Nytt år

Nytt år! Snart. Jag har bestämt att 2014 blir ett bra år. 2013 har varit rätt omväxlande och jag känner en viss oro för 2014 men samtidigt det löser sig..... Jag vet att en del utmaningar väntar på många plan men jag vet oxå att jag kommer att få med mig mycket nytt och värdefullt....

Vi tre som är hemma ikväll firar iaf med tanke på grymt bra nyårslöften samt att bara vara. Fantastiskt god mat tack vare maken. I övrigt mysbyxor och "bara vara". Helt rätt för oss i år med tanke på omständigheter. 

Så som min far brukade säga...... Gott slut & gott nytt!

Jul?

Det är tydligen den 23 december idag.... Det vill säga imorgon är det julafton. Känns det så? Nej inte direkt. Snö har vi inte sett till, gräsmattan är lika grön som sensommar, det är milt i luften. Sisådär runt sex plusgrader konstant. Vad jag önskar? Jo gärna 10 minusgrader och minst en meter snö som får ligga från mitten av november till sista mars. 

Den värsta stressen i mig har lagt sig iaf. Jag har tagit medveten paus från tentan. Arbetar en del nu kring jul och nyår. Tentan hinner jag skriva och tänker ta någon timme här och där för att fylla på den. 

Gråtit har jag gjort, flera gånger förra veckan. Dels på grund av stressen men även annat. Det första året av sorg efter pappa är snart över, tjafs med syskon, motstånd i vänskapsrelationer, önskan och förhoppningar och en gnutta oro. Det gör ont i mig att inte få till de samtal och den närvaro jag önskar med dem som har en speciell plats i hjärtat mitt. 

Nu får det bli fokus på närvaro med maken och barnen under julafton. Mys är vad jag ska ägna mig åt. Tända ljus och god mat. 

Jag ska visualisera det bästa 2014. Marinera på vad jag ska be för. Jag bär med mig en bra känsla, jag tror mycket kommer att ske under nästa år och jag kommer att utvecklas och utmanas på många plan. Med inspirerande människor omkring mig!

ytterligare släpp

Nu börjar det dra ihop sig till jul på riktigt. Min första jul och nyår utan en pappa i livet. Jag har snart tagit mig igenom den första året.... Det känns. Det känns blandat. Diskussioner och tjafs inom släktskap, tragiskt och sorgligt och så onödigt, dock har sidor visats som jag redan visste fanns.

Idag gjorde jag ett litet släpp gällande pappa. Jag lämnade in ett av hans gamla jaktvapen till destruktion. Jag försökte in i det sista att hitta den rätta ägaren men fann inte det. Idag när jag lämnat det hos Polisen och åkte hemåt igen kände jag ändå någon slags avslut. Det har legat över mig, vapenbiten, då jag varit ansvarig för den delen i dödsboet (och i stort sett allt annat också i och för sig). Nu är det klart. Likaså avtal upprättat kring arv och jag hoppas innerligt att hela arvsskiftet blir avklarat och avslutat i början av nästa år. Så får minnet av pappa vila i frid sen.

Jag har galet stressad fortfarande. För mycket saker som är uppe i luften samtidigt och även om jag idag bockat av två saker (bössan och ett seminarie med gruppredovisning) så känns det inte lättare. I grunden tror jag den andra Tentan ligger. Dock har jag bestämt mig, onsdag torsdag och fredag ska jag skriva på den. Ett par timmar varje dag, minst. Det känns åtminstone något lugnande att ha tagit det beslutet och bestämt mig.

Nu ser jag fram emot och längtar glädje, kraft, energi, styrka och ett rejält jävlar anamma igen. Med närvaro!

Jag ska bara........

simcamp

"duscha aldrig innan, ta med väskan ut i simhallen, ha aldrig Garminklocka, ha aldrig nyckel i en snodd runt kroppsdel, använd Malmbergs egenmonterade simglasögon, total immersion is a no-no"

Några enkla regler jag lärt mig under min helg i Borås, på simcamp. Två (tre) ledare som styrt upp oss 19 heta elever under en helg med fokus på crawl. Så mycket tid jag tillbringat i en bassäng på 48 timmar har jag aldrig gjort tidigare. Dryga 6 timmar i vattnet. Jag och en kvinna som äkta nybörjare och sen ett spann till riktigt bra simmare. Vi delades in i två (tre) grupper och sen har vi drillats och peppats och använt hela kroppen till fullo så jag är relativt mör nu. Jag har mött och pratat med många trevliga människor, allt från 30- till 60+ var med. 7 tjejer, resten killar. Blandade meriter i lopp-erfarenheter, intressanta att lyssna på.



Pace klockan använd och mycket snack om pace på de "rutinerade". Jag har fått mängder av bra träningsupplägg och övningar att genomföra på hemmaplan. Jag SKA lära mig crawla längre sträckor, så är det bara. Jag har en rejäl bit kvar tills dess, men jag tänker kämpa på. Det får gärna plaska i vattnet, fokus är i grunden att crawla i öppet vatten, så som Vansbrosimmet, eller ett triathlon.

Några viktiga punkter i träningsupplägg enligt Borsén & Colting:

• kontinuitet
• basveckor
• nyckelpass
• pulsmätare (inte i simningen)
• blockträning

Dessutom, alla lopp under 4 timmar är det "all in", det SKA göra ont!

15 minuter

Resan tog sin lilla tid men nu är jag på plats på hotellet i Borås. Det jag sett då det fortfarande var ljust ute då jag kom, så verkar Borås vara en fin stad.
Jag började med bussen hemifrån och överhörde chauffören prata med en kollega, han skulle fira 40 år som busschaufför i början av nästa år. Det är häftigt. Vidare med pendel, SJ snabbtåg och så en bussresa på slutet, inklusive att bussen stoppades av farbror blå som omhändertog en man. Så kan det gå.

Nu är jag på rummet sen en knapp timme. För mig är det lyx att bo på hotell, jag har inte gjort det speciellt många gånger under mitt liv faktiskt. Så jag njuter av det. Jag får passa på att njuta av de stunder jag får av egen tid också. Inte för att jag egentligen har behov av det just nu, men nu när möjligheten ges så tar jag den.

Om en kvart ska vi samlas i repan och strax efter det åka till första bassängpasset. Jag känner mig lite nervös och ställer mig själv frågan "varför gör jag såhär egentligen?" Utsätter mig för dessa tokiga saker. Nåja. Nu är jag här. Det är bara att köra och njuta och ha kul. Linserna (som alltid krånglar så in i h-vete för mig) är isatta, baddräkten packad.

träning

Jag är så tacksam. Jag har länge saknat och suktat sällskap i min träning. Jag avsade mig min PT under 2012 då vi båda var överrens om att det gav inte det syfte jag avsåg, han är grymt bra och kommer alltid att vara, det var bara inte meningen mellan oss två att fortsätta längre. Under 2013 har det så sakteliga vänt till min fördel, så som "be och du ska få". Jag har haft sällskap av en kollega på simning i Mälaren. Jag har haft trevliga sim och cykelpass med coachen min, givande för oss båda, vilket innebär att vi ska genomföra lopp i både cykel och simning under nästa år. Som pricken över i träffar jag och maken på en träningsgrupp av en slump, där jag nu närvarar alla tillfällen jag bara kan. Det är utomhusträning, året om, i military-anda. Hårt, skönt och med ett fantastiskt gäng. Träning när den är som bäst!
Så, sällskap har jag, nya kontakter knyts och jag ser fram emot ett aktivt 2014!

mitt i december

December..... Sista månaden på 2013, ena benet in på det nya året då almanackan fylls på. Antagen till en kurs. Sökt några till. Funderingar kring ditten och datten, upplägg av tid. Tid till en kombination av familj & vänner, träning, studier samt arbete. Sökt intressanta arbeten.

Så, drar tillbaka till fokus här och nu. December i år är den mest hektiska månaden på hela året tror jag. Mitt i all stress över allt som ska styras upp i tentor, julklappar, julplanering, jobb så spirar ändå en värme och kärlek under ytan. Den känslan gläder mig, jag har inte känt den på länge nu. Det spirar en glädje, ett lugn, kärlek, värme och en god känsla för det som komma skall. Som kommer precis när det är menat att komma....

Just idag ska jag skapa tenta (den näst sista på hela min utbildning, vilket känns både overkligt och fantastiskt). Jag har haft en mysfrukost med mina tjejer, vi hann titta på julkalendern tillsammans med lilleman innan de åkte till skolan. Ikväll ska jag äta god mat och njuta sällskapet av maken och lilleman då jag reser bort över helgen sen. För att åter utmana mig själv i att göra för mig modiga saker, att åka iväg själv utan att känna någon.

2a advent

Denna vecka är över. En av de sista på det här året. Nu går det undan..... Min vecka har varit galen. Jag har stressat rejält med allt möjligt. Handlat presenter, klappar, mat. Jag har gjort skoljobb, varit på intro på nya jobbet, tränat, slagit in klappar och presenter med mycket mera. Plus då lagat mat och bakat och förberett för gäster och skjutsat barn och hämtat barn....

Fredag och lördag har varit gäster. Samt fokus på maken. Han fyllde 40 i fredags. Vi började dagen med mitt val av frukost. Jag bjöd på champagne och kungskrabba och havskräftor. Det var galet gott. En fin lugn vacker närvarande stund för oss två! Behövdes. 

Sen har det firats. Fredagen med våra föräldrar och en bror till maken. Lasagne och sans rival. Lördagen med de nära som maken ville skulle komma. Vilket blev en rar go samling av människor jag tycker om och var glad att träffa. 

Imorgon börjar en ny vecka. Något lugnare än denna iaf. Så nu ett glas rött och en lugn stund i soffan innan jag ska toksova! 

Namaste!

Namaste

Jag läste att ordet Namaste är uppbyggt av Nama som betyder buga, As som betyder jag och Te som betyder Du.

När jag avslutar min yogastund med namaste känner jag mig glad, tacksam, lugn och fylld av ny energi. Det är vad yogan ger mig. Samt en skön stretch som avslutas med den välbehövliga avslappningen. Jag behöver yogan mycket nu. Dels för att stretcha ömmande muskler som är igång med träningen igen, men även för att det är en kvalitetsstund för mig och den får mig att koppla bort annat runt omkring för en stund.

Annars känner jag mig rätt stressad just nu. Det har jag inte gjort på ett tag, inte på det sättet jag känner nu. Det är mycket på gång samtidigt och jag har svårt för det, jag har inte hunnit återhämta mig ordentligt än. Dels har jag haft rehab och varit sjuk i två månader. Det har gått i ett. Direkt efter antibiotikakuren efter operationen blev jag sjuk, variant förkyld. Som höll i sig i fyra veckor. Precis när jag började piggna till kom troligtvis en variant av vinterkräksjukan. Det vill säga helt slut, ont i kroppen, febrig och därefter magont som höll i sig i två veckor.

När väl det släppte så har jag en förkylning på lur igen..... Den bryter inte ut värre än att vara lite snuvig, så nu kör jag på. Antingen blir jag riktigt sjuk, eller så blir jag inte det.

Förutom kroppens jobb med detta är det, som skrivet förut, slutspurt på socionomprogrammet med en intressant kurs som känns helt bra, fast med ett grupparbete som behöver styras upp. Den andra kursen tycker jag inte om, så enkelt är det, vilket gör det hela ännu trögare att sig igenom och dessutom med en knepig skriftlig hemtenta på extremt många ord för en 7,5 högskolepoängs kurs.

Just ja, sen slänger vi in alla hämtningar och lämningar, samt få iväg tjejer i tid på mornarna varannan vecka och gärna hålla reda på deras läxor. Samt en maken som fyller jämt nu till helgen och ska firas med presenter samt förberedas för gäster både fredag och lördag, samt julklappar som ska planeras och handlas, samt ja julen över huvud taget.

En sak till, jag har fått ett arbete som timvikarie på ett behandlingshem och jag börjar imorgon med "pratintro" och sen har jag två intro då jag går parallellt inbokade inom kort. Pirrigt, roligt och läskigt i en enda röra.

Ja, jag hetsar upp mig lite i onödan, men det är svårt. Jag försöker bocka av allt eftersom nu så jag kan släppa lite till nästa vecka. Jag har saker att se fram emot också. Träffa rara människor i helgen, hela familjen blir samlad igen, de allra flesta klapparna är köpta eller beställda, och jag har ett simläger att se fram emot helgen efter denna. Det vill säga en helg helt själv med fokus på mig och min träning med ett gäng likasinnade.

Namaste!

tal från min 11-åring

Detta tal har min äldsta dotter skrivit för att läsa upp på storsamlingen (alla på hennes skola) och därefter sjunga i nedvarvat tempo....

"Innan jag börjar sjunga vill jag bara säga några ord.
Det här är mitt sista år nu på denna fantastiska skola. Jag har snart gått här i sex år. Det är en fantastisk skola med massor med bra lärare.
På en skola lär man sig inte bara om matte, svenska och alla andra ämnen. Man lär sig också om vänskap, hur man ska behandla vänner.
Och på en skola får man nya fantastiska vänner som man kanske till och med är kompisar med hela livet ut.
Alla har tuffa perioder någon gång då man känner sig utanför, men det går över till sist. 
Just nu har jag en sån period där jag mår dåligt. Så den låten som jag ska sjunga är helt sann. Låten I need your love med Calvin Harris, fast en långsam version. Men den är helt sann med mitt liv just nu."

Tid

Det tar längre och längre tid mellan inläggen just nu. Jag tror det är flera orsaker som påverkar. Dels är det slutspurt på min utbildning, det tar energi. Kurser med många frågetecken, att försöka åstadkomma något "vettigt" i tentaform i en kurs som jag tycker både är knepig och ger mig utslag. Familjen har tagit sin tid. Rehab sin tid. Tröttheten är stor. Det är mörkt tidigt på kvällarna, eller snarare eftermiddagarna och med mörkret kommer en enorm trötthet, varje dag. Hur jag än känt mig pigg på dagen så är jag slut på kvällen.

Prio nu handlar om att räcka till för barnen, planera makens 40-års dag, och tätt därefter julen med allt mys så som julklappar, bak och god mat. Samt gärna slänga in lite träning på det, då träningen är viktig för mig.

Igår tog jag mig tid att sätta mig ner och skriva, min egen målbild. Inspirerad av en kär vän. Har du en målbild? Hur gör du för att sträva och uppnå den? Vad har du för mål i livet? Dela gärna med mig.....

första intervjun på väldigt länge

Jag har sökt tjänster sen i mitten av september. Med tanken att jag tar min examen som socionom i slutet av januari är det bäst att börja söka arbete i tid. Jag har sökt runt 20 tjänster hittills, bara sådana jag kan tänka mig och som verkar intressanta och på ett lagom avstånd hemifrån. Jag har en backup plan, fristående självvalda kurser. Utifall att..... Tiden går och det är inte alltför långt fram som jag har pluggat klart nu. Två månader lite drygt.

Idag har jag varit på en intervju, en intervju för ett timvikariat på ett behandlingshem. Jag gick dit förutsättningslöst. Trots vissa rykten som nått mina öron. Jag kände mig inte direkt nervös, något spänd över att inte hitta rätt, men det löste sig galant och jag hade gott om tid på mig.

Jag har inte varit på en intervju på evigheter. I och för sig var jag på en liten träff med personal på vuxenboendet där jag arbetar extra, men det kändes inte som en "riktig" intervju utan snarare ett möte för att ses innan första intropasset.

Idag var det en riktigt intervju, kunde varit en anställning var som. Personalkvinnan ställde, i mitt tycke, relevanta och intressanta frågor. Hon berätta en del om verksamheten och bad mig ställa frågor om det var något jag funderade på, under och efter intervjun.

Jag upplever att intervjun gick jättebra. Jag svarade rakt och ärligt och spontant, undvek floskler och klyschor som ändå inte är jag.

Eftersom jag kliver in i helt nya domäner, där jag i stort sett saknar erfarenhet, blir det som ett oskrivet blad, jag är öppen för vad som komma skall. Nyfiken och intresserad. Referenser är lämnade och om cirka en vecka får jag besked.

tystnad

Jag vet att det varit tyst här på bloggen, relativt ofta, på sistone. Jag vet egentligen inte hur många som läser och om det är "någon mening" att skriva, men i grund och botten skriver jag för mig egen skull såklart. Vilket jag i och för sig lika väl kan göra i en privat mapp, men nu är det som det är....

Jag har tagit ett beslut, igen..... Ett beslut att ta paus i utvald relation. Trött på skitsnack, dolkar i ryggen och falskhet. Det är min tolkning av det hela. Jag kan se och jag kan förstå vissa sidor, varifrån saker kan komma, val, agerande...... Men det betyder inte att jag behöver acceptera och leva med det i mitt liv.

Så, jag stänger dörren nu. Jag säger inte att den är stängd för alltid eller låst, men för nu får det vara så. Må hända är det bara en dålig ursäkt för att jag är för feg att faktiskt låsa dörren, men då får det bli såhär. Ett litet steg först, som kan gå vidare senare.

En stund går jag in i affekt, avsky och förakt, tittar på det, Släpper. Går vidare i mitt rätta jag och fortsätter min väg framåt utan den relationen. Med en sorg. Jag hade en önskan för något mer, något verkligt, men det krävs att jag är realistisk och ser det för vad det är och utgår från mitt bästa!

Beroende

Beroende. Det finns i många olika former och slag. Jag har funderat mycket kring detta komplexa. Jag kommer inte alltid fram till något klart svar men en sak har jag konstaterat. Jag är sockerpundare. Perfekt lämpligt som diabetiker, eller hur....

Jag kan se var det kommer ifrån. För stor mängd alkoholintag i min omgivning som i sin tur gjort just alkohol ett känsligt ämne att förhålla sig till i mig. Jag åt sjuka mängder godis och annat sockerhaltigt under min uppväxt, med undantag den första tiden som diabetiker men då å andra sidan hinkade jag lightläsk och light produkter som jag senare förstått både är en massa farliga ämnen i men även skapar än större sötsug. 

Min hjärna har vant sig vid socker som en snabb källa och belöning. Jag kan skåpleta här hemma, få riktiga cravings och det sug som finns i kroppen är inte roligt. Att det dessutom i dagens samhälle gömmer sig socker i lite allt möjligt gör inte saken lättare....

Jag har bestämt mig för att ta tag i det. Dra ner på allt onödigt socker jag kan. Nu testar jag söndag till torsdag som så mycket sockerfri jag kan och ser hur jag mår. Självklart behövs det längre tid än så, men jag har valt att börja här och ta små delmål i taget. 

Att vara vuxen

Jag påstår inte att jag är perfekt på något vis. Jag vet inte allt. Jag kan inte allt. Långt ifrån..... Jag tror mig kunna se de sidor hos mig som är mindre bra, jag förstår när jag projicerar. Jag väljer ofta att inte ta den låga nivåns väg. Inte alla gånger, men ofta..... Vis av erfarenhet och av hjälp från mina nära.

Jag har återupptagit min sorg. Sorg för pappa. Sorg för andra relationer. Jag har tvingats att se för vad det är. Krasst och tydligt. En sorg som det är på tiden att den kommer upp så jag kan gå vidare. Jag kan förstå varför det är som det är så jag kan lämna och gå. Åter igen gått på niten men nu får det vara nog!

Så, ta hand om och prioritera de du på riktigt bryr dig om, men det ska vara de som ärligt ger något tillbaka. Inte de du falskt intalar dig att du har en betydelse för.....

studiebesök med observation

Jag har tillbringat en halvdag på PHS (PolisHögSkolan) där de praktiska proven för ordningsvakts grundutbildning genomförs. Scenarion genomfördes på deras område Lagtorget. Fyra stationer genomfördes. Systembolaget, krogen, inomhuscentrum samt tunnelbanan.

Eleverna var inne på sin nionde dag av tio på utbildningen. De är utvalda efter fystest och slagningar i register. Jag fascinerades av mångfalden. Av 24 elever var två kvinnor. Blandade åldrar från lite drygt 20 upp till ca 40 i denna omgång. Långa korta ljusa mörka.

Jag har ingen erfarenhet av kursens andra dagar eller vad de lärt sig utan kunde enbart gå på den vetskap och erfarenhet jag personligan hade med mig och tycka utefter det. Det var blandade mer eller mindre lyckade insatser och instruktörerna gav bra feedback. Jag imponerades av deras agerande som figuranter, hur de levde sig in i de roller de tilldelades. Underhållande. Samtidigt som det är en stress för dem att prestera under uppsikt av instruktörerna.

Instruktörerna även de olika personligheter med olika sätt att genomföra scenarion. Alla med sina tillgångar och pedagogik. Poliser samt civilanställda med yrkeserfarenhet som ordningsvakt. 

Det var en givande förmiddag och många intryck och skratt. Samt att det gav mig andra saker, mer kunskap om ordningsvaktens befogenheter och agerande.

lösa ändar, dags att dra in, knyta ihop eller kasta ut

Min rehab har gett mig utrymme att hinna stanna upp, tänka, reflektera och fundera. Jag har funnit ett inre lugn som jag saknat under en lång tid. Det här är min chans att stanna upp och ta till vara på mig själv. Jag har till och med förvånats över mig och mina reaktioner de senaste dagarna. Paff över att inte ha åkt rakt in i gamla hjulspår. Jag har varit lugn och metodisk. Visst påverkas jag av saker som sker men jag klarar att vända och vrida, titta på det, istället för att gå rakt in i rädsla eller ilska.

Jag har under helgen som var dessutom gjort ett rejält släpp vad det gäller min far. Något oväntat men välkommet och vackert. Jag väljer av privata skäl att inte gå in mer på det här då det finns andra relationer och kopplingar som inte ska beröras, den som är nyfiken är välkommen att höra av sig.

Jag har sagt ifrån, jag har kastat ut en ny tråd, jag har tagit beslut kring gamla, jag har hittat ett nytt förhållningssätt till somliga. Ja du.....

 Min andliga sida börjar få plats och näring igen. Fler meditationer än på länge, aura-soma flaskorna som flyttar på sig, fast för en gångs skull inte samma som det varit under en lång period. Den sidan ska få fortsätta ta plats för jag behöver den och mår bra av den.

Promenerar och promenerar och så får det vara två tre veckor till, rehabsövningar på ömmande hälen under tiden, sen så sakteliga komma igång igen med fokus först och främst på simning och löpning.

Det känns BRA. Jag känner mig starkare mentalt. Jag känner mig mindre otydlig.
Jag fortsätter söka de arbeten jag av en eller annan orsak fastnar för. Jag har inte fått något napp än men det är som det är menat att vara.

Skolmässigt är jag på slutdelen av hemtenta två av två för första perioden på höstterminen. Sen väntar nytt fokus med två nya kurser från november och fram till terminens slut.

Det rullar på helt enkelt....

saknar du träningen?

Jag fick fråga idag om jag saknar träningen..... En helt relevant fråga.

En del av mig gör självklart det, jag kan längta efter att toksvettas, längta efter att känna musklerna pumpa och arbeta, längta efter träningsvärk, längta efter påslaget av sköna endorfiner, längta efter att simma, cykla, springa, zumba, yoga....

Men... Den större delen av mig gör faktiskt inte det. Må hända kommer längtan att öka med dagarna som går, men just nu är jag totalt inställd på att läka. Jag har hunnit förbereda mig på att detta skulle komma, att det skulle bli ett antal veckor med enbart promenader och ärligt talat tror jag att det är precis vad min kropp behöver. För att kunna ta nya tag, nya nivåer sen. Med en stark frisk kropp och en utläkt hälsporre.

Dessutom är min fysiska form inte på långa vägar redo än. Det stramar och drar, det pirrar under huden,  det sticker lite i stygnen då och då, den jobbar järnet för att läka. Inte bara märker jag det genom ovan beskrivna fysiska sensationer utan även genom att jag är generellt svullen som jag nämnt tidigare (och fått bekräftat på återbesök att det är "normalt" och kan hålla i sig upp till fem veckor) utan även totalt slut efter relativt liten ansträngning så som att ta sig till skolan för en föreläsning och sen hem igen.

Apropå återbesök såg allt fantastiskt fint ut med tanke på den korta period som gått - tack homeopatmedel säger jag!

Livet på sin spets

Livet är skört. Det är något som kommer över mig med jämna mellanrum. Så som inför min egen operation. Skräcken över att något ska gå fel, att jag inte ska vakna igen och aldrig mer få se mina nära och kära. Eller att jag vaknar men med komplikationer som gör att jag inte blir tillbaka till mitt fysiska jag som var innan.

Att få sig en tankeställare emellanåt är inte alltid av ondo heller, så länge det inte tar över och blir ”sjukligt”. Jag tar mig gärna en tankeställare för att uppskatta livet än mer.

Under sensommaren och tidig höst gick en serie på SVT som handlade om några individer som genomförde En Svensk Klassiker. Jag följde den förstås utifrån mitt eget mål att genomföra klassikern men även tack vare mitt starka intresse och driv för träning. Dock fanns det vissa besvikelser i det utifrån min synpunkt men det är en annan historia. En av deltagarna har obotlig cancer och jag fascinerades av hans driv, hans glädje, hans entusiasm och gnista, trots en dödsdom hängandes över sig. Det är en stark förebild tycker jag.

Jag har en vän till mig som tagit sig igenom en svår cancerdiagnos hos sin egen dotter. Jag kan omöjligt sätta mig in i det hon behövt ta sig igenom för att klara att hålla ihop för sin dotter, sin andra dotter, sambo och bonusbarn. Att dessutom i huvudsak vara ensam i det då biologiska pappan inte bor i detta land längre. Hon har varit grymt stark och med all rätt är hon helt slut nu när den värsta perioden av behandlingar är avklarad och det har börjat vända. Nu finns hennes tid att komma ikapp i sig själv, hantera all sorg och oro som funnits med längs vägen. Säkerligen ilska också.

Jag har en annan vän som fått en svår diagnos, cancer även där. En total chock för alla parter. Vad som rör sig i hans tankar och huvud har jag inte helt koll på men jag känner in och känner av vibbarna och det är svårt. Jag kan själv föreställa mig hur mycket som skulle snurra runt i mitt eget huvud. Jag kan inte svara på hur jag skulle reagera i en liknande situation då det skulle vara jag eller min man eller mina barn.

Det jag kan göra är att finnas där som vän, medmänniska. Att fråga och ställa frågor. Att höra av mig och inte släppa taget och springa åt andra hållet. Att fråga hur personen vill att jag ska vara om jag känner mig orolig för hur jag ska vara. En sak är säker, jag kommer inte att försvinna.

Jag kan också uppskatta än mer det jag har, sprida min kärlek, dela mina tankar, älska till fullo det livet gett, ger och kommer att ge just mig.

det lilla extra

Har du någonsin sagt den där kommentaren du hade i huvudet? Eller när du tänker extra på någon att faktiskt säga det och inte bara tänka?

Gör det nästa gång. Do It. Tänk vad glädje det kan ge, som du kan ge, till en annan medmänniska. Utan att det ”kostar” dig själv något….

Att se hur den andra lyser upp av din komplimang. Bara så enkelt som ett klädesplagg du tycker är snyggt, förmedla det. Det kan vara vad som gör att den andres dag vänder, eller blir ännu bättre. Våga!

Likväl som att skriva ner några rader till en vän eller bekant. Så enkelt som ”jag har tänkt på dig idag, hoppas du mår bra”, eller återkoppla till något du vet den personen skulle göra eller ska göra. Ett lycka till, eller en stilla undran hur det gått.

Jag har kommit fram till i mig att jag ska dela mer från mig, för det ger inte bara den andre utan även mig något. I mig genererar det styrka, glädje och energi.

En sak som jag uppskattar mest av allt bland mina vänner, det är de som faktiskt vågar tränga sig på. Då menar jag steget längre än ovan, jag menar också de som är snäppet rejält nära min kärna. De som vågar knacka på skalet, det taggiga, som jag kan sätta upp. Som faktiskt kommer in mellan taggarna genom att vara rakt på sak, eller att listigt snirkla sig in till det mjuka därunder. Det är grymt. Det är guld värt. Det är en riktigt vän.

Jag tar med mig det och tänker mig själv relativt rak. Inte i alla situationer, och självklart känner jag in från person till person och gång till gång, men bättre rak och tydlig än sväva runt som en skugga.

Lycka till!

rehab - dag 6 efter operation

Svullen och öm. Kort och gott sammanfattat hur det känns precis just nu. Jag klagar inte över det ömmande, självklart känns det när buken fått sig en brutal behandling och det är tre lager stygn på ett över 30 cm långt snitt och ett sår efter en dränageslang..... Svullen var jag inte riktigt lika beredd på. Visst, svullen runt buken, men inte svullen överallt. Svullen i ansiktet, svullna fingrar så vigselringarna inte passar. Tvi för det. Jag var precis nöjd med min kropp, nöjd med de resultat jag arbetar fram de senaste åren.

Jag jobbar på tillit, tilltro och tålamod. Jag vet att kroppen behöver sin tid, den ska få sin tid och jag ska ha tålamod. Jag ska enbart ägna mig åt lugna stillsamma promenader. För att underlätta blodflödet och läkningen, för att få frisk luft, för att stå ut. Jag vet att det tar tid att bli riktigt läkt.....

Det betyder inte att jag lider av att känna mig och vara svullen. Det är inte roligt.

Så fokus får fortsätta vara framåt. Att bygga upp igen, att vara snäll mot mig själv, att njuta av varje dag och vad den ger som är positivt och vackert.

Punka

I helgen som var kom en granne förbi och knackade på. Vi hade punka på bilen. Jag har aldrig fått punka någonsin förut på de dryga 15 år jag haft bil. Jag kan inte direkt påstå att vi blev överlyckliga sådär på lördag förmiddag. 

Det visade sig i alla fall bli lite av ett äventyr. Vår bil saknar reservdäck. Istället används ett kit bestående av lagningsvätska och kompressor. Tack och lov en äkta steg för steg for dummies bruksanvisning. Lätt nervösa var vi ändå att både pumpa däcket och att sen åka några km för att lagningamassan skulle komma på plats och däcket hålla tills byte. 

Det gick i alla fall bra, trots att bäst före datumet hade gått ut för länge sen. 

Dessutom passade vi på att stanna på affären. Inte den närmast hemma dock.... Maken vägrade. Han hade mysbyxor och en sak är säker i makens värld, man går inte ut bland folk i mysbyxor.....

Så blev det. Mysbyxor för oss båda, plus att jag tog makens skor för jag hade tjocksockor på mig hemma som jag inte orkade ta av. Vi skulle ju bara laga däcket....

1 oktober - operation

Så var dagen kommen..... Äntligen får jag lov att säga. Det har varit ett fast beslut men ändå en viss oro. En operation är alltid en operation...

Igår kväll duschade jag och svampade med descutan i två omgångar. Nagellacket åkte av. Alla smycken likaså. Extra mycket pussar och kramar på barnen och maken och en hel del tankar snurrandes i huvudet. En halvdan natt för både mig och maken och upp i ottan för att ta två omgångar descutan igen innan jag tog bussen strax efter 6. 

Väl på plats mer och mer pirrig och fundersam och tårar men tack vare fin personal i alla former ändå tryggt i grunden. Jag fick byta om till sjukhusskjorta (de är alltid sköna) och tubsockor. Otroligt sexigt. Samtal med narkossköterska, narkosläkare och kirurg. Samt då en del fotande och ritande på magen min. 

Pumpen satte jag på armen. Sköt in "pucken" i överarmen igår och fiffigt nog stoppade jag ner den i animas vadväska som sitter hyfsat bra på överarmen min Blodsockret var way to high imorse men har hållt sig i skinnet efter operationen. Jag har ökat basalen och så lär det få vara de närmsta veckorna med tanke på hur stilla jag kommer att vara och hur väl rehabiliterad jag kommer att bli. 

Att bli sövd var inte roligt. Även om det gick snabbt. Känslan i kroppen när sköterskan sprutade in lite medel först var sjukt obehaglig. Att vakna upp var inte lika traumatiskt förutom att det smakade apa i munnen. Tre saker var det första jag sa på uppvaket. Hungrig. Smakar apa i munnen. Glasögon tack. 

Jag fick komma till avdelningen med singelrum efter cirka två timmar på uppvaket. Skönt. Vad har jag mer hunnit med de senaste timmarna.... Jo, blivit "hög" och illamående på citodon, varit och kissat, druckit ett par liter, ätit smörgåsar och druckit te. Smsat, pratat i tele. Slumrat en timme. Tittat alldeles för mycket på tv. Allt med konstant mer eller mindre smärta. 

Dessutom förstås smusslat fram tre flaskor homeopatmedel som jag börjat sippra på.....

Dränaget slipper jag förhoppningsvis imorgon när jag åker hem. Nu väntar en vecka väldigt stilla sen lugna promenader och om ett par månader bör jag vara lite tillbaka till mitt gamla aktiva jag!

Illusioner

"Denna morron är helt vanlig magi-gi-gi
allt är annorlunda från igår kväll
får tillbaka förmågan att skratta hi-hi-hi
slutat, slutat att slå på mig själv
så gråben jag har hjulben bi-bi-bi-bi
för jag sprungit runt i cirkel
men nu nu nu ser jag klart för första gången
och jag checkat ut från mitt illusionshotell"

Textrader ut Petters låt "Början På Allt". 

Jag kan inte påstå att jag checkat ut från mitt illusionshotell än, men jag dödar illusioner så mycket jag bara förmår. Det är dags nu, jag inser krasst att jag i mitt liv har så många illusioner som gör mer skada än nytta. Jag tänker inte fortsätta leva mitt liv till stor del uppbyggt på illusioner. Förhoppningar och planer som egentligen är dödfödda redan från start. "I slutändan är du ändå ensam".... ja. Hur gärna jag vill protestera skrika och fly så är det sant. I slutändan har du ändå bara dig själv. Ingen annan. 

Jag är en alldeles för snäll och omtänksam person som så gärna vill vara alla till lags, passa in, vara delaktig. Men till vilken nytta då? Snarare för det mesta till min egen skadas skull. Är jag riktigt ärlig och krass är det inte mycket som genererar tillbaka jämfört med vad jag ger. Jag kan inte ha det så längre, jag är redan för sliten och slut och tom. Jag kräver önskar och behöver påfyllnad. Annars för jag, annars dör det som är jag, min personlighet. 

Jag skall göra mitt allra bästa hädanefter att tänka till innan. Varför gör jag såhär? Vad är mitt val? Vad är jag villig att lägga in? Vad är vettigt att förvänta sig tillbaka, om ens något?

Namaste!

egentligen

Vi frågar på rutin och vi svarar på rutin, det är samhällets norm och det är "så det ska vara".
Hur mår du? BRA tack,
Har du haft en bra dag/helg/vecka? Ja tack, den har varit bra. 
Å så vice versa, frågan ställs tillbaka.

Hur många gånger svarar du själv på rutin bra.
Jag har gjort det för det mesta, om vi pratar om den sfär som är utanför den allra innersta  kärnan i min sociala relationer. Jag har fått nog. Jag tänker välja mina svar framöver och jag tänker välja mina frågor.

Hur många vill egentligen ha ett ärligt svar?
Jag mår skit, min pappa har gått bort och jag sörjer honom varje dag så det gör ont i själen.... eller Jag har haft en tuff helg. Vissa saker har varit jättebra, men jag saknar att skratta mer och igår var jag osams med min partner hela dagen och vi till och med somnade osams....

Samtidigt. Jag ska välja mina tillfällen, mina strider. Jag tänker inte ta till mig av andras skitsnack, utifrån fördomar och förutfattade meningar och värderingar jag inte håller med om. Jag tänker sluta förklara för personer som inte lyssnar, inte bryr sig och inte vill höra.

Jaha ja, så du ska bli en sådan där soctant, som blir hotad och måste träffa äckliga människor hela dagarna....Vet du egentligen vad en socionom gör? Nej, det låter inte så. Det du ser är den lilla lilla biten som är din fördom om yrket. Visst kan det finnas sanningar i fördomen men det finns så mycket mer och det är komplext.

Så, nu har den här kvinnan fått nog. Nu räcker det. Jag har andra saker att ta mig an!

Samtal, grönt te och meditation - välkommen hösten

I går tog jag ett beslut, många saker har tagit sin plats och sin roll för att komma dit. Det har varit ett år med mycket berg och dalbana och det lär vara så i mitt liv, men nu har jag samlat på mig ett gäng pusselbitar som skapar ett mönster så jag har kunnat sätta ihop dem.

Universum har kommit med sina små blänkare, visst har det tagit tid att se dem men nu är jag äntligen tillräckligt närvarande och tydligen redo att ta dem till mig.

Jag hade en tung dag i söndags, men den ledde vidare till att ta mitt beslut på måndag morgon, det beslutet tänker jag hålla fast vid nu och jag har lagt upp en plan. Några enkla steg på vägen är att välja sina strider, att tänkta till kring när jag är personlig eller privat (och professionell), att sluta vara på tvären när jag var ärliga goda råd, att inte tokspringa åt alla håll utan låta saker och ting ta sin tid. Medvetna val. Tydlighet i mig själv och mot min omgivning.

Idag har det varit en len, god dag och klockan är inte ens två än. Jag har haft ett givande varmt långt samtal med klargörande efter klargörande, jag har mediterat och fått till möten jag längtat, jag värmer mig med grönt te i höstkylan som ätit sig in i huset vid det här laget.

Nu väntar en stunds studier och en långpromenad för frisk luft och rensa hjärnan innan jag hämtar lillprinsen min. Härliga tisdag med gråa höstvindar. Jag tänker klä mig smart och fortsätta njuta resten av denna dag!

HT-13

Höstens termin har börjat. Min sista termin på sopis (socialhögskolan, sthlms universitet). Jag brottas rejält med mig själv. Dels en ny sammansättning på det viset att någon klass finns det inte kvar på masterkursnivå. Här utgår vi mer ifrån intressanta kurser utifrån vissa begränsningar. Jag känner mig ensam och sårbar... Det kommer att ordna sig och jag kommer att ta mig igenom dessa fyra kurser men det känns i nuläget tungt trögt och ensamt. 

Parallellt med att närma sig min examen till socionom har jag sagt upp mig från arbetet jag är tjänstledig från. Pratat med min chef där och vi delar uppfattning. 

Dessutom har jag sökt mitt första arbete som socionom. Långsökt men varför inte... Jag kommer att söka de arbeten jag hittar som tilltalar mig, från nu och framåt. Min nya arbetsroll får forma sig allt efter vägen jag väljer att gå. Inklusive stunder av tvivel och tveksamhet. 

Jag kommer att söka några intressanta fristående kurser till våren. För min skull, för att jag kan och för att det intresserar mig. Så sysselsättning kommer jag att ha, oavsett. 

ett aktivt liv

Jag har valt ett aktivt liv. Det blir tydligare och tydligare. Tränat har jag gjort, mer eller mindre, olika perioder i livet. Nu har det blivit mer en del av mitt liv och det är jag glad över och jag tänker behålla det så. Jag gick omkring och plockade här hemma inför kvällens gäster. Träningskläder på tork på köksstolen, five fingers i hallen, racer under trappan, yogamattor, TRX, Triathlon för dig boken, yoga DVDs, våtdräkten packad i ryggan i vardagsrummet...

Det glädjer mig att även maken har hakat på, han smyger sig in på en mer aktiv bana.... Dels instruerar han i arbetet sen ett tag tillbaka, men han tar cykeln till jobbet då och då och han har börjat med löpning i år och till och med anmält sig till ett lopp. Idag funderade han till och med på att pröva min våtdräkt så vem vet hur det här slutar.....

Jag njuter av att känna kroppen jobba, friheten i att ge sig ut på racern och cykla sig riktigt trött, studsa runt på ett roligt pass på gymmet, ge mig ut i skogen på en löprunda. Har du testat?

cgm och infusionsset

Nu har jag, för första gången med pump och andra gången i livet, cgm. Kontinuerlig blodsockermätning. Himla fiffig uppfinning för oss diabetiker. Jag hade knappt hört talas om det innan diabetes-träningslägret i januari. Nu sitter jag här, sju månader senare, med pump sen fyra månader och cgm mätning. Det är så grymt bra! Jag bad om det för att se hur värderna artar sig under ansträngning, det vill säga triathlon på söndag. Jag tänker att det kan vara bra att se hur trenden artar sig, på väg ner eller på väg att bli för högt, så att jag kan parera under loppet.

Därav har jag nu två saker in i kroppen, två små slangar kan man väl beskriva det som. Infusionssetet som jag alltid har, det är där insulinet förs in genom att pumpen trycker in det den ska. Jag tycker att det går mycket smidigare än jag någonsin vågat hoppats på att "sitta ihop" med pumpen. Dessutom mår jag bättre, dels för att det konstant förs in korttidsverkande insulin, dels för att jag testar mitt blodsocker flera gånger dagligen, vilket jag inte gjort på många många många år innan.

På tillfälligt besök har jag även cgm (dexcomG4), en sändare och en sensor. Tyvärr en dyr kostnad att köpa privat, men denna gång har jag fått det beviljat från min diabetessköterska. Jag hade flyt, sändaren var "ledig" just när jag behövde den. Tack och lov skickade hon med en extra sensor, den hon hjälpte mig visa och satte, den lossnade på vägen hem eftersom jag och maken cyklade (troligen för svettigt, klistret han inte sätta sig ordentligt, och jag svor långa ramsor). Sensorn skjuts, liksom infusionssetet, in och mäter blodsockret med korta mellanrum dygnet runt, så jag får ut dels diagram i pumpens display, men kan även se med hjälp av pilar om det är på väg upp eller ner eller håller sig stabilt.

Någon som är nyfiken eller vill ställa frågor, bara att höra av sig!

livet är en berg- och dalbana, som vanligt, hade bara förträngt det

Så är det bara. Tittar omkring mig, den ena vännen är på väg upp, sakta, starkare. Den andra har sin period av tunghet, som brukar hålla i sig upp till några månader, den tredje som har en oro att ta hand om, en oro för mycket för att vara hälsosamt, vilket är smärtsamt medvetet. Den fjärde har arslet fullt och samtidigt ska det tampas med krångliga relationer. Den femte ska ta tag i andra saker i sig själv och relationen.

Jag då, jo. Jag får min beskärda del. Det har varit en tung vecka. Jag har varit trött trött trött. Trodde att jag skulle bli piggare nu är vi landat på hemmaplan och är bland mina saker. Snarare tvärtom, jag har varit för trött. Hann med en power nap idag, det var den skönaste sovstunden på länge. Då har inte ens skolan kört igång än och tjejerna har varit hos sin pappa en och en halv vecka. Ok, en 4-åring i trots men han är på dagis den här veckan. Samt förstås delade åsikter med krysset och det äter tyvärr för mycket på mig.

Bläh säger jag och längtar efter storvinsten och närhet till vatten, längtar energi och frid i själen. Bita ihop och kämpa på..... Imorgon är en ny dag!

Brev

Jag har alltid tyckt om att skriva. Det har varit en sorts terapi nästan. Jag har skrivit dagbok större delen av min uppväxt, från att jag lärde mig skriva till 20-någonting. Sen brände jag alla.... För mycket ångest i dem. 

På senare tid har skrivandet fått mindre plats. Dagbok är jag inte intresserad av längre, med undantag för att samla på bra och positiva upplevelser. Fast inte ens alla de upplevelserna skriver jag ner. Denna blogg är ett utrymme för att skriva. Kanske något mail här och där....

Dock. Jag skickade ett riktigt brev härom dagen. Ett äkta handskrivet brev, postat med frimärke och allt. Till min väninna västerut, en krutdam på 75+.

riktigt riktigt irriterad

Jag är så irriterad på insidan så det kokar tidvis. Ja, jag vet att det egentligen till stor del är sorg och att det till stor del ligger hos mig, men jag kan inte hjälpa det. Jag är arg. Jag är ilsk. På mångt och mycket.
Jag är ilsk på personer som lovat höra av sig men inte gör det. Jag är ilsk på min son när han visar sin värsta sida. Jag är ilsk på min man utan att han egentligen gjort något. Jag är ilsk på min mammas sjukdom (som hon självklart inte kan rå för, därav inte arg på henne, utan på att det blev såhär, så var det inte meningen att det skulle vara). Jag är ilsk på allt skitsnack. Jag är ilsk på dryga kommentarer. Jag är ilsk på brist på hänsyn trots vetskap om omständigheter. Jag är ilsk på tystnad. Jag är ilsk på omständigheter som jävlas. Jag är ilsk på somligas attityd och knäppa idéer. Jag är ilsk på mycket.... som du märker. Jag kan inte ens skylla på en viss tid i månaden. Det kanske till och med är min ilska som kokar sönder saker här hemma då det går troll i köket. Både på maskiner och porslin.

Tokgrina. Jo, det har jag gjort en gång den senaste veckan redan. Det lär ske igen.....

Semesterbubbla fas två

Jaha..... Brottas med mina issues. Semesterbubblan fas två lider mot sitt slut. Det blir troligen ingen mer sådan det här året. Det tynger trots att jag kämpar för att visualisera en rik färgglad höst. 

Min semesterbubbla var väl behövlig och den har varit mestadels bra. En del tyngre stunder men det är nog en del av mig hur jag än gör vekar det som. Det går inte att fly från allt på insidan förstås...

Stundvis känns det bara tungt och mörkt. Det finns så mycket längtan och önskan men dimman är både mörk och tät och näst intill ogenomtränglig. 

Vad vill jag egentligen med mitt liv. Vad fyller på. Hur skapa energi och glädje....

Jag ber för ljuset och glädjen. Jag ber för att hitta min stig och min mening. 

Unnat mig

Jag har verkligen passat på att unna mig! Ja med närodlat alltså. Lokalt odlade rödbetor i två omgångar hittills. Morötter, sådär härligt jordiga när jag köpte dem. Hallon, inte gratis men stoooora och gooooda.

Senap. Potatis. Saffranspannkaka. Salmbärssylt. Tomater. Te. 

Gott och igen: livskvalitet

I väntans tider....

Sen kväll mitt i semestern. En vistelse på "öin" som alla våra somrar vi haft tillsammans. 

Frukost äter vi ute på baksidan, i morgonsolen. Solen tar som bara den och nu börjar vi alla få den "klassiska" bruna färgen man ska få här. Vattnet är långgrunt och det varmaste vi haft någonsin skulle jag våga säga.... Jag trivs. Detta är livskvalitet. 

Nu hoppas jag att åskan de sagt ska komma faktiskt kommer. All respekt för naturen och åska är mäktigt. Jag älskar den. Blixt, muller och en gripande kraft och energi som vi inte kan rå på utan bara beundra och respektera!

TRX - ännu en träningspryl i min ägo

Ja som ni förstått och som jag själv är väl medveten om så är jag en prylnörd, i kombination med en nyfikenhet på de saker jag fastnar för. Medan andra saker skrämmer skiten ur mig.
Dessutom belönar jag mig själv och motiverar mig själv genom prylar, allt från just saker till kläder och skor. Allt för att få en extra kick till träningen.

TRX har jag varit nyfiken på ett tag. Coachen min har haft en länge och hon har pratat om att det är bra träning och riktigt jobbigt och att någon gång ska vi köra ett sådant pass tillsammans....

Så slog det mig, till TRX behöver du antingen en krok/ring i taket eller på väggen, alternativt kan du sätta fast den i en dörr. Dörr känns lite osäkert om du frågar mig, men det funkar säkert utmärkt. Jag har inte testat än. I alla fall, det slog mig att det finns en krok i köket i norrland och det finns en krok på ena uteplatsen på Gotland. Perfekt att ta med sig på semestern då den knappt tar någon plats i sin påse.

Första gångerna jag körde fick jag verkligen träningsvärk och det är toksvettigt. Jag gillar den och det finns många övningar att använda sig av. Jag skrev ut några olika pass från deras hemsida som jag kan ta med och köra efter. Så några pass har det hunnit bli och fler ska det läggas till. Styrka är bra, jag behöver köra lite mer styrka eftersom mycket fokus varit på konditionspass senaste tiden.
Dessutom hade jag förmånen att bli medbjuden på min coachs pass då hon höll en grupp i TRX på sitt jobb. Skönt att få bekräftelse på att tekniken är bra och att jag gör övningarna rätt.

norrländska skogar och fält

Sommarens besök i norrland bjöd på något bättre väder än förra året. Förra året åkte vi hem tidigare på grund av att det hällregnade hela dagarna. I år välkomnades vi med sol. Sen var det egentligen inte någon superdag, men heller ingen heldag med regn. Det var lite blandad kompott, framför allt var det kallt. Som varmast tror jag vi kom upp i 18 grader.

För mig var det, som alltid, lite som att komma hem. Jag har alltid haft ett varmt hjärta för norrland och jag är glad att jag varit där mycket genom åren och att mamma och pappa tog med mig upp dit för att träffa släkten och bara vara där. För mig är det doften av lycklig barndom när jag kliver in i Uttersjöns af Rotet hus. Trots att min farbror renoverat väggar och golv så sitter doften kvar.

Det är tystnad, lugn, närhet till natur och skogar såklart (eftersom det ligger ute i norrländska skogarna). Det är knappt täckning på mobilerna och definitivt inget 3G att tala om. Farbror med fru bjuder alltid på middag som är obeskrivligt god och ena kusinen bjuder på fika.

De tre barnen som var med oss höll sams och var riktiga godingar. Det var som om vi alla var i harmoni.

Samtidigt tid för reflektion. Första vändan dit utan pappa i livet, fast det är hans barndomshem. Ser han bröder, mina farbröder, och hur de har åldrats. Det kan gå fort när det väl händer något och jag vill inte. Jag vill att det ska få vara som det alltid varit, det lilla trotsiga barnet i mig sätter sig på rumpan med armarna i kors och vägrar. Såklart är det livets gång, men delar av livets gång skrämmer mig.

Mygg fick vi förstås uppleva med. Det var gott om mygg. Vattnet i viken vid farbrors stuga var som vanligt isande kallt, men modiga tjejer badade ändå, för det "ska man". Handlade på lågprisvaruhuset och köpte glass i stan, som alltid. Vi har våra små rutiner på våra traditionella resmål!

länge sen och häcken är skev

Det är lite som att gå in i en bubbla, en semesterbubbla. Jag har gjort annat än att sitta vid datorn och tagit paus från vardagen.... Det är vad jag behöver, jag har ägnat tid åt mig och mina barn och min familj. Saker börjar falla på plats, mycket kvalitets stunder som varit och kommer att komma fortsatt.

Jag har upptäckt att vår häck representerar lite vår familj, som en knasig liknelse. På ena sidan har vi den "perfekta" häcken. Klippt nästan helt med perfektion, raka linjer, snyggt och ordentligt och ser välvårdat ut. På andra sidan har vi den som önskar att den var sådär "perfekt" och har gjort ett försökt att efterlikna den ena, men den andra är så att säga lite sned och vind och bullig och ojämn.
Så vår, mitt emellan, som ett stort kaos, spretar åt olika håll, livfull, knäpp.

Visst, min man säger att häcken ska minsann inte klippas mitt i sommaren utan enbart vår och höst, fast jag gillar ändå liknelsen och jag tycker den stämmer bra in på vår familj eller som jag känner mig emellanåt. Lite udda. Fast kärleksfull förstås....

Vansbrosimningen 2013

Det är något speciellt, något besatt och något skevt att gå upp halv sex på morgonen för att sätta sig i bilen vid 06 och köra 29 mil för att träffa sin vapensyster och simma 3000 meter i en å och en älv. Det var inte lika påtagligt denna gång, känningarna av tvivel när jag körde över älvar på vägen upp. Dock väl framme och iväg för att hämta startbevis i ett stim av andra simmare och publik så blir det en funderar på vad jag egentligen håller på med. Även om jag sett fram emot det med skräckblandad förtjusning.

Promenad till starten, där en syn av simmare i olika färgade säckar och badmössor befinner sig. Vita, lila, rosa, orangea, gröna och allt vad det var. Olika varianter av våtdräkter och de modiga som simmar helt utan våtdräkt.

I år bjöd Vansbro på strålande väder, sol från en klarblå himmel och runt 25 grader i luften, vi kunde inte haft det bättre. Vattnet låg på 16-17 grader och ärligt talat, detta lopp var ren njutning. Förra året, på halvan, var vattnet så kallt att händer och fötter domnade och var avdomnade minst halva sträckan, samt att det tog kanske fem andetag innan jag kunde andas något sånär "normalt" i vattnet. Denna gång var det ett chock andetag och en bit av riktigt kalla händer och fötter, i övrigt finfint.

Driv hade jag stoppat in under våtdräkten och jag tog en efter drygt halva sträckan, snarare för säkerhets skull än av behov. Det var mycket folk i vattnet men ändå inte lika proppat i Västerdalsälven som förra året. Skönt nog. Även om det går lite långsamt där. Vanån var enbart njutning. Glada prat med funktionärer och medsimmare. Samt lite prat mellan oss två förstås.
Bland annat kom vi fram till att Vansbrosimningen ska vi göra varje år framöver, dock kan vi bjuda med vänner till nästa år, men vi ska vara i samma startgrupp alla gånger, jag och vapensyster. Övriga också i möjligaste mån förstås. Vi får se hur många vi blir nästa år.....

Efter drygt fyra timmar i Vansbro var det dags att rulla hem igen. Stolta och nöjda med vår insats, med mat i magen, medalj runt halsen och diplom i handen var det dags att köra mina 29 mil hem igen....

Vi ses nästa sommar Vansbro. Välkommen att haka på mig och vapensyster!

dagen vi kunde skippa, är den idag?

Vaknade av lilleman som kilade ner till oss tidig tidig morgon. Han brukar kunna somna om, eller möjligen sätter vi på en film till honom så är han nöjd och vi kan sova vidare. Halv fem är lite tidigt att gå upp. Men, lilleman tyckte att jag skulle gå upp på en gång, vilket jag vägrade. Maken gav upp till sist, han skulle ändå iväg till jobbet så han gick upp, men lilleman vägrade. Han skulle vara med mig, tills han insåg att jag vägrade och då var det pappa som gällde. Men, pappa var tvungen att komma ner från badrummet först (vilket kändes som en evighet med en surkart i sängen) och bära honom till köket. Jag tror lillemans sida smittade av sig.

Jag gick upp lätt irriterad och hamnade lite i dispyt med lilleman, men sen var han glad kille och nöjd att gå till dagis. Jag handlade, irro på alla människor som var ivägen trots tidig förmiddag. Irro på att det var svårt att bära det jag handlat (trots att det var mitt val att inte ta en vagn). Irro på folk ivägen på parkeringen.

Försökte landa hemma. Lyckades inte. Fortfarande inte en bra dag alls. Tappar saker, fumlar. Till spåret för en löprunda. Den gick sådär, tungt i kroppen. Skavsår för första gången av fivefingers. Ont lite överallt i kroppen, knät, vänster fotrygg, höger häl, oskön mage.

Väl hemma, ska värma lite lunch och då går handtaget till ugnsluckan av. Nog att den varit på väg ett tag men nu gick det förstås av.
Försöker förklara mina tankar kring träningen för vapensyster, hur det känns just nu inför långlopp. Varken psyke eller fysik är i form. Lidingöloppet är det dags att sätta stopp för. Skidorna lockar inte alls just nu, jag har ingen teknik och för stunden ingen lust. Klarar inte att börja ladda upp redan nu med barmarksträning. Cyklingen nästa sommar, ja det kan jag tänka mig just nu tror jag och Vansbro på söndag ser jag fram emot med skräckblandad förtjusning. Så, försöker stå upp för mig och insidan, flagga i så god tid som möjligt att jag kanske inte håller och det slutar i tårar för att jag känner mig som en svikare. En förlorare. En svag utan motivation, gnista och driv.

Nu har jag ätit, ska ta en dusch och sen en te med grannen innan jobbet. Jobbet som jag är lite kluven till ikväll då det är en superpersonal och en annan. Nåja, det blir som det blir. Ska försöka att inte skada mig under resten av dagen så kommer det snart en ny.

37

Så var den över, årets födelsedag. En födelsedag i berg- och dalbanans tecken.
Skratt och grått och längtan i en konstig blandning. Egentligen firade jag inte, fast ändå lite lagom.
Dagen började med en lugn stund med lilleman och lite frukost tillsammans. Så ringde mina döttrar och gratulerade, den ena hann först med sina söta grattis och den andra sjöng "ja må hon leva" inklusive hipp hipp hurran. Det värmde mitt mammahjärta.

Efter lämning cyklade jag med grannen P12 till utomhusbassängen och simmade en halvtimme. I morgonsolen. Jag kände mig ärligt talat något omotiverad, men det kan ha berott på ett blodsocker som låg på gränsen till för lågt och det kändes något bättre när jag tryckt i mig lite juice.

Jag hann med en stund för mig själv hemma samt ett långt samtal med en vän innan lunchen.
Samtalet var välbehövligt då jag känner som om jag är på väg att förlora mig själv.... Jag har svårt att sätta ord på vad som sker och känns på insidan. Jag tror att det ligger mycket sorg som tar plats i form av en tomhet och att jag känner mig distanserad och utan kontakt med mig själv eller min andliga sida. Tårar, skratt och allvar i samma samtal. Som det oftast är när vi pratar.

Dessutom ringde vännen från Afghanistan, inte för att det var "min" dag för det tror jag inte ens att han reflekterade över, men för att säga hej och berätta hur han har det. FaceTime samtal, funkade fint trots avstånd, lite ovant med tidsfördröjningen bara.

Öppnade presenten från maken och presenten som kommit med posten. Från maken fick jag en efterlängtad power houdini hoodie, varmt orange. Superskön. Jag ser fram emot att använda den. Lilleman fick en egen också.
Av väninnan fick jag en fin orakellek, en norsk sådan. Självklart har jag redan dragit kort och jag tycker mycket om den. Den är vacker och det är vackra bilder och ja, jag förstår norskan än så länge. Den ska jag bära med mig under denna sommaren, en chans och möjlighet att finna lite mer närvaro. Förhoppningsvis.

Till lunch fick jag sällskap av två grannar, jag bjöd på bubbellunch, bubbel och lax- & spenatpaj. Det var trevligt att få lite sällskap och dessutom fick jag fina presenter. Något som var genomtänkt och det uppskattar jag alltid. Alla presenter jag fick i år var genomtänkta och riktigade till mig med kärlek och omtanke, det kändes.
Jag fick en stor skål fylld med mestadels lakrits (jag är riktigt svag för just lakrits, i de allra flesta former). Av den andra grannen fick jag en necessär som hon sytt själv, med tyger jag skänkt henne genom mamma, då jag vet att hon tycker om att sy. Dessutom hade hon fyllt den med två små handdukar med egen gjort maskinbrodyr. Så fina och så genomtänkt.

Mamma skulle varit med på lunchen också, men hon blev tyvärr dålig och fick hålla sig hemma och kurera sig istället. Lilla rara mamsen. Jag hoppas hon mår bättre snarast då hon har en härlig resa med väninnorna att se fram emot inom kort.

 

Kvällen bjöd på thaimat och grannhäng med bubbel, skratt och trevliga människor. Inte för att det var min födelsedag, utan för att just den kvällen passade bra.

Just ja, får inte glömma att jag fick ett hederligt vykort med grattis också, från en av mina närmaste mamma. En av de raraste mammorna som finns tror jag.

 

Sen vips var födelsedagen över och två dagars jobb med 10 respektive 11 timmars jobb väntade. Nu räknar jag ner för dagens och helgens sista pass. Nada familjetid denna helg vilket jag saknar, men å andra sidan har jag en kväll och en natt kvar, sen går jag på semester i ett antal veckor. Dessutom sista juni idag, vilket i sig känns rätt overkligt!

Väntan och fnul

Väntan..... att göra något konstruktivt av den tid som är mellanrum. Eller finns det egentligen väntan? Handlar det kanske bara om att fylla den tid man har, oavsett den situation du är i?

Väninnan berättade att hon, i trafikstockning på en buss, använde tiden till att titta inåt. Ta på sig hörlurarna, spela musik du gillar och meditera....

Såklart är det vad även jag ska göra. Använda ledig tid för meditation för att åter komma närmare min andliga sida som varit frånvarande alltför mycket för länge.... Meditation. Yoga. Mindfullness. Vara närvarande..... 

Imorgon fyller jag år. Mycket pågår på insidan för stunden. Längtan, funderingar.... Lite av en berg- och dalbana på insidan. Vad är betydelsefullt och var är egentligen av vikt. Samtidigt ett stort sug efter sött, att fly kanske.... Då det söta inte hjälper utan snarare stjälper. Mycket att ta tag i. Rädslor, önskningar, förhoppningar...

Lättrörd är mitt mellannamn för stunden dessutom. Rörd för paketet som låg väntandes i brevlådan, blommor som väntar till morgondagen.... 

Ett år äldre. Jag väljer att göra detta år som kommer till ett värdefullt givande berikande rikt år! 

svettigaste

Igår var det årets varmaste dag, i min mening. Jag tror på riktigt att det var det. Vet var över 20 grader redan på morgonen och sen var det runt 25 hela dagen. När jag var på en promenad på kvällen och kom in vid 21 var det fortfarande över 20 grader ute. Fantastiskt. Något kvavt kanske, fast ingen åska kom utan snarare sol från en klarblå himmel.

Jag hade en tanke kring min dag som skulle inkludera löpning och det blev det, fast lite senare än jag tänkt från början. Jag drog ut vid 16-tiden. Med vattenflaska i handen och musik i lurarna. Jag tog ett par stopp längs vägen, för att dricka och andas. Jag skrapade ihop 5 km, vilket är längre än jag sprungit på länge nu. Dock mestadels på asfalt, vilket kändes lite sådär. Något illamående då och då, tror det var värmen, trots att jag försökt fylla på med vätska och salter ordentligt innan.

När jag kom hem svettades jag helt galet mycket, det var rekord. Toksvettades i 20 min efter löpningen, inte bara eftersvett utan toksvett. Det droppade från ansiktet och jag hade en blöt hinna över hela kroppen. Plus att det rann längs skenbenen. En intressant och spännande erfarenhet.

Idag vaknar jag till dryga 15 grader i skuggan...... Snacka om temperaturväxlingar.

måndag morgon

En ny vecka har börjat. Midsommar är över. För mig innebar det tre dagars jobb på raken, vilket tog eftersom jag inte är "van" att arbeta nu för tiden. Jag har ännu mer timmar på tre pass denna vecka, men det tar vi sen. En dag i taget.

Måndag morgon. Sov klart vid sjutiden. Maken hade redan åkt till jobbet så jag smög upp och tvättade tatueringen (som läker oförskämt bra) och gick på toaletten. Då kommer lilleman smygande. Han vaknar ofta ungefär samtidigt som jag. De små fina fötterna tassandes och ett nyvaket ansikte.
Vi gick ner tillsammans och satte på tvn, lite Barnkanalen innan dagis brukar vara en skönt start. Lilleman konstaterade efter en stund "maskar har ingen haka". Det kommer så söta små saker ur den där munnen ibland.
Byxor eller shorts skulle han inte ha när vi gick till dagis, så det blev blöjrumpa med byxor i mammas hand istället.

På vägen hem passade jag på att andas in den sköna morgonluften och verkligen känna in att nu är det sommar. Det sköna med att inte behöva klä på sig mer än linne, shorts och ett par sandaler när jag går ut.

När jag går förbi grannarnas hus ser jag beiga farbrorn stå ute och skölja av bäddmadrassen med uteslangen. Det huset känns tungt i energierna, som en kontrast till mina egna funderingar. Troligen är det hans frus bäddmadrass, smutsig och fläckig från flera års användning. Frun brukar jag ibland se stå ute i trosor och en gammal tröja och röka. Hon är sjuk, allvarligt sjuk. Troligen har han det som min mamma haft det, han tar hand om sin äkta maka, gör allt för att hon ska ha det så bra som möjligt. Jag minns när vi gått runt för vattenavläsning i området att det lilla jag sett genom deras ytterdörr är original från husen byggdes 1978 och det luktar sjuk....

Bäst att njuta av här och nu..... Ta tillvara på friska starka dagar och leva livet fullt ut!
Carpe Diem!

Att simma i Mälaren med diabetes på kuppen

Alltså det där med simning och diabetiker som använder pump. Jag har inte fått till det än, så enkelt är det. Jag har mycket att lära som nybliven pumpanvändare, som tränar, och har använt insulinpennor i över 25 år.
Just simning är det knepigaste jag stött på hittills. Jag sjunker när jag simmar. Så är det. Jag behöver banka in det i mitt eget huvud. Ett antal gånger har jag kommit upp ur simbassängen med ett blodsocker (bs) på 2,x eller 3,x vilket är alldeles för lågt. Jag måste helt enkelt lära mig att sänka basalen (den mängd pumpen skickar in i kroppen som grunddos) för att inte bli för låg under simningen. Det är en sak att kliva upp ur bassängen, gå till sina saker och äta dextro.

Härom dagen simmade jag för första gången i "riktigt" vatten, i Mälaren, med pump. Tack och lov fick jag med mig sällskap. En kollega från mitt extrajobb som är allmänt intresserad av träning. Dessutom hade han bra kontakter så han hade nycklar till ett litet hus där vi kunde låsa in våra saker när vi simmade. Plus att han mätt ut en sträcka på 1 km när han åkt långfärdsskridskor. Så, helt knasig kände jag mig, men vi möttes upp för att ta vår simning. Att dessutom få på sig den där våtdräkten, eller egentligen ännu värre, få av den. Det är faktiskt svårare, den fastnar liksom på kroppen som ett andra skinn.... I alla fall....

Första kilometern gick finfint, medvind, snackade en massa strunt, njöt av simningen. Sen vände vi för att simma tillbaka, det var inte lika roligt. Vågorna var (kändes) jättestora, jag vet inte hur många kallsupar jag upplevde och hur mycket Mälarvatten jag svalde, men det var kämpigt. Dessutom hyfsat nära bryggan (kanske 100 m ifrån) kände jag helt plötsligt att shit, jag tror jag är toklåg.

Tur att min vän var med, som hakade på in till klipporna, hjälpte mig upp så jag kunde hälla i mig en Driv och få tillbaka mina krafter. Jag var på gränsen till rädd, det kom så plötsligt och det är läskigt att vara ute på djupt vatten och känna att krafterna tryter och sockret sjunker.

Sen tog vi de sista meterna till bryggan och var galet nöjda med vår insats!
Det tog 25 min i medvind och 35 min på tillbakavägen.

nygaddad

Jag har haft turen att springa på en fantastisk tjej som tatuerar. Hon har gjort mina större verk och det är många som kommit fram med åren och gett komplimanger och frågat vem som gjort dem eftersom de är så pass snygga och välgjorda. När jag mötte henne första gången var hon lärling på en studio söder om stan, nu har hon en egen studio som heter PMS (nej inte det du tror, utan Pimp My Skin).

Jag skulle beskriva henne som varm, jordnära, öppen och otroligt rar. En kvinna precis i min smak och det känns bara så naturligt. Som om vi känt varandra i tidigare liv. Det gör själva sittningen så mycket trevligare och intressant. Tid att prata om allt och inget och jag har min nyfikenhet som min ständiga kompanjon.

Så i tisdags var det dags för min andra cover-up som hon fått göra. Två av mina första tatueringar, 18 och 20 år. Ja, det kan vara dumt att välja motiv i så pass ung ålder. När jag ville göra en cover-up för den ena, som går runt armen, så sa de på en annan studio att det går aldrig..... Så klev jag in hos A och det första hon sa var "inga problem". Det var samma sak denna gång.... Fantastiskt.

Så, som skrivet, i tisdags var jag där, i nästa åtta timmar varav drygt sju var tatuering. Det är en ganska lång sittning, men envis är ett av mina mellannamn och jag vill bli klar, förstås. Jag var rejält mossig mot slutet, men överlag det funkade bra. Resultatet är jag helnöjd med och den lilla draken som fanns där innan ser man inte alls längre. Fantastiskt!

Nu blir det läkning och smörja, bästa salvan Bepanthen vilket jag råkade ha hemma. Den går tydligen under smeknamnet "fårsalva" vilket jag fått erfara när jag kände att det luktar får om armen, det visade sig att det är ullfett i salvan. Spännande.....

Mitt nya motiv är mjukt och kvinnligt med vallmo. En av de växter som ofta kommer upp i mina meditationer. Vallmo enligt Solöga handlar om att det är tid att älska. Det passar bra, på många olika sätt......

Avslut, en av trådarna klara, fint

Så var dagen här, pappas urnsättning. Vi har väntat rätt så länge nu med tanke på att begravningen var i slutet av januari. Några veckors försening på grund av slarv hos begravningsbyrån, men det fanns säkerligen en mening med det.

Idag var en solig, skön, varm, fin dag. En perfekt dag för den lilla stunden vi tre hade vid graven. Mamma, jag och min äldsta dotter närvarade. Min andra dotter kunde inte eftersom hon var på en liten resa, men hon var med genom att ge saker till morfar som jag hade med mig åt henne.

Mamma hade köpt rosor till oss som vi la in, med små kort på som hon pysslat ihop. Jättefint tänkt och det var min tanke också att göra det.

Tjejerna hade ritat teckningar till morfar och min äldsta lät de två julklapparna vara med i graven, den ena fick morfar innan han gick bort, den andra hann han aldrig få. Andra dottern hade en pärlplatta med en blomma som hon ville lägga med.
Urnan var vacker. Vi gjorde ett bra val.

Jag fick äran att sätta in den i hålet och därefter la vi dit våra andra saker. En stilla ceremoni i all enkelhet. Lite kramar, tankar till pappa. Jag såg honom framför mig, tittandes på oss med sin busblick och typ "men ge er nu för tusan, iväg med er, stå inte här och häng i onödan" så jag log för mig själv och väntade in att mamma skulle känna sig nöjd och tillfreds.






Sen promenerade vi tillbaka mot bilen och då råkade vi hitta små röda hjärtan, paljetthjärtan, utanför kyrkoporten. En fin balans mot vår ceremoni. Troligen några som vigt sig nyligen och fått hjärtan kastade över sig.

Jag känner mig lugn, nöjd och tillfreds. Avslut. Det blev bra det här!

ljuva morgon

Jag fullkomligt älskar dessa ljumma stilla mornar. Min morgon idag var fantastisk. Snoozade på väckarklockan och hörde strax efter små fötter tassa över golvet ovanför, ner för trappan och in till mig. Liten kille som vaknat, precis lagom i tid för att titta på Dora innan dagis.

Promenerar i linne och tajts, barfota i sommarskorna, med lilleman i vagnen. Det är lugnt, solen letar sig ner mellan träden och det är precis lagom varmt i luften. Jag inser att jag känner mig riktigt skön både på insidan och utsidan och så slår det mig, jag klev upp ur sängen utan smärta. Ingen stelhet, ingen ömmande häl, inget ömmande någon annan stans heller.... Jag minns inte ens när det hände senast.

Lämnar lilleman på dagis, som för övrigt vägrade ha varken byxor eller shorts så han kom dit i tröja, keps, sandaler och blöja. Vandrar i sakta takt hemåt igen, njutandes.
Väl hemma, fortfarande tyst och lugnt i huset. Maken har åkt till jobbet för flera timmar sen, tjejerna mina har inte klivit upp än. Jag får en stund till, bara njuta av en god kopp te och lite frukost innan min dag sätter igång.....

ner, upp, ner

Status på mig: rejält förkyld. ingen feber men svullen i öronen och lite snorig. Som alltid när det gäller mig (och många andra tror jag) så är det värst på morgon och kväll. Kroppen och knoppen längtar ut för träning, gärna träning som ökar pulsen, får igång svetten riktigt ordentligt. Det känns som om jag inte gjort/kunnat det på en evighet nu. Först hälsporren, som iofs funkade finfint att köra spinning med så jag satsade på det i första hand. Sen skadad andra fot, vilket tagit dryga fem veckor att få ordning på. Slarvat med spinningen, tränat annat så som simning och yoga. Vilket iofs är bra det med såklart. Ändå suktar ut till löpspåret i skogen. Suktar sällskap.

Bestämde mig för att testa fötterna i lördags. Det var två dagar med fullt ös. En toppenfredag med tjejernas skolavslutning, både lunch och middag på bortaplan och mycket goa människor omkring. En lördag med fullt ös för äldsta dotterns kalas för kompisar som genomfördes halv två till fyra. Jag kan erkänna att jag är inget big fan av varken skolavslutningar eller barnkalas så när det var överstökat och det värsta undanröjt så cyklade jag till spåret för att testa. Lydde väninnans råd om så mjukt underlag som möjligt och i Grimsta spåren är det breda fina stigar att löpa på. Rejäl terräng. Jag tog det kortaste spåret och bestämde mig för att helt enkelt avbryta och gå tillbaka om vänsterfoten börjar smärta. Den höll. Lite känningar efteråt, att den var lite öm på just det stället som strulat, men inte mycket och det släppte inom kort. Däremot är hälsporren fortfarande ett faktum, tyvärr.
I och med detta lutar det mer och mer mot att avstå Lidingöloppet och helt enkelt åka dit och närvara och heja på vapensyster när hon löper runt sina 3 mil. Jag har inte helt tagit beslutet än, men är jag inte igång med löpningen senast till början av juli, när Vansbrosimningen är avklarad, så får jag nog se mig besegrad av skada för Lidingöloppet 2013. Det viktigaste är att läka....

Dock drog jag en rövare då jag från imorgon och 10-14 dagar framåt behöver hålla mig undan från klor och därmed inte kan bada i utomhusbassängen och frågade en arbetskollega om han vill haka på för att simma i Mälaren i veckan eller nästa vecka, det lutar åt att vi ger oss på ett försök på onsdag, inklusive följekanot. Lycka! Känner mig lite orolig för att simma själv i mörka vatten.

blod stick och smärta

Jag fick diabetes när jag var 10 år gammal, jag firade min 11 års dag genom att få permission från St Görans sjukhus under dagen. Tack och lov har jag aldrig varit spruträdd av mig. Snarare tvärtom. Jag lärde mig snabbt att ta sprutorna själv, av sjukhuspersonalen. Ingen annan har någonsin gett mig en spruta. Om jag jämför hur sprutnålarna såg ut för 25 år sen mot idag skulle jag nog vara tveksam till att sticka in den i min egen hud, nålarna är riktigt tunna och fina nu för tiden. Det gör sällan ont, med undantag för vissa områden eller om jag råkar träffa en nerv eller möjligen ett blodkärl, det är väldigt sällan dock.

Nu med pumpen blir det betydligt färre stick, ett nålstick när jag skjuter in infusionssetet, cirka tre gånger i veckan. Den nålen är grövre och längre än insulinpennornas, men känns inte mer.

Dessutom sticker jag mig i fingertopparna minst tre gånger per dygn, oftast minst fem gånger. Det känns mer än de andra sticken dock, men det är hanterbart.

Tatueringsnålar har jag heller inte problem med, visst har delar av den hud jag tatuerat känts mer än andra, men ändå hanterbart.

Vad jag tycker mindre om är för det första när man ska lämna blodprov på sjukhuset, allra värst när de tar i fingertoppen eftersom deras stick inte är justerbart på djupet utan alltid tas "för" djupt. Efter det förstås sticket i armvecket, men det är ändå bättre än fingertoppen i de sammanhangen.

Akupunkturnålar, det klarar jag inte av. Akupunktur är grymt bra, jag kan känna hur flöden startar upp och kommer igång i kroppen min, men attans vad ont vissa av nålarna gör. Dels själva sticket på punkten men ännu värre när akupunktören snurrar nålen efter en stund. Som skrivet, jag rekommenderar verkligen akupunktur, men för min del är det en smärta jag får arbeta med mig själv för att faktiskt ta mig igenom för den goda sakens skull!

fötter och naprapaten

Jag är världens lyckligaste över att min fot är läkt, eller i alla fall för stunden smärtfri. 9 maj skadade jag den under en löprunda, oklart vad som hände men det gjorde förbannat ont och det blev till att använda kryckor i några dagar efteråt. Inga skelettskador enligt röntgen. Tog några behandlingar akupunktur utan att det hjälpte. Testade belasta foten genom en kort joggingtur och åkte direkt tillbaka till skarp smärta. Så fick jag för mig, naprapaten såklart. Har inte testat honom än. Gick dit innan, för hälsporren. Förra veckan var jag hos honom och jajamensann, han knådade, vred, klämde, ultraljudade och så gick jag hem efter en halvtimme med en ganska öm fot. Men, det hjälpte. Nu smärtar den inte. Jag har inte sprungit på den men jag har testat powerwalk och zumba. Ikväll blir det eventuellt en body jam också. Jag har och kommer att ta det försiktigt ett tag till. Det viktigaste är att få läka ordentligt för att fortsätta leva med en stark kropp.

Vad det gäler hälsporren på andra foten så tänker jag även för dens skull vara försiktig med belastning ett tag framöver. Här ska läkas!