Vårblotet 2013

Igår var jag iväg och cyklade en sväng. Foten fortsätter att bli bättre, långsamt, så jag vågar inte belasta den än. Jag har fnulat mig fram till att när det väl är dags att testa så får det antingen bli en promenad och eller ett pass på gymmet i form av zumba som inte är alltför hoppigt men ändå belastar mer än "vardagen". När det blir vet jag inte än, när foten min inte ömmar alls längre och det har gått några dagar till typ.

I alla fall, åter till igår, eller rättare sagt i lördags. Jag insåg att löpningen får läggas åt sidan så jag läste cykeltidning och råkade se ett lopp nära mig, i Bålsta. Hmmm..... Jag kände för att göra något, det var länge sen och Vätternrundan är inställd så varför inte. Lagom långt, 50 km, med tanke på att jag inte cyklat några långpass att tala om i år.

Så, smsade det nummer som fanns på hemsidan och fick bekräftat att det går att efteranmäla på plats så jag åkte dit i söndags fm, vid nio ungefär. Starten gick (för mig, som körde den korta banan) strax före halv elva. Med strålande sol från en blå himmel och sisådär 20 grader i luften. En kvinna, Karin, började prata med mig och vi pratade om allt och inget. Det var första gången vi cyklade detta lopp, fast hon hade tänkt köra den längre banan (knappa 12 mil). Dock var hon stum i benen från ett lopp dagen innan så vi fick sällskap även under cyklingen efter depån som var halvvägs på banan.

Det var perfekt lagom långt för mig och det tog drygt två timmar att komma runt, inklusive ett depåstopp och en kort promenad uppför halva värstinbacken som gick under öknamnet "pungdödarbacken". Loppets aha upplevelse var sidvinden som var brutal en bit och riktigt läskig faktiskt. Det var premiär även för mig och pumpen på ett lopp och det funkade också bra med värden. Jag behöll mina vanliga inställningar och fyllde på med sportdryck, en energigel och lite annat under vägen.

Så nästa år kommer jag troligen besöka Vårblotet igen. Vem vet, kanske blir det långa banan då....

"jag sträcker mig så långt det går"

Musik, den fortsätter beröra mig dagligen. Olika moods, olika musik. Ibland väljer jag musik för att lyfta mig, ibland för att grunda mig, ibland för att komma närmare mig själv och det jag egentligen bär under ytan. Just nu är det denna "Jag Saknar Dig Mindre Och Mindre" av Melissa Horn som är en av mina favoriter.

Jag går i vinterskor på hösten
Alltid förberedd för storm
Jag kan tänka tills det knappt finns nått kvar
Jag har känslor utan uppehåll
Jag har förlorat en tävling
Men vunnit ett val
Har bestämt att stå helt utanför det där som jag blir ledsen av

Jag saknar dig mindre och mindre
Det kommer annat emellan och det är bra
Jag saknar dig mindre och mindre
Jag har glömt dig en vacker dag

När jag träffat gamla vänner har jag ingenting att säga dem
Dem ställer för många frågor och jag, jag bidrar inte med nån
Och jag kan ångra det lilla jag säger
Eller dra ett allvarligt skämt
Jag tycker mig höra vad dem tänker
Är hon sådär jämt

Oh jag saknar dig mindre och mindre
Det kommer annat emellan och det är bra
Jag saknar dig mindre och mindre
Jag har glömt dig en vacker dag

Jag kan sitta själv i parken
Tills solen har ändrat färgen i mitt hår
Jag kan offra allt jag har för ingenting
Jag sträcker mig så långt det går
Men jag behöver dig kom hit och rör om
Jag behöver nått att skriva om

Jag saknar dig mindre och mindre
Det kommer annat emellan och det är bra
Jag saknar dig mindre och mindre
Jag har glömt dig en vacker dag
Jag saknar dig mindre och mindre
Det kommer annat emellan och det är bra
Jag saknar dig mindre och mindre
Jag har glömt dig en vacker dag

träskat färdigt, effektiv dag idag

Nej men nu får det vara nog. Traskat runt i skiten länge nog nu. Det är dags att ta sig ur, sikta framåt, skapa möjligheter glädje harmoni och energi.

Väninnan och jag samtalade igår, på riktigt. Vi har gått omlott senaste tiden, trots att vi båda studerar. Vi har gått om varandra föreläsningsmässigt, tentamässigt ja på alla vis i stort sett. Men, igår fick vi till ett riktigt och långt samtal, ett par timmar. Trots småttingar och män på hemmaplan.

Utifrån det samtalet fick jag ny kraft, nytt fokus. Påmind om verktyg att använda mig av, speglade mig på många punkter.

Igår hade jag galet ont i huvud och fot, huvudet nästan bra idag men foten har bråkat med mig, men det var väntat och jag hanterar det. Jag läker, så är det. Låt det ta ett par veckor till, eller en månad, men läka gör den. Starkare blir den.
Så, yogat har jag gjort. Cyklat har jag gjort (att cykla är något som foten inte alls har problem med) och just cyklingen var grymt skönt eftersom jag fick upp pulsen och igång svettningen ordentligt. Plus lite styrkeövningar på det.
Dessutom rensat min korg i hallgarderoben, rensat min byrå och fixat i ordning hela linnegarderoben och mitt i allt det hittade jag något jag saknat. Bikinin och simglasögonen. Lycka!

Imorgon är en ny dag, vi får se vad den har att bjuda på....

så var det måndag igen

Ännu en helg förbi, eller en vecka till och med och nu väntar en ny. Om en vecka öppnar utomhusbassängen och jag har nedräkning..... ikväll blir det måndagstradition dock, simhallen med ena grannen.

Foten min smärtar fortfarande, men nu börjar den utmärka sig genom att jag kan lokalisera smärta, innan kunde jag bara peka på ett område där jag tror det gjorde ont, nu vet jag exakt var och det slog mig idag att vänta nu..... precis på det här området har jag haft problem tidigare, med domningar.... I eftermiddag väntar akupunktur så jag ska passa på att ta upp det med henne då och se vad hon kan göra för att hjälpa läkningen. Kanske slänger in ett homeopatmedel också när jag ändå är i farten, som extra boost.

Helgen min bestod till stor del av firande, makens släkt bjöd på namngivningscermoni och min släkt bjöd på 20års uppvaktning. Det blev en konstrast kan jag minst sagt säga. Från ett stuk av sammankomst med vegetariskt och finfinklädda och alkoholfritt. Till en sammankomst av bikers, tatuerade, annorlunda uppklädda, grillade hamburgare och alkohol för den som vill. Tur att kameleonten i mig är van att anpassa sig till omgivningen. Kläderna passade på båda ställena, på med ett leende, socialiserade minimalt och var ändå helt slut på kvällen när vi kom hem strax efter sju.

Denna vecka tänker jag bjuder på läkning, träning och fint väder. C-uppsatsen ska lämnas in och nästa vecka är det examination för oss. Det vill säga termin 6 av 7 är check! Wow!

Redo för bassängen - utomhus alltså

Nu inväntar jag 27 maj, då öppnar utomhusbassängen  här i krokarna. Att åka dit på morgonen, vid halv åtta åtta tiden, simma i morgonsolen, det är skönt för själen! Något att se fram emot!

suck

Jaha ja, så har jag gjort det igen. Förlorat energi i onödan, som om jag inte gör det redan.
För det första går allt väldigt långsamt nu för tiden, foten fortsätter smärta, kryckor gäller vid längre sträckor, den gör mer ont barfota än i en sko. Jag går jättelångsamt. Ska väl hinna med att fundera på livet, stanna upp, känna efter. Det som jag vet att jag är ganska kass på för att vara krass. Så, det går energi, det läcker, bara genom att det gör ont och att jag gör saker långsamt. Jag kan inte stressa. Det positiva är i och för sig att jag känner mig inte så stressad på insidan som jag trodde, men ändå stunder av galen frustration och många många suckar.

Idag fick jag släppa ut lite av min sorg. Den skulle nog behöv mer plats, jag skulle nog behöva släppa ut den mer öppet när den väl flyter upp. Idag fick jag till ett samtal där den fick ta lite plats. Ilska och projiceringar försöker hålla den i schack, galet men jo så fungerar i alla fall jag.
Idag kände jag mig trygg med den jag samtalade med och fick utlopp för en del av den. Sätta ord på den. Till en mottagare, inte bara ut i intet. Jag har inte tagit upp min sorg så mycket senaste tiden, det har inte blivit så, jag har tryckt tillbaka den.

Åter igen har jag även gått på niten. Den där niten där jag tror att jag nått fram till den andra personen, att vi är på samma nivå, vi förstår varandra, vi tycker faktiskt lika och vi tycker att såhär är ett schysst sätt att vara mot sina vänner, VÄNNER. Så var det inte.... Uppenbarligen har jag en helt annan nivå av vett, etikett och sunt förnuft än många i min omgivning, vänner inkluderat. Trist. Frågan är bara om jag ska fortsätta mitt race och helt enkelt ha i beaktande att den och den personen har inte samma synsätt som jag, eller ska jag lägga ner och ta en paus.

Men först ska jag ta mig igenom den här veckan.... På söndag, då ska jag ta ett slutgiltigt beslut i saker och ting. Nya mål för nästa vecka, må hända blir det ligga lågt... Om jag kan.

förra onsdagens lyx och flärd

Jag hade turen att bli bjuden på fint värdshus jag, förra veckan. Jag och Y hade bestämt sen länge att vi skulle fira vår c-uppsats genom att göra något lyxigt, det blev kondisbuffé på Ulriksdals Wärdshus. Dessutom bjöd Y. Så där möttes vi, i solen. Jag var lite tidig så jag passade på att ta en liten promenad i området då jag aldrig varit där tidigare. Det var vackert och bra energier tycker jag, där jag gick i mina five fingers och visste att snart kommer hon, kollegan min, med sin betydligt mer passande stil för att gå på finhus än min. Fast det gjorde ingenting.

Så vi njöt kondisbuffé i en och en halv timme. Jösses. Det fanns mängder av godsaker och jag ångrar att jag inte tog ett foto, men ja, det fanns bland annat kakor, karameller, pajer, tårtor, tryffel, muffins ja och allt där emellan. Jag smakade på i stort sett allt och det var gott dessutom. Mums. Fast jag är rätt övertygad om att Y vann i intagen mängd....

Väl hemma väntade cava med grannarna, så min onsdag var verkligen en lyxdag!

Chia

Hälsan har slagit till i vårt hus, hos oss vuxna i alla fall. Jag kämpar på med mitt race, som jag gör konstant nu för tiden och det går lite upp och ner och hit och dit, men jag fortsätter kämpa i alla fall. Det ska formas mer och det ska försvinna fler kilon (har de här envisa gravidkilona kvar).

Maken har fått någon slags ryck han med, ett jäkla bra ryck om du frågar mig. Löpningen är igång, hälsotänk påtagligt, och jag älskar det. Det peppar mig och det gör mig stolt, glad och förtjust.

Sen att min fot fortfarande är trasig och att jag knappt kunnat röra mig på tre hela dagar är i min värld katastrof, men jag ska vara positiv. Det var inga skelettskador och det är något bättre men långt ifrån bra. Idag blir det akupunktur i alla fall, så får vi se vad det ger.

I alla fall har maken, inspirerad från boken Born to run infört chiafrön i våra liv. Så numera tar vi oss dagligen en drink med vatten, chia, lime och en liten skvätt socker.

foten

Jaha ja..... Tji fick jag. Jag ska inte klaga på min högra häl denna gång, men med tanke på inlägget "att springa eller inte springa" känns det som om inte ligger på vinnarsidan precis just nu.

Igår skulle jag ta en liten testtur, haka på makens runda på 1,5 km löpning. På med mina fivefingers, bråkade lite med tårna (som brukar vara rätt medgörliga oftast), så gav vi oss ut. Efter kanske 300m började jag känna av vänster fot, i böjen nedanför tårna. Hmmm.... tänkte jag. Sprang vidare hem, det var ju inte så långt kvar. Väl hemma, fan vad ont det gör tänkte jag, men det kändes mer som sådant där hugg jag har i hjärttrakten ibland (bli inte nojig nu, jag har fler omkring mig som känner igen det huggnadet), så jag tänkte det går över. Så maken och jag tog på cykelskorna och gav oss ut på en runda tillsammans. Jättemysigt att träna ihop! Cyklingen gick finfint. Ingen smärta.

Sen kom jag hem och insåg att, nä, det blir kryckor nu. Ont ont ont. Resten av kvällen på kryckor. Förvarnade maken att köra mig till vårdcentralen idag på morgonen, på öppen mottagning. Sov nästan ingenting i natt på grund av smärta, hur jag än la foten så molade och värkte den.

Så nu sitter jag här. Varit hos läkaren, varit och lämnat en skvätt blod ur fingertoppen och blodat ner lite golv, ben och kryckor på kuppen, röntgat i två omgångar. Så, nu är det väntläge..... Väntar på att läkaren ska ringa mig med besked om var bilderna visar..... Syns det något eller gör det inte....

Jaktstig

Jaktstig var grejen härom kvällen. Jag var på det värsta tänkbara humöret och galet destruktiv mot allt och alla, inklusive mig själv. Egentligen, under ytan, fylld av sorg rädsla frustration och en hög med funderingar. Bestämde mig dock för att åka på jaktstig som var bokat sen länge och det var helt rätt beslut. Poängmässigt sköt jag sämre än förra gången men å andra sidan träffade jag två av fyra lerduvor då jag förra gången missade alla dem. Det var i vilket fall härligt att komma ut i skogen med ett gäng damer samt gubbarna som höll i stigen och humöret blev bättre! 

På tillbakavägen mot bilen så sprang vi på denna paddhög som lite extra krydda (jag var livrädd att de skulle sprängas och hoppa åt alla håll när jag kom så nära, men vi klarade oss, både paddor och jag).....

att springa eller inte springa

Först tänkte jag skriva prioriterat om, ja det gamla vanliga, min häl. Fast jag insåg att egentligen ligger det mycket i luften just nu kring att springa eller inte springa. Att vara eller inte vara. Att stanna eller inte stanna. Ja, det går att applicera på det mesta känns det som.

Fast jag börjar med löpningen, nu handlar det om att inom kort ta ett beslut kring att springa eller inte springa Lidingöloppet. 3 mil är en bra bit, mycket backar dessutom och jag har aldrig tagit mig runt längre än 15 km. Det krävs träning för 30 km och jag har mina tvivel just nu att jag kommer runt 3 mil när jag inte kan gå en promenad utan att få rejält ont efteråt.

MEN, om en vecka blir det akupunktur som gäller, som ett nytt försök till att läka hälen. Jag kan säga att det är skräckblandat, jag fick en del akupunktur förra vändan med hälsporre och det gjorde rent ut sagt förbannat ont eftersom de punkterna var så känsliga. Dock, jag ska ge det en chans. Akupunktur. Har hittat en rekommenderad här i krokarna. Dessutom har väninnan lovat hjälpa mig med homeopatmedel parallellt, för bästa läkning. Låt oss hoppas att det fungerar!

Så länge får det blir lite mer fokus på simning som nytt inslag. Vansbrosimningen kommer att genomföras och kroppen behöver vänja sig vid de rörelserna igen. Jag är dessutom sugen på att gå en crawlkurs igen och får förhoppningsvis med mig en granne denna gång också. Jag ska passa på nu när det är sista sommaren som student att köpa kort för utomhusbassängen, det är ljuvligt att åka ner dit och simma på morgonen innan "folket" är igång och kommer dit, inklusive alla barn. Att åka ner och simma i morgonsolen (eller regnet) vid halv åtta åtta på morgonen är en hit.

Parallellt med mitt konstanta fokus på träning och viktminskning och formning av kroppen så maler det förstås en del annat. Beslut och händelser kring släktingar, funderingar kring andra relationer och hur nära eller icke nära de är, ska vara, behöver vara, vill ska vara. Viss oro för en nära mig som inte mår så bra just nu, eller egentligen inser jag är det fler än en. Fundersam även över mig själv och mina svängningar, hur mycket upp och ner (mest ner) jag kan gå på en dag.

tänk så olika vi kan vara

Berg- och dalbanan fortsätter. Mitt liv i ett nötskal just nu. Undrar vad jag kommer att titta tillbaka och säga sen, sisådär fem år framåt i tiden. Förhoppningsvis tittar jag tillbaka och ser vad jag lärt mig, ger mig själv en kram och tänker fy fan vad bra jag är som tog mig hit, där jag är idag!

I söndags var det släkt som skulle komma på bonusdotterns stora dag. Min del av släkten var såklart i tid, som alltid. Har man en tid man blivit bjuden så kommer man den tiden. Så är jag uppfostrad. Jag, personligen, skulle aldrig komma på tanken att komma för sent, om inte något allvarligt inträffar och då skulle jag genast höra av mig och berätta varför jag är sen.
Så funkar det inte i min mans släkt. Tyvärr. Där har vi allt från att inte höra av sig alls, till att tacka ja men som i söndags komma en till drygt två och en halv timme för sent. Ja, du läste rätt. TVÅ OCH EN HALV TIMME! Inte en tanke på att vi kanske skulle äta middag då, eller inte en tanke på att kolla av med vuxna om det är ok att komma så sent...... Det vill säga strax efter halv fem på kvällen, när sagd tid var två. Detta går bortanför mitt förstånd. Jag tycker jättemycket om just dem, men det är inte ok, det är inte vett och etikett, det är respektlöst.
De som kom först, men ändå en timme sena, var de som hade en legitim förklaring.
De som kom drygt en och en halv timme efter utsatt tid hade inte ens hört av sig om att de skulle bli sena.
Jag var skogstokig. Fem skulle vi gå bort, det gjorde vi också, jag maken och lilleman. Alla andra (utom min släkting) var kvar. Helt sanslöst.

Så var det en måndag hyfsat lugn, med extra tankar kring pappa förstås. Så var det en tisdag med grymt bra jobb av mig och uppsatspartner. Vi blev i stort klara, på valborgsmässoafton och allt! Sådan lycka och lättnad när vi skildes åt, bara några små petitesser kvar att lägga in och justera, vilket jag ska göra till kvällen.
Hämtade posten i samma veva som uppsatspartner gick. Där kom bakslaget, rakt i ansiktet. Brev både för diagnosåterbesök för mamma och mig (på måndag) och brev från juristen angående bouppteckningen. Ont i magen. Illamående.
Dock ska jag ge cred till inte bara till min trygge make, min fina väninna jag ringde i panik utan även läs och häpna krysset, som jag ville meddela att han stod med i pappren utifall att. Vilket resulterade i ett riktigt bra peppande samtal till mig.

Nu är maj här, vi får se vad maj månad har att bjuda på!