Att ha känning

Att ha känning är en helt egen innebörd för mig, som diabetiker. Det innebär att min insulinnivå är i obalans. Ja, det är den iofs hela tiden eftersom min kropp inte kan justera det själv utan det är jag som mixtrar med det själv med mina sprutor. Att få en känning innebär att insulinnivån är för hög, jag har tagit för mycket helt enkelt. Vad jag måste göra då är att fylla på med glukos för att inte hamna i koma, alltså riskera att bli medvetslös och därmed riskera fysiska skador.
Igår innan jag gick och lade mig gjorde jag två tabbar, typ. Jag tog en extra dos insulin eftersom jag trodde att min kropp behövde det, eftersom jag åt fika. Vad jag inte gjorde var att ta ett blodsockerprov först. Klantigt av mig. Jag tänkte inte på att jag fått akupunktur på eftermiddagen, det kör igång processer i kroppen som påverkar diabetesen också - såklart!
Alltså, mina väl behövda timmars sömn rubbas, inte bara en utan två gånger nu i natt. Jag jagar sömn i perioder. Jag behöver få sova i ett sträck. Ikväll när jag väl hade somnat vaknade jag dela av lillen som stökade runt i vår säng men även av känning. Ja, tack och lov har jag turen att känna i god tid när sockret börjar sjunka, det är det inte alla som gör. Ut med handen till sängbordet, hitta dextron (som jag lärt mig ha tillgänglig där för att slippa gå upp) och stoppa i mig ett gäng.
Det räckte inte.
Nu ett par timmar senare är det dags igen. Mer känning....
Det är bara att leta sig upp. Men, fördelen är, jag får känna på huset nu. Det är vackert, vilande, skön känsla. En tystnad och ett lugn som bara kan upplevas ensamt på natten när alla andra sover. Min adventsstake är det ljus jag har, plus datorns skärm förstås. Utebelysningen i äppelträdet utanför köksfönstren lyser upp den vita snön och spruder ett vackert sken utanför. Jag tar en smörgås och ett glas julmust (nej, det är inte bra för figuren att ha känning på nätterna, men det är ganska gott) och norpar en hembakad pepparkaka när jag ändå är i farten.
Jag njuter helt enkelt av några minuters vaket lugn, mitt i natten, en vardagskväll. Jag väljer att skapa detta istället för att enbart se sjukdomens baksida av mina egna missar....
Jag tror jag kommer att sova extra gott resterande timmar när jag kryper ner bredvid maken om några minuter.

Etapp ett och två avklarat

Under helgen klarades första etapperna av. Det bakades pepparkakor. Jonas och Sara körde på med figurer. Lovisa och Johanna gjorde husdelar. Leo körde kavel och åt deg. Jag gjorde kyrkdelar, inklusive fönster. Karamellfönster.
Vi tyckte det blev lite få kakor så vi bestämde att baka ut ännu en sats deg till nästa familjehelg.
Igår tog vi oss genom själva byggandet av hus och kyrka. Smält socker som lim, inklusive brännskador (smärta och blåsor) hos både mig och maken! Nu står de där hemma och väntar på att smyckas.....

Årets dörrkrans

:D

I veckan har det varit mycket på gång, allt mellan himmel och jord som vanligt. Typ. Iaf, en efterlängtad kväll var onsdagens. Jag och G's nystartade tradition, att göra en egen dörrkrans hos Blomsterpinglan. Mysigt, trevligt och en bra stämning. Här är resultatet. :D

Representativt för vår hälsa?

I min närbutik, där vi handlar ganska ofta, sitter en skylt uppsatt med information om vilka receptfria, före detta apoteksprodukter, som de säljer. Tydligen är det följande saker Svenssons gärna köper.
Värktabletter i form av Alvedon, Panodil, Ipren och Treo. Tas i tablettform, eller upplöst i ett glas med vatten. Vi behöver Bafucin eller Strepsils för halsen. Även Nezeril nässpray är en storsäljare. Samt att förstoppade magar kräver minsann Microlax för er som undrar. Eller om magen "bara" är orolig så går det bra med Novalucol också.
Jaha ja, då vet vi! Storsäljarna!

Smygande....

En liten smygande julaktig känsla smyger sig på. Det är riktigt kallt ute idag och snö. Härliga ljusa upplyftande knarrande snö. I LOVE IT!
Idag ska belysningen i träden upp. Till söndag ska stjärnor och stakar fram. Hela huset fylls med mys.
Julklapparna är påbörjade, jag har till och med kommit lp gt med dem. Min plan är klar i stora drag. Även om en del är kvar att handla.
I helgen ska det bakas, pepparkaksdegen står och gojsar till sig i tvättstugan. Imorgon ska det skapas hus och figurer tillsammans med alla barn som vill där hemma. Jag ska dessutom göra saffransskorpor och maken lussebullar med mandelmassa.
Suget är stort efter julkalkonen på ett julknäcke med lite senap. För att inte tala om julkalkonkorven med makens potatismos till.....
Ja, jag är redo och välkomnar december med värme i hjärtat!

Imorgon....

lade mig med huvudvärk igår, efter en riktigt bra dag!
Vaknade med huvudvärk idag, alldeles för tidigt, liten började prata i sin säng redan mellan fem och halv sex. Har en fullspäckad dag att se fram emot, som jag inte riktigt vet hur jag ska klara av. Det blir en heldag i skolan med efterföljande klasskväll. Tid att bara hinna hänga lite. Hade inte tänkt att det skulle bli så sent dock...
Så, imorgon på dagen, då ska jag passa på att SOVA. Så länge som min egen kropp vill. Så fort jag lämnat Leo och ätit frukost ska jag somna om. Längtar.....

Skapa egen tid

Jag kan undra för mig själv varför jag och maken inte skapat mer egen tid det senaste halvåret. Jag tror att vi helt enkelt inte har tänkt så långt, livet har bara snurrat på, det blir "snart" vanliga rutiner igen..... Det blev det inte. Ett halvår som skrivet. Gränsen var först satt till cirka åtta veckor....
Nåja, ljuset i tunneln börjar närma sig - tror vi. Jag sätter ribban till jul, blir det innan dess är det bara bonus.
Igår fick vi iaf egen tid tillsammans. Vi åt en trerätters som maken lagat. Vi njöt av lugnet och tystnaden hemma. Jag njöt av husets lätta energier, en lättnad helt plötsligt.
Nu är måndagen här och en ny vecka börjar. Vi får se vad den bär med sig...

Låg

Det svider i ögonen, det värker i huvudet, jag känner mig så trött trött trött.
Jag känner mig ledsen och låg. Som om jag fastnat i  helt fel mönster. Äter dåligt, blir störd på nätterna av barn som är sjuka / barn som har mardrömmar / barn som sover allmänt dåligt / en galet jamande katt.
Kommer inte iväg på träningen, vet inte vad det är som är så svårt med att få arslet ur... Kanske tröttheten som tar över även där.
Kanske fastnade en sträng av det Vi pratade om häromdagen. Tiden, vad ska den räcka till? Vad vill jag med mitt liv? Vad vill jag lämna för avtryck efter mig? Hur ska jag räcka till för allt det jag vill?
Luften har gått ur mig. Det gör inte det hela bättre att det är mörkt mörkt mörkt ute, och kallt. Jag fryser konstant. Utom under dubbelsängstäcket när maken ligger där och sängen är uppvärmd. Han är min kamin. Jag trycker min iskalla rumpa mot hans varma kropp och tinar sakta upp. Hoppas på att sömnan ska göra dagen efter lite lite bättre och mer hoppfylld....

Tokdag - igen

Idag har varit en sådan där dag när jag bara flängt runt, känns det som. Upp. Frukost hemma med tjejerna. Kört dem till skolan. Ställt bilen vid Kungsängens station. Pendeln till stan. Skola 9-12. Trött och låg. Handlat på Ica i stan. Tåget tillbaka till Kungsängen. Hämtat tjejerna. Till simhallen. Bad och simskola. Hämta paket på Björnbodahallen. Hämta Leo. Hem. Leo extremt grinig och skrek mest hela tiden i 30 min typ. Samtidigt som jag försökte göra middag till barnen. Eller hjälpte dem komma igång. De fick varma mackor idag. Leo lite lugnare medan han fick äta, sen trött och grinig igen. Jonas iväg på träning. Tog Leo på armen och gick upp och lade mig vid 18 för jag stod inte ut. Låg i sängen till strax efter sju. Skönt. Vaknade arg eftersom jag väntat med att äta för att jag ville äta med maken men då hade han redan ätit. Jag vet, han kunde inte vetat. Jag kunde messat. Men det blev inte så. Värmde mat. Ätit. Läxor med tjejer. Nattat dem något senare än vanligt. Nu, soft, 21 är det magiska klockslaget. Barnfritt i en hel timme innan vi störtar i säng.....
Så kan en dag i mitt liv se ut. Mellan 06-22 ca.

En biltur på sisådär 20 min

Jag kan inte låta bli att förundras över hur mycket som kan hända på en 20-minuters bilfärd från skolan och hem. Brudarna hinner bli osams minst en gång oftast tre. Antingen skriker de åt varandra eller så slutar det med att den ena eller båda gråter för att jag säger till dem att sluta. Jag ber dem sänka volym minst ett par gånger. En eller båda sjunger med låten på radion/skivan, även jag ofta. Leo låter och pratar på sitt språk. Ofta kör de en egen sång också i baksätet, eller pratar med dialekt alternativt brytning. Ofta mumintrollen-look-alike. Det här händer ungefär varje vardagseftermiddag.

En måndagkväll i mitt liv

Fick ett telefonsamtal när jag var på väg att dra och hämta brudarna på skolan. M bjöd över mig och knoddarna på en fika. NICE tänkte jag och tackade genast ja.
Hämtade tjejer. Hem till M. Två vuxna och sex barn. En stunds samtal, te och fika. Trevligt värre. Har saknat henne då de varit bortresta ett par veckor.
Fick med mig ett par barn extra hem. Maken jobbar sent så jag är solokvist hela kvällen. Våfflor, lätt och enkelt att göra, även om det tar lite tid. Sju barn som ville äta våfflor. Bara att sätta fart. De andra spelade, förutom Johanna som roade Leo när han rumpade runt och röjde, samt Lovisa som hjälpte mig med smet och dukning.
Typ 25 våfflor blev det. All smet gick åt. Trippelsats. Härliga goa ungar, hela köket fullt. Hörde knappt när det ringde på dörren och pappa N kom och plockade upp sina två.
Efter våfflandet röjde jag av bord och annat kladdigt. Tände en jättebunt med värmeljus. Nattade liten. Nu ska jag natta två till alldeles alldeles strax och sen ska jag inta soffan med ett glas rött och ett riktigt riktigt gott samvete!.

Ruskigt grått

Idag är en dag när det verkligen är ruggigt, det regnar ute och har så gjort sen jag gick upp imorse. Det är mörkt redan föra två, känns det som iaf. Jag har varit på föreläsning på förmiddagen. Liten är sjuk, så jag och maken bytte av varandra vid skolan. Han jobbar sent. Jag for hem för lunch och ett par timmar paus. Om en timme sitter jag och liten i bilen igen och hämtar tjejerna efter skolan. Jag har bestämt att det får bli en mysig kväll ikväll. Jag och alla barn solo. Våfflor står på menyn och många tända ljus för att få upp både värmen och mysfaktorn  här hemma.
I den bästa av världar blir det även lite tid för samtal, yoga, plugg och lite soft i soffan med TV som avslutning.
Veckorna rusar iväg och det är svårt att hinna stanna upp och få tiden att räcka till ibland. Jag har som vanligt mina funderingar kring ditten och datten, men tycker mig ha kommit en bit på vägen. Jag har haft lite utmaningar med mig själv i veckan som varit men tycker att jag har hanterat det bra. Nu får vi se vad denna vecka bär för frukt!

Enorm trötthet

Ikväll är jag enormt trött. Sliten. Det svider i ögonen och värker i huvudet.
Liten vaknade 05 och hade svårt att somna om. Väckt tjejerna tidigt. Lämnat dem (det tar mig ca 20-25 min enkel resa med bil till deras skola). Tillbaka hem med bilen. Mot stan. Studiebesök med en grupp ur klassen. Nya människor, nya intryck. Lunch. Mer studiebesök. Längre väg en vanligt hem. Hämta Leo. Mött upp Johanna. Hämtat mamma (som fått punka på bilen) och tjejerna vid simskolan. Hem. Laga middag. Hämta kompis till tjejerna. Skicka iväg J på fotbollsträning. Maken hem. Äta lite. Dricka te med mamsen. Natta barn. Skjutsa hem kompisen och kramat ordentligt på hennes mamma (de har varit bortresta en stund), skjutsat hem mamsen. En stunds andrum i bilen med maken. En stunds andrum i soffan med maken. Så trött. Sliten. Det svider i ögonen och värker i huvudet.
Imorgon väntar en liknande dag. Hur ska jag orka?
Snälla gode, låt mig få sova riktigt gott och tillräckligt länge inatt.

Smusslande

Ja, jag har en fet issue. Jag gillar inte smusslande. Jag gillar inte att bli förd bakom ljuset. Jag gillar inte att det händer saker bakom min rygg, saker som jag anser att jag borde ha rätt att veta. Visst, det är möjligt att detta är väldigt starkt i just mig, men jag har mina skäl. Jag är inte världsbäst själv, jag har också gjort tabbar mot min omgivning och gör än. Det hör till livet. Dock gör jag inte om samma tabbe igen och igen för samma person.
Smusslande, tisslande och tasslande klarar jag mig utan. Var ärlig, rak och öppen istället. Säg som det är. Oavsett om det är något som gör mig glad, ledsen eller arg. Berätta för mig. Det vinner vi på båda två - i längden - om det finns någon relation att bygga på i alla fall.
Att igen och igen upprepa sitt smusslande, trots samtal om detta, det går bortom mitt förstånd. Vi är alla mänskliga och jag kan visst ha ett överseende, men någonstans tar det slut. Stopp. Finito för vad jag har lust att ta mer.
Är rädslan för stor för att säga det till mig öga mot öga, gör det per ett telefonsamtal, ett SMS eller ett mail. Allt det är bättre än ingenting!

Hel

Äntligen samlade igen, alla familjemedlemmar under samma tak. Jag känner mig hel. Längtade intensivt efter mina tjejer i helgen som var, mer än jag brukar. Hade velat ha dem nära, att de skulle få följa med och tända ljus. De får göra det en annan gång.
Nu är alla barnen ute, utom liten förstås, han har gått och lagt sig redan.
Jag känner mig som en BRA mamma idag, närvarande, tar in, gosar, kramar, älskar. De ska få vara i mitt fokus extra mycket nu. Jag behöver det. Mina prinsessor. Livet är så intensivt i vågor, så mycket stress runt omkring, nu är det pausknapp på. Närvaro. Ostress. Glädje. Lugn. Det är vad som gäller. Familjetid.

Stänger med ett tack

Tack för den tid vi haft.
Tack för det du lärt mig.
Tack för skratt, närhet, visdom, samtal.
Tack för att jag förstår bättre och mer om mig själv och min resa och mina utmaningar.
Tackar för mig.
Bollen syns inte längre i horisonten. Jag vinkar farväl, vänder mig om, går in i mitt hus och stänger dörren. Den är än så länge olåst, men nu är den stängd.
Ta hand om dig lilla boll! All lycka med din fortsatta resa!

Det senaste dygnet....

...har varit lite skumt, eller hur jag nu ska beskriva det. Jag kom fram till att All helgona helgen är inte något att leka med. Självklart var den vacker och fylld av värme och glädje, men också sorg och förvirring. Jag har insett, under det senaste dygnet, att jag har inte sörjt mina gudföräldrar. Det finns en sorg som jag behöver titta på och släppa ut. Dessvärre håller jag på det, lite motstånd, jag tycker inte om att gråta. Jag tycker att jag har gjort det så mycket i mitt vuxna liv. Jag vet, jag vet, det behövs ändå. Jag kommer att släppa ut tårarna, jag vet bättre än att hålla det inom mig och riskera att bli sjuk. Det kommer....
Det senaste dygnet har jag mött tre av mina närmaste vänner. Jag har pratat om helgen som varit och dess känslor. Jag har pratat om kärlek och insikter om sig själv. Jag har pratat om barn. Jag har pratat om döden, arv och hur livet går vidare sen. Jag är innerligt glad för min vän som funnit kärleken. Jag har mött en vän som är förälskad och förälskelsen strålade vackert om henne.
Förutom dessa möten har jag hunnit med att få en akupressurbehandling. haft huvudvärk. pluggat, fått resultatet på sociologitentan (jaaaaaaa, jag klarade min ångesttenta med marginal), pratat med mamma, ätit middag med familjen, druckit en glögg och ätit en pepparkaka eller tre.
Nu, efter en god natts sömn, dags att om en liten stund klä på mig själv och liten och knata iväg till dagis i blåsvädret. Det ska komma snöstorm idag, vi får väl se.....

Lovö kyrka

Igår åkte vi till Lovö kyrka för att närvara på en musikgudstjänst med ljuständning. Det var i Lovö kyrka som Leo döptes och det var för samma präst som höll i denna gudstjänst. Christer Kivi.
Så, Alla Helgons Helg, en fantastisk präst, levande ljus, vacker körsång, en kyrka med sköna vibbar. Ja, det var mysigt och vackert.
Leo tyckte att kyrkan var rätt intressant. Det fanns en del att titta på. Han blev bjuden på kaka. Akustiken testades ett stort antal gånger under den timmen. Speciellt när Christer pratade eller det var helt tyst. Han attackbläddrade i psalmboken femtielva gånger fram och tillbaka. Han var ute och knatade i gången. Han drog i den lilla dörren till bänken. Ja han röjde runt helt enkelt!

Alla Helgons Dag

Igår åkte jag och nästan hela min familj för att tända gravljus. Lovisa och Sara var hos sin pappa, jag saknade dem mycket, jag hade velat att de var med och delade det med oss andra.
Vi åkte till Norrsunda Kyrka. En vacker stenkyrka. Där ligger mina gudföräldrar begravda- Inger & Lage. Sist jag var där var på begravningen 1998. Min sorg kom mig nära. Vi gick in i kyrkan som var öppen och blev bjudna på glögg, bulle, pepparkaka, godis, saft. Barnen fick varsin reflexängel. Det kändes att vara där, det kändes att det var länge sen. En kombination av lugn, trygghet, sorg. Lillkillen var kolugn och nöjd där inne. Tittade sig runt i kyrkan och knaprade på sin pepparkaka och höll i sin ängel.
Vi letade oss fram till graven. Välvårdad. Jag tände ett ljus för Inger och ett ljus för Lage. Vackra fina människor som varit en stor del av min barndom.
Vi pratade med en tant som kom förbi, en gammal granne till mina gudföräldrar och vi växlade några ord.
Efter besöket i kyrkan och graven så tog vi bilen till deras hem. Vi åkte till Nordians hög. En gravkulle från tidig järnålder. Där har jag klättrat upp många gånger som liten. Det gjorde jag nu med.
Jag visade min man huset där jag varit så många gånger. Tyvärr var det nedslitet och verkade vara obebodd. En konstig känsla att se det, så bekant, men ändå så långt borta. Ingen möjlighet att gå in och titta runt. Även om det förmodligen skulle vara helt annorlunda nu mot förr.
Ett förflutet möter nutiden, två olika världar. Jag fylls av en enorm saknad och sorg. samtidigt som jag är glad och tacksam över den tid jag fick med mina gudföräldrar.

Ja, så är det

Ja, jag säger "hej älskling" eller "hej min prins" när jag pratar i telefon med min man.
Ja, vi säger "puss puss" varje gång vi pratat klart eller avslutar ett SMS.
Ja, jag tycker fortfarande, efter snart fem år, att det är knepigt att sova borta från min man.
Ja, jag längtar efter min man när vi är ifrån varandra.
Jag älskar honom, han är min stora kärlek i det här livet.
Han ser när det har hänt något, han märker när något är fel och frågar mig. Han håller om mig. Han retar mig till vansinne emellanåt. Han kan hantera mina utspel. Han älskar mig precis som jag är.
Vi kommunicerar med varandra och
ja, jag är LYCKLIG med min man!

Att lyssna och samtala med fyra öron

Jag läser en bok om att samtala. Den är intressant. Jag får en del aha-upplevelser, jag får en del bekräftelse, jag får en del kritik. Jag känner igen mig, jag kan bättre, jag gör vissa saker redan per automatik.
I alla fall, metoden går ut på att använda fyra öron. Dessa öron kallas för sakliga, relation (emotionella), självutlämnande och appell. Det sakliga är det vi säger med ord. Relation handlar just om vilken relation du har till den du pratar med. Självutlämnande står för förmedling utöver det vi säger, dvs hur vi säger det, vad vi visar i kroppsspråk och handlingar. Appellen är själva uppmaningen. Det vi vill att den andre ska tänka, känna eller göra. Appellen kan vara både medveten och omedveten.
Värt att tänka på!

Till helgen

vill jag tända ljus, många ljus.
Jag vill åka till mina gudföräldrars grav och tända ljus för dem. För första gången. Jag saknar dem. De var som min mormor och morfar. Jag ska tända ljus för dem och vårda deras minne i mitt hjärta.
Jag vill tända ljus hemma i mitt hus, på toaletten, i vardagsrummet, i köket. Ljus är mysigt och det värmer, både själ och kropp.
Till helgen vill jag känna mig stark och lycklig. I fas med livet. Närvarande. Mindful.

Ångest

Katrin (Zytomierska) skrev följande (bland annat) i sin blogg i måndags:

Allt måste inte ske NU - det skapar ångest

Allt måste inte ske på mitt sätt - det skapar ångest

Det måste inte hela tiden vara perfekt städat hemma - det skapar ångest

Jag måste inte tacka ja till allt - det skapar ångest

Jag måste ha integritet och inte fläka ut mig som jag gör för det skapar ångest

Jag måste ha en plan. Det har jag inte. Och det skapar ångest.

Jag ska bara göra det som jag får ut något av för allt annat skapar ångest. 

Kan vara värt att fundera på.....

Bumerang

Boken "Be och du ska få" skriver, förenklat förklarat, om att det du skickar ut i universum får du tillbaka. Vibbar och energier reagerar.
Jag funderade på komplimanger. Jag vet att jag har varit inne på det förut, men nu kom det tillbaka igen. Jag fick en insikt, ännu en liten pusselbit till mitt pussel. Jag har blivit bättre på att ta emot komplimanger och verkligen låta dem sjunka in. Det är jättehärligt. Jag låter dem värma mitt hjärta och fylla upp mig.
Jag har också blivit mycket bättre på att ge komplimanger till andra. Den senaste tiden har jag spridit dem omkring mig. Det är kul. Jag har gett komplimanger till personal på gymmet, jag har gett komplimanger till dagispersonalen på lillens avdelning, jag har gett komplimanger till föräldrar till andra barn på dagis med mera med mera. Förutom de komplimanger jag självklart delar till mina nära och kära.

Lättad

Vilken ljuvlig dag.
Visst var det grått ute hela dagen lång. Visst blev det aldrig riktigt ljus på hela dagen lång. Men vadå, vad spelar det för roll? För min hemtenta i sociologi är KLAR! Utskriven, lagd i en plastficka och nerstoppad i väskan. Imorgon lämnar jag över den till vår lärare! Jag känner mig tio kilo lättare helt plötsligt, och mer full av energi än tidigare.
Jag tog tag i alla barnen och drog med dem ut efter lunch. Vi gjorde tomten och uteplatserna klara för vintern. Tog in dynor, plockade leksaker och vattenpistoler till sin plats. Krattade lite granna. Sopade lite granna. Gjorde en skräphög. Satte cyklarna i förrådet. Plockade upp de sista fallna äpplena. Sen fick de äta glass för att de varit så duktiga.
Jag hämtade bilen och lastade den full med skrotcyklar och det andra skräpet ute, plus ett antal kassar inne som också skulle slängas. Plus en massa glasflaskor. Johanna följde med mig och slängde på tippen! Jag GILLAR att slänga saker på tippen. Det är så härligt att rensa undan skit.
Imorgon ska det skålas för att min tenta är inlämnad. På torsdag börjar vår nya kurs. Ett grupparbete ska planeras. Jiiihaaa!!! Nya tag! Jag är redo!

Ett kort från min dotter - KÄRLEK!

Till verdens besta mamma Anneli. 

Grattis mamma. 

Från Sara

Luft

Klar hög luft ute. Solen skiner. Jag sitter inne - som vanligt. Strax dags att hämta på dagis. Luften gick ur mig. Varit social i tre omgångar, varav en med en nära. Mängder av barn omger mig. Musiken flödar ur högtalarna. Vad vill jag? Vad gör jag? Varför blev jag så trött? Trött och småirriterad. På mig eller på vad? Suck. Skulle behöva sova middag. Men hinner inte. Om inte liten vill sova med mig. Eller om stora kan ta hand om liten. Kanske en meditation skulle hjälpa. Att se klart. Att stabilisera mig igen. Att stilla min längtan. Det kanske är gråt som behöver komma ut. Eller vad är det som ligger och pyr och pirrar under ytan. Många energitrådar som svävar omkring mig, många av dem jag borde släppa, klippa loss, blåsa på. Trådar som inte tillhör mig.

November månad

Så vad har november månad att bjuda på tro....
Jag vet några saker som ligger i pipelinen i alla fall.
Vi börjar november med att jag har alla stora ungar hemma två hela dagar, för de har höstlov. Lillen får gå på dagis för jag behöver förstås lägga ner tid på att plugga här emellan också. Ni vet ju alla att jag har en sociologihemtenta som gnager och den ska vara inne den tredje dagen i november.
Jag får lunchbesök av två klasskamrater när som helst.
Under dagen får vi nya grannar som flyttar in, ett ungt par.
Jag påbörjar min tredje kurs på socionomprogrammet, psykologi. Det ska tändas ljus på alla helgons dag, det är ett par middag vi är bjudna på, Leo har 18 månaders koll, jag ska själv på en ögonkoll....
Lite ditten och datten.
Där emellan hoppas jag på en del kreativt arbete så som fotografering. Kvalitetstid med min man och mina barn. Tid för samtal med vänner. En bunt med möten, ärliga vackra möten, med vem det än må vara.
Förutom det ovan, en mängd levande ljus och mys i höstmörkret förstås.

Sista helgen i oktober

Vad gjorde du sista helgen i oktober 2010?
Själv hade jag en lugn helg hörde jag mig själv säga i telefonen till väninnan imorse....
Fredagen innehöll föreläsning på Universitetet, men tog bilen för att spara lite tid på hemvägen. Fick ett tråkigt privat besked. På kvällen hade vi tacofredag, som vanligt när vi alla i familjen är samlade under samma tak. Vi är hela. Mys. Tid för varandra. Såklart idol på TV eftersom det ingår i fredagskvällar med stora barnen på plats. Bakade strösslade (kokos)rutor och dumlekakor med hjälp av Sara. Vi gjorde godispåsar också.
Lördagen började i sakta mak med familjefrukost. Sen en massa fix inför kalasande. Duka, lägga upp fika, fixa skattjakten mm.
13-15 hade Sara sina brudar från klassen på plats. Ett galet ståhej i två timmar, men med fem glada brudar som hade riktigt skoj.
15-17.30 "övriga" gäster på plats. Mormor och morfar (jag är glad att pappa orkade följa med), P & M, Lene & lillfia. Mer fika fram, te och kaffe på, skapa tid att sitta ner och samtala några ord med våra gäster. Jag träffar dem inte alltför ofta.
Reload!
18- mitt i natten, middagsgäster. Kolan & bruden. Vilken go tjej! Jag gillade henne direkt och jag gillar energierna dem emellan! Jag är så glad för Kolans skull, det är han värd alla gånger om. Mitt hjärta är varmt för dem.
Gav upp vid 01 och intog sängen, min Leomorgon några timmar senare. Han ville gå upp kl 6. Det ville inte mamman, men vad gör man....
En söndag i Halloweens tecken. Stora barnen gick sin runda på en och en halv timme och kom tillbaka med korgen full med gottis och lite pengar dessutom. Maken hjälpte mig förbereda måndagens lunch. Vi hann se en film och ett avsnitt av Supernatural. Spontanbesök med våra nyss utflyttade närmsta grannar. Fick en inbjudan för middag och att få se deras nya hus. Spännande. Skrev ett par sidor på hemtentan i Sociologi. (För övrigt känns det som om jag aldrig blir klar med den och den är så trög så jag får spunk.)
Vips så var det läggdags vid elvatiden eftersom vi var helt slut......