Uppladdning för 2016

Jag har varit bortrest en vecka med familjen. Vid firade jul där vi trivs och där vi alla får en möjlighet att varva ner.
Hösten har varit en period av fullt ös. Jag med min utbildning, maken med sin. Alla barn går i skolan.

Här i huset, vid havet, har vi ätit och druckit gott. Sovit tills vi vaknat utan klocka. Lagt oss när vi varit trötta. Plöjt alla Harry Potter filmer.

Jag älskar havet. Jag har njutit av decembersolen. Vi fick snö. Jag har tränat utomhus.

Jag har funderat och jag har tänkt hur jag vill lägga upp våren utifrån att få in PT i livsschemat. Jag har en plan.

Nu är det dags att njuta årets sista dag i solens tecken även här hemma.
Till kvällen väntar skaldjur och bubblor.

Licensierad

Så kom beskedet.

Gratulerar till GODKÄND Lic Eleiko personlig tränare!

personlig tränare

Fem och en halv veckas utbildning plus en månads distansstudier är till enda. Det har varit intensivt och extremt lärorikt. Jag har mött många olika individer under utbildningen. Lärare från olika bakgrund med olika specialområden, men även vi i elevgruppen har varit en blandad skara. Från 20 år till 50+. Från många olika sporter och med olika mål och syften framåt efter utbildningen.

Idag var sista dagen, inte utan en viss sentimentalitet. Blandade känslor. Å ena sidan skönt att snart få ha en ledig dag och till och med en ledig helg. Det var länge sen. Å andra sidan kommer jag att sakna den återkommande träningen med fokus på teknik och med all stöttning och coaching sins emellan och den utveckling det ger på flera olika plan.

Mycket har varit roligt och inspirerande. Områden att utvecklas på finns det. Motivation och inspiration har kommit. Mål är uppsatta, många redan innan utbildningens början men fler har tagit form under tiden. Nu är det dags att dela med mig av glädjen till fler i min omgivning, hitta en form att arbeta som personlig tränare och passar in i livspusslet. Träning är kul och livsviktigt.

Den sista helgen har bjudit på tre dagars Eleiko strength coach steg 1. Det väckte mycket inom mig. Vilket leder till vidareutbildning. Jag ser mycket fram emot att utveckla mina olympiska lyft som jag precis börjat nosa på.

Dagens utmaning var examinationsmomenten för att bli licensierad personlig tränare. Jag började med ett teoretiskt prov. Det var i mina ögon lite knepigt och jag var inte ensam om att tycka det. 75% krävs för att bli godkänt.
Den praktiska delen innebar att få ett case och skapa ett träningspass utifrån de förutsättningar som stod på pappret. Jag var mest nervös för det praktiska momentet, speciellt med 3-4 stycken examinatörer com gick runt och tittade på en.
Svar på proven fås inom en vecka ungefär.

I vilket fall som helst, jäkla bra utbildning och nu blir det till att utvecklas mer i rollen som personlig tränare!

Kettlebells

Heldag med kettlebells har vi roat oss med idag på utbildningen.

Det var riktigt jäkla kul. Kort teori och mycket praktik och träning. Hela min kropp är genomkörd av de olika övningar vi tagit oss igenom. Dessutom avslutade vi med ett pass på 20 minuter, det kallades "svag till stark" av vår lärare Walter. För övrigt en trevlig och bra lärare. Vi har haft honom tidigare i utbildningen när vi gick igenom och körde testmetodik.

Självklart använde vi Eleikos kettlebells, de som är competition är dessutom i olika färger och för mig som älskar färg är det förstås en bonus. Competitions kettlebells är förresten av samma storlek oavsett vikt.

Vi har dragit, pressat, svingat, snatchat, roterat med mera i mängder av olika variationer. Dessutom med en eller två kettlebells. Det sätter en del koordinationsförmåga på prov. Har ödem på underarmarna på köpet och svidande blivande valkar på båda handflatorna. Men det var det alla gånger värt!

bild från eleikosport.se

Block 2 - i konstant läge utanför komfortzon med prestationsångest

Min utbildning är indelad i tre block. Den första var på distans. Det var intressant. Bra böcker och intressant läsning. Utmaning är att få in de 40-tal muskler som krävs. Placering, ursprung, fäste, funktion skall fastna..... Jag jobbar fortfarande på det. Hårt.

Block 2 är nu avklarad. 6 dagar, den första dagen 3D anatomi. Givande. Därefter fem dagar med mestadels fokus på olika styrkeövningar utifrån grundrörelserna. Detta varvat med, såklart, coachning. Allt för att bygga vår roll som PT. Sjukt bra att få så mycket praktisk träning och framför allt möjlighet att träna på att coacha. Jag har en hel del att arbeta på.

Jag har varit utanför min komfortzon kanske hälften av tiden jag tillbringat på utbildningen. Jag älskar träning, jag vill förmedla det till andra. Jag blir dock stressad av att "alla andra" verkar så duktiga. De allra flesta är redan guminstruktörer, eller andra instruktörer inom träning. Eller har redan koll på musklerna av olika orsaker. Samtidigt en blandad skara av 24 individer som går utbildningen. Löpare, crossfitare, surf-instruktör, gyminstruktörer, MMA proffs, Amerikansk fotbolls proffs, före detta hockeyspelare på hög nivå...... Ja ni fattar.

I grund och botten, det är jävligt kul och det är givande. Jag har själv fått en större förståelse, jag har utvecklat min teknik (och jag är en person som egentligen inte har svårt för teknik). Jag får träna på att coacha andra. Jag bygger på min kunskap varje dag. Jag utmanar mig själv. Hela tiden. Jag har höga krav på mig själv!

Nu är det tre dagars uppehåll innan block 3 startar. Jag är inte ledig, jag arbetar på som vanligt i mitt ordinarie yrke. Jag ska fokusera på att få igång mitt träningsupplägg för marathon, vilket är tre pass i veckan med löpning. Crawlkurs tisdag morgon väntar. Dessutom vill jag få inte lite studier av muskler.

Hur känns kroppen? Ja du, vi har kört böj, marklyft, utfall, drag, press, rotation, tre, medicinboll. Kroppen känns. Ganska mycket. Men det är bara härligt. Jag har fått en del idéer för min egen träning och nya utmaningar att ta mig an. Wooohooooo!!!!!

simmaspringa 2016

I ett svagt ögonblick och efter en liten uns utpressning tackade min vän ja till att köra ett swimrun med mig nästa år.

Jag var förstås snabb med att genast anmäla oss till utmaningen så det liksom verkligen är på riktigt. Dagen efter slog det mig att jösses, hen har ingen aning om vad hen ger sig in på.... Nåja tänkte jag, vi tar det sen. Jag tar upp det i januari och så tar vi ett snack om det då....

Dryga två veckor efter anmälan får jag ett telefonsamtal..... Det var länge sen jag skrattade så mycket i ett samtal via mobilen. Det hade gått upp för hen vad det är vi ska göra. Att det är i slutet av maj, det vill säga KALLT i vattnet. Att man ska springa i blöta skor.... Att man ska simma MED skor.
Lite fint kommenterade jag att våtdräkt är att föredra och det kommer minsann bli kul. Vi ses och simmar tillsammans i början av maj och därefter några gånger regelbundet innan loppet för att känna på vattnet.....

Hen berättar att familjen skrattat och sagt "men du gillar ju varken att springa eller simma" - NÄ precis svarade hen....

I vilket fall beställdes ett kit med våtdräkt och lite andra tillbehör och nu är vi safe. I maj kör vi träning tillsammans. Må hända ett par löprundor innan dess, för att känna på varandras nivå.

Det kommer bli kul och utmanande och vi kommer vara oerhört stolta när vi är i mål!!! Jag längtar.....

igång

Så är jag igång.... Jag bestämde mig i våras för att det var dags för en utbildning. Det som låg mig närmaste hjärtat var att utveckla mig inom ömrådet träning eftersom det är något jag brinner för. Alltså fick det bli personlig tränare.

Efter mycket om och men valde jag utbildare och nu har det dragit igång. Böcker har landat i brevlådan och inloggning till virtuella litteraturen och läromedel har ordnats.

Nu blir det till att ge järnet för något jag brinner för, att lära mig mer och att utvecklas och att kunna ge till andra.

Jag har några tankar kring vad jag ska använda mig av och vad jag ska satsa på efter att utbildningen är klar, men det får mogna fram i sin egen takt och visa sig när det är dags. Nu är det fokus på utbildningen och att lära så mycket som möjligt.

Namaste!

att simma öppet vatten

Sveriges säsong för att simma i öppet vatten är något begränsad. Med hjälp av våtdräkt och dessutom våtsockor och våthandskar kan säsongen definitivt förlängas. Möjligen maj-oktober.

Jag tycker väldigt mycket om att simma öppet vatten, jag gör det gärna. Det som kan ställa till det är att inte få med sig sällskap. Säkerheten är viktig och det innebär att inte simma ensam, endast ensam mellan bryggor där man bottnar i så fall. Det är däremot inte det roligaste....

Jag har förmånen att jag har fyra personer i min närhet som kan tänkas haka på att simma öppet vatten. Sen gäller det såklart att det tajmat med arbeten, familj och andra aktiviteter.

Jag har hittills faktiskt inte simmat i maj, vilket är lite märkligt. Däremot har jag och en av mina vänner simmat i oktober två år på raken nu. Ärligt talat, det är lite svalt att kliva i, framför allt för halsen nu härom dagen, men i övrigt var det inga problem. Jag frös inte om kroppen, fötter eller händer.

Att simma öppet vatten är en känsla av frihet och livskvalitet. Att vara i vattnet är att vara så nära naturen jag någonsin kan. Så känns det. Jag är i naturen makt. Vattnet kan vara snällt, strömt, vågigt, förödande, lurigt, underbart och så mycket mer. Du kan ta i så pulsen höjs rejält, eller mer flyta med i lugn takt. Du kan köra bröst, rygg, crawl, fjäril eller vad du vill. Du kan till och med köra vattengympa a la öppet vatten.

Jag förespråkar öppet vatten och välkommen att haka på om du är sugen!!!

anmäld

Då var det gjort. Jag har anmält mig till mitt första marathon. Inte nog med det, hotell är redan bokat det också. Jag ser på något galet sett fram emot det och samtidigt vet jag att det krävs mycket av mig och min kropp. Den behöver vänjas vid att springa så mycket mer än vad jag gjort hittills och framför allt den måste hålla för så många mil. Med en historia av hälsporre så krävs det att börja mjukt. Jag har exakt 11 månader på mig från idag så jag har en del tid i alla fall.....

Jag har hittat ett träningsupplägg att följa, vilket redan är inlagt i kalendern. Nu gäller det att ligga i!
Just Do It!

målbilderna har tagit form!

"Säsongen" för min del börjar ta slut. Ett lopp kvar som är inbokad i år.

Jag har börjat formulera mina privata målbilder för min träning. Dels kommer mitt stora fokus under hösten och vintern att handla om en utbildning som kommer att ta stora delar av min tid och energi, något som maken och familjen är införlivad med.
Jag ska kombinera detta med att bygga upp min styrka och kondition och utveckla min crawl.

Förutom det så har jag tänkt till för vad jag vill få ut av senvår, sommar och tidig höst 2016. För mig är det viktigt att ha mål att arbeta mot, det underlättar för mig att bli motiverad.

* Jag kommer att genomföra minst två swimrun-lopp, det ena är jag redan anmäld till och det andra är på gång. Som bonus kan det bli tre lopp, men för att genomföra ett "äkta" swimrunlopp krävs det en partner..... Det finns inte så många i min bekantskapskrets som vågar.

* Jag vill träna upp min styrka och teknik för att kunna genomföra minst en chin och en pull-up.

* Jag och maken ska genomföra vårt tredje Sala Silverman Sprint med personbästa. Planer för detta har vi börjat smida tillsammans!

* Marathon. En gång i livet ska jag genomföra ett marathon, varför inte 2016?!

* Triathlon olympisk distans, det har jag funderat på ett tag och 2016 ska jag genomföra det. Det kommer inte att ske i Stockholm utan på en för mig ny triathlon-ort.

Fem tydliga mål och dessutom har jag ett som hänger lite vid sidan av, men eftersom det är beroende av en annan persons beslut så avvaktar jag med det. Det ligger på vänt och blir det aktualiserat så kör vi. Det visar sig.

Gotland 360 - 2015

Efter mycket planerande och trixande med ditten och datten var det då äntligen dags att åka mot ön. Efter att ha funderat i olika alternativ blev det som så att barn, hund och bil fick stanna på fastlandet medan jag, maken och cyklarna, plus varsin rejäl ryggsäck tog båten över till ön.

Efter incheckning på hotellet tog vi en promenad till stortorget för att hämta ut våra nummerlappar och vattenflaskor i St Karins ruin. 

På fredag kvällen åt vi middag på Surfers. Jag var skeptisk innan, medan maken som varit där en gång tidigare i år har längtat. Jag läste menyn innan och kände väl inte direkt för något speciellt…. Men, här kommer ett stort MEN, det var sjukt gott. Jag går gärna dig igen och avnjuter en härlig middag. Tre rätter motsvarar ungefär en middagsportion.

Jag valde följande rätter:

Bang bang Ji Zi - ångat kycklingbröst med sås gjord på sesampasta

Ingefärsdoftande tofu - på uråldrigt hemligt recept

Räkbollar - räkor, kycklingfärs, vitlök, ingefära samt koriander

Tofun var friterad i två omgångar. Räkbollarna serverades med en jättegod dipp-sås. Allt var otroligt gott. En skål med ris till fick man också och vi tog varsin kinesisk öl (risöl) till. Det var en häftig smakupplevelse och jag rekommenderar det stället verkligen. 

Maken tog förutom räkbollarna en Ma la biff (halvstark så lite för stark för min smak) och den starkaste rätten Kyckling i röd olja. 

I alla fall. 07.30 lämnade vi bagaget i en lastbil på lördag morgon. Sen samlades vi för gruppfotografering 07.45, vid småbåtshamnen i Visby. Därefter gick starten vid 08.00 och då genom Visby innerstad med en riddare på häst i täten. Lite udda känsla att cykla på kullersten.

186 km cykling väntade, plus en extra kilometer genom innerstaden. 

Hur ska vi då sammanfatta lördagen. Med några få ord skulle jag nog säga trevligt, ont, gott, lärorikt. 

Det var en del blåst, vilket inte är konstigt med tanke på att det är på en ö i havet. Jag tycker att motvinden ändå var bra mycket mindre än vad jag har varit med om i andra lopp. Vi hade uppehållsväder hela sträckan. Den vackraste sträckan var när vi kom ner mot södraste sudret och rundade vid Hoburgen. Där fick vi även för första gången cykla över färistar, närmare bestämt fyra stycken totalt. Min käre make var riktigt positiv under hela färden, trots att han fick rejält ont i sitt knä mot slutet av våra timmar på sadeln. Han kämpade ändå på hela vägen till Ljugarn. 

Alla depåer hade kaffe/te, vatten, saft, blåbärssoppa, saltgurka, banan, russin och jordnötter. 

Vår första depå var i Eskelhem, efter 24 km. Där fick vi smörgås. Vi som anmält specialkost på grund av att vi inte äter gris, hade egna namnmärkta tallrikar. Trevligt och välorganiserat. 

Andra depån, efter 46 km, var i Fröjel där det serverades saffranspannkaka med salmbärssylt och grädde. 

Tredje depån, efter 83 km var på Grå Gåsen i Burgsvik. Känt från Så mycket bättre inspelning. Där serverades salt och god focaccia, den godaste jag någonsin ätit. 

Sedan var det i vår upplevelse en rätt lång resa till fjärde depån där lunchen serverades. Då hade vi cyklat 115 km och var i Holmhällar. Pensionatet serverade en utmärkt lunch, vi hade namnmärka tallrikar samt fick ta av den buffé som fanns. Vi åt rökt lax, kyckling, rödbetor, pepparrotsvisp, pinjenötter, sallad mm. Drack en välförtjänt coca-cola till. 

På väg mot femte depån i Kattlunds, efter 138 km cykling träffade vi på ett gäng som vi hakade på. Vi blev helt enkelt en egen liten klunga på totalt sex personer och maken och jag fick premiärcykla i klunga och lära oss hur det fungerar. Vi cyklade i någon slags kedja som det säkert finns ett fint namn för. Två och två och så turades vi om att dra längst fram. Det var jättetrevligt och dessutom socialt. Om jag minns rätt bjöds det på äppelkaka med vaniljsås där. 

Vi tog följe med våra klunga resten av vägen till Ljugarn. Ett stopp till på vägen, depån i Lau efter 176 km. Där var det fika igen. 

Vilka var i klungan då? Jo tre vänner, en som är bosatt på Gotland och heter David, hans vänner Daniel och Lovisa som var ett par. Sen hade vi träffat på Katrin av en slump. Så möttes vi alla sex på cykeln. 

Under resans gång, från lunchen och framåt stötte vi även ihop med Hazel och hennes kompis.

När vi började närma oss Ljugarn var det glada visor och skönsång som gällde i klungan. Alla lika glada för att närma oss dagens slutdestination.

Väl framme i Ljugarn väntade rökt flundra och öl. 186 km cyklade, eller egentligen 187 eftersom vi fick en extra på köpet i innerstaden. 

Vi lämnade cyklarna på bevakad inhängning. Hämtade upp vår packning och letade upp vårt rum vid Frejs magasin, närmare bestämt Frejs gästhus. Smart nog stod boendet på nummerlappen, med rumsnamn och allt. Vi hade ett enkelt men trevligt rum. Toalett och dusch i en byggnad bredvid. Vi dumpade grejerna. Duschade varsin kall dusch då varmvattnet var slut. Sen gick vi till Smakrike och åt en superb middag. Vi tog varsin toast skagen och drack vitt vin. Jag tog en supergod drink som hette björnbärsbubbel. Så god. Sen stapplade vi hemåt med ömma bakar för att hinna sova några timmar innan det var dags igen.

Upp strax efter 06 för att klä sig och ta sig till frukosten där det var rejält hysteriskt när vi kom dit men lugnare mot slutet. Frukosten var helt ok. Starten gick vid 08 igen. Min röv sa ifrån rejält, det var en plåga att sätta sig på sadel igen och mina skavsår på insida lår var hemska. Nedre delen av ryggen kändes också ganska snabbt, och lite tunga lår och slitna skulderbladsområden. 

Tanken var att vi skulle cykla knappa 18 mil igen men makens knä höll inte, vilket var väntat med tanke på hur ont han hade kvällen innan. Vi kämpade på till första depån, Östergarn, där det serverades varma bullar och vi hade då cyklat 2 mil av dagens etapp. Jag tog beslutet att cykla vidare men ta den kortare vägen på totalt 9 mil istället så att maken och jag fick mer tid tillsammans. Vi träffade på ”vår” klunga och jag cyklade med dem till depå 2 i Gothem, 56 km. Det var bra draghjälp och vi hade högt tempo. I Gothem serverades en fantastisk kajpsoppa och smörgås, plus livemusik. Där lämnade jag klungan för att svänga av den kortare sträckan. 

Jag tog rygg på tre personer som höll ett hyfsat bra tempo tills jag cyklade om dem efter ett tag. I depå Hejnum efter 65 km, serverades lunch i form av hambrugare, där träffade jag även maken som hade sin egen resa med andra som pausat i sitt cyklande. 

Därifrån satte jag rejäl fart, då ville jag mest bara komma i mål och satte i lurarna med bra musik och tokcyklade i högt tempo tills jag kom ikapp ett gäng Irländare som jag la mig bakom då det var cirka en mil kvar. Poff sa det så gick bakslangen. Som en riktig gentleman stannade Irländaren Brian och erbjöd sig att hjälpa mig byta slang. Tack sa jag på knackig engelska, en räddare i nöden för mig som inte kan byta slang. Dessutom kom Jim med kolsyrepatron och vips så hade jag ett bakdäck som gick att cykla med igen. Med cirka 8 km till målet i Visby. Jag tog sällskap och socialiserade med dem sista biten. Fem irländare som hamnat på detta lopp tack vare en svensk arbetskamrat till någon av dem. Trevliga killar. 

I målet väntade min käre make. Han hade bara väntat i cirka fem minuter vilket var bra. Vi fick medaljer, blev avprickade, hämtade väskorna och tog oss till hotellet för en härlig varm dusch.

Sen sov vi middag en stund. 

Middagen åt vi på Brooklyn Burger. Det var riktigt gott, vi tog vitlöksmajonnäs pommes och lökringar som tillbehör. Grymt gott. 

Funktionärerna under loppet har varit toppen. Positiva och glada. Även huvudarrangörs Phillip som tillsammans med sin vän Henrik pratade i micken inför loppets start båda dagarna var underhållande, glada och goa. Mycket värme och engagemang i hela arrangemanget.

Dessutom en humoristisk och glimten i ögat trevlig ton i PM inför loppet samt i informations-foldern vi fick i startkuvertet. 

Det är ingen tidtagning vilket är skönt. Depåstopp är obligatoriskt och det är menat att vara ett socialt och trevligt lopp. En upplevelse skulle jag vilja säga. 

På väg hem efter båtfärden på måndagens förmiddag passade jag på att lämna in min racer direkt hos Sigge cykel för att fixa nya däck. Snubben i affärens kommentar var att jag kört slut på hela däcket så det var verkligen läge att byta. Det var bulligt lite över allt på grund av för mycket slitage på gummit. Även framdäcket var det dags att byta. Jag kände mig lite stolt faktiskt, tänkt att jag slitit ner två racerdäck. :) Gjorde att jag kände mig än mer pepp på att cykla mer. Maken och jag har redan bestämt oss för att försöka få plats till nästa års lopp. 

Stand Up Paddle Board premiär

För en vecka sedan var det en söndag med sol och lite värme. Till skillnad mot dagens ihärdiga regn som pågått från 01 inatt och hela dagen idag. En riktigt seg tråkig lång grå blöt dag.

Förra söndagen hade jag bokat in mig och maken på SUP premiär. Ingen av oss har testat tidigare men båda var lite sugna på att prova. Jag hade hittat ett ställe jag tyckte verkade bra och ringde och bokade två timmar hos dem. Det gäller att passa på medan det fortfarande är sommar och rätt årstid. Jag tänker att man ska prova allt åtminstone en gång som man är nyfiken på.

Lite lätt nervösa mötte vi upp en trevlig herre, Peter. Han instruerade oss en knapp halvtimme om hur vi ska tänka, hålla paddeln, balansen med mycket mera. Vi fick varsin bräda som var lite olika och Peter uppmuntrade oss att byta efter en stund för att få prova en annan variant. Vi höll till i Norrviken, en insjö, vilket var perfekt att testa på för första gången då det inte är vågor där och dessutom blåste det knappt.

Jag älskar vatten under sommaren, Mälaren, havet, sjöar. Allt som kan göras i, på eller i närheten av vatten är värdefullt och närande tycker jag. När det dessutom är träning involverat på schemat är det förstås ännu bättre om du frågar mig. Först träna sedan njuta är ett bra motto för mig.

Vi villade att SUPa. Vi kom fram till att vi absolut vill utöka våra ägodelar med två SUPar till sommaren. Vi kom också fram till att nu är det dags att ordna dragkrok på bilen så att vi faktiskt kan använda oss av kanoten lite enklare, i vår längd på vår höga bil är det inte det lättaste att få upp en kanot på taket. Betydligt enklare på ett släp tänker vi.

Om vi tänker ännu längre fram så ska vi såklart ha våra brädor och kanoten vid vårt sommarställe/fritidshus/blivande hus i framtiden som såklart ligger vid någon form av vatten. :)

Att glida fram på sjön tillsammans med maken var livskvalitet och dessutom egen tid för oss. Likväl som att göra det tillsammans med en vän skulle vara ett tillfälle att hinna prata om livet.

Ångaloppet Sprint

Lördag förmiddag och rejält nervös möter jag upp grannen C och vi åker mot Nyköping.

Under bilresan pratar vi om hur nervösa vi är, men även om lite annat i livet, för att få tänka på annat en stund. Jag var förstås tvungen att berätta att jag tittat på videon kvällen innan, den där de testkör banan. 

Fram och tillbaka hade vi velat om vi skulle ha våtdräkt eller ej. Våtdräkten ger flytförmåga men är varmt, med tanke på att vädret var runt 23 grader så beslöt vi att skippa våtdräkter eftersom vi bara har långärmade och långbenade. När vi dessutom närmade oss parkeringen såg vi att ingen annan gick runt med en våtdräkt över armen eller på sig. I alla fall inte en lång. Vi körde i sportbh, linne, bikinitrosa, tights, strumpor och skor. Plus dolmar, som vi lyckades binda fast runt låret med en elastisk lina och simglasögon. 

I vårt startkuvert fanns orangea badmössor och tatueringar, jag kände mig som ett "proffs på skämt". Det kändes som att tatuera in lagnummer på armen enbart är för proffs, och där stod vi som två nervösa och skulle se ut som om vi aldrig gjort annat. C fick ta tidschipet då hon hade långa strumpor. Varsin visselpipa hade vi också på oss, utfall att vi skulle behöva påkalla funktionär. 

Banan var i min mening tuff och en rejäl utmaning. Jag har inte tränat i terräng över huvud taget, men det här var terräng, en fantastisk sådan. Stora delar av banan var vacker skog på små stigar med stock och sten. Mycket upp och ner. Periodvis var det rejäla partier av djup lera att ta sig igenom så smidigt som möjligt. Det var ett antal diken att ta sig över, både lerfyllda och vattenfyllda. Det var ingen mening att försöka undvika att skita ner sig utan bara att köra på. Ingen asfalt alls vilket var skönt.

Den längsta löpsträckan var ca 3 km och den var sist, första sträckan var den näst längsta och då längtade vi efter att få hoppa i vattnet för det var varmt och svettigt.

Det var 9 simsträckor totalt, de två första i en sjö. De övriga i Östersjön. Vi simmade mellan holmar i Östersjön och sprang över dem, det var häftigt och vackert. Den kortaste simsträckan var ca 30 meter och den längsta ca 190 m. Crawl gick bra för min del. Mycket bättre än jag trott. Nötande på Gotland har gett utdelning. Jag vilade en eller två gånger på de två längre simsträckorna men annars flöt det på bra. I sjön var det 22 grader varmt och i havet ca 17. Det var bara skönt. Det var tång, sjögräs, näckrosor och vad det mer kan tänkas vara. Några gånger fastnade det växtlighet runt armen, men vad gjorde väl det. :)

Min teammate C var kanon. hon peppade på jättebra och hon är stark. Hon är både en bättre löpare och en bättre simmare än jag. Tyvärr har hon ett löparknä som ställer till det och som gav sig till känna under loppet, men hon bet ihop och kämpade på! Jag är jätteblad att hon ville haka på mig i den här utmaningen och jag kunde inte haft en bättre partner under loppet!

Jag har sagt innan att det skulle vara mitt livs största utmaning hittills och ja det är det. Vi var ute i dryga 2,5 timme och jag vet att den tiden skulle kunna kortas rejält om jag får igång min löpning och blir starkare där. Det var bitvis i löpningen bara stopp, jag var tvungen att gå. 

Efteråt då, hur kändes det?

Jag förutom en rejäl urladdning av både anspänningen och den fysiska prestationen så var jag rejält trött på kvällen. Vi åt middag tillsammans med våra familjer.

Jag fick träningsvärk i rumpan och låren, inte så farlig men lite grann. Dessutom skavsår från linnet på en insida armen. 

Vill jag göra det igen?

Japp! Nästa sommar vill jag genomföra Borås swimrun sprint och Ångaloppet sprint. Jag hoppas att C vill haka på i alla fall ett av loppen.

svensk sommar

Jag läste på löpsedeln igår att "juli är inte kallare än vanligt"..... Jag känner mig skeptisk till det påståendet. De flesta mornar hittills när jag gått upp har det varit som mest 15 grader. Svalt med andra ord. Under dagen har det möjligen kommit upp till 20 men det är inte säkert....

Solen, när den är framme, värmer skönt. Det är bara det att den är inte framme så värst mycket. Mestadels är det moln i vägen. Antingen mulet med sporadiskt regn eller molnigt/halvklart vilket innebär sol framme skönt, sol bakom moln burrigt. 

Det kanske är det här som är svensk sommar. Ut och njut de små stunder solen skiner. Barnen har badat i Mälaren ett par gånger men huttrandes och nedkylda. 

Jag har simmat ovanligt mycket i Mälaren men tack vare våtdräkt och inte vädret. Vattnet har varit mestadels lugnt i alla fall. 

Nu börjar min semester om några dagar och jag hoppas förstås att värmen och solen kommer mer då! 

mellanmjölkssimning

Säsongen är äntligen här. Att kunna simma ute i Sverige säsongen. Jag kom ärligt talat igång lite sent men jag har inga ursäkter för det egentligen, bara att fokus varit på andra. En sak har jag återigen konstaterat, att jag älskar min våtdräkt. Våtdräkt är king. Den ger verkligen möjlighet att bekvämt kunna simma i Mälaren. Addera dessutom våtsockor och våthandskar så förlänger du säsongen ytterligare. Neoprenehuva antar jag för dem som är bra på crawl.....

Det där med crawl är ju inte riktigt min grej än men det kommer. Min tanke är att jag ska komma vidare i min egen utmaning. Jag ska för tusan också lära mig att kunna crawla i öppet vatten utan att tappa andan efter 20 meter... Nöta nöta nöta, träna träna träna är receptet. Ett jäklar anamma och en envishet också förstås.

Häromdagen simmade jag ett par intervaller i vatten. I bröstsim. Jag insåg då att va fan, jag mellanmjölkssimmar mest av allt. Det är jättehärligt, det är träning absolut, men det utvecklar mig inte. Jag ligger kvar på samma nivå. Å andra sidan vill jag inte köra intervaller när jag inte har möjlighet att ta tag i land/brygga eller bottna. Utifall att. Det vill säga jag behöver planera den typen av träning.

Jag har hört flertalet historier om dem som inte kunnat crawla men lyckats lära sig med hjälp av fokus och träning. Då kan jag med. Envis är jag. Förstärka mitt självförtroende behöver jag. Målmedveten är jag med.

En sak är helt klar, jag är otroligt tacksam för dem jag faktiskt får med mig ut att simma i öppet vatten. Som hakar på mina tokiga idéer och dessutom tycker det är kul. Jag har trots allt tre personer som inte bangar att simma öppet vatten om det bara funkar tidsmässigt. Å de tre har skaffat egna våtdräkter utifrån att det faktiskt är en härlig känsla att simma i öppet vatten. Ok, det finns undantag, när vågorna kommer från alla möjliga håll och skvätter upp och ger en kallsup efter kallsup. Då man i huvudet fasar för vattenliken som när som helst kan dyka upp, eller de där växterna som kan slingra sig runt benen och dra en ned under ytan, eller varför inte bara se en sjukt läskig varelse under ytan....

I alla fall, till helgen får jag med mig ytterligare en person i min omgivning som faktiskt vågar prova på. Det är grymt bra tycker jag. Hon är dessutom en person jag beundrar mycket utifrån att hon på en kort period gått från att inte vilja ha huvudet under ytan till att crawla snyggt i bassäng. Det är coolt!

Själv är jag en person som är, som jag skrivit innan, motiverad av prylar. Jag tycker om prylar och det motiverar mig. Det är galet oekonomiskt och egentligen inte alls nödvändigt, men jag erkänner. Prylnörd är jag!

kaos

Jag satt hos tatueraren härom dagen. En vacker fantastisk människa som jag tycker mycket om. Hon är en konstnärlig själ med ett härligt djup. Alltid när jag är där så pratas det om allt mellan himmel och jord. Högt och lågt. Bland annat om livets pussel. Det som kan vara lite kaosigt ibland.

Kaos för mig, i den bemärkelse jag menar det, är egentligen inte negativt utan snarare lite charmigt men ibland lite knepigt också.

Jag tänker att min familj är lite kaos. Vi bor i vårt för litet hus på 107 kvadrat fördelat på två plan plus ett litet vindsrum på tredje våningen. Vi är i detta hus sju personer och en hund. Jag och maken bor i vardagsrummet sedan två år tillbaka för att alla barn ska ha ett eget rum, vilket nästan räcker till efter lite ommodifiering, två får dela med en vägg mellan sig. Städa är inte vår starkaste sida och vi gör det antar jag generellt mycket mer sällan än gemene man. Min man lagar jäkligt god mat dock, i vårt slitna kök.

Äppelträdet är helvilt. Gräsmattan på framsidan kan man väl inte direkt kalla gräsmatta, snarare efterdyningar efter altanbygget, fast det var ju egentligen ingen gräsmatta innan heller.... Häcken spretar åt alla håll, men det är i alla fall ingen som ser in just nu. Baksidan är bara jord och lite gräs, halvt uppgrävd för att bygga ny uteplats. Någon gång. Snart hoppas jag.

På båda sidor om oss, och då menar jag nära, bor familjer som har det modernt, rent, matchande, välvårdat både inuti och utanför. Vi är i alla fall lyckliga! Det är såklart viktigast. Vi har mat på bordet. Vi betalar räkningarna. Vi har vänner. Även om ingen av dem jag känner riktigt har det som vi.

När jag träffade A, tatueraren, kom jag att tänka på mitt kaos. Hon har också lite kaos. De har bott på kanske två tredjedelar av vår yta, sex personer på heltid de senaste åren. Imponerande. Egna företagare båda två. Hon berättade lite mer förstås kring sitt liv, som jag av respekt inte tänker gå in på, men jag insåg att på vissa sätt har vi det lika dant och det behöver inte vara så komplicerat egentligen. På andra sätt är deras liv ett mycket annorlunda kaos än vårt. Men lyckliga är dem och livet rullar på.

Kaos behöver som sagt inte vara negativt. Det går att få in kvalitet, glädje, lycka men även viss frustration och utanför normen. Utanför normen är i min mening i och för sig bara bra, även om det också kan vara tufft emellanåt.

Så, dag att inleda midsommarafton med att ta sig en simtur i Mälaren med gott sällskap!

vecka 26 i norrland

Äntligen dags att åka uppåt. Till Huset med lugn och ro för själen.

Huset i norrland, släkten, nejden det är en stor del av min barndom. Jag delar den gärna med nära. Min man och jag åker dit minst en gång om året. Det är få vänner jag fått med mig upp i vuxen ålder men min svåger har varit med i alla fall. Det finns fler som i alla fall kan tänka sig att komma förbi när vi är där. Det är dock 75 mil från där jag bor idag, så det är en bit.

För mig är det tryggt att komma dit. Jag har alltid mått bra där, det har varit lugnt och farmor och farfar bodde i huset så länge de levde och jag var med upp med mina föräldrar. När jag blev äldre började jag åka upp på egen hand, med pojkvän, barn, man....

Tystnaden är ljuvlig. Bristen på människor likaså. Nära naturen och nära vatten. I och för sig oftast kallt vatten, men ändå. Bara närheten till vatten är bra för själen. Jag har fin släkt som jag brukar träffa. Jag älskar norrländsk dialekten.

Denna första lediga vecka i sommar har jag tagit föräldraledigt. Jag tog spontant en extra vecka efter att ordinarie veckor var inlämnade på arbetet. En vecka där de flesta andra på arbetet inte har ledigt, så det var inga problem. Jag tar med mig de barnen som är på hemmaplan, hunden och drar upp som ensam vuxen. Första gången jag är där helt ensam vuxen faktiskt.... Lite lite läskigt eftersom min hjärna har en förmåga att fantisera ihop saker helt plötsligt, men jag har ju som skrivet hund och barn med mig och det räcker gott. Vi kan dela sovrum om vi vill till och med. Tre av barnen är hemma så det blir vi. Midsommardagen åker vi uppåt och en vecka senare hemåt.

Min ambition är att vi ska ha kvalitet tillsammans. Äta bra och nyttig och god mat. Spela spel, jag ska ta med ett antal om vi kan tänkas spela. Vi ska ha med högtalare så vi kan poppa musik och dansa runt i köket när vi lagar mat. Vi ska sova tills vi vaknar. Lägga oss när vi är trötta. Låta hunden njuta av att slippa koppel.
Jag älskar det stället. Det är en del av mig.

Dessutom ska jag träna. Med och utan barn, det beror på vad de är sugna på. Springa själv eller med barn. TRX, kroken finns redan i taket i köket. Yoga. Funktionell styrka. Bara fantasin sätter gränser.

Inför resan får jag och barnen helt enkelt planera, vad vi vill äta och dricka. Förbereda oss så mycket som möjligt.
Väl där tänker jag att vi passar på att upptäcka lite nytt, tillbringa en dag i stan med en bio eller lite shopping. Kanske besöka ett vattenland om det riktiga vattnet är isande kallt....

Som du förstår, jag ser mycket fram emot denna tripp och jag har en hel del förväntningar.

sprit

Den här bilden representerar mitt liv.

Det är ett virrvarr av färger och konstellationer och former. Saker matchar inte så mycket att de matchar. Ingenting går egentligen i samma stil.

Titta in i vårt hem och du finner sju personer och en hund på en yta som för gemene man borde vara dubbelt så stor, eller åtminstone med ett eller två sovrum fler. Dessutom är det ett hopkok av stilar och färger på inredningen. Gammalt med nytt, björk med mörkbrunt, med mycket mera.

Mina kläder, älskar att gå i mjuka kläder, använder träningskläder minst lika mycket som jobbkläder. Jobbkläder är allt från sköna jeans, till klänning, till kjol och blus. Skor är jumpadojjor, pumps eller kängor.

Färg, jag älskar färg. Därför har jag gärna färg, köper gärna kläder och saker i färg. Likaså där, allt matchar inte allt om man säger så. Det kan vara svårt att få det ena att passa ihop med det andra eftersom det jag köper utgår ifrån just den saken som jag verkligen vill ha. Inte riktigt helhetstänk in i detalj.

Detta kan ge mig funderingar emellanåt, när jag kommer inte till Dem. Där allt i hela huset är smakfullt inrett och matchar in i minsta detalj. Det är snyggt. Fast å andra sidan trivs jag i mitt hem och tycker att det ger en välkomnade och varm känsla ändå.

Inte nog med att det spretar lite hit och dit bland saker och ting, jag tror hela min personlighet spretar. Det är mycket jag vill, det är mycket jag testar. Jag slänger mig ut och ibland faller jag pladask, ibland går det bra, ibland vågar jag inte ens ta steget utan står bredvid och ser på de andra.

Nåja, livet går vidare. Matchande eller inte. Carpe diem!

Siljan Runt 2015 - i korta drag

Regn.

Regn. 

Å så regn. 

Så var premiären för min resa på racer Siljan Runt. 

Planen var från början att genomföra resan med min granne C. Dock kom ett bröllop emellan och jag fick tänka till om det fanns någon annan att dela resan med eller om platserna skulle säljas. Hmm..... jo jag fick en idé och hon tackade ja. L hakade på. 

Förberedelser tillsammans har bestått av att köra långpass tre helger. Fina turer. Om än inte längre än runt 5 mil. 

Siljansnäs hotell, Leksands middagar, det är en historia för sig. Jag väljer att hålla mig till just cyklingen. Jag vill dock belysa att fredagen var superb med sol och värme och blå himmel hela dagen lång. 

05.15 klev vi upp. Åt en liten frukost. Åkte mot Sollerö för starten. Vi hade egentligen tänkt vara där innan 7 men kom strax efter. Det var flygande start och vi startade runt halv åtta. Då väntade Siljan och Orsasjön runt, 160 km. Fram till första kontrollen uppehållsväder. Sen började regnet och valde att stanna kvar kan man säga. 3 minuter lyckades solen lysa igenom molnen. Totalt. Övrig tid regn eller spöregn. Dock var jag förberedd på ATT det skulle regna.

Regnbyxorna var inte bra, de var inte tillräckligt stretchiga för att ta ut cykelrörelsen i så de gick bort. Regnjackan min var för tät, så den åkte av. Som tur var hade jag köpt en windstopper-jacka på rea när nummerlapparna hämtades ut och den åkte på vid kontroll två, då jag skakade av köldfrossa när vi stannat upp. Allt blev genomsurt. Strumporna sög ner vätan i cykelskorna, så överdragen gjorde i och för sig att fötterna inte blev iskalla, men de var genomblöta. Det var två jävliga partier, en ganska brant uppför men inte superlång, om än riktigt tuff. Sen var det en segdragen flera km lång uppförs-sträcka som höll på att ta knäcken på mig. Det finns olika typer av asfalt, den som har cyklat förstår vad jag menar. Slät asfalt är lättcyklad, skrovlig asfalt är ett helvete.
I depåerna serverades släta bullar, sportdryck, vatten, blåbärssoppa, kaffe, inlagd gurka och korv med bröd. Griskorv. Te fanns det ovanligt och förmånligt nog på de två sista depåerna. Det var ljuvligt, precis vad som behövdes för att få lite värme på insidan. Den inlagda gurkan var supergod på sista kontrollen, där de även hade live-orkester. Normalt sätt äter jag inte direkt den gurkan, men nu var den precis vad jag behövde där och då.

Jag hade en rejäl dipp, då ville jag bara sluta trampa och skita i hela grejen. Regnet störde mig inte egentligen förutom kylan som grep tag i en när vi stannade vid depåerna. Det var vidrigt. Men värmen steg rätt snabbt igen när jag väl var på rull igen.

Vad var då bra? Jo, vi klarade oss utan punka och utan olyckor. Vi skrattade en del längs vägen. Vi älskade den extra ideella kontrollen vid Fornby där de serverade te för första gången och hembakta kanelbullar. Dalahästen i mål var fin. Naturen var magisk. De som arbetade i depåerna var peppande.
Duschen när vi var tillbaka på hotellet var den skönaste på evigheter....

Note to self: undvik kompressionsstrumpor vid regnväder, tag hellre tights till cykelbyxan, eller långa cykelbyxor. Införskaffa en riktigt bra cykelregnjacka. 

Svett & etikett

Andra säsongen har sänts. Svett & Etikett. Jag är ett fan av träning som du förstått. Jag är relativt bredd och bord kanske rentav bli mer grenspecifik inför vissa långlopp jag genomfört... Jag har nog hittills varit mest grenspecifik inför skidlopp. Satsat på rullskidor och därefter på snö det som fanns. Inklusive coaching. Nåja, det är en annan historia....

Jag gillade Svett & Etikett första säsongen och likaså denna. Det är roligt att se denna människa, Kalle, utmana sig själv i olika typer av fysiska aktiviteter. Jag skulle också vilja säga att han är imponerande. Han ger sig in i utmaningar utanför sin egen komfort-zon. Han är riktigt vältränad i grunden vilket ger honom en fördel från start. Utmaningarna han tar sig an är av blandad form, så som fitnett, dans, cyclocross, rodd, truppgymnastik med mera.  Han förmedlar en känslan som gör att även jag kan bli sugen på att testa saker helt utanför min egen tanke, bara för att det ser roligt och utmanande ut.

Löpning är det han haft med i båda säsongerna. Då han blev sjuk första vändan då han skulle springa marathon i Berlin. Vilket i och för sig fortfarande känns som om han har kvar som en utmaning, men han hade löpning i säsong två med ett lopp på en mil där han uppnådde målet milenunder50minuter med god marginal. Musse, som var coach i säsong två tipsade om följande i samband med löpning:
HALF.
Hållning
Armpendling
Lutning
Fotnedsättning

Tack Kalle för två bra och roliga säsonger. Tack din fru Brita som också har en del av programmet.
(Bilder från svt.se.)

Skandisloppet landsväg i Uppsala, 9 maj 2015

Igår cyklade jag ett för mig nytt lopp. Skandisloppet i Uppsala. Det fanns tre distanser att välja mellan, 30 km, 87 km eller 167 km. Jag och mina två vapendragare var anmälda till 87 km sträckan.

Start och mål vid Uppsala slott.

Vi hade bra flyt måste jag säga. Jag och C kom iväg något senare än vad vi tänkt oss, men det visade sig inte göra ett dugg eftersom vi hamnade bakom L på motorvägen, av en slump. Så vi kunde samåka hela vägen. Dessutom råkade vi hitta en parkering vid en förskola då den anvisade parkeringen, betalparkering, var full när vi kom fram.

Vi tajmade lagom för att hämta ut startkuvertet utan kö. Hjälpa varandra med att sätta fast nummerlappar, klistra tidtagningschip. Vi besökte baja-major utan kö. Det kunde liksom inte bli bättre. Vår start var kl 10.00. Strålande sol från en klarblå himmel, något blåsigt, rätt lagom varmt ute.

Vår resa var mestadels behaglig måste jag säga. Jag är bra på att mala på, bra på raksträckor och ökar gärna extra när det är lite nedför. C är grym i uppförsbackarna, maler på i högt tempo. L är jämnstark i allt. Vi hade sol i stort set hela loppet.
Krämpor: för min del värk i nacke och axlar, rejält. C hade lite lika vad jag förstod, kände av framför allt nacke/axlar. L klarade den delen och kände mer av sadelpartiet och lite i ena knät. Sista milen kände vi nog alla att det var skönt att det inte var längre kvar än så.

Banan var blandad, en del i tätort, en sträcka längs större och mer trafikerad väl och även mindre vackra landsvägar, där är det den äkta kicken kommer tycker jag. Vacker natur och dessutom en väcker årstid att cykla i med allt som blommar och grönskar.
Den värsta biten var en raksträcka med en galen motvind. Plus då slutet, de sista kanske 100 meterna var en brant uppförsbacke upp på borggården. Vi vägrade förstås att kliva av cykeln och gå, men det var det värsta jag gjort hittills på cykel, trodde jag skulle kräkas av mjölksyran och pulsen.

Vi gjorde tre stopp längs vägen. Vi hade inte kollat upp kontroller innan, men det visade sig enbart vara en kontroll. Lite för lite tycker jag. jag hade uppskattat om det åtminstone varit två. På den kontrollen, som var cirka halvvägs, fanns det kanelbulle, slät bulle, banan, smågodis, kaffe, te, sportdryck och vatten. Trevligt att te var ett alternativ, det är första gången på ett lopp där jag har varit med som man kan välja det. Dessutom var det på ett trevligt ställe i Sigtuna i vacker miljö. Vi gjorde ett eget kort stopp strax innan kontrollen, för energipåfyll samt kisspaus för de som behövde det. Sen gjorde vi ett stopp när det var knappa två mil kvar, för att stretcha och fylla på lite energi igen. En kortare paus kan göra stora under för själen under ett lopp. Det bryter av och ger ny kraft att fortsätta efteråt.

Väl i mål fick vi medalj, vi fick öl, nötter, mat och kaffe och bulle. Kaffe och bulle valde vi bort men mat tog vi, det var gott och välbehövligt. Det fanns grillat fläskkött och jättegod marinerad quorn-biffar. Jag personligen äter inte fläsk, men quornen var jättegod. Potatissallad serverades till. Samt kolsyrat vatten eller läsk.

Vi var tre nöjda glada brudar som genomfört loppet. Både L och C deltog för första gången i ett lopp och jag tror även båda tog personligt bästa i cykel-sträcka-i-ett-svep. Det tog oss knappa 4 timmar, inklusive våra tre stopp. L har nyligen införskaffat en racer då hon varit på ett träningsläger i höstas då hon fastnade för det. C kände blodad tand och avslöjade senare på kvällen att hon vill införskaffa en racer samt cykelskor inom kort. Jättekul säger jag. Det är bra träning och jag tar gärna sällskap på både träning och lopp.

Bra jobbat tjejer!

PAUS

Jag tar en paus från denna blogg nu.
Får se om/när andan faller på igen.
Kram på er!

Ta höjd

De senaste två tre veckorna har jag mött många runt omkring mig med orden "du klarar mer än du tror" och mycket handlar om inställningen och att bestämma sig för att uppnå ett visst mål.
På vissa punkter kan jag vara otroligt envis och målinriktad och det håller hela vägen. På andra punkter är det som förgjort. Jag har områden som är ännu större utmaningar och det är jag medveten om. Däri är jag nu, att hitta de verktyg som motiverar och de strategier som håller för att uppnå en annan form av utmaning och mål. Något jag funderat på under en längre tid men inte riktigt lyckats uppnå. Igår hade jag ett långt samtal kring detta, det samtalet gav mig ny styrka fast ändå ser jag fallgroparna som jag snubblar på kanten vid och små ursäkter som egentligen bara är dumma. Men, grovskissen börjar ta form. Maken är med på tåget. Jag ska sätta upp delmål för att känna att jag utvecklas framåt mot målet. Tar sats för att nå höjd!

Öppet Spår 2015

03.15. Mitt i natten. Då ringde klockan. Det var dags att kliva upp, efter cirka fyra timmars sömn i en okänd säng med sonen bredvid. Det är så det kan vara när man frivilligt vill genomföra ett lopp på längdskidor på totalt 90 kilometer, jag faktiskt till och med betala för att få genomföra det.

Startplatsen fick jag ett par veckor innan loppet genomfördes. Boende löste sig en vecka innan. Fegis som jag är vill jag helst av allt ha hotellrum för att det känns tryggt och säkert, vilket var till att glömma utifrån att det var just två veckor kvar till loppet. Jag fick helt enkelt leta via blocket och hittade några alternativ och valde på känslan det ena. Betalade halva summan i förskott och hoppades på det bästa. Namn, adress och mobilnummer stämde i alla fall. Det visade sig vara lugnt. Vi fick tillgång till en hel trea helt själva och dessutom kunde maken och lilleman hänga kvar i lägenheten till 16-tiden dagen efter. 

Det är en speciell känsla dagen innan ett lopp. I alla fall för mig. Det blir en viss introvert känsla, inre fokus. Lätt oro, pirr, och en del irrande och plockande med saker. Dessutom generellt ganska svårt att somna riktigt bra.

Nåja, upp mitt i natten. Stoppade i mig lite kvarg, ett glas juice och lite te. På med skidställ, överdragsjacka och så mot bussarna vid strax innan 04. Jag promenerade från lägenheten, det var cirka 1,5 km att gå skulle jag tro. Skidorna var inlämnade för vallning kvällen innan och fraktades upp till start i lastbil. Upp på bussen, mannen jag satte mig bredvid småpratade lite. Jag åt lite mer frukost i form av smörgås och smoothie. Sedan satte jag på lurarna och lyssnade ljudbok och slumrade resten av bussresan. Den tog sin lilla tid och vi var uppe i Sälen vid närmare 06.30. Hann precis lagom hämta ut startkitet med nummerlapp, klisterlappar och tidtagningschip. Fixa det på plats. Lokalisera skidorna. Ta mig ner till starten och packa säcken med överdrags. Sen gick starten. Närmare bestämt 07:05. Åttatusen startplatser på måndagens öppet spår. Jag gled över startlinjen 07:28. 

Det blir alltid stopp och köigt i början eftersom det smalnar till sig och är några kilometers uppförsbacke i början. Att det dessutom var mängder av oss som hade svåra vallaproblem gjorde inte saken bättre. Jag ska inte säga något för jag är ingen höjdare på att valla, men även ”experterna” kan ha fel. Det hade hen som vallade mina. Svårt före dock, kring nollan hela dagen. Jag fick isklumpar under skidorna och fick ta av dem och och använda körkortet och stav för att hacka/skrapa bort eländet. Jag tog ett beslut: valla om i Smågan och förändras inte fästet så lägger jag ner.

30 min tog det att köa för att få omvallat och det var värt det alla gånger. Vilka hjältar. Fästet kom efter det och höll i sig. 

Korta fakta om under loppet:

• intag: vatten, blåbärssoppa, sportdryck, buljong, godis, energigel samt några dextro
• väder: mulet, snö, regn, snöblandat regn, sol, , skymning, månklart, milt
• spårstatus: moddigt, mjukt, sladdrigt men arrangören spårade om konstant vilket gjorde att jag orkade hålla i åkandet. tack och lov bra spår i de nedförsbackar där det behövdes
• strategi 1: dela upp loppet i kontroll för kontroll och dessutom i ”viksjö golfbana varv”
• strategi 2: våga vägra ge upp om inte snöret dras
• arrangörer: vilken insats med valla, spårning och glada miner vid utdelning
• kroppen: det gör ont efter ett tag, vissa muskel värker och protesterar, framför allt ömmande fötter, tår och skulder/axlar partier

Det må låta märkligt, men jag tycker att Vasaloppets banprofil är lättare än Engelbrektsloppet. Jag tycker att Engelbrektsloppet var mycket tyngre och tuffare med alla uppför och nedför. Vasaloppets banprofil har förstås backar åt alla håll den med, men ändå mildare på något vis och fler sträckor utan större lutning. Där är jag som bäst, att mala på i ett hyfsat tempo. Där är jag envis. Där är min största styrka. Även om jag inte direkt kan säga att jag kommer att åka 90 km i ett sträck på längdskidor igen….

Jag gick i mål vid 19-tiden på kvällen, med månen lysande. Gråtfärdig av lättnad och lycka. Detta är min största och mest stolta prestation för mig, att ha klarat Vasaloppet. 

Efter målgång kommer tröttheten (och irritationen på grund av just helt uttömda energier). Jag staplade mig igenom målområdet. Till bussen för att åka till skolan där överdragspåsarna samlats. För att sedan ta bussen tillbaka till målområdet och hämta upp skidorna igen och gå mot bilen. Maken och lilleman mötte upp mig. Vi lämnade Mora vid 20-tiden och rullade hemåt. Tack och lov att maken var med, jag hade inte velat köra hem, det hade varit dumdristigt och farligt. Jag slumrade en del av vägen och gnällde en hel del…

Hur mår då kroppen efteråt?

Trots nya pjäxor införskaffade i sista sekund på grund av att de andra släppt i hälsömmen så klarade jag mig utan skavsår, dock lite ömmande tår som slits dels mot varandra men även mot själva pjäxan.

Träningsvärk i framsida samt insida lår och nedre magmuskulaturen.

Rejält ömmande muskler i överarmar, axlar och skulderblad, de behöver kärlek trots två dagars balsambehandling.

Ömmande fötter.

Inflammerad hälsena.

Rejält trött, framför allt dagen efter. Kan iofs bero på att vi kom hem vid halv tolv på natten och behövde packa ur bilen, natta sonen, äta en smörgås samt komma till ro och somna innan klockan ringde 06.30 morgonen efter. 

Tack alla som peppar mig, tror på mig, stöttar mig och kommit med glada tillrop under uppladdning och inför lopp!

En sak är säker, du klarar mer än du tror och du kommer lång på din egen inställning och målmedvetenhet blandat med envishet. 

måndag igen

Snart är måndagen här igen. Och faktiskt så gör det mig ingenting. Jag har varit tre veckor på min nya tjänst inom LSS. Nu kommer första veckan utan min mentor, det vill säga hon jag ersätter. Det innebär att alla i mitt team är ner eller mindre färskingar. Dock tror jag att det kommer ordna sig. Vi får hjälpas åt efter bästa förmåga. 

Jag gillar min nya arbetsplats och min nya tjänst. Jag har en bra känsla i grunden och jag känner mig fri. Det är en helt annorlunda känsla än vad jag känt innan. Jag har lagt den första tunna grunden dessa första veckor och nu är det till att fortsätta framåt. Jag har haft mitt eget första möte med klient. Jag har börjat skriva egna utredningar. Jag får arbeta hemifrån ett par dagar i månaden och det tänker jag utnyttja till skrivitid. Det verkar nämligen vara det knepigaste att få till. Tiden går fort. 

För mig är detta en bekräftelse på vad jag kände redan när jag kom i kontakt med min nuvarande chef för första gången. För snart ett år sedan. Nu ska jag göra mitt bästa och lära mig massor resten av året. Så får vi se vad som händer sen.....

Orkidén är en välkomstpresent från jobbet!

Mår du bra, gör du bra

Jag var på en föreläsning, lite inspirationsföreläsning, genom arbetet igår. När jag började mitt nya jobb så var det en hel del saker på gång redan, inbokade i kalendern och det är bara att haka på. Detta var en av de sakerna. En halvdag med god lunch och på eftermiddagen först några ord från socialchefen och därefter inspirationsföreläsning.

Damen, kvinnan, tjejen som föreläste hette Malin Rapp. Hon har haft en karriär inom kite-surfing. Dessvärre råkade hon ut för en rejäl hjärnskakning efter en krasch och den gjorde att hon var tvungen att avbryta sin karriär. Nu föreläser hon om positiv psykologi. Samt delar med sig av sina erfarenheter.

Det var en trevlig och bra föreläsning. Lagom lång, ca 90 minuter. Blandat mellan kul och allvar. Hon hade med ett antal övningar/upplevelser till oss lyssnare. Vilket gjorde att jag höll mig alert och med. Dessutom tror jag det ligger massor i det hon säger, att använda sig av positiv energi och psykologi, att bli medveten om många fällor som finns och som vi lätt trillar in i när vi är i vår vardag. Hur mycket vi påverkas av vår egen inre röst, de omkring oss, vad vi får till oss genom andras ord och beteende. Att själv inte fastna i den negativa spiralen utan uppmärksamma den så tidigt som möjligt. Mycket av det hon sa visste jag redan om, men det är bra att få en påminnelse, en aktivering. För mig kom den lägligt.

Fotot från www.skovdenyheter.se, http://www.skovdenyheter.se/artikel/20515/roligast-pa-vagen-vinner.

att gå lite utanför strömmen

Det är så lustigt, hur mycket den kan väcka för att en individ går lite utanför strömmen, går lite på sin egen stig vid sidan av gemene man.

Det slog mig i veckan av lite olika orsaker. Dels är min erfarenhet att generellt väcker jag uppmärksamhet i mängden träning i veckan, eller antal dagar i veckan som jag tränar. Sen att det är blandad kompott mellan högintensiv och lågintensiv träning är en annan sak.
Likväl har jag en vän till mig, som tränar än mer än jag, som har en planering med sin träning och ett mål som delvis är att orka med sitt fysiska arbete. Denna kvinna blev rent ut verbalt mobbad över hur hennes armar ser ut, eftersom hon har definierade muskler minst sagt. I min värld skitsnygga och visar att man kan få riktigt bra resultat om man har ett mål och en planering.

Härom dagen på arbetet pratades det om alternativa behandlingar och även vaccinationer. Jag gjorde ett medvetet val att inte gå in i den diskussionen. Eftersom den i min ögon var inskränkt och ett smalt tänkande enbart enligt big brother all in. Ok, en kvinna sa att hon var skeptisk till vissa vaccinationer så som dem mot svininfluensan. I övrigt var det mest nedvärderande tankar kring det som är alternativt inklusive gamla husmorstips så som lökomslag och liknande. Dock, det är var och ens val. Jag lägger heller inte så stor prestige i det. Varsågod att göra dina egna val, jag önskar bara att var och en ibland tänker till och inte bara gör....

Den tredje saken som slog mig under denna vecka var när jag tittade på "klockan nio hos stjärnorna" och en PT var med. Han fick utstå diverse kommentarer så som "partydödare" och att han inte uppskattade maten eftersom han dels inte dricker alkohol och heller inte äter vitt bröd. Han föredrar hälsosam mat, bra sammansatt och undviker generellt grädde, socker och allt för mycket kolhydrater. Det vill säga han går sin egen väg och sticker därmed ut "för mycket" i detta land.

Drabbad av pest?

Ibland undrar jag, undrar som en flundra om gäddan är en fisk skulle min mor säga.....
Jag frågade min man härom dagen, skrämmer jag vissa människor eller vad? Är jag otrevlig, någon man inte vill umgås med? Skapar jag någon prestationsångest i andra? Jag drabbades åter av känslan att vara utanför, exkluderad, en av de gamla ruttna spåren jag burit med mig sedan barndomen.
Egentligen är det bara löjligt, det gäller att välja sina strider har jag hört och det ligger mycket i det. Precis som det ligger mycket i att fundera över vad som är viktigt och vad som är värt att prioritera i livet, här och nu.... Något som jag och väninnan kommit in på ett antal gånger senaste tiden...

What goes around comes around - en annan tanke. Den fick jag tydligt bekräftad härom dagen. Jag har burit med mig den under en lång period tillbaka, jag har hållit huvudet högt och konsekvent vägrat sjunka till den andres låga nivå. Tillbaka-kakan kom och för mig, vid sidan av, var det en skön bekräftelse.

I alla fall, jag drabbades av känslan igen härom dagen, att vara bortvald. Okay, nu kanske jag överdriver lite, eller mycket. Men det finns några saker som framkallas kring mig som jag har lite svårt för. Dels är jag inte så bra på att ta plats. Ibland vill jag inte ta plats, men ibland har jag en åsikt som jag vill uttrycka och det händer ofta i sådana sammanhang att jag inte hörs. Av någon anledning är min stämma svag. Det har hänt många gånger och i många olika situationer, både bland vänner och bland arbetskamrater med flera.

Något annat som inträffat då och då genom senaste åren är att inte räknas med. Det är det jag framför allt tänkte på idag. Jag är en omtänksam person som vill att de jag tycker om ska må bra, att alla ska känna att de är sedda, medräknade och bekräftas. Det bottnar sig förstås i att jag inte alls var nöjd över min utanförkänsla som barn och ungdom. Jag är mån om att erbjuda skjuts, att kolla av om den eller den ska med på det eller det. Dock får jag det inte tillbaka på samma sätt. Det kan förstås bero på mängder av saker. Det behöver inte alls vara kopplat till mig. En del är nog mest bara uppfyllda av sitt stora ego, somliga kanske inte har förmågan att tänka utanför sig själva eller är upptagna av livet där de är precis då. Jag är dum nog att ta åt mig, till en viss del, tills jag kommer på mig själv och bestämmer mig för att sluta.

Den snälla sidan mig ställer sig frågande, till exempel varför erbjuder aldrig hen skjuts som ändå har vägarna förbi på väg till träningen.... Eller varför frågar inte hen om jag vill haka på när vi nu har kort på samma gym och det går bra att fråga en annan i gemenskapen.... Värt att tillägga är att det finns förstås dem runt omkring som faktiskt gärna vill haka på också. Jag har åtminstone två tappra själar där vi ger och tar......

Kort och gott efter resonerande med mig själv, den som inte är intresserad av mitt sällskap är väl heller inte värd att sällskapa med.

2015 Engelbrektsloppet - Aned 1-1

Uppladdningen har pågått sedan i höstas. Jag förstår att det krävs en lång uppladdningssträcka för ett långlopp, det är logiskt, däremot att faktiskt genomföra till fullo, det är en annan sak. Med facit i hand hade det inte skadat med fler långpass, det är min grundutmaning och har så varit när jag tittar i spegeln tillbaka också.... Nåja. Tillbaka till hösten.

Uppladdning har skett, jag fullföljde helt de första tuffa fyra veckorna av att bygga grundstyrkan utifrån min status där och då. Jag anlitade en gammal goding och min väl rekommenderade PT Danne, Polo Träningslösningar. Som skrivet tidigare, kunnig ödmjuk smart man som har mitt fulla förtroende. Han i sin tur lyckades efter en del grävande få tag på en skidcoach till mig, en kvinna vid namn Emma. Danne har skött styrkan, Emma skidorna.

Jag är en riktig Stockholmare som åkt skidor jättebra hellre, inte alls bra. Tack vare Emma kan jag numera åka skidor, på riktigt. Det är KUL. Vi har kört ett antal pass på rullskidor i väntan på snön. Rullskidor är verkligen bra träning. Rullskidorna fick till och med följa med mig på vår nyårstripp till Gotland, där var det extra bra träning med rejäla motvindar att tampas med på de öppna fälten.
Snön kom till sist, mellanläget den värsta perioden. Då det knappast går att åka på rullskidorna på grund av slask eller is, men heller inte går att åka på skidorna eftersom snön inte täcker marken och det varit för milt för att få igång konstsnöspåren.

Snön kom. Skidor på. Redan första turen kändes bra mycket bättre än gången innan jag stod på skidor. Jag har åkt runt runt runt på ett dryga 600meters konstsnöspår och känt mig lite lätt skev. När det kom mer snö har det åtminstone blivit lite rundor på golfbanor med lite längre spårsträckor.

Vips var tiden inne. Ena stunden så långt kvar, andra stunden dags att dra.
Tackar xcskidor för kanonvalla. Tack vare att jag fick skidorna vallade på hemmaplan kunde jag ta sovmorgon jämfört med för tre år sedan då jag körde Engelbrektshalvan. Sprillans skidor. Laddat med skumgodisar, tänkte mig en per km kan man unna sig. Åkte hemifrån ca 7 på söndag morgon. Norberg ligger bara två timmar bort vilket är en bekväm körsträcka med bra vägar.
Hann precis lagom i tid parkera, hämta ut nummerlapp, köa den långa kön till bajamajorna och sen var det i stort sett startdags.

Äntligen var det dags.
Starten var körig. Irriterande nog, men ändå väntat egentligen. Vet ju det innerst inne. När alla i motionsklass startar samtidigt och man är sen ner till starten då hamnar man längst bak och får vänta på att ta på sig skidorna för att kunna åka en stund efter att starten gått. Sedan är det såklart "kö" första 2 km i spåren och dessutom en hel del bambi på skidor i vägen. Eftersom de dessutom släpper start för både hela och halva loppet samtidigt skapar det ett klientel som är just osäkra på skidåkningen. Jag är absolut inget proffs, långt ifrån, och alla är såklart välkomna att åka loppet, jag har bara lärt mig ännu en pusselbit till hur jag ska lägga upp skidlopp till nästa gång....

Nya skidorna var toppen! Vädret var trevligt, sol i stort sett hela loppet, började snöa mot slutet. Lagom temperatur, sisådär ett par minusgrader. Jag kände mig stark och jag var glad. Under loppet hade jag egentligen bara två mindre dippar och ett utbrott där jag skrek ett fult ord jättehögt då jag började bli stressad. Och ja, hon framför vände sig om och glodde på mig....
När jag vek av för varv två försvann alla "halvar" vilket innebar fria spår och riktigt bra nydragna fräscha spår.

Jag blev stressad när jag insåg att jag hade en timme till snöret skulle dras.... på det enda stället det fanns ett snöre på detta lopp. Jag visste att det skulle bli tajt för mig utifrån att jag är en klippa på att mala mala mala, men inte så snabb och explosiv i min åkning. Det är också generellt typisk mig.
Jag ökade tempot rejält, vilket visade sig ta på blodsockret och min CGM (kontinuerliga blodsockermätare, tack finaste diabetessköterska Gudrun på KS för den). Jag tog gelé och tryckte in godis, men sockret ville inte vända tillräckligt snabbt vilket innebar att jag tog slut. Jag hann kort och gott inte, var 15 min sen. 48 km av 60 avklarade.

Vet du vad, jag var så nöjd! Jag kom 48 km, det är långt. Jag vet att jag hade kunnat mala på de sista 12 och jag fått, för krafterna var inte helt slut. Hade jag planerat loppet annorlunda hade jag klarat gränsen, vilket känns skönt att veta. Loppet finns kvar. Jag är stolt över min insats. Jag slog mitt eget rekord i både antal km samt antal minuter i ett sträck på ett par längdskidor aktivt åkandes. När jag satt på bussen, på väg tillbaka till starten, kände jag mig riktigt bra och drogs inte ner av dem runt omkring som var ledsna/besvikna/sura för ett brutet lopp.

Godiset hade jag förstås inte tid att trycka i mig en per km, skulle tagit alldeles för lång tid att få av stav och handske och knöla. Passade på att mula några när det var kontroll, tillsammans med blåbärssoppa, sportdryck samt vatten. Bulle undvikes av erfarenhet, får magen att bli knäpp. Gelé tog jag första när jag kände rejäl dipp, andra utifrån blodsockerfall.

Väl tillbaka i centrala Norberg letade jag mig fram till överdragspåsarna och sedan tillbaka till bilen, var väl ca en km drygt att gå till den. Kalibrerade CGM, stoppade i mig lite smoothie och te, ringde maken och sedan rullande jag hemåt.

Lärdomar:
- ladda med fler långpass och gärna fler mil i skidbenen om det finns snö tillgängligt (kan vara bra att åka iväg till ett ställe där det finns snö annars.....)
- kom i tid och ställ mig längre fram i startleden för att komma iväg lite tidigare och därmed få några minuter till att spela med
- mesa inte för mycket, våga dra förbi åkare istället för att ligga för länge bakom för långsamma
- ta en funderare på hur insulinpumpen skall ställas in innan nästa långlopp på skidor, kan vara värt att sänka basalen till hälften

Summering:
Vurpor: 1, årets första, med flit för att inte köra in i två åkare som ramlat över de tre spåren
Djur: 1, en mus som sprang över spåren
Skavsår på hälar: 0, aldrig tidigare hänt, snarare haft köttsår. Väl investerade nya pjäxor!
PB: 2, antal km samt aktiv tid på skidor i ett svep

Hur mår då kroppen? Jo, förvånansvärt pigg. Jag hade ork kvar, som skrivet. Jag var pigg på vägen hem i bilen och även när jag kom hem. Jag var pigg i morse, trots strilande blodsocker under natten, vilket innebar en pipande CGM ett antal gånger (till makens förtret ett par gånget då han fick väcka mig för jag sov däckad). Jag har fått lite skavsår på båda långtårna inklusive en rejäl blåsa på den vänstra, skyller det på slarvigt klippt nagen och lite tjockare strumpor än vanligt.
Muskulöst idag är jag lite stel i fötter/hälsenor men inte hälsporre-tendens. Skuldror känns av och skulle behöva lite omsorg. Svag träningsvärk i triceps/biceps. Svag träningsvärk i nedre delen av magen. Träningsvärk i framsida lår, rätt rejält i det vänstra på gränsen till att det känns "fel" men är inte orolig. Det ger sig efter ett par dagars återhämtning.

Kommer jag att åka igen?
Ja det kan du ge dig fan på!

En stilla dag i mellanrummet

En dag att landa, mitt i mellan. Jag har de första fyra dagarna denna vecka ägnat min tid åt avslut. Jag har rundat och och knytit ihop säcken på mitt arbete, som jag lämnade i går eftermiddag. Jag är riktigt nöjd med avslutsveckan, jag har fått undan allt jag har som legat på mitt ansvar, jag tycker inte om att lämna ofärdiga saker till andra. Jag har blivit avtackad med fina blommor och fika. Jag har bjudit på fika. Jag har haft telefontid till sista dagen. Jag har rensat, arkiverat.

Jag gick ifrån arbetsplatsen lätt och nöjd. Med en liten känsla av pirr att inte komma dit på måndag morgon och träffa mina fina kollegor, utan istället kliva in på en ny arbetsplats och börja lära känna nya människor samt helt nya arbetsuppgifter. I grund och botten ser jag mycket fram emot att arbeta med LSS för barn som är min nya tjänst. Det kommer att vara lärorikt och intressant och berörande tror jag. Jag som sagt hela tiden att jag ska inte arbeta med barn och unga, men insåg att just utreda barn och unga som far illa är inte min sak, visst kan det ske med barn under LSS också, men det är inte grunden i arbetsuppgifterna att göra skydd- risk bedömningar för utsatta barn. Det är jag alldeles för blödig för.

Så nu, en fredag ledig. Flextimmarna jag hade till godo. En dag att landa på. Egen tid för att hinna ikapp med mig själv. Ställa om fokus. Jag har tagit sovmorgon tillsammans med lilleman, som för första gången på länge kom och sov mellan mig och maken. Vi sov tills vi vaknade och promenerade till dagis i godan ro med snöflingor singlandes....

Hemma, lugn lång frukost med gott te och Svenska skidhjältar på tvn.
Nu väntar en skön yoga innan lunchen och hämta lilleman tidigt för fredagsmys med familjen!

"jag tycker om att diskutera"

Det sa min kollega vid lunchen härom dagen. Vi hamnade in på ämnet MMA, boxning och andra sporter där man slåss, och vad det sänder ut. Å ena sidan hade vi den som förespråkar sporten. Som belyste att det finns regler, att det är frivilligt att vara med, att det är en sport. Att till exempel fotboll har mycket större skaderisk än mma. Å andra sidan hade vi den som förespråkade att det som sänds ut är problemet, att visa när människor är ute efter att faktiskt skada varandra och hur det påverkar ute i samhället bland ungdomar och andra som vill vara "lika tuffa". Det fann en hel del meningsskiljaktigheter. Jag förstod både var den ena menade och den andra menade, men mellan dem, åtminstone från ena hållet, verkade det inte finnas förståelse alls för den andres argument.

Självklart tycker vi olika och det är väl bra att vi kan belysa och lyfta fram våra åsikter. Däremot kan det vara svårt att acceptera andras ibland. När jag hamnar i diskussion då jag upplever att jag inte når fram med mitt budskap, där jag känner att individen jag pratar för inte tar in, inte vill höra min sida, då lägger jag ner ämnet. Det finns ingen mening att fortsätt argumentera eller pressa på när mottagaren inte är där.

Jag är heller inte inlyssnande alla gånger. Jag har mina saker jag brinner mer för än andra. Jag kan märka på mig själv att när det är något sådant ämne har jag ibland svårt att backa eller släppa. Det erkänner jag. Jag kan vara extremt envis på vissa punkter.
Tills jag kommer på mig själv och talar mig själv till rätta....

Diskussioner är i vilket fall intressant.
Jag såg en debatt nyligen. Den debatten handlade om en annan form av träning. Det är inte första debatten där fenomenet "kasta skit" framkommer. Där inblandade blir så triggade att de kommer med personangrepp istället för generaliseringar eller andra argument utifrån sin åsikt och tro på det han eller hon gör. Att gå till personangrepp är verkligen att gå över gränsen om du frågar mig. Speciellt i egenskap av privatperson i ett program från Sveriges Television.

Nog om det. I grund och botten är det intressant att diskutera och höra åsikter. Ställa frågor och lyssna på den andres erfarenhet och tankar. Man skulle också kunna tillägga;
var och en blir salig på sin tro.....