att släcka bränder och fördjupa sig i sigsjälv

"tanken går på ångor" sa min vän häromdagen. I ett samtal om livet, i livet, med allt som pågår runt om. "du får inte mer än du klarar av...." en föga tröst i vissa situationer.

Samtalet rörde sig kring upplevd energinivå, något vi båda kämpat och kämpar med. Frågan hur energi påfylles och hur man behåller den, eller fortsätter fylla på. Hur huserar man med sin energi? Hur täta läckorna och hur hantera det som orsakar läckor?

Vi pratade även om "klisterrollen". Med klisterrollen utifrån att klistra ihop familjen. Jag och vännen min känner igen oss i det. Att vara klister. Eller med andra ord spindeln i nätet. Den som sammanför och den som skapar kommunikation mellan familjemedlemmar. För att överföra det till något annat, det är inte alltid vallan fäster.... Vad händer då? Vallan kanske är slut till och med.

Jag har inga svar men jag fnular och marinerar mycket kring dessa frågar.
Berg och dalbana har jag åkt länge nu och jag tycker faktiskt inte om att åka just berg och dalbana. Så att åtminstone göra dalarna grundare jobbar jag för, uppåtskjutet får gärna vara kvar dock. Å visa sig oftare.

Det är många bränder som behöver släckas..... Jag tittar inte bara på mig och mitt och vännen, utan fler runt omkring där jag både snappat upp och haft djupa samtal. Kanske bär universum med sig en period med många bränder att släcka just nu....

ett dygn i Örebro

Ett dygns aningspaus i Örebro med maken, precis vad vi behövde. Kvalitetstid tillsammans är inget vi är direkt bortskämda med, i och för sig har vi en stabil relation så behovet är inte desperat, vi lyckas faktiskt hitta en del skratt i vardagen.

Dock var det här välbehövligt efter slutet på förra året och början på detta. Det har varit lite väl mycket att kämpa med och emot.

 Lilleman fick sova hos grannen, samma granne som sist. Det gick finfint.
Vi hamnade som skrivet i Örebro, på Behrn hotell. Först lite shopping på stan, framför allt för maken. Det behövde han och det är han värd. Lite nya kläder införskaffades. Själv gick jag och dregglade över svindyra goretex jackor och houdini hoodies.

90 min ensamma i relaxen väntade oss på eftermiddagen. Bubbelbad, bastu och ett stort fat med härlig frukt. Jag älskar dessa fruktfat, det är såååå gott! Direkt efter relaxen fick vi varsin massage. Äkta kroppsvårdsstund. Galet skönt. Och avslappnande.

En stunds nedvarvning på rummet för att hämta lite ny kraft och surfa runt lite för att hitta en lämplig restaurang för kvällens middag.

Efter en promenad på stan hamnade vi till sist på restaurang Kungsgatan1 (K1). Det var en guldgruva och jag kommer att rekommendera alla som åker till Örebro och äta sin middag på det stället.
Dels var det trevlig miljö, lagom stort och en skön inredning. Men framför allt grymt bra service och trevlig personal.

Vi åt förrätt och varmrätt, mer fick inte plats. När vi hade beställt maten kom vårt glas bubbel som vi tänkt oss till förrätt, plus en apertif helt oväntat. Bröd med mjukost samt en liten hemgjord potatissallad.

Till förrätt tog i taost skagen a la K1, det var med en tvist pepparrot och lite löjrom på toppen. Det lustiga var att den serverades på granitplatta. En lite rolig surprise.

Till varmrätt blev det för min del hummergryta, den var ljuvlig. Saffransriset serverades i en glasbruk vid sidan av, lite udda och kul. Hovmästaren fick välja passande öl till oss. Ljus lager till mig, jag fick en amerikansk jag aldrig smakat och den var jättegod. Maken tog en ale till sin biff a la rydström.

Sen var vi proppmätta så det var bara att promenera hemåt och lägga sig i hotellsängen och glo på tv tills vi däckade och sov som stockar, till och med höll vi på att försova oss och missa frukosten. Vi hann precis som tur var.

Ett dygn guld värt för oss!

pytte pytte steg

Vecka 8 är här. Det här året har varit rätt så krävande hittills. Dock vill jag sätta ord på att denna vecka har innehållit lite flyt. Det är nästan så att jag inte vågar tro på det, fast jag inser att det måste jag. Jag ska såklart lyfta fram det positiva och belysa det, allt för att mata med mer positivt och därmed mer flyt.

Det har äntligen lossnat kring mamsen min, vi har varit på läkarbesök, lämnat blodprover och ett par saker till är på gång. Det är en extrem lättnad i mig att få träffa en läkare som var riktigt riktigt bra. Jag är tacksam och glad för det. Han var medmänsklig och omtänksam och helt enkelt kanon!

Jag har haft en kväll med Lene, som jag är glad för och känner mig varm i hjärtat när jag tänker på det. Vi fick äntligen tillfälle att träffas själva, prata på riktigt, ta igen en del förlorad tid.
Jag har pratat med andra som står mig nära, djupa samtal, givande samtal, förvånande samtal.
Även samtal med en intuition i kroppen som inte är helt skön men svår att sätta ord på eftersom det är just en intuition och det måste finnas en mottagare som är öppen nog att se det i sig själv.

Jag har haft spontanfika med två grannbrudar och deras grabbar. Pojkarna busade och vi fick "skvallra" om livet.

Jag har fått till en del träningspass. Visst ömmar kroppen min och jag behöver vårda den snällt, men den läker ut från förkylningen och den svarar på träningen. Igår hade jag till exempel en löptur med en känsla av flow i kroppen. Det tillhör ovanligheterna än så länge.

Jag har haft flyt i plugget. Jag har förstås finaste kompanjonen där, vi har ett gott samarbete och det kommer att fortlöpa hela den här terminen. Jag fick till och med en kick och har pluggat ovanligt mycket den här veckan. Nästan förvånad över mig själv.....

Så idag är fredagen här. Jag ger mig själv en stillsam dag och har kväll att se fram emot. Dels ett zumbapass med en skön instruktör som brukar ha riktigt bra låtar. Dels god middag som maken ska laga, inkl efterrätt. Å framför allt besök av Lin, som har med sig finviner vi ska få smaka. Kanske lite sällskapsspel och singstar som extra bonus!

på spaning i träningens anda

Sitter med förkylningens spår kvar i kroppen. Den har inte riktigt släppt taget om mig än, trots att det gått över två veckor. Det är fortfarande täppt i näsan och en något tröttare segare ömmande kropp än vanligt. Jag har kommit igång att träna igen, där svarar kroppen riktigt bra, även om själva motivationen att ta sig ut kan vara lite påverkad.

Jag fnular en del på våren. Jag har hört att cykelklubben brukar börja köra sina uterundor i april, det blir min oskuld att cykla i klunga som ska tas då. Jag har redan bestämt mig för att cykla med klubb för att få in distanspass inför Vätternrundan. Jag fnular också på om jag ska få tag på någon riktigt nice cykeltröja denna gång. Lite mer egen. Jag gillar egna saker.

Jag fnular på lite lopp också. Förutom de jag redan är anmäld till. Jag vet att jag behöver hitta en balans bara, mellan att det ska vara roligt och inte ett måste. En balans för att det ska vara en morot och ett mål för att hålla uppe träningen Jag har inte bestämt mig än men det finns två jag funderar kring som är nu på vårkanten. Båda är löpning. Jag kommer definitivt springa mitt första lopp i fivefingers i år.

Vill jag ha sällskap med mig? Ja, det vill jag. Det blir så mycket trevligare om man är två eller fler. Sällskap på resvägen, sällskap i väntan på start, sällskap en stund efteråt och samtala om hur det blev och kändes.

Fram till dess, några små mål på vägen. Minst ett löppass i veckan, gärna två. Under löpningen ska det gärna in intervaller, våga springa fortare för bövelen! Ut ur komfortzonen. Jag har också som mål att få in mer stretch och allra helst ett yogapass i veckan, hemma eller på gymmet kvittar. För att vara rädd om kroppen.

Så småningom, när jag har en inkomst igen så tänker jag mig regelbundet besök hos massör samt naprapat, allt för att vara vän med min kropp och för att jag ska må så bra som möjligt så länge som möjligt! Jag vill vara rörlig och skadefri länge till!

en lite annorlunda söndag

Min söndag har varit en blandning av träna och vila, skulle man kunna säga. Vaknade ganska tidigt, mest för att jag somnade tidigt igår och dels för att lilleman kom ner tidigt. I fredags somnade jag på golvet framför tvn..... Knasigt. Första gången någonsin. Det var så trångt överallt och jag ville ligga ner och så somnade jag. Lite lagom stel när jag väl vaknade till för att borsta tänderna och krypa ner i sängen istället.
Igår somnade jag också tidigt, i "soffsängen" denna gång i alla fall. Jag somnade först av alla i familjen både fredag och lördag. Tjoohoo, vilken party pingla jag är - NOT. Känner mig så världens tråkigaste och som att två kvällar gått till spillo. Men det är som det är med det. Förkyld och sliten.

Jag vill verkligen få bort det sista av förkylningen nu. Den är på väg åt rätt håll, det har gått över i stadiet täppt/snorig i näsan och det känns som sista steget för att det ska läka ut. Eftersom jag varken haft feber eller halsont så har jag valt att träna. Jag behöver, som skrivet ett antal gånger, rörelsen för att inte stagnera, för att må bra, för att lätta mig själv i sinnet.
Så jag har ägnat dagen åt att dansa zumba på förmiddagen. Landa hemma med påfyllning av mat och dryck, samt legat och slumrat på soffan i drygt två timmar. För att sedan åka och köra en timmes spinning på kvällen och därefter fylla på med mat och vätska igen.

Så sitter jag här, tagit mig en kopp te efter middag och dusch. Varvar ner och försöker känna in vad jag är uppfylld av just nu. Det är lite blandad kompott av känslor. Dessvärre mest tunga tror jag, samt en längtan....

Hjärtan

Min hjärtanskväll blev finfint. Ett mysigt varmt stilla andrum. Nästan alla hemma och samlade kring matbordet. Teckningar från döttrarna och ett eget tillverkat hjärta från lilleman. Som extra bonus en present från maken, tulpaner på bordet och en flaska bubbel att dela.
Maken överraskade med en väl utvald present. Istället för blommor och choklad kom han med ett par icebreaker boxertrosa i merinoull, perfekt för min svala bakdel nu i vintertider. Dessutom i en glad färg! Lyllos mig!

one of those days

Another day in this carnival of souls
Another night's sands end as quickly as it goes
The memories are shadows, ink on the page
And I can't seem to find my way home

And it's almost like your heaven's trying everything
Your heaven's trying everything to keep me out

All the places I've been and things I've seen
A million stories that made up a million shattered dreams
The faces of people I'll never see again
And I can't seem to find my way home

'Cause it's almost like your heaven's trying everything to break me down
'Cause it's almost like your heaven's trying everything to keep me out

Five Finger Death Punch "Far From Home"

Vinterlöptur

Ibland är en löptur på kvällen, i vinterlandskap, med en efterföljande promenad med sällskap, som balsam för själen....

ååååhhhhh....

Vågade mig på ett zumba pass idag, så idag är jag egentligen bättre i förkylningen men låter sämre. Det vill säga jag låter förkyld, näsan alternerar mellan stopp och snor för att vara rakt på sak.

Jag ägnar min måndag i något känslomässigt läge med en blandning av tom, ledsen, låg, tyngd, fundersam. Jag letar förtvivlat efter inspiration och motivation och (som vanligt) glädje. Vad hände med glädjen, skratten och sparken.

Ja jag vet, det är mycket omkring mig. Det påverkar självklart. Dock är det här något jag kämpat med under ett års tid ungefär. I och för sig är det pappas sorg som legat som en underton under hela 2012 i stort sett, men där har det skett något. Jag marinerade på det inatt, det har hänt något i den sorgen, jag har kommit ett steg vidare i den processen. Vilket känns bra!

Jag sa till en vän häromdagen, ska livet vara såhär? Vad är det jag själv skapar, vad är beroende på yttre omständigheter, hur mycket kan jag själv välja.... Må hända tänker jag mer än nödvändigt i vissa fall, vilket är en del av mig.

Äsch, jag vet inte. Jag vet bara att det känns trist just nu. Trist trist trist. En måndag dag i tristess och ett antal saker framför mig under resten av veckan som jag måste ta tag i. Suck! En inplanerad resa till ett varmt ställe vore trevligt, gärna med en storvinst på kontot innan dess!

ett förlorat lopp - en vunnen hälsa

Idag är dagen jag skulle påbörjat mitt klassikerår, i den bästa av alla världar tillsammans med vapensyster. Vår chans att ses lite mer än annars och samtidigt göra något utmanande.... Det blev inte riktigt så.

För vapensyster kom skolarbete emellan, plus förkylning. Hoppas fanns kvar in i det sista, men realisten var tvungen att ta över.

Samma för mig. Förkylning var sista steget som fick mig att ställa in. Det är inte värt risken att dra på mig en hjärtmuskelinflammation eller liknande. Därmed inte sagt att det SUGER FETT. Jag har kämpat, försökt bygga upp mig kring skidorna, glädjas åt det, letat sällskap eftersom jag visste tentan skulle spöka för vapensyster.... Inte flyt någonstans. 60 km är i mina mått mätt långt att åka längd, för mig. Sällskap önskvärt.

Nu föll det ändå, så det kanske finns en mening med det. Att kurera och bli frisk och få köra Vasaloppet helhjärtat om tre veckor! Stenhård mental och när helt frisk stenhård fysisk träning fram till dess får det bli!

trött på att slåss

Jag fick höra härom dagen, ja faktiskt från flera håll fast i olika form, att jag är stark. Jag Är Stark. Jag klarar en hel del.... därmed inte sagt att perioder är ett helvete.

Just i detta nu är jag så less på att slåss. Slåss för en det ena, än det andra.

Slåss för att genomföra mina utmaningar, att orka hålla i för att upprätthålla den träning som krävs, samtidigt fortsätta forma kroppen och bli av med de sista gravidkilona, så blir jag sjuk. Igen. Några dagar innan Loppet. Det vill säga inte värt att utsätta mig för den påfrestning det trots allt innebär att åka 60 km längd i rätt rejäl terräng. Nu med halsont två dagar innan.... Mailet med startbeviset skrattar hånfullt åt mig i min inbox..... Förra året åkte jag halvan, sjuk. Det var inte en upplevelse värt att minnas.

Slåss för mig, förklara mig, ta min ställning, stå upp för mig, utan att egentligen veta om budskapet når fram, förstås, tas till vara på, landar i god jord. Dessa ord ord ord, gång på gång, hela tiden, vad hjälper det? Till vilken nytta? Kommer jag någonsin vidare, eller vad ska jag göra med det?

Slåss med mig själv för att försöka hänga med i skolan, skolan som jag ligger konstant efter med för stunden, eftersom andra saker tar för stor plats och äter min energi, som redan är på en allt för låg nivå...

Slåss för vuxenheten, paddla för att hålla mig över ytan, inte sjunka ner för djupt med risk för att det tar för lång tid att komma upp igen till ytan. Jag har inte råd att "drunkna" nu, för mycket ansvar ligger på mina axlar, för mycket saker jag behöver reda ut, reda i, rådda upp.

Famlar efter de ljusglimtar som finns, söker efter något att glädjas åt, hitta lite energi ork lättnad. Jag vet att det handlar mycket om att ta ett steg i taget, ena foten framför den andra, jag är bara så trött. Cirklar behöver brytas. Jag vill helst projektilspy över så mycket. Eller bara snabbspola framåt.

Jag hoppas att jag kan se tillbaka på de här månaderna och känna just styrkan, klappa mig själv på axeln och känna att jag gjorde det bra trots allt, jag fixade det som behövde fixas och det löste sig till det bästa....

omtanke

....ibland kan en liten gest, från ett oväntat håll, vara riktigt värdefull och berörande....

tack!

isolation

Det är så konstigt när jag tittar tillbaka på de senaste sju veckorna. Vad jag egentligen har tagit mig igenom, tvingats gå igenom. Det är en hel del och det är inte slut med slit än....
Nu efter begravningen har det känts annorlunda men inte lättare. Snarare värre. Nu är det femte dagen efter pappas begravning. Skolan känns en evighet bort, tack vare fina Y så blir det enligt våra gemensamma slutsatser enbart prio på seminarier samt vår uppsats och det som krävs för den under den här våren. Det känns bra. Det frigör tid att slippa åka in på föreläsningar. Tid att läsa och tid för mig att bara få vara. Idag pluggar jag faktiskt, på riktigt, för första gången på hela terminen hittills. Det är ok. Varken mer eller mindre. Lite rörigt, lite svårt att fokusera och prioritera, men jag ligger också efter med allt och har en restuppgift att ta mig an så snart som möjligt så jag har det gjort.

Jag känner också att jag är i något slags konstigt stadie i min sorgeprocess, jag väljer att kalla den så för enkelhetens skull. Det är klart att det är en sorgeprocess, det är bara det att det är inte så enkelt så att det bara handlar om en pappa som dött. Det är så mycket mer runt omkring som spelar in, påverkar, ställs på sin spets. Mycket mer runt omkring som jag behöver ta ansvar för och ta tag i.

Jag känner mig ensam på ett sätt, riktigt jävla ensam, fast jag vet att det finns människor kring mig som bryr sig. Några få som regelbundet hör av sig, andra jag saknar. Men, ärligt talat så tror jag inte att det hjälper, hur mycket omtanke och samtal och närvaro jag än har just nu så räcker det inte till för att ta bort min ensamhet. Jag, bara jag, kan ta mig igenom det här. Det finns ingen annan som kan bära min process, möjligen gå bredvid mig och stötta där det går. Jag begär heller inte mer.

Det som är annorlunda är att jag känner hur jag isolerar mig. Jag är svår att nå. För omgivningen och till en viss del för mig själv. Jag skulle inte säga att jag är avstängd eller kör någon bortträngning, snarare att jag processar för fullt på insidan. Att jag isolerar mig tillhör inte vanligheterna och det är inte likt mig över huvud taget, men för stunden får det vara så.

Jag har önskningar, jag har mål, jag har måsten. Jag försöker finna ro, kraft och motivation att göra det som måste göras och gärna lite lättare händelser eller göromål där emellan, för att försöka balansera upp.

När jag kommer ut eller tillbaka till "världen" igen vet jag inte just nu. Det får ta den tid det tar. Det som finns kvar finns kvar.....

Fryst

Pappas blommor, utanför kyrkporten, i fredags... Frysta. Som fryst sorg.. Vackra. Mycket kärlek och omtanke och vänskap och minnen och sorg i dem.

Begravning

Så var det över..... Min pappas begravningscermoni i kyrkan. Onsdag 30 januari klockan 13.00. Med minnesstund i Soldathemmet efteråt. Vi var många som samlades för att ta farväl av pappa, cirka 70 personer. Jag, mamma och tjejerna satt längst fram. Släkt på tre rader till bakom oss.

Jag var lätt illamående, egentligen redan från dagen innan och är fortfarande. Jag har en spyklump i halsen och ömmande molande mage.

Cermonin gick bra. Jag tycker att det blev pappa-tema kring det. Prästen i sig var väl kanske inte den bästa jag varit med om, men å andra sidan fick hon sagt lite kring pappa. Fast ska jag vara ärlig var det egentligen bara rakt av samma meningar som vi sagt på mötet veckan innan. Plus att hon då läste den dikt mamma gärna ville skulle vara med.

Att sitta där, längst fram i kyrkan, med ögonen på den ekfärgade kistan med de rosa rosorna uppepå samt alla buketter runt omkring..... Att mentalisera att i den kistan ligger min pappa, eller skalet av honom åtminstone, finklädd i kostym och slips. Det är surrealistiskt. Jag alternerade mellan att småle åt vissa delar i cermonin och storgråta över andra delar. Våra egna valda icke psalmer var Sånt är livet (Anita Lindblom) och Han är min sång och min glädje (Pelle Karlsson). Samt att jaktlaget bidragit med jakthornsfanfar som var riktigt berörande och häftigt.

Alla gäster gick förstås runt kistan och tog ett sista farväl och många la en blomma på kistan. Det hela tog väl totalt knappt en timme. Sen for vi mot minnesstunden som varade ett par timmar ungefär. Där bjöds det på snittar, vin, alkoholfritt, kaffe/te och biskvi. Jag hade med mig det album jag skapat om pappa, samt en skål med engelsk lakritskonfekt, pappas favorit. Jag (enbart jag) försökte även mingla runt och prata med gästerna, säga hej, socialisera. Maken och Pyret tog hand om barnen.

Vips så var det över och dags att säga hej då till alla gäster, som kommit allt från nära till släkten i Västerbotten och kompisar från Gotland och Uppsala med flera ställen.

Väl hemma så kunde jag äntligen få varva ner lite och bara prata igenom dagen tillsammans med maken och Pyret. Märkligt..... Många möten med människor jag inte träffat på år, släkt och gamla vänner till mina föräldrar samt även vänner till mig.Så många olika intryck och känslor att dryfta så det bara snurrade runt på insidan.

Gårdagen, det vill säga dagen efter begravningen, var nog den värsta dagen hittills. Jag var så ledsen och illamående och det kändes tomt och tyst och ensamt. Luften gick liksom ur. Jag fortsatte bearbeta och försöka sortera och landa i alla känslor och intryck. En stor sorg, en stor ensamhet. Det finns mycket som ligger framför mig fortfarande. Val av gravsten, bodelning och annat nödvändigt att ta tag i....