Lillasysterenergi

Så är det, jag har en hel hög med lillasysterenergi. Som jag inte ens behöver längre. Jag har kommit så långt långt förbi den delen i mig själv men ändå så svårt att stoppa den när den tar över mig. Det är vad jag från och med nu ska arbeta för medvetandegöra och arbeta bort i mig själv för jag behöver den inte längre. Jag vet precis hur jag är när jag faller in i energin, hur det känns inuti, hur jag hanterar mina känslor i det. Nu får det vara nog. Jag har redan växt om, kommit förbi. Det är dags att stå på samma nivå som min medmänniska. Jag vet om vissa situationer och med vissa människor där jag ofta faller in i lillasysterrollen mer eller mindre omedvetet, men den finns där. Lillasysterenergin. Förmodligen handlar det om en självkänsla eller självförtroendet som fått sig en törn genom livet.
Tack för tiden lilla syster, nu är det dags att vi tar farväl!

neeeeeeeeeeeeeej

Vaknar i godan ro, unnar mig själv att ligga kvar i sängen en stund. Maken är uppe tidigt för att skriva högskoleprovet, J&J är uppe tidigt för att pojken ska på fotbollscup, utomhus. Lillen har TVn som sällskap.
Jag drar mig en stund extra, låter de tre som ska iväg pysa. Läser klart min Schulman bok. Marinerar lite på gårdagen och känner in.
Så går jag ner på toaletten, klär mig och tar mig neråt, hinner precis säga hej då till J&J innan de stänger dörren och jag ser......
Det är helt vitt ute!!!! VITT. Det har snöat så pass mycket under natten att det till och med lagt sig ett tunt lager över naturen. Visst hade jag hört att det skulle bli kallare igen, kanske lite snö eller snöblandat regn, men jag var inte beredd på att det skulle lägga sig ett lager på marken.... Nu får vi se hur länge det ligger och jag ska banne mig köra försiktigt idag för vi har sommardäck på bilen. Vi får ta på oss vinterkläderna innan vi ger oss ut på de utlovade utflykterna idag. Ett besök på en godisaffär samt hälsa på kissen Oskar som flyttat hemifrån sen ett år snart.

Ett av mina roligare träningspass

Jag har, som skrivet många gånger, en grym PT. Nu när våren har kommit och vi kan vara utomhus och träna är det för denne generösa (& smarta, för jag kan se den genomtänkta biten i det hela också) man helt öppet för mig att ta med en vän under passen om jag vill. Denna ”gäst” behöver inte betala något till honom utan det ingår i mitt pris som jag redan betalt honom. Tackar för det säger jag och har marknadsfört idén hos några i min omgivning och kommer att marknadsföra det hos några till för den delen.

Premiären med gäst skedde häromdagen, fina M vågade haka på mig. Egentligen skulle syster följa med men hon blev tyvärr sjuk så hon får göra ett nytt försök när hon kryat på sig ordentligt.

Men, nu åter till M. Vi hade gjort en bra deal på förhand. Hon skulle komma i sista sekunden med sin bil. Jag sprang till gymmet som uppvärmning. Det tar bara sisådär 17 min, men det är en bra uppvärmning och jag tänker mig att jag ska jobba ner den tiden allt eftersom. Mötte upp Danne vid ”the rock”, vår mötesplats för utomhusträningen. Vi började lite smått och M hittade vägen ner några minuter sen vilket inte gjorde något. Sen körde vi hårt i 40 minuter. Blandade övningar med flås och statisk träning och allt där emellan typ. Det var kul att vara två ”elever”. Danne fick röra sig mindre än vanligt men vi andra två desto mer eftersom den ena flåsade medans den andra var statisk. M var jätteduktig. Hennes träning i övrigt består till största delen av löpning så många av övningarna var nya för henne. Hon kämpade grymt bra!

Efter passet bjöd Danne på en snus. Nej, jag snusar egentligen inte men ibland får jag för mig att jag ska testa en bara…. Speciellt när Dannes brukar lukta(smaka) lakrits och det är en av mina laster. Den här gången hade han inlett passet med att låta mig dofta på hans dosa som var tema jenka, ni vet det där tuggummit på bilden här. Så, jag tackade ja till att testa men efter passet. Döm om min förvåning när M glatt tackade ja till en hon också och brister leende ut ”det var fem år sen sist”….

Så fnissande åt varandras omedgörliga överläppar och avsaknad av gropar i tandköttet och tryckte in varsin portionare med jenkasmak medan vi sakta promenerade tillbaka mot gymbyggnaden där Danne svängde av och vi fortsatte mot bilen. Dock var vi tvungna att sätta oss ner i slänten i 5-10 minuter eftersom vi båda var höga på snuset och var tvungna att bli av med ruset innan vi vågade ta oss för något annat. Så där satt vi och fnissade som två fjortisar och det var riktigt avslappnande och kul! Släppa lite på allvaret!

Så fortsatte vår deal, M skulle springa hem till mig och jag köra hennes bil. Cirkeln sluten. Förutom den lilla informationen att det var en lysande tanklampa som lyste redan imorse innan mannen i familjen åkte till jobbet. Jag med mitt kontrollbehov är inte van att leva på gränsen sådär, men det var bara att ta sig i akt och rulla hemåt. ”Det är bara att ringa om du skulle få soppatorsk på vägen” sa M och sprang. Jag klarade mig hela vägen hem vilket jag var grymt nöjd över.

Sammanfattningsvis var första gästpasset riktigt jäkla kul och jag ser redan fram emot nästa! M gillade Danne och förstår varför jag pratar så gott om honom för jämnan. Win win för alla parter med andra ord!

att vara igelkott del ?

Ikväll rensades det i luften. Det var behövligt. Jag fick en fråga, en rak sådan, helt berättigad. Vi hade båda känt liknande, fast ändå olika. Vi är alla individer och tolkar saker olika, utifrån våra egna upplevelser och erfarenheter.
Det var ingen ilska, mer uppgivenhet oro saknad rädsla och längtan. Det är de ord jag spontant kommer att tänka på när jag tänker tillbaka på samtalet. Två gråtande med en önskan om ett möte. Så som vi så många gånger haft det, men fått till mer och mer sällan senaste tiden. Annat har tagit tid. Barn, arbete, utbildning, träning och för att inte tala om mörker och trötthet i allmänhet.
Jag har varit lite igelkott, för att slippa bara sårbar och hudlös. Det är varken roligt eller enkelt att vara igelkott, inte heller för den på andra sidan som vill hitta in där mellan taggarna utan att göra sig illa. Jag känner sorg, jag känner mig träffad, jag känner mig missförstådd men de känslorna är jag inte ensam om. Vi är alla komplexa individer och vi har våra käpphästar där vi fastnar. Jag försöker reflektera, tänka till, tar ofta försiktiga steg. Kanske är de för försiktiga ibland, jag borde kanske säga ifrån tidigare, försöka förklara hur jag känner, men jag är rädd. Rädd att bli missförstådd, rädd att missförstås, rädd att såra, rädd att såras.
Luften är i alla fall rensad för nu, vi fick båda säga saker som behövdes säga, vi lyckades få till lite av ett möte till sist. Nu är det dags att tänka framåt, tänka nytt, tänka positivt! Skam den som ger sig.... Så länge det finns en gemensam grund att bygga på så är allt möjligt....

tentaplugg

Igår satt jag och försökte motivera mig till att plugga. Tentan närmar sig med stormsteg och jag får ingenting gjort. Det är första gången jag allvarligt funderar på att bara skita i det, fast så kommer ändå någon slags överlevnadsinstinkt som hellre vill försöka och kanske kanske klara mig och slippa göra en omtenta. Omtenta innebär ju trots allt att jag måste ta mig igenom allting en gång till, sen.
Så, gjorde ett försök i lördags men blev abrupt avbruten då jag fick ett samtal från jobbet. Jag hade missat att skriva in dagens pass, så det var bara att kasta iväg mig själv dit. Tur att det är nära. Hela dagen försvann dock, för inte hade jag någon pluggaanda när jag kom hem igen till kvällen.
Igår, tränade på fm, hem, lite lunch och småfix. Tvingade mig att börja skriva ner lite stolpar kring kursens ämne. Migration och integration. Massor att läsa, svårt att plocka ut vad som är viktigt att fokusera på. Svårt att få saker att fastna i huvudet just nu. Bok, penna, papper - små anteckningar vartefter. Samtidigt serie på datorn, med öronpluppar för att inte störa resten av de som var hemma. Parallellt med studier, drömmer mig bort till andra världar. Tänker på lite annat, så som träning. Chattar lite med väninnan via mobilen, eller med någon annan via FB. Lite fokus på plugget igen. Så går det runt, runt. Lycka när jag dessutom har en hel påse med pulverpaddor att hetsäta under tiden. Det är guldkant på studierna!
Så, lite fick jag gjort igår. Inte tillräckligt. Ligger fortfarande efter, måste läsa nu på morgonen inför dagens seminarie, men det får gå på något vis. Det löser sig....

Förtroenden vs igelkott

Jag har förmågan att bli till en igelkott emellanåt. Jag kan bli en igelkott när jag känner mig "hotad" eller när jag känner mig sårad. Jag kan bli en igelkott när jag känner mig utsatt eller hudlös. Att bli en igelkott innebär att jag sluter mig i mig själv och sätter taggarna utåt. Jag är inte lätt att prata med eller komma nära då. Det är piggarna du möter först.
Egentligen, där inuti, är jag mjuk, varm och sårbar. Det är något som trycker mig, som jag tänker på, som jag är känslosam inför.
Ibland blir jag igelkott utan att jag egentligen vill det, jag antar att det är en slags försvarsmekanism.
Fast den här igelkotten är trofast och lojal. Berättar du något för mig i förtroende så stannar det hos mig. Jag tycker om att ge av mig själv. Ge av mina erfarenheter, tankar och funderingar. Bemöta ditt förtroende så fridfullt och varmt och öppet som möjligt. Jag tycker om att möta individer, oavsett. Jag är intresserad och nyfiken. Jag är inte alltid så bra att bemöta i en grupp, då blir jag gärna lite blyg och generad och osäker, men gärna i ett mindre sällskap eller mindre.
I min utbildning härom dagen så hade vi PF. Professionsspecifika färdigheter. En av dagens uppgifter var att ge den till vänster om sig i ringen en tulpan. Med tulpanen skulle det väljas ut två ord som representerade den individen, orden skulle väljas utifrån ett papper med massor av positiva ord. Dessa två ord skulle skrivas på ett litet papper som hängs kring tulpanens stjälk. Jag fick en tulpan av en kvinna i klassen som jag gillar skarpt. Hon gav mig orden skojfrisk samt omhändertagande. Skojfrisk med motivationen att hon tycker att jag är rolig helt enkelt. Omhändertagande för att hon känner att jag är en person man kan luta sig mot när det stormar. Det värmde mitt hjärta och jag ska verkligen ta emot det och ta till mig det hon sa - för det stämmer! 

mellanmål is da shit

Äntligen, ett antal år senare, har jag äntligen insett att mellanmål är riktigt bra! Jag har hört det så många gånger men liksom aldrig kommit in i det. När ena väninnan berättade om sitt kostupplägg enligt en grupp hon medverkar i, så ingick det tre mellanmål per dag. Jag hakar på tänkte jag, jag rider på vågen jag med. Allt som kan hjälpa mig är bra. Sen pratade andra väninnan, från klassen, om sitt upplägg. Hon kör var tredje timme tänket. Det vill säga, ungefär lika som att lägga in tre mellanmål per dag. Så, nu har här ätit mellanmål med omsorg. Ibland en Bärry, ibland lite nötter, ibland en smörgås ja det varierar, men jag försöker se till att äta minst två mellanmål av tre varje dag. Det funkar!!!! Jag äter mindre mängd lunch respektive middag. Det har i sin tur lett till en (liten) minskning på vågen, vilket jag är jätteglad över. Nu hoppas jag att trenden fortsätter. Jag satsar på mina mellanmål och träning minst fyra gånger i veckan, gärna fem.

Platå - energikälla - stöd

Träningsmässigt är jag på en platå nu, det står still, jag kämpar. Ut i spåret, försöker tänka positivt, kämpa, så kommer väggen. Tungt, stopp, motstånd och direkt börjar den inre surgubben mala i huvudet på mig. Helt plötsligt är jag fylld av tvivel på mig, på min förmåga och färglösheten tar över, trots att det finns annat färggrant att lyfta fram. Nej då, svartvita TVn är tillbaka, på alla kanaler.

Parallellt med detta, finaste M med sin komplimang igår. Finaste A i min klass som helhjärtat gett mig stöd, öppnat sin dörr och ja, den är sann och äkta. Finaste maken som också gav mig en komplimang senast igår och jag är otroligt glad över att han är riktigt bra på att ge just komplimanger. Finaste Pyret som delar allt och inget med mig. Ja, jag är så glad för de runt omkring mig som jag kan tanka från. Jag får inte glömma bort bästa Danne också. Lille Leo som ger av sin vackra kärlek. Tjejerna.... Oj, min lista kan visst göras riktigt lång. Vad härligt!

Oups - pollen var det ja

Från en dag till en annan slog den till. Jag blev rent ut sagt paff. Jag var inte alls beredd på att den skulle slå till redan nu. Pollenöverkänsligheten. (Det ordet borde man köra hänga gubben på....).

Så nu sitter jag här. Det kliar i näsan min. Det kliar i ögonen mina. En huvudvärk som jag kategoriserar till sjukhuvudvärk (vaknade med den imorse). Täppt näsa. En rejäl förkylningskänsla i hela kroppen. Lägg också till en enorm trötthet.

Så, ännu en utmaning bland utmaningarna. Bita ihop. Kämpa på. Träna trots detta. Plugga trots detta. Hålla igång....

Praktikplats-möte

Idag hade jag ett möte angående min praktik. I höst, termin 5 av 7, ska 15 veckors praktik genomföras. Förr hade man två praktikperioder, troligen något kortare. Det skulle vara aningen mer optimalt kan jag tycka, eftersom jag då skulle få chansen att se två olika arbetsplatser och förhoppningsvis med olika inriktning. Nu är det 15 veckor till hösten som gäller.
Mitt möte med K, ansvarig för att tillsätta praktikplatser för min klass, förlöpte väl tycker jag väl. Vi pratade om önskemål, funderingar, erfarenheter. Jag lade fram mina tankar kring vad jag önskar utav min praktik, vad jag helst skulle vilja arbeta med för klientel och så vidare. Ett ställe dök upp som jag spontant känner skulle passa mig.
Jag önskar få ut något av min praktik, se verkligheten, få en försmak av vad som kan komma, en möjlighet att testa på och få en ny erfarenhet. Jag ser helt enkelt fram emot den.
Jag en annan tråd förutom skolans tillsättning, en riktigt spännande tråd som skulle kännas ännu mer givande och intressant. En privat tråd. Jag hoppas kunna hala in den hela vägen in, att de nappar i andra änden. Jag har funderat en del kring den här platsen, är nyfiken på den av flera olika anledningar. Jag har en kontakt som kan prata för både sig och mig vad gäller detta, så håll nu tummen där ute och sänd en önskan att jag får den....

Halvklassikern - som det känns just nu

Denna utmaning, denna halvklassiker. Det kommer att innefatta att lära känna nya bitar i mig själv. Det är komplext och många olika saker det handlar om. Dels behöver jag spränga mina egna gränser, igen och igen. Då menar jag den fysiska biten, träningen, att hela tiden träna tyngre, längre, hårdare. För att klara mig igenom det jag ska, snart. Tiden rullar på. Det är mindre än tre månader till cyklingen nu.... Den har jag ett upplägg inför, som börjar om knappa två veckor, i april. Därför är cykeln min inne på lite service nu så jag kan cykla på sen. Cyklingen kommer att vara lång, men där känner jag att jag har någon slags positiv känsla inför. Självklart önskar jag uppehållsväder och egentligen har jag ingen aning om vad jag ger mig in på, så jag kan inte uttala mig. När jag tittar på utmaningarna är det mer löpningen samt längdskidor som känns som mina största utmaningar.

Mentalt är det också en utmaning. Att spränga min gräns när det känns tungt. Att arbeta mentalt på att hitta motivation och inspiration och jävlar anamma de gångerna det känns tungt och ärligt talat omöjligt att genomföra vissa delar. Att orka fortsätta och orka kämpa och hitta glädjen i det hela precis då och även sen. Det är en riktigt stor utmaning. Speciellt när omgivningen inte alltid förstår och inte alltid kan sätta sig in i min situation, upplevelse och hur jag känner. Tack och lov har jag min vapensyster med mig och vi förstår varandra så bra som det bara går. Det är en fantastisk tillgång!

Innerligt trött

Idag har varit en sådan där dag som jag varit helt galet trött. Både psykiskt och fysiskt.
Jag och maken gav oss ut i spåret i morse. Jag fick sova ganska bra i natt, ganska många timmar också. Jag har haft lite sömnstörningar i veckan, intensiva drömmar blandat med vänd & vrid.
Åter till spåret, maken och jag åkte dit imorse vid 9-tiden. Vi tog korta spåret, maken har inte sprungit på några år så vi testade. Det är ett rejält kuperat spår och för mig tog det bara totalt stopp. Det var det tyngsta jag upplevt träningsmässigt eller åtminstone löpmässigt, någonsin, hittills. Inte alls roligt.

Jag och mina tre åkte sedan via storhandling på coop, till mormor och morfar för ett besök och lunch. Trevligt och lite tungt. Det är inte alltid lätt att hantera att mina föräldrar blir äldre och äldre. De har var och en sina egna krämpor och smärtor att hantera och jag upplever att döden är närvarande mer vissa dagar än andra. Det skapar en stor sorg och rädsla i mig. Just nu är det en sådan period. Det var kvalitet att få umgås en stund med mor och far och framför allt att de fick träffa sina tre biologiska barnbarn också.

Väl hemma igen var jag helt slut, fysiskt och psykiskt trött idag. Lyckades sno till mig en nap i soffan i alla fall. Sen kvalitetstid med familjen här hemma. Alla fina barnen, maken, hemgjord pizza. Så, det blir nog inte en alltför sen kväll här idag inte, men det gör inget. För just nu känner jag mig bara lugn och avslappnad.

Kärlek eller kär i kärleken

Har du någonsin känt att du varit i en situation då du har svårt att avgöra om det är rädsla eller intuition som talar till dig? Dessa kan gå tätt hand i hand. Jag kan ha svårt att avgöra i en situation om det är min rädsla som talar, eller om det är intuitionen. Härom dagen på cirkeln var det en av sakerna vi pratade om. Vår cirkel blev inte riktigt som det var tänkt från början. För det första fick jag reda på att en hoppat av och vad som hänt i samband med det, inte mig emot. Hade en tudelad känsla inför denna person och det är känsligt för gruppens sammansättning att alla är på samma plan. I vilket fall var en sjuk och så kom vår cirkelledare sen och med ögonflimmer så hon vågade inte stanna utan åkte direkt hem. Så kvar blev vi fyra tappra och vi körde en egen cirkel. Med allt vad det innebär. Annorlunda och givande!
En av kvinnorna pratade om att låta intuition och rädsla gå hand i hand, det är absolut en lösning. Jag har inte riktigt tänkt på det utifrån hennes synsätt, om det inte var så att hon menade att intuitionen ger rädsla för att det är fel val. Jag ska inte säga hur hon menade i grund och botten för det vet jag inte. Jag tänker mig att rädsla kan gå hand i hand med intuition på så vis att rädslan stoppar oss från att göra fel val, likväl som intuitionen. Fast jag kan också tänka mig för min egen del att rädslan ibland kan komma i vägen för min intuition, att den känslan tar över så jag inte kan känna in klart.

Likväl när det kommer till kärlek och förälskelse. Hur vet man om man är kär i kärleken eller om det finns något djupare att ta på. Jag kom fram till att jag tror inte innerst inne att man är kär i kärleken. Visst kan jag önska att vara nyförälskad ibland, visst kan jag önska att vara känna total lycka hela tiden med min man. Så är det inte. Jag har tillfällen då jag är så sjukt förbannad på honom att jag bara vill skrika och slå honom på käften. Jag har många och långa perioder av att inte vara ett dugg kär eller nyförälskad. Det som finns alltid är dock en känsla av trygghet och att jag känner innerst inne att jag älskar min man. Även när jag är som argast kan jag inte förneka att jag älskar honom i mitt hjärta. Jag skulle aldrig säga det till honom just då, men jag känner det.
Jag tror, att är man kär i kärleken, tänker man så, då är det inte kärleken man är kär i utan den person dessa känslor är riktade till är betydelsefull. Troligen till och med pojkvänsmaterial. Jag tror att det finns sidor hos denne kärleken person som det finns en stark önskan efter, egenskaper som representerar det kärlek ska innebära. Vad det är, det kan bara du avgöra.

Utanförskap

Må hända är jag påverkad av det jag för tillfället läser på Universitetet, det vill säga migration, integration och det som hör där till. Det är förstås en stor del utanförskap i det ämnet. Fullt förståeligt med tanke på deras situation. Ensamhet är en av de saker jag själv tampas med till och från, vissa dagar är den tydligare än annars. Det är alltid viktigt att komma ihåg att det är skillnad på att vara ensam och att känna sig ensam. Man kan känna sig ensam även om det är människor, vänner, familj omkring.

Igår hade jag två upplevelser av utanförskap som slog mig. Först i en situation då jag skulle hämta upp ett gäng till scouterna, då jag var skjutsansvarig. En förälder väntade med grabbarna så att de skulle bli upphämtade ordentligt. En klar subtil känsla i mig att vara så långt från dessa människor, som om jag lever ett helt annat liv än dem, att jag inte tillhör deras värld, att de är påtvingade mig för att min dotter är med på skjutsschemat. Må hända hämtat ur det blå, men jag litar på  min känsla och min intuition. Må hända är det därför L troligen byter grupp till hösten, för att hon är ett år äldre. Det vill säga det blir två terminers paus från den nuvarande gruppen innan de är ikapp. Vi får se....

Den andra upplevelsen var när jag kom till gymmet för att köra skiten ur mig själv under en halvtimme. Ser en bekants bil och det slår mig så tydligt. Jag är bortvald. Det är enklare och bättre att åka med sin egen syster, varför fråga mig? Trots att hon började träna med mig och "tack vare" mig. Sen kom syster med och vips så försvann jag. Visst, några få gånger har jag fått frågan, men inte många. Jag har också ställt frågan till dem, men vi har lyckats gå om varandra. Må hända är det meningen, det vill säga dags att släppa nu. Igen. Dags att släppa, radera, sudda ut de där relationerna som ändå är på väg att rinna ut.

Sockerbomb

Allt som ofta får jag mig en tankeställare, denna gång var det socker på tapeten.
Saker jag stoppar i mig har en förmåga att innehålla ganska mycket socker, det måste jag erkänna när jag verkligen sätter mig ner och tittar på det. Härom dagen på jobbet så satt en kollega och läste ur en GI-bok och rapade upp hur många sockerbitar saker och ting innehåller, allt från bananer, äpplen till läsk och annat i min värld mindre nyttigt. Nu kan jag erkänna att jag bokstavligen talat skiter fullständigt i hur många sockerbitar det är i frukt, bröd och matvaror jag anser är nemas problemas att stoppa i min. Däremot är det för mig bra att veta vad till exempel läsk, eller öl, eller godis, eller snacks innehåller, för dessa saker vill jag minska ner på generellt.

Dessutom fick jag låna en bok av en kursare som heter något i stil med "sockerbomben", vi får se om jag kommer igenom den eller om det finns ett inre rejält motstånd.... Jag har fått lov att ha den över sommaren till och med så jag har tid på mig då. Nu är det rätt fullt upp fram till sista maj i skolan så jag hinner inte med så mycket egen vald läsning.

Min & makens nya kompisar

Det här är våra nya kompisar här hemma. Jag tänker mig att på lördag eller söndag ska vi inviga dem. I alla fall ska maken inviga sina, jag kör nog med Icebug en vända till. Till maken ska jag investera broddar som man drar på tänkte jag. Det ska bli riktigt kul att ge sig ut i skogen med maken min.
Vi var på Löplabbet i helgen som var och prövade ut skor enligt deras premisser. Det vill säga de kikar först på fötternas belastning i stående läge, därefter hur det fötterna belastas i löpning genom att filma när man springer på ett löpband. Grymt bra. Maken insåg att han behöver extra stöd på insidan av skorna och han har gått omkring i sina nya löparskor här hemma nu ett par dagar och gillar dem! Kul!

Platå?

Sprang igår och sprang idag.
Igår var grannen S och jag i Grimstaspåret. Vanligtvis brukar vi satsa på helgmorgon men på grund av öl och jobb blev det denna gång söndag vid halv fem. Vi var taggade innan men jäklar vad jobbigt det var när jag sprang. Kände mig tung, tyngre, tyngst. Kroppen arbetade inte med mig kändes det som, snarare mot mig. Inte kul!

Tog mig an ett nytt försök idag. Hade vägarna förbi Sundbyberg. Tog en runda i Ursviksspåret som omväxling. Övervägde broddskor eller inte. Tog inte. Vet egentligen inte om jag ångrar mig för jag tog mina gamla löpisar istället och jag är ärligt talat mer rädd om mina icebug. Det mest positiva var de 10 plusgraderna samt solen. Men, spåret var små korta bitar strålande fint. Resten, var om vartannat isigt, geggigt, lera, våtmark. Sen lägger vi till en rejäl motvind på fältet (förutom våtmarken och geggan) och så tog min GPS klocka slut på batteri. Förutom allt halkande i gegga och på is, förutom genomblöta fötter så jajamensann, det var TUNGT.

Det känns som om jag fastnat på en platå, det känns som om jag inte utvecklas alls just nu. Det går bara inte. Känslan är att det till och med går tillbaka en bit. Vilket jag själv egentligen inte kan avgöra om det är sant eller falskt, men känslan är densamma....
Vad gör man då? Jag antar att det bara är att bita ihop och fortsätta kämpa. Kan det var en idé att träna någon annan form av konditionsträning emellan? Jag vill att träningen ska vara rolig! Samtidigt som jag vet att jag måste slita hund.

En dag hemma ensam

Idag har jag varit ensam hemma hela dagen. Jag lämnade Leo på dagis, tjejerna på skolan och åkte direkt hem igen. Var hemma vid ca 9. Sen har jag varit solo fram tills nu. Nu ska jag strax plocka upp Leo +1 och ta en fika med fina M. Sen blir det till att socialisera resten av den här dagen, som kontrast. Efter fikat dumpa Leo till far hans, träna en PT-timme, hem och hetsäta, styrelsemöte (som jag tänker mig kort för jag har ingen lust alls).

Så, vad har jag gjort min solodag idag? Jo, jag har pluggat ytterst lite (fast imorgon får det bli desto mer för då kommer böckerna jag beställt), plockat desto mer, tittat på dokumentärer på playTV. Druckit te. Ätit lite lunch. Där emellan funderat på livet och olika perspektiv på saker och ting. Känt ett uns ensamhet, lite oro, glädje, tacksamhet, nyfikenhet.
Tyvärr har jag inte tagit mig tid att meditera eller läsa en bok bara för att det är en intressant sådan och inte en studierelaterad. Däremot kan jag rekommendera Martina Haags Hundpalatset, den ler och fnissar jag åt varje kväll när jag läser den.

vardagsmorgon

Måndag morgon. Några minuter till godo för att njuta mitt te, innan alla fyras ytterkläder. Idag börjar vardagen igen. Upp tidigt efter en natt med knapp sömn (vet inte vad jag höll på med). Jag har föreläsningar fyra av fem dagar den här veckan, ett PF, en salstenta och så en ny kursstart.
Vi börjar veckan med dryga nio minusgrader, nu när man så smått börja känna solen värma och naturen tina upp.
Tjejerna äntligen på plats efter sin vända till Idre med farmor och farfar. Det blir en kort vecka med dem, de stannar till torsdag morgon. Ikväll ska vi hälsa på mormor och morfar, på onsdag har de studiedag och vi ska ta sällskap med mormor till simhallen efter min föreläsning och lunch.
Jag tänker ta med mig ordet jag kopplar ihop med P, vardagslyx!

Det här gott folk.....

är min nya pjäxa, som kommer vara en njutning att slita i, höst som vinter! No more skavsår! Wooohoooo!

Längtan

Härom kvällen tänkte jag på livet i allmänhet. Jag satt med en längtan efter något mer, något givande. En dags pluggande, omväxlande med tippen, tvätten, disken, telefonen och grannen. När kvällen kom, maken kom, middagen lagades, så satt jag där. Tänkandes, att är det verkligen såhär det ska vara dag ut och dag in. Jobbar, kommer hem, lagar middag, råddar barn, slappar en stund, sängen. Har man tur kläms det in en träning, eller en vän eller någon aktivitet också, men det är mer sällsynt. Ska det vara så, som ett ekorrhjul för att citera maken. Jag satt med en längtan efter något, en längtan som inte är just mer än en längtan. Jag kan egentligen inte formulera vad jag längtar efter - än.

Vad jag däremot längtar efter är en weekend med maken på herrgård. Leo vore jättebra om han fick sova borta den natten. Bara åka iväg, jag och maken, till en fin herrgård eller hotell med fin miljö. Äta minst en tre rätters med god dricka till, dricka några mojitos i baren, bada bubbelbad, älska passionerat, få sova en natt utan en gulleplutt i sängen, äta hotellfrukost länge, i lugn och ro. Det längtar jag....

Ja och så en solsemester med hela familjen vore trevligt också, en vecka direkt efter skolavslutningen, eller nej ännu bättre, en vecka solsemester på höstlovet. Japp, det vore toppen. :)

Fånga dagen

Tog med kameran ut i det fina vädret i eftermiddag, inspirerad av P. Inte mycket till vårtecken, men här kommer några foton iaf. Bland annat resterna av islyktan....

Vänskap

Jag har mina funderingar som kommer tillbaka med jämna mellanrum. En av dessa är funderingar kring vänskap. Jag är en person som jag tror är ganska lätt att ha att göra med, jag är ganska öppen av mig men kan också vara lite hemlig. Det beror på hur trygg jag känner mig i omgivningen och sällskapet.
Ibland har jag svårt att avgöra var jag själv står och känner och i förhållande till en annan person.
I vissa fall handlar det om redan existerande vänner, jag kan inte låta bli att undra emellanåt. Jag kan uppleva i vissa situationer att jag ger men det känns inte alltid ömsesidigt. Självklart kan jag ge mer i perioder, det har jag inga problem med, men det kommer till en punkt då jag känner mig less i alla fall.
Nu var det inte det jag tänkte på i första hand, utan mer i början stadiet av en eventuellt begynnande vänskap. Jag är kräsen på människor, generellt, men när jag gillar någon då gör jag ofta det helhjärtat. Jag gillar mycket helt enkelt. Jag kan vara kontaktsökande, pratar gärna med personen i fråga. är intresserad och nyfiken. Någonstans där, när jag har min uppfattning klar, jag har byggt upp något slags förtroende och tyckte. Hur går man vidare sen? Hur vet man när det är ömsesidigt?
Visst kan man fråga rakt ut, självklart. Fast det känns så krystat på någe vis.
I alla fall, detta är ett "dilemma" som kör runt lite då och då i huvudet på mig. Några blir självklara som ens vänner, andra inte lika självklara. Sen kan vänner vara på olika nivåer, anser jag. Som en lök. Det är olika lager, ju närmare kärnan desto närmare vän kort och gott.

Musik, musik musik

Nu har jag ägnat ett antal timmar åt musik senaste dagarna. Dels skapat min träningslista på Spotify då vi med vårt nya mobilabbonnemang får ett års fri premiumversion. Sen, för att jag är jag, har jag dessutom laddat upp min nya mobil med låtar. Det råkar vara så att både jag och maken gillar verkligen musik så vi har helt galet mycket, så det tar tid och det är mycket att välja på. Puh!
Snart har jag fyllt på färdigt i alla fall och imorgon ska jag ut och springa i spåret, så det blir finfint tror jag.
Det är vad som händer här hemma en fredagkväll som denna. Jag fixar med musik, Leo tittar film i köket, maken sover i soffan (fast han ska väckas inom kort för att hämta sina barn på centralen klockan halv elva). Roligare än så är det inte. Ett glas rött förgyller jag kvällen med!

Inger & Lage

Än en gång mina tankar till Er, fina gudföräldrar. Jag fann kortet ni gav mig på min 3 års dag, den som Leo närmar sig. Ni fick aldrig träffa era "barnbarn" i detta livet, men jag vet att ni är med mig från andra sidan. I kortet låg några foton också. Vackert. En glädjekälla i min barndom var ni.

"Precis som uppå denna bild,

jag vet en tös så ljus, så mild,

med ögon som förgätmigej,

vi hjärtligt gratulerar Dej"

Ny månad

Ok, mars månad. Välkommen!
Jag började min mars med en löparrunda. Tog på mig min knall-lila funktionströja jag fick av barnen i julklapp och så mina härliga icebug skor. Lämnade Lelle, sprang ihop 6 km. Ja, det var lite tungt, men otroligt skönt efteråt. Nu är det bara att sträva framåt och tillsammans med vapensystern konstaterade jag att jag behöver sätta upp mål för varje löparrunda, kilometer minimum.
Nu är det lunch i magen som gäller och därefter till skolan för seminarium.
Kram!