sista oktober

Ska jag skratta eller gråta eller bara gilla läget? Oktobers sista dag. Vad hände?
Dagarna går obegripligt fort. Jag har svårt att förstå att november gör sitt intåg imorgon. Det är mindre en två månader till jul. Stakar och stjärnor säljs redan överallt. De senaste kanske tio till tolv dagarna har varit så fullproppade så det är inte klokt, och det fortsätter ett tag till. Jag längtar till lite ledig tid, tid att återhämta, tid att landa, tid att bara få vara och göra vad jag vill. Utan att känna "jag måste sova nu för att orka med morgondagen", utan tider som styr. Jag får nog vänta några veckor till dessvärre, jag skulle lika gärna kunna ha söndagsångest idag onsdag, för mycket vila vet jag inte om det hinner bli resten av den här veckan. Däremot ska jag göra en hel del roliga saker, men det är bara det där att det är rätt fullt i kalendern.

Jag väljer att tacka för den här månaden, oktober. Jag måste säga att det varit trevligt att se första snön och innan dess kunnat njuta av lövens vackra färger. Nu tänker jag sova som en stock, vakna upp till november och göra det bästa tänkbara av den månaden.

Jonas Coltings föreläsning

Igår kväll var jag på en föreläsning med Jonas Colting! Wow, den var grym. Jag rekommenderar den varmt om intresset för hälsa och livsstil finnes.

Jag minns inte riktigt hur jag trillade in på just Jonas föreläsning, troligen genom en annons någonstans, eller så kanske jag helt enkelt hörde det från en bekant som rekommenderade att han skriver bra krönikor.

Jonas Colting, jag skulle beskriva honom som varm, öppen, glad, energiknippe, rapp och närvarande. Det är vad jag såg under kvällen. Först och främst hälsade han på ALLA som kom, tog i hand, välkomnade och prickade själv av på sin lista. Sen körde han på i ett rappt tempo i tre block. Totalt fyra timmar, inklusive två pauser.

Blocken handlade om hälsa generellt, träning respektive kost.
Vad jag tog med mig mest därifrån var det mentala tänket han har kring att ta sig genom stora utmaningar utan att ge upp. Hans tankar kring kost, vad vi stoppar i oss och hur samt helhetstänket kring hälsa, att behålla sin hälsa genom hela livet och ta till vara på de förutsättningar vi var och en har.

Sen är jag självklart djupt imponerad av Jonas Coltings genomförande och vinst av Ultraman World Championship Hawaii, två gånger. Denna triathlontävling innebär tre dagar enligt följande: dag 1 10 km simning samt 150 km cykel; dag 2 280 km cykling (2500 höjdmeter); dag 3 84 km löpning.

Ensam

Ensamhet har varit ett tema och en käpphäst genom mitt liv. Från att jag var barn tills nu har det följt med mig. Jag har en benägenhet att känna mig ensam då och då, ibland "naturligt", ibland kanske från omvärlden oväntat, ibland skapar jag min ensamhet. För mig är ensamhet inte en positivt laddad känsla, även om jag har stunder då jag njuter av min ensamhet men då har jag antingen valt den stunden själv eller varit förberedd på den.

När jag slår upp ordet ensam i våra två böcker vi har hemma, Svenska akademiens och Nordisk familjebok finns det inte ens med en förklaring på vad ordet betyder.

Senaste veckorna har ensamhet varit på tapeten lite extra. Jag upplevde mig ensam på praktiken till exempel. På det viset att jag kände mig lite utanför, vid sidan av, ensam i min roll. Det blev tydligare då det dels påpekades att jag var "unik" som var ensam praktikant den här terminen, det brukar vara 2-3 stycken per termin normalt sätt. Sen kom det en nyanställd kvinna till mitt arbetslag och det blev än mer tydligt hur hon på ett annat sätt tas in i arbetsgruppen, för hon är där på "riktigt". Kanske överreagerar jag, men det här är min känsla och mitt sätt att se på det.

Jag har också känt mig något ensam då och då, saknat någon att samtala med. På djupet, eller bara akut. Visst självklart kan jag ringa, det är bara att lyfta luren. Men ibland är det motståndet för stort. Maken får såklart ta en del och tack och lov kan jag prata med honom, men det är ändå inte riktigt samma sak som att prata med en väninna.

Min syster säger "man är alltid ensam". Ja, det ligger sanning i det, men jag behöver inte tycka om det för det. Jag vill inte leva ensam, jag vill oftast inte vara ensam, viktigast av allt vill jag definitivt inte känna mig ensam.

Sorgens grepp

Mor & far var här idag, de tog Färdtjänsten för att vara här med oss eftersom dotra fyllt 9 år. Det värmer i hjärtat att de kommer för att gratulera barnbarnet sitt och vara här hos oss en stund. Tyvärr hade maken inte möjlighet att medverka eftersom han var med Jon till ett kalas, eller vad man nu kallar det när man är på jippo för en som fyller 11 år.

Nåja, pappa hade en dålig dag idag. En smärtfylld dag. Jag frågade inte vart på skalan, men häromdagen hade han 8 av 10 på skalan och jag skulle tro att det var minst samma idag, kanske mer smärta till och med. Jag gav honom de värktabletter jag hade att tillstå här, men de tog inte. Jag fick hjälpa honom in i huset eftersom trappsteg är en plåga. Mina tankar kretsar kring "han kommer aldrig någonsin kunna se vår övervåning igen" "det här kanske är sista gången han är här hemma hos oss" "det här är ovärdigt, ingen ska behöva lida så förbannat".
Mamma som kämpar och drar ett jättelass och gör sitt allra bästa för att sköta pappa och all medicinering kring honom, faktiskt allt kring honom kort och gott. Jag ser hennes stela ömma ben, myasthenia gravis på framtåg. Smärta i leder, men kämpar för sina promenader. Minnet som sviktar då och då, säkerligen väldigt tufft och svårt att vara medveten om. Hennes oro för sin make.

Här sitter jag ensam med min sorg. Tårarna bränner bakom ögonlocken. Jag försöker famla mig fast vid att mor och far åtminstone är till åren, de har haft många bra år tillsammans. Att vissa krämpor naturligt kan komma med åldern.... Sorgen har ändå sitt grepp. Den gräver sig in och gör sig påmind. Den skapar en klump, en anspänning, nära på ett illamående när jag tänker på det för mycket. Sorgen, så närvarande sista året. Sorgen och smärtan gnager inom mig.

försmak

Igår kväll blev det en dags försenat firande. Äldsta dotterns avdelning firade FN-dagen, dagen efter själva FN-dagen men ändå. Jag är inget fan av jippon på tjejernas skola, det erkänner jag. Fast jag tycker att gårdagens firande var fint. Barnen sjöng sånger för oss och de som ville fick laga/baka smakprover på rätter från olika länder som vi barn & vuxna fick mingla runt och smaka. Jag valde att inte provsmaka något men tjejerna och mormor smakade på en del saker. Med blandat resultat. Vissa saker var mumsfilibabba, andra blev det grimaser av.

Precis vid sista framträdandet "we are the world" så började snön falla med stora flingor utanför skolans matsal. Vilken lycka. Barnen sprang ut och hoppade och skrek. Min äldsta var som ett leende tills hon somnade hemma i sin säng sen. Så fantastiskt glad över att första snön visat sig.

Jag är också glad för det. Jag tycker om snö och jag önskar tidig snö och minus den här vintern, både för att jag tycker det är riktigt mysigt och gärna vill ha en vit jul, men även för att jag vill ha snö att träna längd på.

Nu på morgonkvisten när jag sitter här och om en minut ska köra iväg tre barn och ta mig själv in mot stan för möte och skola, då tittar jag ut och det är ett par minusgrader och lite stråk av snö ligger kvar här och var. Det känns långt bort att jag för knappt tre dygn sen åkte rullskidor och njöt höstens gula färg i solens sken....

Höst är lika med att bita ihop

Jag såg den här annonsen i en tidning härom dagen. Den överskriften tilltalade mig direkt. På flera sätt. Dels för att dem här hösten redan i förväg kändes som precis en sådan höst där det gäller att bara bita ihop, vara envis, kämpa framåt. Jag visste att det skulle bli mycket helt enkelt. Där är jag nu, precis som jag trodde...

Jag har fått jobba en del med min motivation, framåtanda med mera. Hur går det för din höst?

en ny vecka

Nu har maken och jag haft sovrum i vardagsrummet i en vecka, jag tycker nog att första veckan har gått relativt bra. Jag har sovit ok, inte sådär supergott men heller inte att klaga på. Kroppen är egentligen inte mer mör än vad den kunde vara i "riktiga" sängen. Hur det blir i längden, det får vi se. Vi har bara bäddat bort två gånger, dels idag när det skulle städas, dels en gång förra veckan när vi fick oväntat besök bestående av knoddisar och alltför många 3-åringar vill jag faktiskt inte ha i min säng. Det tråkigaste är väl att bäddmadrassen går inte att få undan någonstans i vardagsrummet så den får antingen ligga framme, sådär lagom fult ihopvikt, eller så får vi väl börja bära upp den på övervåningen när det ska vara finfint!

Annars blev min måndag inte som jag hade trott att den skulle bli. Jag skull ha seminarie, praktik med möte som jag inte ville missa, sen in till stan och träffa Y från klassen för att prata ikapp oss. Jag började med att få ett litet tokspel på min kära make som står ute i köket och prasslar som en **** med ett *** smörpapper för att slå in sin smörgås. Utan att stänga dörren in till mig. Vet du hur mycket ett smörpapper låter en tyst morgon när man helst av allt bara vill sova fram tills ens egen väckning ringer..... Vad glad om ditt svar är nej på den frågan!
Seminariet hade jag sett fel på, vilket jag tack och lov kom på innan jag åkte hemifrån så jag pluggade hemma istället, samt hann med en löpartur vilket var bra för samvetet. Väl på praktiken, lagom till lunch, var det kaos där på grund av diverse mer eller mindre allvarliga incidenter under helgen, så mötet blev inställt. Jag kände av stämningen där. Kom dit rätt uppåt och taggad, gick därifrån irro, frustrerad. Inte roligt. Sen kom mensvärken, så den kan iofs ha påverkat lite sådär i förväg. Hormonpåslag. Kvällen blev inte med Y i stan eftersom hon var sjuk, så jag fick åka hem och äta en jättegod linssoppa istället och hänga med grabbarna här hemma. Det var nog vad jag behövde, tagga ner lite. Stackars maken fick ta lite taggigt humör till att börja med dock.

Jag såg förresten tredje och sista delen av Torka aldrig tårar utan handskar. Gripande och berörande anser jag. Men nu, sovdags. Den här veckan är inte att leka med så det är bäst att sova fem kvart i timmen.

Äntligen på väg tillbaka

Så otroligt skönt det är att känna att krafterna är på väg tillbaka. Långdragen seg förkylning, den värsta jag haft på länge känns det som, börjar släppa ordentligt nu. Jag känner mig lättare, gladare mer energifull. Det fylls så sakta på igen. Igår åkte jag rullskidor, idag har jag dansat zumba. Äntligen kan jag börja röra på mig igen. Nu gäller det bara att komma igång på riktigt och få ordning och reda på passen igen! Inte bara ordning och reda på passen utan på annat också, så som kost och plugg och praktik. Äntligen tillbaka på banan!

Jag är än en gång påmind om hur tacksamt det är att vara frisk och hur lätt det är att ta det för givet. Visst har jag min diabetes, men den känner jag mig inte begränsad av så värst, så den kan jag lite lägga åt sidan. Att få vara frisk är fantastiskt!!! Jag är tacksam!

Att gå till sig själv, att sätta ord på vad som händer

Idag är det onsdag. Mitt i veckan. Jag har haft en riktigt jäkla pissdag. Fast ska jag vara rättvis har det varit en pissdag fram till sisådär fyra snåret på eftermiddagen. Egentligen kan man säga att den småbörjade redan igår, det var liksom inge vidare helt enkelt. Lite småsaker sådär, en del subtila. Energiförändringar. Det pågår någon slags process på insidan. En del saker tror jag fastnar i mig från praktiken, en del saker speglar jag, en del saker är gamla känsliga punkter som triggas igång igen. Jag är väl medvetna om dem men ändå slår de till rätt hårt. Idag är en sådan dag där flera av de där gamla käpphästarna slår till.
Jag mötte motstånd på hemma plan på morgonkvisten, vid lämning av mina fina tjejer, på kommunala medel, på väg till konferensen, under konferensen. Jag kände mig så ledsen på insidan av olika orsaker. Blandat med en ilska och med den en lust att bara skrika rakt ut och slå sönder något.
Min roll som praktikant fick sig en törn, det började redan igår. Idag var det en så tydlig känsla av utanförskap, ensam, vid sidan av. Jag vet att jag då och då sista tiden haft stunder då jag känner mig vid sidan av mig själv och kan undra den där Anneli, vem är hon egentligen? Känner jag henne? Det är en oskön känsla. Jag tror den är kopplad delvis till just praktiken, det som sker där, i den extremt terapeutiska miljön. Idag lyckades jag sätta ord på det, att jag känner mig nästan kvävd av det terapeutiska, trots att jag samtidigt är intresserad av det och brinner för det. Tydligen kan det bli för mycket av det goda även här. Jag tror det är det som gör att jag då och då känner att jag inte når fram med mina åsikter eller min känsla. Det är så mycket professionsjag på de flesta som arbetar på min praktikplats så det är ibland svårt att få till ett möte. Jag som är förtjust i just möten. Däremot lyckades jag få till en ventilering och ett möte tillsammans med två andra, som är fast personal en dag i veckan och övrig tid på vikariat. Där kände jag mig mer trygg att ventilera och det var lättare att sätta ord där än med min handledare.
Nu har jag fått några timmar på mig att landa och jag känner mig starkare igen. Den frustration jag bär med mig mest är den över förkylningen som envisas med att hålla sig kvar. Jag har tagit beslutet att på fredag kör jag igång igen med träningen. Jag får helt enkelt anpassa mig efter förmåga. Igång ska jag!

Dille på kokos

Ja, så är det. Jag har av någon anledning fått dille på kokos. Kanske är det något i jag behöver och därav denna craving.

Marabous 70%iga choklad med kokos - mums filibabba!

Testade även Pauluns kokosvatten, jag har läst från flera håll att det ska vara så bra av många olika anledningar. Återhämtning med enzymer och allt vad det må vara. Det smakade skit, jag valde att testa det naturella. Likaså tyckte resten av familjen här hemma som provsmakade, så den fina drickan åkte ner i avloppet.

 Däremot har jag investerat i kokosolja, den luktar gudomligt gott. Provade en snutt på mackan, smakade verkligen kokos. I veckan som kommer ska jag laga wok med oljan tänkte jag.

Tillbakablickar & framåt

Engelbrektshalvan:
En helg i februari. Sjuk som fasiken, typ febrig och halvsänkt. Dock bjöd Norberg på strålande väder och lagom kyla. Hade dessutom turen att spåret var draget delvis på en sjö istället för i terräng, tack och lov. Fick de värsta skavsår du någonsin kan tänka dig och åkte med stark smärta i hälar de sista femton kilometrarna. Sista tre km var de längsta i skidaminne tror jag….
I år väntar både Engelbrektsloppet samt Vasaloppet. Jag har köpt nya pjäxor. Jag tänker i förebyggande syfte sätta på skavsårsplåster eller liknande. Dessutom tänker jag försöka följa Vasalöparens program för nybörjaren att klara loppet. Rullskidor respektive skidor skall flitigt användas! Konditionen ska upp!

Halvvättern:
en spänd förväntan uppfyllde mig, rätt nyinköpt cykel men så glad över den. Kände mig något orolig för att ha cyklat för få distansträningar, men jag hade ju finaste sällskapet med mig. Vi hjälptes åt att dra under loppet och vi hade bestämt redan på förhand att stanna på alla depåer vilket vi gjorde. Delar var galet tunga, men delar var också ren njutning av vacker natur och lagom varmt. Regnet som mötte oss på senare delen av loppet var bara välkommet, det rörde mig inte i ryggen. Kroppen fick jobba och efteråt framför allt tog det en vecka att återhämta mig, innan träningslusten kom tillbaka.
Till nästa år blir det full sträcka. Jag behöver många fler mil på sadeln innan dess och många fler distanspass. Ensamheten är tråkig så jag har bestämt mig för att cykla med den klubb jag gått med i, jag ska våga vara med på deras nybörjarpass och kanske våga testa en av de långsammare grupperna när jag lärt mig tricket med att cykla i klunga.

Halva Vansbrosimmet:
Kände mig helt knäpp som frivilligt ska hoppa i iskallt vatten i Dalarna. Mötte upp Pyret och hon hade samma känsla som jag. Att våtdräkten inte används innan, ja det var som det var. Iskallt vatten jodu, det kan man säga. Själva simmandet i sig, inga problem.
Nästa sommars fullsträcka känns som den enklaste utmaningen, blir väl lite simmande i bassäng eller kanske utomhus innan, bara så kroppen är lite förberedd.

Lidingöhalvan:
Här kände jag mig ändå okay inför loppet. Ett antal milslopp bakom mig under sommaren ändå. ”Bara” 5 km längre….. Riktigt asjobbiga, långa extra km kan jag lova dig. Kroppen var inte med mig, helt annorlunda känsla mot de andra utmaningarna.
Lidingöloppets hela sträcka, OMG! Min tanke är att fortsätta hålla igång konditionen efter cyklingen. Mycket löpning och gärna långpass varvat med intervallpass. Ett antal kilo lättare kan underlätta dessutom och det tänker jag att så är det!

Att vara eller inte vara

Kameleonten i mig gör sig påmind. Nya situationer, nya ställen. Jag märker på mig själv hur jag gör små små förändringar. Både av lärdomen, men även av att iaktta de runt omkring mig och framför allt de jag tycker om och som jag tycker är bra. Jag hör mig själv välja andra ord, kanske till en viss del för att passa in i miljön, men det kommer även fraser vid sidan av den. Jag lär ta med mig många av uttrycken då jag gillar dem, de beskriver bra helt enkelt.

Igår fick jag beröm av min handledare, en skön känsla. Jag och väninnan har många gånger pratat om det där med att kunna ta åt sig av beröm och komplimanger. Jag bestämde mig för att verkligen göra det den här gången. Så jag log och tog åt mig. Hans viktigaste ord angående att lära under min praktikperiod är Helikopter! Hans önskan är att jag ska lära mig åka upp i min helikopter och hänga där i luften och reflektera samtidigt som jag agerar i det jag håller på med.

Parallellt med kameleonten, anledningen till att jag egentligen formulerade titeln på detta inlägg handlade om vänskaper. Att vara eller inte vara. Jag funderar kring processerna, att personer omkring kommer och går. En del består och behåller sin nära känsla, andra försvinner ut lite i periferin men finns ändå kvar och det finns en dialog kvar, även om den inte är lika tät som innan. Sen finns det de som det bara rann ut i sanden med och även de som det blev ett mer klart avslut kring. Sen behöver inte avslutet innebära att det var ett bra avslut, eller att jag förstår alla orsaker. "Slut" är det i alla fall. En del av dem jag inte har någon kontakt med längre tänker jag ändå på med jämna mellanrum. Skickar en tanke, hoppas hen har det bra och är lycklig.

Nu tickar tiden på och det är dags för mig att komma tillbaka till här och nu. Praktiken väntar på mig, dagen har precis börjat!

Bröllopshelg

I helgen var vi på bröllop, som nämnt tidigare. Vädret var toppen, både på lördagen och söndagen! Vi var i Österbybruk på herrgården, som ligger precis vid en brukskyrka och Wärdshuset Gammeltammen. Tydligen är dessa byggnader från 1700-talet rejält hemsökta, bland annat av en ägare vid namn Pehr Adolf Tamm. Som lite extra kuriosa visade det sig att jag och maken hamnade just i det mest hemsökta rummet….

Vi anlände strax efter 14 till Österbybruk och hann lagom klä oss, sminka och förbereda för firandet. Vigseln började vid 15.30. Vackert och lyckofullt! Lagom intimt, jag tror vi var knappt 30 personer totalt. Brudparet såg närvarande ut och uppslukade av varandra, precis som det ska vara. Bruden med sin vackra gravidmage i den vackra vita klänningen. Prästen talade, ringar byttes, psalmer sjöngs. Fotografen Marcel (tror han hette det) rörde sig smidigt omkring och fotade, jag var lite imponerad av hans sele med en kamera hängandes över varje axel samt faktiskt en tredje kamera vid sidan av.

Efter vigseln väntade brudskål och snittar på baksidan av herrgården. Brudens storebror klev snabbt in i rollen som toastmaster och gjorde verkligen ett galant jobb under eftermiddagen och kvällen. Det skålades, hejades, småpratades och fotades. Varje par/person fotades separat för att få sin bild i gästboken, där vi också ombads skriva några rader under kvällen. Fiffigt!

Tre rätters bröllopsmiddag, inkl talare och en och annan lek följde därpå. Menyn var inspirerad av norrland, småland och uppland, utifrån härkomst, släkt och boende kort och gott. Menyn kommer här:
Gravad röding på kavring med pepparrotscréme toppad med sikrom & gräddfil
Kalvfilé med gräddig sås på färska kantareller över potatispaté och grönsaker
Ostkaka med hjortronsylt och grädde

Vid middagen var placeringen vänligt nog bredvid sin respektive för dem som hade sådan, blandat brud och brudgums gäster, så vi fick en chans att mingla och bygga lite broar mellan oss. Känna varandra lite på pulsen. Talen hjälpte också till att förmedla kopplingen till brudparet förstås.

Dansgolvet startades upp, föst och främst med brudparets obligatoriska vals och därefter återigen med hjälp av lite lek från toastmastern. Svettigt och kul! Lite småtokigt kan man också kalla det. Svårt att beskriva vad vi gjorde här, men det var lite cancan, lite tunnelrace och lite gammaldags balaktigt kan man väl säga.

Självfallet kom det även kaffe/te med avec och bröllopstårta som var både vacker och löjligt god. Minglandet fortsatte. Brudgummens storasyster rev av några låtar på dragspelet (ballt), många glada miner.

Jag klaffade direkt med en tjej, vi hade dels gemensamma erfarenheter kring klassikern men även dansandet. Man skulle kunna säga att vi var de som höll igång dansgolvet rätt så bra under kvällen. Lätt att vi dansade flest låtar OCH vi hade riktigt roligt. Lite Travolta moves, lite pantomi moves, lite hårdrocksmoves, med mycket mera! Det kan också tilläggas att vi två med respektive var sist kvar på stället. Vi avrundade med att pojkarna spelade på flygeln och småsjöng lite för oss innan vi gav upp för kvällen och drog oss tillbaka till våra rum!

Det fina med att bo kvar på herrgården var att det morgonen efter (redan vid 9 faktiskt) var frukost uppdukat och vi fick se de flesta av gästerna igen. Lite småprat, lite mingel, riktigt mysigt och trevligt!

Tackar herr & fru E för en minnesvärd kväll samt morgon och för att vi fick vara med och dela Er dag! Lyckönskningar från herr & fru D!

Pepp

Mitt i helgen kan man säga att jag är nu. En ledig dag igår, en förkylning som smyger sig på som jag försöker vårda så den ska vända om.

Lördagen har börjat finemang, det minst trevliga är just förkylningen och huvudvärken som jag dövat med alvedon för att orka med denna trevliga soliga glada dag.

Jag träffade min coach på förmiddagen, vi hade ett riktigt fint samtal. Jag var på strålande humör redan när jag åkte till henne vid 10, jag har nått mitt första delmål på viktresan och jag är så galet glad över det. Att jag sedan träffar coachen min som strör komplimanger och pepp över mig och samtidigt är tydlig och handfast med ramarna, det bättrade ännu mer på mitt humör idag. Jag ser de bitar jag behöver jobba med hos mig själv, ur en annan synvinkel kan man säga. Utifrån hennes perspektiv kan jag lyfta mig lite till, för att sammanfatta det kort.

Via coop för lite sista minuten saker, hem och slängde i mig lite lunch. Sen puss & kram kalas med Leo innan jag gick och lämnade honom hos ena grannen som har en jämnårig dotter, E. Leo ska sova borta för första gången någonsin utan mig och/eller Magnus. Jag tror att jag är mest pirrig, han själv sprang iväg med E så fort ytterkläderna var av och han visat P blöjorna. Jag hann inte ens ge han en kram.

Nu åker vi mot en natt på herrgård och framför allt för att gästa en god väns bröllop. Solen skiner från en klarblå himmel och jag ser mycket fram emot bröllopet och kvällen. Trevliga människor och kvalitetstid utan barn, weeeeiiii...... Nu drar vi!

Bröllopsdag!

Igår var det min och makens bröllopsdag. Jag var otroligt trött på dagen, somnade nästan på mötet efter lunch, jag hade garanterat gjort det om jag blundat för långsamt. Jag anser att man får vara så trött efter 32 timmar på praktikplatsen och enbart drygt fem timmars sömn.
När jag åkte därifrån kände jag mig småstressad eftersom jag hade en tid med PTn kl fem. Jag hann precis. Jag var dock småirriterad och ur form när vi körde igång, kunde inte ens glädja mig ordentligt på skillnaden på vågens papper, men jag åkte därifrån glad, tack vare just fina PTn min.

Kom hem och slängde mig in i duschen då maken var och hämtade liten hos grannen samtidigt.

Sen väntade en riktig myskväll. Maken hade skapat en tre rätters middag till oss, findukat och present och tända ljus. Jag kände mig uppfylld av lycka och närvaro och kärlek. En riktig toppenmiddag hade vi, med samtal och fantastiskt god mat. Med betoning på fantastiskt god!
Till förrätt blev det fransk löksoppa och mousserande vin.
Till varmrätt bjöds jag på klyftpotatis & boeuf bourguignon och rödvin.
Till efterrätt hembakade äpple & kanelmuffins.

Dessutom fick jag en present, så lyxigt. Det var en fin värmeljushållare i form av en ängel.

Fyra år min prins, fyra år har vi varit äkta makar nu. Jag ser fram emot många fler år och jag ser även fram emot vår bröllopsresa, när den nu kommer att bli av!

Oktober

Välkommen oktober!
Nu ser jag fram emot att njuta de vackra färgerna på löven så mycket det bara går, innan de trillar av och mörkret blir än mer påtalande. Mycket ljus ska tändas och mycket mys beställer jag.

Nya tag med coachen min, nu jäklar gäller det att KÄMPA på för att nå mål. Vikten ska ner och Vasaloppet ska åkas. Just idag, den 1 oktober, skall det även anmälas till både cykling och simning nästa sommar.

Oktober bjuder även på bröllop, det ser jag fram emot, mycket. En natt på herrgård för mig och maken, inga barn, det var ungefär 3 år och 4 månader vi sov utan barn sist. Såklart ska det också bli fantastiskt att få närvara vid en sådan högtidsdag, att dela den dagen med brudparet, att få lyssna på talen, att vara i ett glädjande sammanhang.

I övrigt fortsätter praktiken på, skoluppgifter ska göras inkl filmning vilket jag avskyr men jag förstår syftet med det. Snickaren ska komma, det är höstlov, jag hoppas målaren hinner göra sitt också. Jag och maken ska börja sova i vardagsrummet, Leo ska få eget rum, Jna ska flytta runt. WOW, det är mycket som sker i denna månad. Så, 31 oktober dagar, here we go!

Jag ska hitta tillbaka till energi och lust och glädje!