälplig med våtdräkten, dels för att det är svårt när man inte gjort det förut och dels för att hon hade så fina fixade naglar. Efter en del kämpande fick vi på den i alla fall. Inklusive våtsockor, våthandskar, simglasögon och simmössa. Jag var förberedd på att vattnet skulle vara iskallt. Det är ändå en älv, i ständig rörelse. 

A var så modig. Hon gjorde det. Ett kort dopp i älven tillsammans med mig. Hon fick de coolaste simglasögonen också, med spegelglas. ;)

Som förtydligande, då S frånsade sig simmandet på grund av problem med axeln, så fick hon iaf ha simmössa på sig ändå. Paddlandes.

Jag låg i lite mer i vattnet än A och simmade lite fram och tillbaka. Jag konstaterade att det var varmare i älven än när jag badade sist i Mälaren sist. Också mer strömt förstås. Jag provade lite crawl och det var i stort sett noll sikt. Så prövade jag lite ryggcrawl med. Det kommer troligen bli den varianten av simning till stor del under första swimrunloppet som kommer. På grund av kallt vatten. Dock väldigt svårt att navigera under ryggsimningen. Nåja, vi får se.

Inte nog med passet i älven, sedan blev det en paddeltur också. Jag och S tog oss motströms en bit längs älven för att sedan mer eller mindre glida tillbaka till huset. Så vackert, stillsamt, spännande vatten. Bitvis riktigt djupt, bitvis mycket grunt med stenar eller gräs synbart under ytan. Jag längtar efter att använda min egen kanot oftare, vi behöver bara få till en bra lösning på transporten för min och makens del. 

När simmandet var klart blev det en varm dusch och rött vin på altanen. Nedvarvning efter en fantastisk dag. 

A & R har en katt som heter Bellman. Jag och S fick lära oss vad man tittar på när de ställs ut, det är något som A har tänkt göra inom kort. Bellman är en main coon, en stor kisse. Jättefin. Orange till färgen, innekatt och riktigt cool. Lite som vår förra katt Oskar. Fast på sitt sätt. Bellman väger cirka 10 kg, jag tror Oskar kom upp i 7-8 kg och han uppfattades som en stor katt. Men här ligger han i lä. Cool kisse. Nästan så man blir sugen på katt igen. 

Efter en ljuvlig middag och lite bilder på nya familjemedlemmen Uffe, en F6 Savannah katt och så lite you-tube klipp kring rasen så stupade jag i säng som en klubbad säl.

Lördag i Vitsand del 1

Jag har haft en av den bästa lördagen på evigheter. Jag har välkomnats in med öppna armar hos min vän A och  hennes familj i deras hus. De har haft tillgång till sitt fritidshus sedan september förra året. Det är vackert, alltså huset i sig, men även naturen omkring och tomten. Det är en stor tomt längs med älven. Plus en liten åker och björkdunge.

Lördagen var en riktigt varierande dag.

Efter att sovit gott natten till lördag hängde vi lite på morgonkvisten och vaknade till innan vi åt en härligt frukost. Bara att njuta av att sitta ned, vid ett vackert bord, i ett hus med härliga energier, med goa människor och äta frukost i lugn och ro. Det tar den tid det tar. Ingen tid att passa…

Jag gav A & S varsitt sportband till håret. Tänkte det kunde lyfta dagen lite extra. Rörelse var ändå stora fokuset för dagen kan man väl säga.

Trots att alla sov tills de vaknade kom vi ändå iväg från huset vid strax efter 09. Först på lite sigthtseeing. Vi fick se Hovfjället. Vägen upp var en snirklande bitivs brant väg. Hovfjället har tydligen hela 15 nedfarter. Nu fanns det lite snö kvar på toppen i övrigt kalt. Fina vandringsleder går i skogarna. Den klassiska härliga utsikten över berg och dalar och vatten. Rofyllt. För att inte tala om tystnaden. Det är så skönt tyst att komma bort från ruset och alla ljuden i stan. Jag kan verkligen uppskatta tystnaden och sakna den när jag är hemma.

Som extra bonus på Hovfjället fick vi se tre par grodor mitt i sin akt. Vi hoppas att vi inte störde för mycket. De trivdes nog där i gegga och tösnö och början till att komma grönt på marken.

Därefter bar det av mot Torsby Ski Tunnel. Huvudsyftet med utflykten. Den briljanta idén om A knäckte på ett tidigare tillfälle vi sågs. Att det måste vi testa när vi är uppe hos henne i huset. Det var dags för det vi sagt från första början att vi skulle göra när vi kom upp. Klassisk längdskidåkning. S hade med sina skidor, stavar och pjäxor. Jag hade inte fått med min utrustning men jag och A hyrde. Funkade jättebra. Matchande pjäxor, stavar och skidor hör inte till vardagen för mig….

Tre fnissande lätt nervösa kvinnor i sina bästa år goes längdskidor. 

Jag har nu lärt mig att skidtunneln i Torsby är 1,3 km lång, det är ungefär -3 grader där inne. Man ska hålla höger. Det finns ett klassiskt spår på varje sida i tunneln, i mitten kan man skejta. Det är inte bara platt utan det finns även lite mindre backar där inne.

Jag var lite nervös för längdskidåkningen. Det var ett år sedan drygt jag stod på skidor sist och genomförde Vasaloppet. Och jag lärde mig egentligen inte åka längdskidor förrän förra säsongen, 14/15. 

Det var så roligt. Ren och skär lycka att åka. Tekniken satt hyfsat i, även om det såklart var riktigt ansträngande eftersom jag inte tränat det rörelsemönstret på länge. Det var lite backar i tunneln och de brantaste (troligen inte alls brant i andras ögon) var lite läskig. Ramlade inte men det var ändå knepigt att bromsa. Jag vågade inte chansa på att spåren var tillräckligt bra för att jag skulle stanna i dem, kändes som en risk att åka ur och rakt in i tunnelns vägg istället. 

Hur gick det för mina kära kamrater då? Jo de kämpade på. S körde på. För A var det störst utmaning, tror hon knappt stått på längdskidor (däremot slalom). Hon kämpade på i tunneln och vände när den brantaste backen kom. På vägen tillbaka hade hon tyvärr ramlat och slagit i svanskotan. Två gånger. Sen var hon nöjd med skidorna för dagen. Men, fast beslutad om att lära sig under vintern som kommer. Jag och S körde på lite till. Jag körde ytterligare lite till. Jag var så lycklig!

Ut i 20 gradig sommarvärme. Verkligen en kontrast. A visade oss en sandstrand i närheten, i sjön övre Brocken. Jag fick lite norrlandskänsla av den susande vinden i tallarna, tystnaden och vattnets kluckande. Det var en vacker naturlig sandstrand med snirklande rötter från två tre stora tallar. Är det högvatten är stranden under vatten. Ett riktigt guldkorn att åka till vackra dagar för att sola, bada, ha picknick eller liknande. 

På vägen tillbaka, hungriga, stannade vi på lanthandeln och handlade lunch. Slängde in lite utfallssteg på vägen. Vi gjorde en stor sallad med lite olika tillbehör till. Fräscht, gott och mättande.

Fredag i bilder

Jag började min fredag med att bli väckt av mig själv och kanske lite av hunden. Tidigt. Jag och vovve var ut genom dörren före 06 och tillbringande över en timme i morgonsolen.

Maken och lilleman skjutsade mig till jobbet, för en kort arbetsdag. Sen hade jag turen att bli upphämtad av R och S. R som jag fick förmånen att träffa för första gången, make till min vän A. S som skulle med uppåt över helgen, som vi bestämt sedan länge.

I bilen blev jag påmind om att jag kanske borde ha tagit med mina skidor, men å andra sidan är de inte rengjorda, inte vallade. Pjäxorna hade varit smartare att ta med i så fall.... S hade iaf med sina skidor. Det kändes lite galet att sitta bredvid ett par skidor i bilen och samtidigt packat våtdräkter för att simma öppet vatten....

I vilket fall blev det en roadtrip med vacker utsikt och trevligt sällskap. Det bjöds på picknick. Vi hade det bra helt enkelt. Lättsamt och trevligt med många pauser för bensträckning och "lufta lungor".

Väl framme i Vitsand. Ljuvligt. Strax förbi Torsby. Vackert hus med stor tomt längs med älven. Goa barn, fina vännerna S & A plus maken R. Vi blev bortskämda med champagne, fiskgratäng med vitt vin till, amaronevin och sällskapsspel efter det. Underbart.

Vi hann förstås även med att planera för morgondagen.
S har med längdskidorna, som vi plan

erat för när vi bokade den här helgen. Jag har med våtdräkterna så att jag och A kan ta en simtur i älven när S paddlar kanot (och filmar). Imorgon väntar en stor, intressant, spännande dag.

Förutom det har vi tänkt en vandring på fjällberget, utomhuspass, åka airboard med mera. Tur att vi har även en söndag att roa oss med.

swimrunträning - solo

Ja, jag vet. Säkerheten först. Alltid. Därför valde jag under mitt pass att hålla mig där jag bottnar. För att inte riskera att utsätta mig för någon fara.

För mig är det viktigt att träna just swimrun när jag ska köra ett swimrun-lopp. Jag vet att crawlen funkar i en bassäng, inga problem. Jag vet att jag haft rehab på mitt ben, vilket inneburit att jag inte kunnat träna löpning som jag velat under många veckor nu.

Det är för mig ett motstånd att komma ut själv. Dels för att swimrun gör man med sin temapartner. Dels även för att det är inte så vanligt att folk tränar swimrun offentligt. Jag har iaf inte sett någon någonsin träna swimrun som jag mött när jag varit ute. Det väcker uppmärksamhet och det väcker nog en hel del funderingar. Typ tankar att personen är galen som kommer springande i sin våtdräkt. Det känns utmanade för mig.

Jag körde i alla fall en vända igår. Ensam. I våtdräkt, dolme, dubbla badmössor. simglasögon. Jag provade dessutom att smörja ansiktet med ullfett mot kylan.

Det kunde varit mer folk ute, men det var en del som jag mötte längs vägen och ja de tittade lite konstigt på mig.

Tiden i vattnet var ljuvlig. Jag kan inte hjälpa det. Jag älskar öppet vatten simning, under trygga förhållanden. Ok, bara lite tankar på "liket-kommer-att-flyta-upp-när-som-helst". Solen sken från en klarblå himmel.

Att crawla var riktigt kallt för ansiktet och inte riktigt görbart någon längre sträcka. Jag kom fram till en typ av ryggcrawl som fungerade bra. Jag kommer nog att köra på den, varierat med crawl. Utmaningen med ryggcrawl är att navigera.

Ullfettet kan ha hjälpt lite grann. Kommer nog att använda det bara för att jag kan och har det. Utifall att det förmildrar lite. Dubbla badmössor kan ha gjort sitt också.

Dolmens snöre knöt upp sig själv under min träning. Dessutom halkade den ned under löpningen. Jag hade inte det problemet när jag har kört utan våtdräkt, så nu behöver jag tänka till och fixa så att det inte glider ned under lopp med våtdräkt.

Stolt över att jag genomförde min träning. Stolt över att älska öppet vatten. Simning är dessutom grymt bra träning som tar på hela kroppen och som samtidigt är skonsam mot kroppen!