Fyra år

Idag är det ett slags jubileum kan man säga. För fyra år sedan friade jag till min älskade. Det var nervöst, men det var också väldigt roligt.
Jag råkade veta att maken hade en arbetskamrat med ett lite ovanligare namn än gemene man, så jag ringde till denne F och helt enkelt förklarade mitt ärende. Det var med någon vecka till godo förstås. Tack och lov var F väldigt trevlig och lotsade mig vidare till chefen M. Jag kontaktade M och han var med på noterna, bokade in ett möte för avdelningen på fredagen kl 13. Alla på avdelningen fick mötesmailet, men alla utom min älskade fick mailet vad som egentligen skulle ske och att det var frivillig närvaro.
Så dagen D tog jag mitt skrivna kort, röda rosen och ett rejält pirr i magen och åkte till okänd mark och okända människor för att fria till min älskade.
Snacka om snopen kille när jag helt plötsligt stod på hans arbetsplats och friade.....

Tillbakablick - Egenlbrektshalvan

Ok, två veckor sen sist. Här är tillbakablicken för den som är intresserad....
Min kära PT ville veta hur loppet varit, enligt följande:

- Underlaget, skidorna, skoskav?
- Den fysiska ansträngningen, mentala biten?
- Orken, tempot, tiden på loppet?

Ja, allt!
En roman kanske är på sin plats :-)

/Danne

Här är svaret han fick, skrivet dagen efter loppet:

Here we go!

Underlag, skidorna, skoskav
Spåren var riktigt riktigt bra, det var tillräckligt med snö (tydligen inte för originalsträckningen, men iaf där de dragit banan i år) och jag anlitade förstås vallaproffsen på plats, så vallningen var strålande. Inget att klaga på där!
Pjäxorna är fel för mig tror jag, på riktigt. Jag hade problem med skavsår för fyra år sen också. Dels trycket av sömmen över höger nedre del av stortån, dels skavandet. Jag har bokstavligen talat två hälar med avskavd hud i storleken bra bit större än en femkrona, trots att jag tejpade i förebyggande syfte. Skavsåren började kännas av vid 14 km och smärtan stegrade om man säger så längs med de sista SEXTON KILOMETRARNA. Jag ska fan köpa nya pjäxor nu när de förmodligen rear ut dem snart. OM jag ska åka mer skidor.... ;) (Ja, jag ska det, jag har ju lovat Maud så jag är så illa tvungen. FAN. Å jag måste hålla vad jag lovar.)
Smärtan är helt sjuk. Jag har sådan värk att jag knappt kunde sova på hela natten och kommer troligen lida av det inatt också för det gör lika jävla ont fortfarande. Du förstår inte hur ont det gör, jag lovar. Ska jag messa en bild? :D
Dessutom fick jag en arg tå, inkl blodblåsa som jag råkade spräcka imorse.

Fysisk ansträngning, mentala biten
Jag var sjuk (är). Förkyld, troligen feber (vågade inte kolla), halsont. Det utgår vi ifrån här, ok?
Kände mig lite peppad ändå när jag stod där på starten och skulle få komma iväg. Strålande sol, lagom kallt. Första milen var rätt ok. Hade nog ganska bra fart där faktiskt. Det började kännas tungt säg runt 14 avklarade km. Trots relativt plant åkande mellan ca 12 och 17 km. Försökte dela upp i delmål. Såhär långt till nästa stopp.... Osv. Kroppen var tung, panodilen började väl släppa antar jag. Försökte tänka positivt, njuta av solen, kika på de andras åkteknik osv. Sen kom mardrömsbacken. 88 höjdmeter på 100meter. Det tog massor av mig. Jag var helt jävla totalt slut i kropp och sinne efter det. Då hade jag en dryg mil kvar. Jag kom knappt framåt om det inte sluttade neråt. Kände mig gråtfärdig, ville nästan ge upp men jag är så jävla envis så jag tillät mig inte att göra det för jag vet att jag hade ångrat mig så in i helvete. Det gick sjukt långsamt. Så jävla tungt. Ont i hälarna, värk i axlarna, tröttnad i armarna. Smärtan framför allt. Som blev (som skrivet) värre och värre hela tiden.
Försökte peppa mig själv så gott jag kunde sista milen, visste på ett ungefär hur banan såg ut eftersom det delvis var samma som i början (sista 8 km iaf). Fast det räckte knappt till. Jag var så jävla slut. Aldrig mer. Varför i helvete utsätter jag mig för detta? Hur i helvete skulle jag kunna klara av 45 km, för att inte tala om ett stort hysteriskt skämt gällande 90 km. Kändes bara helt jävla omöjligt. Sista milen var jävligt lång, jävligt tung, tråkig, smärtsam, ångestfylld. Typ så.
Slutsats:
Fysiskt:ska jag åka igen måste jag få upp min teknik så in i bängen, få upp min kondition nå jävulskt, åka många många mer pass på skidor innan och gärna några långpass.
Psykiskt: behöver träna mig själv mentalt, att jag klarar av det, få bort “spärren” och känslan av att jag aldrig kommer att klara längre än 3 mil. Hur få mig själv att träna långpass själv? Dödstråkigt ju för fan. Behöver sällskap....

Orken, tempot, tiden på loppet
Ja orken har jag väl tagit upp. Förkylningen osv inte en bra utgångspunkt, hade inte vädret, spår och valla varit bra hade jag nog inte kommit runt. För dålig ork. Hade troligen känts lättare om jag hade haft en frisk kropp och sluppit vara förkyld i fem veckor innan. Tempot kändes bra första milen sen blev det sämre, sämre sämst, förjävligt. Gjorde inte saken bättre att dessa hurtbullar kom och körde om mig med värsta farten fast de hade åkt mycket längre (46km var årets hela sträcka).
Tid: to 4 timmar och 13 min.
Kände mig rejält slut när jag väl kom hem, samt lite illamående.

Annars så var Norberg fint, hörde två riktiga karlarapar i spåret (ej av mig, även om jag kan vara bra på dem). Goa människor som hejade längs spåret. Gick jättebra att åka själv och genomföra det hela. Höll på att kissa på mig innan jag kom hem men vägrade stanna på vägen. Blodsockret var under kontroll. Gelen smakade inte illa men konsistensen framkallade kräkningar. Helvete vad vidrigt. Försökte hänga på någon några tillfällen för att få lite draghjälp, det var rätt skönt. Fast jag tyckte mer att det var folk som flåsade mig i nacken utan att köra om så jag blev lite irro på det istället. Det tar fan att ligga och “dra” också.



En positiv sak: trots helt slut efter själva loppet vad gäller förkylning och skador mår kroppen i övrigt bra och har återhämtat sig snabbt vad gäller rörlighet och så, förutom att jag knappt kan ta mig fram på grund av hälarna, men ändå....

Tror att jag fick med det mesta nu.
Fler frågor? Ställ dem!
Feedback – ja tack.
Behöver positiv förstärkning och glada tillrop för att bygga upp det här skidsjälvförtroendet igen....
Joråsåatt......

A 

Personliga mål

Den här veckan har sprungit iväg. Jag har haft fokus på plugg samt att komma igång med min träning igen.
Det är så förbaskat skönt att känna sig i stort sett frisk igen. Fortfarande ganska trött, men kroppen svarar på träningen. En tacksam känsla. Jag känner mig genast starkare, mer peppad och mer energifylld.
Jag har skapat personliga mål som jag önskar uppnå, i alla fall basen. Sen kan jag alltid utveckla, skriva upp delmålen med mera. Men det är en bra grund att utgå ifrån. Jag är igång med min PT igen. Det var rejält tungt att träna med honom, men kul. Nu får jag bygga upp mig igen, träna upp flåset och styrkan. Träningsmässigt är nästa utmaning i juni då det blir halva vätternrundan, det vill säga 15 mil på cykel. Samtidigt som jag tänker Vasaloppet 9 mil inför nästa år. Det blir en av mina största utmaningar tror jag, 90 km på skidor. Wow. Något har jag lärt mig av årets 30 km och det är att förutom att vara frisk så behöver jag få upp mer styrka men mest av allt flås, kondition, teknik!
Förutom träningen och den glädjen att vara igång igen så är det plugg som tar mycket tid nu. Hela vårterminen har vi kortare kurser på 4-5 veckor och det innebär högre tempo.

Ett tips till alla där ute, rör på er! Det ger så mycket tillbaka för kropp och själ!

Nya tag dåra

Så. Nu har jag varit nere på botten och vänt för den här gången.
Nu börjar det så sakteliga spira igen. Jag har försökt fokusera på att grunda och att vila och att kurera de senaste dagarna, samt verbalt lätta på trycket. Det har gett resultat. Nu känner jag mig lite gladare, lite mer motiverad, lite mer "Sickan" som börjar smida planer för den närmaste tiden..... Siktet är inställt på torsdag kväll, sen är det bara å åk.....

V.A.S.

Jag är sliten, jag vet att jag skrivit det förut och jag gör det nu igen.
Försök att nå mig själv, sätta ord på vad som händer på insidan, hur jag känner. Försöker förklara inte bara för mig själv utan för min omgivning, med blandat resultat. Ett relativt lyckat försök, ett som jag inte ens knappt har satt ord på bara en början, ett misslyckat.....
Det blandas med en rädsla för hur det känns inom mig, med en rädsla för hur det ska tas emot av den jag väljer att försöka nå. Vågar jag ens försöka? Jag orkar inte riktigt slåss just nu, jag orkar inte med oförståelse, jag vet inte vad jag orkar över huvud taget. Jag har fullt upp med att klara av det jag "måste" klara av just nu. Vad det är jag "måste"? Jo, det ska lämnas, hämtas, fixas för barnen mina. Det ska planeras mat, Det ska råddas. Huset känns trångt och kvävande stundvis så jag checkar ut på det enda sätt jag kan. Sängen. Med hörlurar och lugn musik om det är mycket ljud i övrigt. För inte ens där, i sovrummet, finns det en dörr att stänga.
Jag vet inte vad jag önskar, vet inte vad jag behöver. Kanske bara närhet och omtanke, någon som lyssnar utan att vara åt det negativa hållet tillbaka, någon att bolla med. Jag känner mig vilsen. Jag känner mig sårbar.
Kan man ta VAS istället för VAB? Vård Av Själ(v)......

Nystarten formulerar sig så smått

Förkylningen börjar vända, så sakteliga. Fortfarande tung i kroppen, fortfarande behövs nässpray emellanåt, fortfarande lite hosta i vissa lägen.... Men jag känner mig ändå generellt på bättringsväg.
Hälarna är inte lika smärtsamma längre, det är fortfarande oskönt att gå i makens skor och jag har inte en tanke på att använda mina egna riktigt än, men i det fria känns sällan smärta nu, men däremot mycket stramande.
I och med att jag generellt börjar känna mig bättre kommer också träningssuget tillbaka. Jag börjar så sakteliga få tillbaka fokus på Utmaningen och faktiskt till och med nästa års skidåkning trots den stora avsmaken för längd direkt efter loppet i söndags (som jag förresten kan beskriva mer vid tillfälle). Med suget efter träning kommer också tanken kring att bli lite mer hälsosam över lag - igen. Februari har bestått av ett konstant svullande och likaså även denna helg. Det är dags att ta tag i livet igen, kanske hitta lite glädje genom att jag skärper mig igen. Jag mår varken bra av stillasittande eller svullande (men vem gör det egentligen). Så, jag börjar formulera en nystart, kanske från nästa vecka till och med. Önskar bara lite mer gnista, lite mer energi. lite mer jävla anamma.... och en semla..... först.

Inskränkt

Ditt mind påverkar mer än vad du tror.  Punkt slut.
Hur många är medvetna om detta egentligen? Frågar du mig (just idag) är det inte många. Må hända är jag själv i en box i den frågan, men när jag ser människor runt omkring kan jag inte låta bli att reagera över många som inte tänker utanför näsan räcker. Försök tänka nytt, tänka om.

Häromdagen pratade jag med en individ som helt hakat upp sig på ett par saker. Jag försökte belysa saken från ett annat håll, jag finlirkade för att få in nytt tänk samtidigt som jag var rakt på sak där emellan. Jag är glad att jag hade samtalet, även om jag egentligen inte vet om det gav någon förändring för den andra individen. Jag vet att jag belyste, jag vet att individen ifråga sa samma sak om och om igen, oavsett vad jag sagt, men ändå…. Jag gjorde mitt bästa.

Jag möter också andra i min närvaro, som fastnar i ett låst tänk, som inte vill (vågar) tänka till. Det är inte första gången, det här möter jag ofta. Skillnaden för mig är väl att jag vågar stå för min tro och att jag delar med mig av den. Självklart, uppenbarligen eftersom jag skriver denna blogg, tas det inte alltid emot som jag önskat.

Hospis

Tankarna snurrar i mitt huvud. jag funderar på döden, livsgnistan, ålderdom. Hur känns det egentligen att bli gammal idag? Hur kommer det att kännas när jag börjar bli till åren? Vad finns det för vård och möjligheter då? Tankarna väcks igen i och med den aktuella kursen på universitetet.

Jag tar fasta på drömmen jag och väninnan pratade om. Att öppna ett eget hospis. Ett vackert hus i vacker miljö där människor, vart de än är i livet och vad de än har med sig, får leva sin sista tid i det här livet. En möjlighet att njuta av det som är kvar. Det ska finnas läkare, homeopater, präst, sköterskor, alternativmedicinare samlat under samma tak, som alla erbjuder de boende det de önskar. Smärtstillande i tillräcklig mängd för de som önskar slippa smärtan.
Det ska finnas den mat som önskas, en egen kock på stället, vin till maten om man vill det. Allt för att tillmötesgå önskemålen. För att få leva sina sista dagar/veckor precis så som individen önskar! Det är de boende som ska bestämma hur de vill ha det.
Självklart ska hospis vara öppet för de som vill komma och hälsa på, när helst de vill.

Om jag kunde...

...skulle jag återskapa delar av det samtal jag hade med min vän idag. Två timmar äkta samtal med möte inbakat. Ett samtal med någon slags huvudfåra men med massor av små förgreningar och små utsteg här och där. Ett efterlängtat samtal.
Att vända ut och in på sig själv är också krävande, huvudvärken kom sprängandes, en trötthet med många gäspar framåt samtalets slut. När luren är pålagd, en tomhet, urlakad och som en urvriden disktrasa.
Egentligen borde jag kanske sova en sväng innan jag hämtar tjejerna, men nu är det för sent. Jag valde att slötitta på serier istället, vila hjärnan en stund. Nu är det dags att åka om tio minuter, dags att hämta mina prinsessor som haft lilla vasaloppet på skolan idag, på skridskor.

Tär

Ikväll tog jag bort kompresserna från mina såriga hälar. Det var INTE en vacker syn.
Troligen tittar jag förbi Vårdcentralen imorgon för att få en lite mer kunnig synpunkt på hur jag ska hantera dessa stackars såriga saker.
Imorse tog jag makens skor, det är helt enkelt för kallt för att gå med hälen "bar". Så, jag tog makens skor, med lite mer utrymme och mer mindre frysrisk. Så, mellan 9-17 har jag gått omkring och skavt på mina redan såriga hälar. Smärtan tär, nå djävulskt för att citera en bekant. Vid fem var mitt tålamod helt slut, inga krafter, ingen glädje, ingen ork kvar.
Jag skulle kunna lägga upp en bild, men jag väljer att inte göra det, för det skulle bara skapa illamående och kväljningar typ. Så jag besparar er det.
Det råkar vara så att min vänstra häl känns liksom mer trasig än bara hälen, om det är en infektion/inflammation kring såret eller något annat, har jag ingen aning om. Men därav känns en koll från en läkare eller sjuksköterska som en bra idé.
Jag har bara mig själv att skylla och min envishet, kanske till och med min bakvända tävlingsinstinkt. Så nu sitter jag här, trasig, väntandes på att läka!

Äldre och personer med funktionshinder

Det är namnet på kursen som började den här veckan. Alkohol och narkotika tentades i torsdags. Nu är det ny kurs med fullt ös. Tre dagar på raken med föreläsningar, dubbla två av dagarna. Jag tycker starten varit bra, mer intressant än jag väntat mig eller bara för att jag inte hade några förväntningar kanske. Bra föreläsare och ett bra strukturerat upplägg. Det är bonuspoäng. Fem obligatoriska seminarium som kräver förberedelse innan. samt en salstenta på det. De böcker jag saknade men behöver kommer imorgon, nu är det bara att ge järnet och hänga med. Skulle behöva friskna till lite bara, men till nästa vecka hoppas jag vara i mitt esse igen.

Kvällsrader

Eftersom jag hade en rätt kass dag idag och ja, jag har fortfarande ont och känner mig fortfarande förkyld, MEN jag har mitt tema kärlek så därför ska jag nu lyfta fram dagens höjdpunkter. Det är ju trots allt dagen för hjärtan idag.

Jag fick ett fint SMS från min make imorse.
Jag fick en varm kram från L i min klass, bara för att hon intuitivt såg att jag behövde den.
Jag fick beröm och vackra ord från K i min klass, som värmde mitt hjärta.
Jag tog en fika med grannen som bjöd på hembakade hjärtanmuffins som var delikata.

Dessutom lite kvalitetstid med maken framåt kvällskvisten och nu hoppas jag på en god natts sömn som ger min kropp healing och ny energi!

Inte en bra dag

Idag är ingen bra dag. Den här dagen är kass. Fyra nätter med otillräcklig sömn till att börja med. Förkylningen som tagit om för tredje gången. Smärtan i mina hälar sen två dygn som tär fruktansvärt. Det är i klass med kejsarsnitt så som jag upplevde dessa. Kan inte vara hemma och vila på grund av skolan och måsten där. Fryser och svettas om vartannat. Varje steg jag tar skär som knivar. Jag vet att det är självförvållat och på eget val men det hjälper inte mig just nu. Jag vet att det kommer gå över och läka så småningom.
Just nu vill jag bara skrika gråta och bete mig som ett barn i trotsålder, vilket jag såklart inte tillåter mig att göra. Möjligtvis gråta, för tårarna kan jag inte stoppa. Med detta kommer känslan av ensamhet och att vara utanför och udda och utsatt. Hudlös. Sårbar. Nedsatt energi och motstånd. Men jag måste kämpa. Kämpa mig igenom dagens måsten som precis i detta nu känns oövervinneligt. Måste kämpa mig igenom morgon dagen. Måste lämna och hämta liten och från imorgon även tjejerna. Måste kämpa för att inte falla igenom. Jag är slutkörd. Mentalt och fysiskt slut.
Jag hoppas på en lugn torsdag. Hoppas på att få tid att läka då. Vila. Bara vara. Andas. Ankra. Samla ihop mina energier. "Bara" två dygn tills dess........

Gjort är gjort

Sådär ja. Överlevde men det var knappt....
Egentligen borde jag nog inte ställt mig på skidor i 30 km igår, jag var sjuk. Jag är sämre nu, såklart. Typ febrig, ont i halsen, ont i kroppen. Snorig, lite hostig, slem. Sen lägger vi på följande: trasig mage (troligen på grund av ovanstående samt skumt födointag igår och ansträngningen), köttsår på båda hälarna som konstant svider pirrar och smärtar, en blånagel inklusive en blodblåsa som jag råkade klippa sönder med nagelsaxen så den sprängdes, fast bara ett litet skavsår på ena tummen vilket är imponerande.

Norberg var vackert, jättefina gamla hus längs med ån som flöt genom byn. Det var precis lagom temperatur ute, ett par minus. Solen strålande från en klarblå himmel hela loppet. Fina spår. Perfekta omständigheter med andra ord, tack och lov, för annars vet jag inte om jag hade klarat det. Satan vad tungt det var, körde minst en mil på ren vilja, var gråtfärdig ett tag, helt slutkörd rätt ofta. Men men, jag tog mig runt och det är jag glad för. Just nu är jag inte sugen på att åka skidor alls, jag ska ge mig tid att läka först. Alla fysiska symptom måste få läka bort innan jag tränar någonting igen.

Nu gäller det.....

Nu är det dags att gå och lägga sig och sova minst fem kvart i timmen. Förkyld och med en sjukkänsla i hela kroppen. Så jäkla typiskt. Hoppas på ett mirakel under natten.
Imorgon kliver jag upp halv fem för att packa ihop mig mot Norberg och Engelbrektshalvan. Trots mina fysiska mindre bra tillfälliga attribut känner jag mig peppad och lite krigare. Nu jäklar. Det är det här jag har tränat för. Att jag dessutom åker helt solo för att genomföra detta, det är i sig en utmaning. Jag tycker inte om ensamhet.
Tänder borstade, nässpray tagen, några sidors läsning sen sova sött! Tack & godnatt.

Dagens

Jaha ja. Sitter här i köket och borde borde borde verkligen plugga inför tentan imorgon, men så har jag inte gjort på hela dagen. Jag har istället prioriterat ett efterlängtat samtal, råddat med betalning av en resa som mamma och jag ska göra, lite annat småfix, åkt skidor (sista gången innan Loppet). Förutom då ätit lite, lämnat och hämtat barn och det där som ingår och måste göras i vardagen antingen man vill eller inte.
Så, nu sitter jag här i köket. Bredvid min yngsta godbit som tittar på Scooby-Doo för tusende gången. Maken är i vardagsrummet och leker krig (spelar på PS3an).
Lovisa är på scouterna och ska hämtas om 50 min.
Jag då? Jo, jag mår sådär. Förkylningen vägrar släppa sitt tag om mig, troligen för att jag är ute mer än jag någonsin varit någon vinter hittills i mitt liv tror jag. (Tack längdskidor och grannpromenader.) Något annat subtilt sker i min kropp samtidigt. Idag kläckte jag ur mig en pusselbit till mitt liv, en pusselbit som satt som en smäck kan man säga, huvudet på spiken som väninnan sa. Den hoppade ur munnen på mig och jag insåg när jag sa det att det var sant. Det är allt för personligt och privat för att lägga ut här, men jag är glad för den även om den också var smärtsam.
Jag känner mig något introvert. Jag har marinerat på känslan en del idag. Jag känner mig lite "skalig". Då och då som en elak surkärring som inte klarar av att vara trevlig mot någon alls, fast jag egentligen inte vill något annat än att ha en varm trygg famn, lugn och ro, kärlek och bara få vila. Igår somnade jag i soffan på kvällen, checkade ut en stund medan maken tränade, Leo tittade på Scooby-Doo (vad annars) och de stora barnen satt i köket och fixade. Hann vila en timme ungefär. Det var skönt och välbehövligt.
Må hända är jag introvert för att jag laddar inför söndagens längdlopp, må hända är jag introvert för att jag ska skriva en salstenta imorgon, må hända är jag introvert för att jag helt enkelt är sliten och trött och för att jag inte får sova ordentligt på nätterna då Leo kommer över till vår säng och ligger och sparkar på mig, alternativt att jag får känning och vaknar av det mitt i natten.
Fryser jag som en jag vet inte vad. Jag har problem att få upp värmen just nu. Nu sitter jag här, till exempel, med knappt 20 grader i köket, strumpor tofflor, långkalsonger, mjukisbyxor, linne, munkjacka, fleecetröja och fryser på insidan samt är riktigt riktigt kall om fingrarna. Dricker te också. Hoppas på att det kan hjälpa till lite grann.
Nä, jag ska läsa igenom mina anteckningar nu, hinner göra en liten bit av det innan jag måste åka och hämta min stora tjej.

Tant-tanter

Härom dagen slog det mig (igen) att det är intressant hur olika vi kan uppfatta andra människor och vad de utstrålar. I det här fallet handlade det om tant-aura. Det var tre damer med, i ungefär samma ålder. Fast med så olika utstrålning. Både själva klädseln och själva sättet att vara ger ett intryck och ett avtryck. Till exempel kan det finnas en sprallig glad energi, fast förpackat i ett tantigt fodral till utseende och kläder. En person kan vara ung till siffran på åldern men bete sig och upplevas som en riktig gammal tant. Eller så kan man börja närma sig tantåldern men klä sig ungdomligt på ett bra sätt och upplevas som yngre. Eller så har vi damen på min före detta arbetsplats som definitivt var i tantålder men klädde sig med (för) djupa urringningar.
Summan av kardemumman är att det är inte lätt att bedöma ålder på andra människor, det är lätt att luras åt både ena och andra hållet. Som tur är är vi alla unika och har vår egen individuella stil. Har du funderat på din egen utstrålning?

Diabetes

I sommar har jag haft diabetes i 25 år!
Hmmm.... 25 år, när jag ser mig själva skriva det inser jag att jag börjar bli till åren, med det var ett sidospår.
När jag fick diabetes hamnade jag på St Görans sjukhus. Mina föräldrar och deras vänner anade oråd när jag var galet törstig hela tiden men ingenting kunde få bort törsten, så vi åkte till vårdcentralen och tog ett blodsocker. Därifrån åkte vi, pappa och jag, raka vägen till Sjukhuset.
Där blev jag kvar i flera veckor, med undantag för en permission över min födelsedag som infaller den 28 juni.
Jag hade roligt på Sjukhuset, jag hamnade på samma rum som två andra tjejer, Annelie och Therese. Vi hade riktigt kul och vi var alla i samma sits, nyblivna diabetiker, och i samma ålder. Jag fyllde 11 den sommaren. Jag minns också den tunga biten, inte att ta sprutor, för det har jag aldrig varit rädd för, men ångesten och frågan "varför just jag?"
Min diabetes har mått förhållandevis bra genom åren, det vill säga mina värden har varit under kontroll. Jag har genomgått tre graviditeter, som alla har gått bra.
Jag skyltar inte  med min diabetes, men jag döljer den inte heller. Jag tar min spruta när jag behöver ta den, oavsett om det är bland kända eller okända människor. Att ta sprutor har aldrig besvärat mig, snarare går det på sådan rutin att jag ibland inte minns om jag tagit sprutan eller inte. Jag använder två olika typer av insulin, ett korttidsverkande och ett långtidsverkande. Jag sticker mig minst fyra gånger per dygn. Jag har varit med från att använda mig av klassiska sprutor och att dra upp insulin ur ampuller, till dagens fina fina nålar och till och med digital display som visar när jag tog sprutan sist och vilken mängd.
Vanliga ord kring diabetesen är: insulin (det hormon min kropp inte längre kan producera själv), spruta, blodsocker (högt respektive lågt), känning.... Jag avskyr ordet sockersjuka. Jag tycker det är fult, tror att det också mer känns som en sjukdom då.
Rätt nyligen frontades jag med att sjukdomen sattes före mig som person. Jag vet inte hur den personen tänkte, hon ville nog väl, men gick in i sin yrkesroll och tänkte inte till ordentligt. För mig var det en ytterst otrevlig upplevelse då det kändes som om diabetesen i sig skulle vara orsak till det som hände fysiskt i min kropp just då. Även en tankeställare....

Crawl - efter tredje lektionen

Nu har jag tagit mig igenom tre lektioner simkurs för vucna - nybörjare crawl.
Jag är yngst i "klassen", med undantag för våra simlärare som är 17 och 18 år. De unga vackra damerna har båda simmat sen de var 4 år. Snart dags för lilleman här hemma med andra ord.... Nej men allvarligt talat, de är bra. Riktigt bra!
Vi är tio elever och jag tror vi alla var lika spända inför detta äventyr. Jag tror vi alla kände oss som barn under första tillfället också.
De första två gångerna ägnade vi oss åt benspark och andning. Jag sparkade och sparkade men kom ingenstans kändes det som, andningen gick väl si sådär. Av någon anledning blir det "konstgjort" och inte alls naturligt att andas ut under ytan och in med huvudet precis ovanför ytan... Ja, jag var ironisk där.
Men, denna gång så var det ännu roligare än tidigare. Vi fick släppa våra flythjälpmedel (jag minns inte vad de kallas) och ha med armarna lite mer. Skitkul. Kändes enklare och mer på riktigt och helt enkelt som om det blev mer flyt.... Ha ha!
Jag vill påpeka att det är låååångt kvar tills jag kan crawla, men det är roligt och det är mycket teknik. Som alltid i början är det svårt att hinna med att tänka på alla detaljer samtidigt. Jag tycker nog fortfarande att själva andningen är knepigast, men det finns ju ett antal gånger kvar att lära sig det på. Jag funderar på att försöka ta mig till simhallen någon gång mellan kurstillfällena för att träna lite extra.