En stilla dag i mellanrummet

En dag att landa, mitt i mellan. Jag har de första fyra dagarna denna vecka ägnat min tid åt avslut. Jag har rundat och och knytit ihop säcken på mitt arbete, som jag lämnade i går eftermiddag. Jag är riktigt nöjd med avslutsveckan, jag har fått undan allt jag har som legat på mitt ansvar, jag tycker inte om att lämna ofärdiga saker till andra. Jag har blivit avtackad med fina blommor och fika. Jag har bjudit på fika. Jag har haft telefontid till sista dagen. Jag har rensat, arkiverat.

Jag gick ifrån arbetsplatsen lätt och nöjd. Med en liten känsla av pirr att inte komma dit på måndag morgon och träffa mina fina kollegor, utan istället kliva in på en ny arbetsplats och börja lära känna nya människor samt helt nya arbetsuppgifter. I grund och botten ser jag mycket fram emot att arbeta med LSS för barn som är min nya tjänst. Det kommer att vara lärorikt och intressant och berörande tror jag. Jag som sagt hela tiden att jag ska inte arbeta med barn och unga, men insåg att just utreda barn och unga som far illa är inte min sak, visst kan det ske med barn under LSS också, men det är inte grunden i arbetsuppgifterna att göra skydd- risk bedömningar för utsatta barn. Det är jag alldeles för blödig för.

Så nu, en fredag ledig. Flextimmarna jag hade till godo. En dag att landa på. Egen tid för att hinna ikapp med mig själv. Ställa om fokus. Jag har tagit sovmorgon tillsammans med lilleman, som för första gången på länge kom och sov mellan mig och maken. Vi sov tills vi vaknade och promenerade till dagis i godan ro med snöflingor singlandes....

Hemma, lugn lång frukost med gott te och Svenska skidhjältar på tvn.
Nu väntar en skön yoga innan lunchen och hämta lilleman tidigt för fredagsmys med familjen!

"jag tycker om att diskutera"

Det sa min kollega vid lunchen härom dagen. Vi hamnade in på ämnet MMA, boxning och andra sporter där man slåss, och vad det sänder ut. Å ena sidan hade vi den som förespråkar sporten. Som belyste att det finns regler, att det är frivilligt att vara med, att det är en sport. Att till exempel fotboll har mycket större skaderisk än mma. Å andra sidan hade vi den som förespråkade att det som sänds ut är problemet, att visa när människor är ute efter att faktiskt skada varandra och hur det påverkar ute i samhället bland ungdomar och andra som vill vara "lika tuffa". Det fann en hel del meningsskiljaktigheter. Jag förstod både var den ena menade och den andra menade, men mellan dem, åtminstone från ena hållet, verkade det inte finnas förståelse alls för den andres argument.

Självklart tycker vi olika och det är väl bra att vi kan belysa och lyfta fram våra åsikter. Däremot kan det vara svårt att acceptera andras ibland. När jag hamnar i diskussion då jag upplever att jag inte når fram med mitt budskap, där jag känner att individen jag pratar för inte tar in, inte vill höra min sida, då lägger jag ner ämnet. Det finns ingen mening att fortsätt argumentera eller pressa på när mottagaren inte är där.

Jag är heller inte inlyssnande alla gånger. Jag har mina saker jag brinner mer för än andra. Jag kan märka på mig själv att när det är något sådant ämne har jag ibland svårt att backa eller släppa. Det erkänner jag. Jag kan vara extremt envis på vissa punkter.
Tills jag kommer på mig själv och talar mig själv till rätta....

Diskussioner är i vilket fall intressant.
Jag såg en debatt nyligen. Den debatten handlade om en annan form av träning. Det är inte första debatten där fenomenet "kasta skit" framkommer. Där inblandade blir så triggade att de kommer med personangrepp istället för generaliseringar eller andra argument utifrån sin åsikt och tro på det han eller hon gör. Att gå till personangrepp är verkligen att gå över gränsen om du frågar mig. Speciellt i egenskap av privatperson i ett program från Sveriges Television.

Nog om det. I grund och botten är det intressant att diskutera och höra åsikter. Ställa frågor och lyssna på den andres erfarenhet och tankar. Man skulle också kunna tillägga;
var och en blir salig på sin tro.....

Tre dagar

I dagar tre har jag varit ur fas. Egentligen har jag varit ganska mycket ur fas redan i början av det nya året när vardagen pockade på igen.... Så länge vi var på resande fot klarade jag av att hålla ifrån mig men pang bom kom vardagen och verkligheten ikapp.

Den här veckan har framför allt arbetet varit en orsak till både sorg och irritation. Jag har känt mig lite smått överkörd. Vissa av känslorna lite för mycket drama ifrån mig, andra berättigade. Egentligen borde jag inte bry mig, det är två veckor och en dag kvar på nuvarande arbetsplats. Ändå, jag tänkte mig avsluta på topp, lämna ifrån mig ordning och reda och så bra som möjligt. Framför allt till mina klienter, de få som jag fortfarande har i min stock. Jag tänker mig inte ta på mig mer om det går att undvika, dumt att inleda en allians med två veckor kvar. Jag är mån om de människor jag möter i yrket, jag vill att de ska få det stöd de har rätt i och så mycket stöd det går att ge. De senaste tre ärendena jag haft har varit relationsvåld, det tar både tid och energi och är engagerande.

Jag har en kollega, en konsult, som får ta över solo efter mig. Jag, om någon, vet hur det är att driva en mottagning själv. Jag hade min halvtids-kollega i cirka en månad innan hon blev borta över sommaren av privata och viktiga orsaker. En vecka under sommaren var hon på plats och ungefär en vecka vid skolstart. Sedan dess har hon varit sjukskriven. Jag drev mottagningen ensam fram till oktober. Konsultkollegan är på heltid, vilket är ett lyft och det var en stor lättnad för mig.

Dock, jag är en person som är känslig för energier. Jag har ett starkt rättspatos, starka åsikter vad jag tycker är rättvist och schysst och jag är kräsen på människor. De energier jag har delat rum med har påverkat mig negativt. Det har läckt energi från mig, vilket jag själv borde upptäckt långt tidigare men behövde tid och erfarenhet för att märka. Egentligen trillade inte poletten ner till fullo förrän hon var sjuk ett par dagar och jag hade rummet för mig själv igen.
Jag tänker inte gå in på mer detaljer här kring vad som hänt men även inte hänt som möjligen borde ha hänt, eller på reaktioner runtikring. Saken är att det påverkat.
Frågan är hur mycket jag ska dela med mig till samordnare och enhetschef innan jag lämnar.....

Det finns andra delar som även det påverkat mig. Att få olika besked. Löften som inte hålls. Oklara rutiner. Vissa delar arbetas det på, men många bäckar små. Jag har även förstått, senast dagens datum, att fler letar ny arbetsplats. Tråkigt med tanke på många fina bra kollegor, men helt förståeligt.

Arbetet har tagit för mycket av min energi de senaste dagarna, skönt att helgen nästan är här. Jag har ett antal flextimmar att göra mig av med innan min sista arbetsdag så fredagen räknar jag med att gå hem hyfsat tidigt.

Förutom arbetet har jag fortsatt vara inne i en period där jag är lite mer introvert, i mig själv. Jag har funderat på lite allt möjligt men utifrån ny vinkel. Jag har otroligt nog klarat mig från smittsam vinterkräksjuka som både son och make haft. Jag har kommit iväg på två träningspass på snö, trots en del motstånd. Jag har fått ett tråkigt återbud, men försökt skapa en ny upplevelse ändå. Jag har hamnat i gamla käpphästar, flera olika faktiskt, som jag för nu inte riktigt klarar av att se till fullo klokt på utan mer känt mig taggig.

Nu får det bli tack för idag, dags att sova som en stock och välkomna helgen.

Snö i fjollträsk

Äntligen har det kommit snö. Och mer mängd än den förra lilla omgång vi fick kring juletid. När jag landade från Norrland i lördags vid halv ett tiden var det grått och barmark. Ca halv två började snön falla och det har fortsatt. Precis i detta nu snöar det igen. Underbart tycker jag. 

Nu ber jag för att snön får ligga så jag hinner få tid på skidorna. Låt det få vara minst fem minus, gärna kallare. Bambi-jag behöver känna på längdskidornas innan 8 februari är här! 

Begravning - ett dygn i norrland

Jag har varit på besök i norrland nu. Det är nästan exakt två år sedan jag begravde min far och började förlora min mor på riktigt i hennes demens. Nu har jag varit upp, där jag känner mig hemma och alltid har gjort, och begravt min farbrors fru M. Jag och M hade en speciell relation och hon har varit en del av min barndom. Alla gånger jag varit upp med mina föräldrar, vilket inträffade minst en gång per år, har jag träffat henne och resten av släkten. M och jag brevväxlade till och med i flera år. Jag kan inte låta bli att undra vad jag har skrivit till henne och vem vet, kanske finns de breven kvar där uppe bland hennes saker. 

Jag hade från början tänkt ta hyrbil och sova över i huset på landet där vi brukar bo när vi är uppe, men när jag blev erbjuden annat boende valde jag att tacka ja. I grunden mest av allt orolig för att bli mörkrädd när jag väl är ensam i ”farmors” hus, hade Hazel varit med hade det varit en annan sak. I vilket fall, farbror L mötte mig vid flygplatsen. 

Flygresan gick bra. Sov och slumrade hela resan i stort sett. Jag hade gått upp i ottan och premiäråkt Arlanda Express, vilket gick i som mest 205 km/h. Soluppgången ovan molen var vacker. 

Att lämna Stockholms hets och landa på den lilla flygplatsen var bara skönt. Dessutom ett snötäckt landskap och snöfall i luften. 

bild innifrån kapellet, ej från begravningen dock

Farbror L med fru har nyligen, för första gången på många många år, flyttat till lägenhet. Bra val eftersom de börjar bli äldre och har två andra hus att ta hänsyn till. En hyresrätt som grundboende är smart val, dessutom hade de turen att den blev helrenoverad (sanerad) till deras inflytt. Fräsch och fin lägenhet. Även kusin Bs lägenhet, hans första, en etta, var jag och tittade på. Jättefin den med, där trivs han bra.

Begravningen var i ett vackert kapell, Bureås gravkapell. Farbror P med söner hade ordnat allt fint. Intimt i kapellet, vacker kistdekoration med röda rosor. Ledsamt att se sorgen, samtidigt förståeligt och välbekant. Farbror P var mer lik pappa en någonsin tidigare, berörande. Prästen som höll i begravningen kände M väl, de hade möts under flera år, bland annat då han var sjukhuspräst där M fick sin dialys under många år. Assistenter var även de närvarande, de har varit en viktigt del av vardagen med farbror P och M. Byggt en relation.
Efter begravningen var det smörgåstårta och fika i församlingshemmet. Jag hade förmånen att sitta vid mina tre yngsta kusiner (tio år ännu fler år äldre än mig) med respektive. Passade på att prata minnen om M och allt annat där ikring som kom upp. Oftast roliga historier som kommer fram. Alltid lika trevligt. Dessutom fick vi inbjudan till sommaren som vi inte tänker tacka nej till. 

Kvällen tillbringade jag hos farbror L med fru och son. God middag serverades. De älgköttbullar i gräddsås som jag älskar, med mandelpotatis till som jag älskar. Lyxigt gott. Förstås efterrätt. Och samtal om allt möjligt. Till exempel farfars farfar som sköt grannen eftersom de var oense om något. Om trädkojan som pappa och L byggde minst 7 meter upp i björken, till farfar Algots förtret eftersom han tyckte det var slöseri på spik och virke. Pappa och L lekte tafatt bland träden, de hade rep mellan dem och man fick inte nudda mark. Det gick bra tills en av grannpojkarna ramlade ner….. Vi pratade om hur mycket jag alltid älskat norrland, redan som barn, till mammas förvåning. Mig förvånar det inte alls, jag har alltid älskat norrland, känt mig hemma där. Minns hur viktig farfar Algot var, trots att han fått sin stroke redan innan jag föddes minns jag honom väl och vår unika relation. Jag minns farmors hund Molly, hur farmor välkomnade oss i köket när vi kom upp, rejält hjulbent som hon var. Hur hon tog sig ner i köksluckan och hämtade potatisen, hur hennes lägenhet såg ut när hon bodde på hemmet sista åren. Det och mycket annat samtalade vi kring. Med glädje. Hela tiden med snön singlades ned från himlen…. Snön som jag saknat här hemma.

Ett dygn i norrland är gott för själen och jag är glad att kunnat närvara vid begravningen. Tacksam för att umgåtts med min kära betydelsefulla släkt som alltid varit mig nära på insidan. Avbrott från vardagen och Stockholm, som jag mer och mer önskar.  

Mjuk

Utomhus har varit temat. Utomhusträning. Jag älskar att träna utomhus och temperaturen eller om det regnar gör mig inte något egentligen. Visst, det är jäkla kallt innan jag kommer igång och jäkla kallt om jag inte får torra kläder eller kommer in i värmen snabbt när jag stannat av....

Värmen är det jag är sämst på att hantera egentligen, om jag är ovanför vattenytan vill säga. Ju varmare desto svårare att andas tycker jag.

I alla fall, kvällen till ära, premiär för att vardagen drar igång på riktigt, i alla fall för två dagar denna vecka. En ministart. Även utomhusträning med den grupp jag varit med i under ett års tid drog igång idag, men jag valde faktiskt bort det. Trött och med en elak huvudvärk efter arbetsdagen åkte jag hem och maten var något försenad på grund av vår trasiga spis och därmed matlagning i lergryta...
Så, jag valde att inte stressa och vara hemma. Därför blev det en yoga istället.

Det är inte så många gånger jag kört just level 3. Jag är absolut ingen yoga-expert men jag tycker att det är skönt för kroppen att yoga. Flödet sätter fart och kroppen min får stretchas ordentligt och mjukas därmed upp. Jag är alldeles för dålig på att stretcha generellt.

Min väninna tipsade om Flow serien för ett antal år sedan och jag hade turen att beställa dem via nätet på dvd då, det är dem bästa yoga-dvds som jag testat hittills. Earth, Water och Fire. Idag blev det Fire. Jag fryser så förbaskat hela tiden men den fick fart på värmen.

Nu ett glas vatten och en te innan det är dags att sova gott och vakna glad för en ny arbetsdag!

Pissig dag

Idag kan världen bara helt enkelt dra åt helvete. Det är ungefär så det känns.

Jag är på så sjukt dåligt humör och irriterad i hela kroppen. Å förstår egentligen i grund och botten att jag mest av allt är bara ledsen och besviken. Å ingen annan kan göra något åt det än jag själv. Jag vet det...

Men, här kommer ändå spyan och just nu projicerar jag ut det på hela min omgivning. Grinig mot man och barn och hund och andra. Stör mig på vad som görs och ännu mer på vad som inte görs. En underliggande irritation på vissa delar av mitt liv i allmänhet men förstärkt hundra gånger om denna skit-dag. Spär liksom på det med missnöje över vårt hus, vår inredning, saker som går sönder hela tiden här hemma just nu. Svårt att hitta något endaste litet som faktiskt känns roligt eller givande eller att se fram emot.

Kanske skulle en promenad hjälpa. Kanske ett samtal med någon. Men jag har ingen lust. Fick av en slump en te-inbjudan från en granne men tänker inte gå. Har ingen lust. Får väl sitta här i min egen självpissighet och våndas tills det kommer en ny dag och hoppas att den blir bra mycket bättre än denna.

andrum

Andrummet kallade en vän till mig sitt landställe hen hade tidigare. Jag förstår precis. tycker det är ett jättebra namn på ett ställe där det är frid, livskvalitet, låta dagen gå som den är utan att behöva ställa klockan. Ett ställe där det knappt finns några kanaler på tvn och inget internet alls. Det är inte så stort, men heller inte för litet.

Där är jag nu. Där har vi varit en knapp vecka. Alla åtta. Jag, maken, barnen och hunden. Vår vovve älskar att vara här, hon får möjlighet att vara lös mycket mer än hemma. Speciellt den här årstiden då inte många är på plats i ett område som till stora delen består av sommarhus. Hon älskar att bada, men det har hon endast fått göra en gång i havet, efter att hon varit på tur med mig och maken och lyckats doppa sig i lervälling.

Vi är de första av husdelarna som firat nyår här, jag kan definitivt tänka mig att göra om det. Igen och igen. Eller varför inte jul? Eller vilken årstid som helst när det är läge att komma bort några dagar och då vi har råd att åka. Eftersom vårt andrum ligger på Gotland så kostar det (tyvärr) en hel del att åka över med bilarna. Eftersom vi behöver ha med två bilar nu för tiden dessutom, om vi åker alla.

Barnen har roat sig, till stor del varit uppe på loftet där fem av dem sover. Spelat på mobiler/nintendo ds/plattor. De har spelat kort hur många gånger som helst. De har tittat en del på film. De har även varit ute en del (eftersom vi sagt åt dem att ägna tid ute en stund varje dag). 

Vi har mest haft sol, samt rejält blåsigt och till och med klass 2 varning ett tag. Inget strömavbrott dock. Vi har ätit och druckit gott. 

Jag har tränat, rullskidor framför allt men även löpning. Det har varit en härlig motvind / snedvind att tampas med. Det har varit svanar vid kusten. Det har varit vindkraftverk som sjungit. Det har varit hela regnbågar. Det har varit härligt!!!

Jag har sovit (ovanligt) gott. Jag har läst. Jag har eldat i vedspisen, om än inte lika mycket som maken. Jag har bakat i vedugnen, goda citronkakor. 

Jag har inte längtat hem. Jag skulle förvånande nog (var lite skeptisk på grund av årstiden) kunna stanna längre. Men idag går turen hemåt igen. Det närmar sig att börja arbeta, att komma tillbaka i vardagens ekorrhjul. Men, det finns saker att se fram emot. Dem tänker jag hålla fast vid.  

God fortsättning!

2015

Nytt år. Ett jäkla bra år har jag tänkt mig. Jag och maken har en plan för våren. Jag har en plan för mig. Till exempel att ta tag i hälsan med nya tag. Att fortsätta träna enligt min plan och gå utanför comfort-zonen igen och utvecklas. Nya utmaningar väntar på träningsfronten men även på arbetsfronten. Jag börjar en ny anställning men nya utmaningar den 1 februari och jag ser mycket fram emot det. Kombo enligt ovan blir att jag tänkt cykla till nya jobbet typ hela tiden. 

Jag välkomnar det nya året. Jag har mycket att se fram emot. Jag hoppas på många fina stunder med mina kära. Tacksam för de fina jag har omkring mig och som jag vill träffa och återse under året. 

Gott nytt och god fortsättning!