Premiärmilen

Igår genomförde jag årets första lopp, 10 km löpning, Premiärmilen. Start och mål i närheten av Frescati. Min man var med också. De tre andra som var anmälda fick förhinder av olika karaktär. Dock var det rätt bra då jag och maken hade lite fnurra på tråden så det var inte direkt den behagligaste stämningen att vara i närheten av oss. I vilket fall snackade vi typ en kvart innan start och fick lite olika saker sagda. Sen var det bara att springa.

Jag hade inte de bästa förutsättningarna utifrån min mentala status, men jag genomförde i alla fall. Promenerade några småpartier men klarade ändå av att få en sluttid bättre än något annat mil-lopp som jag genomfört. Vädret var fantastiskt, strålande sol och torrt på banan (mestadels asfalt dock).

Jag kan rekommendera loppet, jag tycker att det var en trevlig banan att springa, om än två varv så om du är en person som inte gillar att springa samma rutt två gånger så kanske något annat är lämpligare. Det fanns tre startgrupper, tävling, snabb motion för de som räknade med att springa under en viss tid, samt sista starten med övriga, där var vi med.

Trötta som tusan var vi båda två efteråt, naturligt med tanke på dels anspänning för loppet men framför allt all energi som springer iväg i att vara sur, grinig och frustrerad på den man lever med.

Har du något lopp/tävling planerat?

två dagar på raken

Ännu en helg är passé och jag sitter på jobbet för natten. Det börjar dra ihop sig, dagarna går fort, min roll som socionom närmar sig med stormsteg. Igår fick mamma träffa Hazel och de verkade komma bra överens. Det känns lovande. Kuvertet med påskrivet anställningsavtal är postat till min blivande arbetsgivare. Pluggat har jag gjort en hel del, är nöjd med dagens insats och är nog hyfsat i fas - tror jag. För nu. Fast jag strävar efter ett mål, att komma så långt som det bara går innan maj, även om vissa saker ska in i slutet av maj eller rentav början av juni. Maj kommer att bli körigt.

Jag insåg att jag har inte varit ledig från arbete två dagar på raken på hela mars. Förräns nu denna vecka. Otroligt nog ledig två dagar på raken. Det ska bli fantastiskt skönt. April är något lugnare på den fronten, men jag har en intensiv period ar arbete även där. Nåja. Det ger lön och den behövs. Dessutom behöver jag lägga undan inför sommaren då jag inte får någon semesterlön på nya arbetsplatsen.

Tröttheten river i mig. Dags att krypa till kojs. Sova riktigt gott några timmar för att ta tag i morgondagens sjuttioåtta saker som ska fixas. Så som jobba klart passet, storhandla, träna, lämna böcker på biblioteket.... med mycket mera!

granne i nöd

Idag när jag var på väg hem från ett seminarie så ringde mobilen med ett nummer jag inte kände igen.... Nåja tänkte jag. Ibland väljer jag att svara, ibland inte. Denna gång gjorde jag rätt val...

Det var grannen, han hade lite problem. Ryggskott. Det smög sig på och rätt vad det var gjorde det fruktansvärt ont och han fick mest ligga ner på golvet för att inte få för ont. Så, frågan var, var jag hemma? Med tanke på att hans 13 månaders dotter började bli lite hungrig, själv kom han inte så långt.

Så, jag gick över så fort jag kunde. Där låg stackarn på golvet i hallen på övervåningen med dotra bredvid sig. Jag fick assistera med värktabletter och sen välling till dottern, det var aningen senare än lunchtid kan man säga. Frugan å väg hem men hade en bit kvar. Så jag fixade välling till dottern och höll dem sällskap tills hon kom. Grannen lyckades ta sig ner för trappan till sist och lägga sig på soffan istället. Varje gång han skrattade gjorde det sjukt ont. Lustigt nog.

Som tur var fick han en tid till den naprapat jag brukar gå till, hoppas innerligt att det hjälpte. Fy sjutton, det där var inte roligt för honom.

Hazel, vår nya familjemedlem

Vi har en ny familjemedlem sen en vecka tillbaka. En intensiv vecka skulle man lätt kunna säga, men också en mysig vecka. Kaos till att börja med, men det var egentligen väntat. Det är inte så lätt när man är unghund och dessutom i trotsåldern. Att komma till ett nytt hem, direkt efter att ha genomgått ett lämplighetstest och blivit lämnad av tidigare hussen till främmande människor på ett nytt ställe. Sen hem till oss, med fem barn, utan tidigare erfarenhet av barn.....

Barnen, ja det är ett kapitel för sig. Dock, över förväntan såhär vid första utvärderingen på den biten. Leo har varit livrädd och ganska mycket ledsen, men det har börjat släppa nästan helt och han är jätteduktig. Fast han föredrar att slippa dessa pussar. För att inte tala om hoppandet. Hoppandet är det värsta, Hazel blir så glad så hon har svårt att hejda sig. Klart den som inte är hundvan blir rädd. Så, hon har hoppat på alla i familjen, men faktiskt.... Det börjar bli bättre det med. Lilleman fick välja en leksak till henne innan hon skulle komma, det blev en pipis.... Den var poppis!

Att sluta hoppa, att lära sig koppelvett och att sluta skälla på andra hundar och folk och ja allt möjligt när vi är ute på promenad. Det är prioriterat. Därefter även inkallning och allmän lydnad förstås. Socialisering med andra hundar vore trevligt att få in.

Hazel är en energisk und dam, men snäll och det känns som att hon börjar komma till rätta hos oss och vi med henne. Det känns kul. Sen har jag haft några omgångar när jag varit sjukt arg och less och förbannad på henne, men det ingår väl när man är i tonåren.

Det är intressant hur mycket olika råd som kommer till en. Jag upplever att det är många olika skolor, gör si gör så gör ditt gör datt för att bli av med just det beteendet.... Jag tror vi får ha lite is i magen och vänta in kursen vi har anmält oss till. Den börjar med teori på måndag och därefter praktiska tillfällen med hundar. Maken är huvudansvarig för det. Jag kommer att kunna närvara på hälften av tillfällena ungefär, då jag arbetar de andra kvällarna.

Jag är inte riktigt klok - suget vinner

Sug sug sug. Hela tiden. Rensar skåpen efter något sött att stoppa i mig, eller fett. Det är inte bra att ha kvar rester från fredagsmyset, det liksom slinker ner lite varje dag. Jag kan inte hejda mig. Ändå får jag dåligt samvete och känner mig så värdelös för att jag inte kan just hejda mig. Jag kan vissa dagar inte ens nöja mig med en kaka/muffin/bulle, utan minst två i alla fall. Oups! Så var de i magen.
Funderar på om inte barnen vill baka lite snart.... Eller kanske det behövs lite fika på jobbet på kvällskvisten? Suck. Lägg av nu hjärnan!

Jodå, godisförbudet 2014, det går bra. Godis har jag låtit bli att stoppa i mig, så det ska jag ha kred för, men å andra sidan byter jag ut socker mot socker. Kanske slipper en del e-ämnen och färgämnen i alla fall.

En gång för länge sen hittade en vän till mig en diagnos för det som både hon och jag kände igen oss i. Minns inte vad den hette nu, men vi kände oss båda träffade.

Kanske kan det bero på allt för lite sömn under en lån period. Allt för lite sol under en lång period. Allt för mycket att göra under en lång period. Allt för mycket stress under en lång period. Klart att kroppen vill kompensera, framför allt vid den låga energi den emellanåt får ta sig fram på just nu.

Vad göra för att få en förändring?
Handlingsplanen får bli ungefär såhär:

• se till att ha bra blodsockervärden, så lite svängningar som möjligt
• få in mellanmål under dagen, för att inte bli för hungrig (sugen)
• eftersom jag ändå fryser ofta, ta ett fruktigt te för att lindra sötsuget en smula
• ät frukt, eller varför inte bär med turkisk/grekisk yoghurt

I vilket fall, suget måste stoppas. Måttlig mängd av allt är det motto jag försöker följa. En bra balans vore önskvärt. 

det där med envishet och att ge sig faan på något

Det var några år sedan då jag nämnde till en vän att en annan person var envis. Har du tittat på dig själv, fick jag som tillbakakaka då. Hmmm..... det hade jag inte och var nog allt tvungen att erkänna att jag är rätt envis av mig också.
Jag har också sagt att jag är en flexibel människa, men vad är det egentligen? Ärligt talat är jag väldigt flexibel på många saker jag tar mig för. Visst kan jag vara flexibel i att boka om en date eller byta maträtt, eller att tänka utanför boxen. Dock är jag rejält inrutad när jag fått för mig något, eller när det kommer till vad jag tycker är rätt och fel i ett beteende eller liknande. Jag köper helt enkelt inte vilka ursäkter som helst.

Men hur kom jag att tänka på det här just nu? Jo, jag är kanske lite extrem i min träning ibland, inte så att jag kör extremt långa pass för det gör jag absolut inte. Mer att har jag väl bestämt mig för att träna det passet den dagen, eller si och så många pass på en vecka. då har jag svårt att ändra det. Om inte något drastiskt skulle inträffa. Ursäkter köper jag inte vilka som helst. Att säga att man ska komma och sen dricka för många öl och inte komma upp ur sängen, det köper inte jag. Då tar jag inte för många järn, jag lägger mig i tid för jag har planerat in min träning. That's it. Just do it!

Kanske är det den drivkraften som gör att jag uppnår somliga mål just nu, så som vikt, eller en viss träningsmängd. Däremot har jag en del platåer också i detta nu, i just vikt och i till exempel löpning eller crawl. I crawlen händer det ingenting, kommer inte vidare, tycker inte att jag utvecklas. Jag behöver tänka till där, sätta upp några små mål.
I löpningen har det egentligen gått framåt, men pollen kom emellan. Jag har den starkaste reaktionen på många år och den slukar min energi.
Vad gäller vikten förstår jag helt och fullt varför inget händer nu, jag äter för mycket skit rent ut sagt. Skit in, ingen skillnad i vikt.

Nu blir det nya tag. Jag ska få in hunden i livspusslet och träningen, ordning och redan på intagen, planera träning vecka för vecka. Våga vara en aning flexibel kanske.....

blåst

Idag var jag på promenad på arbetstid, speciellt en brukare gillar att gå i skogen och vi behövde båda komma ut och få lite frisk luft. Efter att jag haft en riktigt risig fredag dag, men en bra fredag kväll, så var jag väl lite sisådär laddad för att jobba från 11 idag till 10 i morgon. Dock, jag trivs jättebra på jobbet, det är bara det att jag saknar min familj. Jag saknar mer tid med dem. Detta korttidsvik var bra för att testa just det, hur det känns och fungerar att arbeta "udda" tider för mig. Jag tycker att det känns bra för att det är en begränsad period. Jag tror inte jag skulle vilja göra det på heltid i flera år, inte som det känns just nu i vilket fall.

Nåja. Vi gick på promenad idag i Grimsta. När jag vaknade i morse, trots förvarningar, så låg det ett tunt lager snö på backen. Efter att vi haft några riktigt varma soliga dagar var det inte vad jag var sugen på direkt. Speciellt inte eftersom den skulle försvinna på momangen. Dessutom rejält blåsigt, kastvindar. Klass 2 varning söderut, men det har tagit i rejält även här emellanåt. I skogen var det mestadels lä, men vi såg flera träd som inte klarat vinden. bland annat ett rejält som ramlat rakt över elljusspåret och dragit med sig hela kabeln ner på marken, samt att kabeln skadats. Det kändes lite läskigt, är det strömförande? Hoppas inte någon människa eller djur kommer till skada. Jag mailade till kommunen, till kontaktadress som fann på nätet, när vi kom tillbaka. Jag hoppas att de lagar det snarast, elljusspåret där är poppis.

Längs med vattnet på väg tillbaka mot bilen njöt jag som mest, stigarna i sig är härliga och närheten till vattnet är underbart. Jag har en dragning till vatten än, har haft det i ett år snart. Längtar efter varmare vatten med möjlighet att simma i Mälaren igen. Hoppas jag får med mig sällskap också.

en dag av berg och dalar

Den här dagen har varit en kämpig dag på många sätt och vis, med många olika känslor inblandade.
Inledde med att tanka med min yngste, lämnade honom glad på dagis runt halv åtta tiden. For direkt till simhallen för ett morgonpass med en vän, vi hann inte prata speciellt mycket men lite uppdateringar hann vi med mellan varven i alla fall. Jag var i vattnet när hon kom och hon var kvar när jag var tvungen att gå upp.
Hem och vände, lämnade en väska, hämtade en annan. Mot jobbet, där väntade ett tungt möte. En arbetskamrat och vän gick över till andra sidan, efter en tids sjukdom,  i måndags eftermiddag. Väntat på ett sätt, totalt oväntat på ett annat. Att greppa att han inte finns här i fysisk form mer känns märkligt och udda. Mötet på jobbet var för hans skull. Diakon på plats, foto, tända ljus, blommor. Fint ordnat och vi var ett gäng på plats. En bladning av tung sorg och samtidigt fina minnen. Energikrävande. Naturligt nog.
Efter det mötet promenerade vi tre som skulle bli kvar och jobba kvällen ut för att äta lunch. Det var gott att komma ut, arbetshuset känns ganska tungt för stunden. Solen sken ute och vi åt god wok till lunch innan vi promenerade tillbaka en lite längre väg, nära vatten. Ljuvligt.
Så iväg och hämta brukare, vilket innebar att galet tokgarv. Så befriande och skönt det var. Skrattade så jag kiknade, egentligen inte så roligt men bara låg humor. Vi behövde balansera upp allt med lite skev humor och skratt.

Så nu sitter jag här igen, i soffan, på jobbet. Efter en riktigt tröttsam dag. Fysiskt ansträngd, psykiskt ansträngd, tok-pollenallergisk. Tröttmössa. Dags att sova som en stock för att ta tag i morgondagen om några timmar.

Vila i frid R, kör hårt på andra sidan. Vi tänker på dig och minns dig för den goding du är. Vi ses!

anställningsintervjuer

Jag har hittills varit på två anställningsintervjuer sen min examen. Dessa två har varit för liknande tjänster, men i två olika kommuner. Ändå, så olika de har varit.
Den första jag var på var lite mer som jag tänkt mig, det vill säga delvis information om den aktuella anställningen samt organisationens uppbyggnad, en del praktisk info kring arbetstider, friskvård med mera. Men, den största delen var med fokus på mig, vem jag är som person, vad jag kan tänkas bidra med, den erfarenhet jag har med mig, vilka utmaningar som kan komma upp och hur jag hanterar dessa. Det jag möjligen reagerade på var att de var tre personer och jag ensam, en avdelningschef, en gruppchef och en person som jag skulle arbeta nära vid anställning.

Den andra intervjun, där skulle de ha varit två personer som intervjuade, en avdelningschef och en gruppchef, dock hade den ena fått förhinder så det var en mot en. Dock var denna intervju annorlunda, då jag knappt fick några frågor kring mig som person. En snabb enkel genomgång kring vad jag gjort innan, men huvuddelen av den knappa timmen var info om avdelningen samt lite praktiska saker kring arbetsplatsen och tjänsten i sig.

Nu väntar jag besked från båda kommunerna. De har sina för- och nackdelar kring arbetstid, geografiskt läge, lönesättning, förmåner med mera. Jag har en känsla för var det lutar åt. Det känns åtminstone som om jag kommer att ha en anställning innan sommaren. Både arbetsplatserna vill ha tjänsten tillsatt asap och jag kan börja på heltid från första maj har jag sagt.

inspiration

Jag älskar att inspirera andra individer. Likväl som att jag tycker om att bli inspirerad, som ligger lära min motivation.
Jag har haft förmånen att på senaste tiden inspirera min omgivning. Jag vet det eftersom de sagt det till mig, verbalt eller genom skriftlig form av något slag. Det värmer mig och ger mig energi och pepp att få det till mig.

Allt som oftast handlar det om träningen. Att jag är en bra förebild eller att jag peppar till att en annan person känner sig motiverad att komma igång, eller träna mer, eller pröva en ny form i sin egen träning. Jag kommer ofta med förslag i min omgivning. Dels genom en liten spring/träningsgrupp vi har bland grannarna, men även bland andra vänner omkring mig. Jag bjuder med till olika träningsformer. På gott och ont kan jag erkänna, i vissa fall kan jag ångra mig, i många fall har det blivit riktigt bra.

Jag känner mig lyckosam som har möjlighet att både ge och få av dem runt omkring mig. Möjlighet att få vara liten, att få vara ledsen, att få vara arg, att få vara mig själv i den form jag är i. Inte till alla, men till några få utvalda. Jag har på ett sätt extremt svårt att dela och öppna mitt innersta, men på ett annat sätt ganska lätt för att vara öppen och mottaglig.

Härom dagen fick jag fina ord på SMS. Att jag fått en vän att känna sig gladare, mer motiverad och inspirerad efter våra samtal. Vilken lyckans ost jag är.

...

Ibland kan det komma små vändningar i livet som man inte riktigt såg eller anade att de skulle komma. Ett möte kan komma till stånd i en oväntad situation. Det är de här små guldkornen som gör livet lite extra roligt, som ger lite extra krydda och blir som små solar längs med livets stig. Stunderna att minnas. Det är dessa som ska vårdas ömt, kanske skrivas ner i en speciell bok, för att kunna gå tillbaka och bläddra i den, minnas känslan, höja sig själv. Något att ta fram och titta på och minnas när det är en tuffare period och det känns svårt att fokusera eller tänka framåt.

Samtidigt såklart vara uppmärksam på dels vad det var som gjorde att jag mådde så otroligt bra just då i den stunden i den situationen, men även kritiskt och ärligt titta på vad det är i mig som gör att det känns tuffare för stunden. Är det något jag kan tänka annorlunda kring? Något jag kan förändra? Reflektera. Eller är det bara en sådan dag när det krävs en natts sömn och att få vakna upp med ny energi. 

snurrar

Idag är det söndag, en söndag i första halvan av mars månad. Jag har tillbringat i stort sett hela söndagen på jobbet, nu är jag ensam personal kvar och ska lägga mig för att sova strax. Trött är vad jag är mest hela tiden nu, det är pollen som spökar i kroppen. Kroppen är fullt upptagen med att försöka hantera pollen-reaktionerna. Det innebär att allt annat är tyngre än vanligt...

Dessutom har jag burit en skum känsla i kroppen. En bit handlar om en vän till mig som har en elak cancer, jag kände på mig att något var knas i början på veckan, vilket visade sig tyvärr att stämma, hen är för närvarande inlagd på sjukhuset och familjen är ombedd att förbereda sig för det värsta. Många tankar går dit, till hen, till hens familj, till hens kollegor här på jobbet. Jag känner alltför väl igen denna konstiga känsla av vakuum, att mer eller mindre omedvetet gå och vänta på ett tråkigt besked. Jag har gått igenom det otaliga gånger under pappas sjukdomsperiod.

Jag har någon annan odefinierbar subtil känsla som glider genom mig. Jag har känt den tydligt i några dagar men har svårt att sätta ord på den. Jag tror en del handlar om att jag varit på anställningsintervju och väntar besked därifrån, plus att jag ska på en annan i morgon vilket innebär en viss anspänning. Det startar även funderingar kring hur det kommer att kännas att arbeta kontorstider igen, det var fem år sedan jag gjorde det på heltid. Det var när jag väntade lilleman. Vad kommer det innebära för mig, mina energier, mina möjligheter till att tanka i form av egen tid, min träning....

Det snurrar på fort nu. Det händer mycket på en gång. Jag håller ihop än så länge, men det tär lite på mig. Framför allt bristen på tid för djupa lugna samtal eller stilla stunder. Det är hela tiden någonting på gång, något som "ska" göras, som ligger och väntar. När jag väl har chansen att bara vara i soffan med min man eller barnen så sticker min uppmärksamhet iväg. Pillar på datorn eller mobilen, går och fixar något som jag glömt.... Jag hinner helt enkelt inte stanna upp och reflektera tillräckligt. För att inte tala om hur mycket jag skulle behöva och må bra av att meditera....

Så. Dags att stänga locket här. Stänga av TVn. Borsta tänderna. Släcka lampan och ta en meditation innan jag somnar för natten.

FLOW och löpning

Vid ett tillfälle på kursen jag går pratade vi om motivation och flow. Bland annat skulle vi vända oss mot en person i gruppen och berätta om ett tillfälle där vi upplevt flow. Jag har upplevt flow en gång, eller det så kallade runners high. Jag var ute på en löprunda, där jag inte hade så höga förväntningar på just det passet då jag haft rehab under en lång period. Jag tänkte springa i 10 låtar, vilket utvecklades till 16 låtar istället och en hel mils löpning.

Det sköna med det passet var att det kändes som att jag kom in i flow, en stunds känsla att jag kunde springa hur långt som helst hur lätt som helst, bara hög på det jag precis just nu gjorde. Kanske är det som ett stadium av meditation på ett sätt, en känsla av frihet och att få flyta omkring och bara må så jävla bra under en stud.

Jag ser fram emot nästa tillfälle jag får uppleva flow och jag hoppas även du fått uppleva det.

Apropå löpning har jag börjat medverka i en löpgrupp, det är asjobbigt och samtidigt skitkul. Jag, med mitt mellanmjölksspringande, har varit utanför min komfortzon i stort sett konstant vid de tre pass jag medverkat på. Nyttigt, jag är inte alls lika bra på att pressa mig själv när jag springer ensam. Jag är toknöjd och ser fram emot många fler tillfällen med den här gruppen. Den kommer ge mig massor av utveckling i löpningen, inklusive teknik. Nu gäller det att ta hand om och känna in hälen bara, så inte sporren kommer tillbaka i full kraft.

Dessutom, nu kommer våren snart. Pollen är redan i luften och påverkar mig, men, välkommen grönska sol blommor och ljus.

Afternoon Tea

Igår hade jag turen att bli bjuden på Afternoon Tea av en av mina närmaste vänner. Sådan lyx, jag såg mycket fram emot det. Hon mötte upp mig vid pendeln och så åkte vi ut till Krägga herrgård. Jag hade aldrig varit där, det ligger riktigt fint precis vid Mälaren. Gammal charmig byggnad med knakande golv och sköna energier.

Dessutom, det viktigaste av allt, att få umgås kvalitetstid med min vän. Det är sällan vi får chansen att ses själva, utan barn och karlar. Nog för att det är trevlig då med, men chansen att prata helt fritt och om exakt vad vi vill utan att bli störda är underbart. Dessutom visade det sig att vi hade lite gemensamma saker på gång, vilket känns jättekul.
Till råga på allt, som extra lyx, fick jag skjuts hem efteråt dessutom. <3 p="">
Adternoon teat kan jag rekommendera varmt till den som är sugen. Det var en lagom blandning av snittar, sötsaker och scones med tillbehör. Goda teer att välja mellan. Lagom mängd dessutom, vi åt upp typ allt och var rejält proppmätta efteråt.

mängden träning på en vecka

Allt är relativt.
Jag har säkerligen skrivit det förut och kommer troligen att skriva det igen.
Allt är relativt.
Vi har olika mål, olika referensramar, olika livsvärldar, olika forum.
Jag är stolt över min träning. Jag är stolt över min kropp som håller, trots min typ 1 diabetes i släptåget. Kroppen bygger, kroppen formar. Jag älskar min kropp! Den är med mig. Vi är ett bra team, kroppen och jag.

Jag har lemmarna i lite olika delar skulle man kunna säga. Ibland gör det mig splittrad, men jag försöker ta till vara på de olika delarna. Ta med mig det bästa från alla. Lära mig, utvecklas, få erfarenhet. Jag är nyfiken, ställer gärna frågor om det den andre är intresserad av. Jag har önskat sällskap i min träning och jag har hittat den, jag är verkligen tacksam för allt sällskap jag har just nu. Det triggar mig och det gör mig motiverad.

Det händer förstås att världarna krockar, kanske mer än någonsin när jag tänker efter. Visst kan det vara så att vid utveckling och förändring i mig kan min omgivning ha svårt att hänga med och acceptera. De kanske inte tycker om det som sker i mig, av olika orsaker som sitter i dem själva. Blir avståndet för långt tappas relationen bort, den dör ut, försvinner ner i sanden.

Ja, jag tränar minst fem dagar per vecka, jag får planera in mina vilodagar. Idag, fredag och allt, har jag en vilodag till exempel. Dessutom ordinerat från min naprapat som jag träffade igår. Somliga muskler behöver vila och återhämta sig. Med all rätt. Dock, så länge min planering tillåter och jag har möjligheten kommer jag att träna mina fem dagar i veckan. Vad som sker när jag sitter på ett 8-17 arbete, det får vi se då. Kanske kan jag cykla till och från arbetet, kanske får jag köra tidigt morgonpass, kanske kvällar. Vi får se.

Dock, jag får ofta höra att jag tränar mycket. Jag har även fått höra att jag är "hysterisk". Jag har fått höra oro att jag tränar för mycket, av omtanke. Men, som jag och väninnan konstaterade härom dagen. Beroende på vad målet är krävs viss mängd och viss typ av träning. Likväl som att det beror på vem du pratar med, vad är den andre i dialogen på för nivå i sin träning, vad har denne genomfört, vad har hen för mål eller vad har hen åstadkommit.

Jag älskar min kropp! Det är det bästa för mig. Det är en ny erfarenhet för mig och jag tänker hålla fast vid den. <3 p="">

att dela med andra

Idag fick jag mig en tankeställare igen. En påminnelse kan man säga. Det handlade om det där med att dela, att ge av sig själv, utan att tappa delar av sig själv eller sin energibehållning. Jag är i vissa sammanhang ganska hemlig av mig, men i de allra flesta öppen. Jag delar med mig, delar av mina erfarenheter, delar av mina upplevelser och jag är bra på att bubbla helt enkelt. Ibland ångrar jag mig. Jag bjuder ofta in och med människor omkring mig, som jag tror kan ha roligt av att vara med. Som skrivet, det händer att jag ångrar mig. Speciellt om jag kommer in i en period där jag känner mig mer sårbar och känslig. Jag har en förmåga att oftast kunna koppla folks kommentarer till vad det kommer ifrån och bottnar i, tack och lov. Det vill säga jag kan se vad det kommer ifrån när x säger att jag är "hysterisk" som tränar två pass på en dag. Jag kan också se när någon i all välmening återkopplar något till mig. Jag är också medveten om att jag som person är ganska kass på att ta kritik, även om konstruktiv kritik är lättare att ta än annan.

Ibland blir jag även less på att folk i allmänhet oftast lyfter fram det negativa kring saker. Det behöver inte bara vara kring träning utan ofta kring andra saker. Speciellt mitt val av yrke, så fort jag nämner att jag utbildar/utbildat mig till socionom kommer allt som oftast kommentarer i stil med "det är ett tufft yrke", "jag har hört att många blir hotade eller utbrända", "jaha ska du bli en soctant"....
Eller när vi pratat kring att ha en ny familjemedlem i form av hund, något vi funderat på i över ett år och pratat kring både fördelar och nackdelar ett antal gånger. Jag vet att det är i välmening och jag håller absolut med kring vissa kommentarer jag fått, men varför bara lägga fram det negativa och inte en endaste positiv aspekt?

Är det så, om jag generaliserar grovt, att folk är så fokuserade på det negativa. Är det för att projicera ut sitt eget dåliga mående och lätta sitt inre tryck som det kommer ut mestadels negativa kommentarer? Är det ren och skär avundsjuka?

Jag försöker lyfta fram saker som är positiva, till mig själv och min omgivning. Jag är medveten om när jag är negativ. Jag försöker linda in och belysa när jag tycker annorlunda. Jag är absolut inte perfekt, jag har också dagar där jag är extremt neggo och spyr ut saker hit och dit, men jag försöker att spy ut det för mig själv, inte direkt till den individen. För oftast är det något annat som är triggat i mig. Men förstås finns tillfällen när jag blir förbannad för att jag upplever att en annan individ gör fel eller att jag oroar mig....

På idrottpsykologin har vi pratat om att ge feedback, det finns olika siffror på det hela, men den lägsta är 5-1 (vissa säger 7-1 andra siffror), det vill säga att för varje negativ krävs fem positiva. Har du tänkt på hur många positiva kontra negativa saker du säger per dag? Till dig själv eller till andra?