Far väl...

Huvudvärken sliter och drar och pulserar i mitt huvud, som vanligt mest i pannans område. Fast ändå annorlunda än den vanliga huvudvärken.....
Egentligen vill jag bara skrika, gråta, slåss. Jag vill projicera ut min sorg, för det är den som ligger i botten och bubblar, rakt på omgivningen. Det finns ärligt talat en bunt just nu som förtjänar att få sig några väl valda ord. Av någon anledning är det just nu en hög med inkompetenta människor omkring mig, men jag försöker mest bara hålla det borta. Tar mig an taktiken att jag kan inte ändra deras beteende, jag kan bara välja hur jag vill agera och hantera det jag ser och hör.

I grund och botten handlar min sorg om min far. Åter igen en resa till sjukhuset, en som så många gånger förut. Ja, de senaste två åren eller så. Min far, med glimten i ögat, humorn som vapen och seg som satan. Denna gång var det inte en bruten arm, lite mer ont än vanligt, ett svullet knä på grund av ett fall.... Denna gång har blödningen börjat, den vi väntat på och fasat för, men ändå någonstans hoppats på ska ske. Blödningen..... aneurysmet, det andra som kommit ovanför det där han lurade döden för fem år sen. Aneurysmet har börjat läcka. Konstaterat genom skiktröntgen. Det kan gå fort, det kan ta ett par månader. Smärtstillande och syrgas är vad som gäller.

Pratat med mamma, mamma har varit med oss i ett dygn, sen beskedet. Pratat med farbröder. Pratat med halvsyskon. Pratat med läkare. Pratat med sjuksköterska.
Hälsat på pappa både igår och idag, kluvet..... Vet om det faktiska som sker på insidan, ser hur mager han har blivit, hur många blåmärkena är. På utsidan ser jag en pappa som nästan är smärtfri, hög på morfin och därmed riktigt i gasen. Flirtar med sköterskorna, skojar, vinkar till de som går förbi utanför hans rum. Pluntan med whisky levererad.

Imorgon är det hans 79e födelsedag, må hända blir det dagen han väljer att resa....

Tärd

Det finns saker som tär på mig just nu, jag letar febrilt efter upplyftande aktiviteter och förmågan att kunna se förbi de saker som tär. Jag är grubblande av naturen och som så många gånger sagt förut en känslomänniska. Att grubbla kanske är en vanlig egenskap bland kvinnor och jag har svårt att avgöra om mitt grubblande tar över mer än andra individers, men tär gör det.

Det handlar egentligen om två bitar kan man säga, som inte har med varandra att göra men det finns ändå en länk där emellan. De tär på olika sätt men jag kommer tillbaka till att det är ju faktiskt bara jag själv som kan göra något åt mitt eget grubbel. De saker jag ändå inte kan styra över skulle jag gärna kunna lämna vid att höra vad som skett, känna min egen reaktion på det som kommer fram/upplevs och därmed kunna släppa för att åter ta i det när något förändras i den processen igen. Där sätter jag krokben för mig själv skulle man kunna säga.

Jag grubblar, jag går igång, jag engagerar mig emotionellt, jag diskuterar och jag förlorar en mängd energi som jag har stort behov att lägga på andra saker.... Jag vet bara inte HUR jag ska komma förbi mitt eget grubblande och leva lite mer här & nu!

Kommunikation

Kommunikation är något det alltid går att lägga fokus på tycker jag. Jag har den senaste tiden mer än vanligt kommit i kontakt med just störningar och missförstånd i kommunikation. Både vad det gäller mig själv, att jag kommunicerat för lite, för dåligt eller missförstått den andre partnern. Jag har även sett andras kommunikation, alltså jag har sett störningarna mellan X och Y där jag står, på sidan av.
När jag kan försöker jag hjälpa, men jag kan inte alltid hjälpa hur gärna jag än vill - eftersom jag själv är för nära och för påverkad av händelsen eller händelserna kring kommunikationsstörningen. Det är helt enkelt svårt att vara opartisk. Dessutom har vi en ytterligare aspekt som tagit plats kring mig, det etiska perspektivet.

Mitt bland dessa kommunikationer, som fungerar mer eller mindre bra, försöker jag fokusera på universitetets kurs och den hemtentamen som ska skrivas. Kursen handlar om barn, ungdomar och familjer. Vilket i sin tur väcker funderingar kring just detta. Kring min egen livscykel från barn till vuxen, men även hur mina barn har det, både de biologiska och bonusbarnen. Jag funderar kring hur de mår och hur deras livscykel sett ut hittills. Merparten av dem har trots allt genomgått sina biologiska föräldrars separation och är för nu boende i två olika hem, med nya bonusföräldrar och bonussyskon. Mina döttrar har i det här huset en halvbror, två bonussyskon och en bonuspappa. När de bor hos sin pappa har de en bonusmamma, en halvbror och två bonussyskon där med. Det är väl den största likheten, att sammansättningen är liknande men olikheterna desto fler eftersom jag och min före detta har olika syn på barns uppfostran och olika sätt att hantera vardagen, livet ja allt i stora drag. Jag beundrar mina tjejer som hanterar sin vardag så pass bra som de faktiskt gör med tanke på omständigheterna. Såklart har de rätt att uttrycka sina känslor kring att behöva flytta mellan två hem och allt vad det innebär och jag försöker bemöta det med ett så kommunikativt sätt som jag förmår. Vissa dagar går det bättre, andra sämre. Beroende på situation, händelse och dagsform.

Som slutkläm på detta lilla inlägg om kommunikation vill jag tillägga ett komihåg att en STOR del av vår kommunikation sker icke verbalt....

En helg väntar....

en helg av fysisk vila, men absolut inte psykisk. Snarare tvärtom.
Träningen blev inte som jag tänkte mig denna vecka, dessvärre. Febern kom i vägen och efter en provtur på cykel igår när febern släppt, samt en power walk så tog jag idag beslut att vila resten av helgen. På måndag morgon, då är det cykeln som gäller. Med undantag enbart för nederbörd.

Istället börjar kursen ikväll. Tredje gången gillt för min del. Fredag kväll, hela lördagen lång, och i stort sett hela söndagen har jag framför mig. I Jörgen Gustafssons anda, en av mina mentorer. Jag ser fram emot att möta andra kursdeltagare ikväll, känna på dem lite på introt, för att i morgon börja arbeta tillsammans, alla i vår egen takt med våra egna förutsättningar. Jag vet till en viss del vad som väntar, men till en stor del inte alls! Det är dags att slänga sig ut igen, ut ur bekvämligheten och utforska mig själv.....

rapport från sjuklingen

Njöt min måndag i solens tecken, S var hemma med mig på dagen för hon var inte riktigt i form för skolan. Jag cyklade på förmiddagen, tog mig till en Stadium och införskaffade ett par nya cykelskor. Dessvärre har jag inte hunnit pröva dem än. S och jag satt ute och åt lunch, sen satt vi bara och njöt av solens värmande strålar. Kvalitetstid och riktigt mysigt.
Sen på eftermiddagen började jag känna mig lite skum i halsen och huvudet - så slog sjukan till. Feber. Halsharkel. En huvudvärk från helvetet. Så hela min tisdag (igår) hade jag galet ont i  huvudet, jag höll på att bli knäpp ett tag kändes det som. Lättirriterad av smärtan och tänkte i mitt stilla sinne att försvinner inte denna galna värk måste jag kolla upp den. Tog tempen också och till min förvåning hade jag faktiskt feber "på riktigt" och inte bara att jag trodde det. Jag har rätt låg temp normalt sätt, men inte då. Elände......
Som vanligt grinig för att inte kunna träna, grinig för att jag igen måste senarelägga mitt maxpulstest, grinig för att jag missar mitt nya favoritpass, grinig för att jag inte kan cykla som jag så mycket behöver nu fram till Halvvättern.....
Vaknade idag, onsdag, med feber. Skit! Inte bara feber utan en trotsig 3-åring också som har sin värsta period just nu, även om han är väldans söt. Iväg med barnen till dagis och skola, tack och lov för fina fina tjejer som hjälpte sin mamma både igår vid hämtning och imorse vid lämning.
Så, tid själv. I soffan. En stund i solen insvept i filt. Nöjesläsning, pluggläsning, te i stora mängder, lite chatt med väninnan, en skön meditation med bön om healing och tillfrisknande...
Så, precis just nu känner jag mig mycket bättre än igår, än imorse. Äntligen känns det som det börjar tillkomma kraft och energi i systemet igen.
Strax dags att hämta prinsessa och prins. Njuta en kväll i lugn och ro utan träning. Förhoppningsvis kunna ta en ordentligt promenad imorgon i alla fall!

Att kunna glädjas åt att känna sig stark är värt att ta vara på! Jag är glad att jag blev påmind. Nu strävar jag framåt igen mot mål och drömmar! Starkare för varje dag...

Slut på lov

Så var påsklovet över för 2012 insåg jag precis. Lov och lov, jag personligen har inte haft lov, maken har inte tagit semester, men barnen har fått vara lediga i alla fall. Förutom turen till äventyrsbadet har vi inte hittat på något utöver det vanliga. Tyvärr skall tilläggas. Jag hade gärna varit utomlands på en solsemester på ett schysst hotell med all inclusive, eller gått ut och ätit på restaurang, eller varit på spa weekend hela högen, eller...
Det får bli ett annat påsklov. Några har vi kvar innan äldsta damen är klar med skolgången.

Imorgon väntar tidig morgon, inkl frukost hemma och lämning av alla godingar tre. Tjejerna ska få äran att tillbringa lite tid med mormor efter skolan och jag tror att jag tar med mig Leo när jag ska hämta dem sen. Maken får istället äran att gå på dagismöte han.
På dagen imorgon har jag tänkt mig att plugga, träna, äta god lunch och tanka energi till mig själv. En handling är på sin plats också, vem vet kanske ska ta cykeln (=träning) och ta mig till en sportaffär och köpa mig ett par nya cykelskor, mina nuvarande har blivit för små sen senaste graviditeten och klämmer nå förbaskat.

Först och främst, dricka upp mitt värmande te då jag fryser ikväll, sen borsta gaddarna och krypa ner under täcker för lite läsning innan jag ska sova fem kvart i timmen tills klockan ringer imorgon bitti!

lite vilsen lördag

Ikväll känner jag mig som vilse.
Jag började min dag rätt så bra tycker jag nog, med undantag för snöblasket och den vita naturen utanför fönstren. Lite oväntat, lite chockartat. Det tyckte nog liten med för han ville frivilligt ha på sig overallen när vi skulle gå över till grannen för en lekdate på förmiddagen.
När vi kom hem blev jag knuffad ur balans, troligen hormonerna som slog till.... p to the m to the s. Liten hade trotshumör och jag blev irriterad och sen liksom stannade irritationen kvar....
Jag lyckades bli av med den en stund, när jag tränade. Fast dessvärre hittade den tillbaka till mig som en bumerang. Så jag har ödslat en massa onödig energi denna lördag på att vara irriterad på ditten och datten. Bortkastat, men så är det.
Nu är jag dessutom så trött att det snart är läggdags, fastän klockan är bara barnet. I och för sig ska maken iväg på fotbollscup med J imorgon så han ska kliva upp strax efter 7.
Jag har beställt en natts god sömn och att vakna till en solig dag, på ett strålande humör och njuta hela min söndag!

Barn på nytt

Idag har jag varit en supermamma och åkt med de tre fina tjejerna i familjen till äventyrsbadet i Husby. Tips från våra gamla grannar att det badet är kul. Jag bokade in oss fyra till att vara där när de öppnade vid 9. Tack och lov att vi var så pass tidiga, för framåt 11 var det kaosmycket folk och inte ens kul längre på delar av badet.
Nåja, vi var där i tid, bytte om, duschade och gav oss ut i äventyret.
Det var ett riktigt bra bad, stort. En av "kanorna" var tyvärr avstängd, men det fanns gott om annat. Vi badade bubbelbad med jättevarmt vatten, vi simmade utomhus inklusive bubbelbänk som fanns där ute. Vi åkte lilla fallet. Vi åkte runt i forsen, en slinga med jetstrålar. Vi åkte vattenrutschkanor. Det fanns två stycken, en blå som var skrämmande. Jag vet inte hur jag ska beskriva det när jag helt plötsligt, mitt inne i en mörk tunnel, insåg att det kom ett stup..... Adrenalin kanske kan beskriva bäst. Jösses vad rädd jag blev. Värsta farten fick jag också. Men jag överlevde och åkte den fler gånger, fast inte lika många gånger som tjejerna. Så fanns det en röd vattenrutschkana som var lite planare och ljusare, när vi väl kom på tricket att man måste slänga sig ut liggandes i den så var den askul. Lagom för gamla tanten jag också.
Förutom detta var vi även i "riktiga" bassängen där vi gjorde kullerbyttor och stod på händer. Samt att vi testade trampolinen. För att spä på adrenalinpåslaget lite och utmana mig själv klättrade jag även upp i hopptornet och kastade mig ut.... Jag är höjdrädd, så är det bara.
Summan av kardemumman, vi var alla jättenöjda med dryga två timmar i bassänger. Jag är stolt som vågade både det ena och det andra. Vi var helt slut när vi kommit hem och stoppat i oss lite lunch, jag hann slumra i soffan i en knapp timme innan jag hämtade Leo på dagis. Jonas var på fotbollscup så han får vi ta med nästa gång vi åker - vilket får bli ganska snart har vi sagt.

Pärlor, guldkorn

Jag är så glad för de guldkorn och de pärlor som trillar in, speciellt härliga är de när de är oväntade. Den här veckan har jag varit riktigt bortskämd och jag är riktigt stolt över det. Små lyftande komplimanger via meddelanden av olika slag, muntliga komplimanger, via mail. Från klassisar, grannar, vänner.... Då känner jag mig värdefull och uppskattad och berörd. Det är guldkant på vardagen, vardagsmys även kallat.
Tack fina fina, ni vet vilka ni är! Jag är så glad att jag får vara en del av era liv!

Toppar & dalar

Detta pratades det om härom dagen, väninnan min hade en tanke att hon skulle kunna ta bort de högsta topparna för att slippa de tunga dalarna, så det blir en mer jämn nivå..... Ja, varför inte tyckte jag. Om det innebär att den nivån man har då är relativt hög och kan allt eftersom även höjas mer.

Så sitter jag här idag. Igår hade jag en toppig dag. Jag var igång helt enkelt. Kände mig kreativ, pluggade allt jag skulle, tränade med PTn och syster på kvällen. Hann med en film med maken, efterlängtat samtal över telefonen ja det var en härlig dag.

Så vad händer idag? Jag vaknar tung och mör, vilket är helt ok efter träningspasset igår. Fast jag kommer inte ur det. Vädret är lika grått som igår men idag tynger det mig. Jag har inte ens fått igång rösten. Jag har ingen lust med något alls, men jag måste: handla, lämna in skjorta, hämta tjejer, hämta liten, laga middag..... Bokade ett träningspass men vet egentligen inte om jag vill gå på det. Önskar bara saker jag inte kan förändra precis nu, så som torrt ljust väder, sopade gator. Släng gärna in en bunt med pepp och bekräftelse där också.

Det är bara jag som kan ta mig ur, jag vet det.
Jag tar mig i kragen och nu sätter jag fart med alla "måsten" så har jag blivit av med lite tråk i alla fall. Vem vet, jag kanske lyckas ta mig ut på cykeln till eftermiddagen.....

Kämpa på!

En av mina stora laster, eller rent av ett beroende, är socker. Nu när jag börjat läsa boken Sockerbomben får jag mig en ny typ av tankeställare samt en annan vilja att förändra. Förändra i mig själv, för mig själv. Jag vet att när jag stjälper i mig sådant som godis, chips, ostbågar och dylikt så blir hela jag påverkad - till det sämre. Jag har ett sug men får inget rus av intaget. Bara en känsla att systemet geggar igen. Jag blir seg och har som en trög känsla inuti kroppen. Förutom det känner jag mig seg i huvudet. Generellt sätt, om jag ska vara ärlig, så mår jag inte bra av det. Ändå fortsätter jag, att göra mig själv en otjänst. Känner du igen dig?
Så, nu kör jag en ny vända med mig själv. skam den som ger sig. Jag ger inte upp.... "Det är i motvind draken lyfter..." Nu gäller det bara att lyckas hålla i, orka stå emot, hitta verktyg att hantera suget, för det kommer att slå till, ofta och mycket.....

Tjockis

Jag råkade zappa förbi ett nytt program på tvn, 3an närmare bestämt.
"Älskling du har blivit en tjockis".
Det var det första avsnittet och serien, med nya par varje gång, går ut på att den ena parten i ett förhållande har lagt på sig en del sen de blev tillsammans så under 7 veckors tid får de pengar beroende på hur mycket den "tjocka" har tappat i vikt. Max är 100 000 som man får om man lyckas tappa 15 kg.
Partnern ska coacha sin andre hälft i träningen samt maten.

Jag förstod direkt, detta kan bli intressant att titta på.... Kvällens par var underhållande, jag kände igen vissa tendenser i mig själv om jag jämför mig med den damen som var "tjockis" i avsnittet. Damen hade ett rejält humör, liksom jag själv har och är medveten om det, vilket kanske inte alla är.

Några av kommentarerna som damen i programmet slängde ur sig var följande
"man blir förbannad när han låter som en gammal trähäst"
eller
"jag har lust att vrida nacken av honom"

Nu ska det tilläggas att jag använder inte de grymma orden, men jag känner igen själva humöret och tonen.....

Så, nu blir det bättring framöver, på lite olika plan, det har jag bestämt. Med start imorgon alltså......

tröttmössa

något besviken på mig själv ändå, vilken tröttmössa jag är. Jag hade sett fram emot en kväll med gott sällskap, såklart hade vi lång tid på oss eftersom Lin kom redan kring 16, men jag somnade i soffan kring 23. Då var det tack & godnatt för mig. Slumrade runt i soffan en timme eller så innan jag kravlade mig upp till sängen. Kroppen behöver sin vila I guess, så det får väl vara så. Fast det är ändå lite trist. Jag hade ändå en jättetrevlig skärtorsdag och en mysig kväll tillsammans med mina nära så jag är helnöjd. Jag höll mig vaken längre än liten iaf... Jag drack lagom med vin (enligt mina egna referenser), provsmakade snus och fick snurrfylla tillsammans med Lin, spelade sällskapsspel, åt sambalburgare och frossade i gottis samt fick mig några välbehövda garv.

bara början på min skära torsdag

Efter en natt med relativt dålig sömn, på grund av en blivande 3-årings röjande i sängen, var det dags att släpa sig ur sängen vid 7 tiden. Trött i kroppen, trött i huvudet. Kroppen gör sig hörd över att fått cykla över 6 mil på två dagar, den är inte van vid den typen av träning, så den gnatar lite på mig, men jag pratar positivt till den..... :)

Tre barn upp och hoppa, styr upp lite frukost, packar träningsväskan och vi lyckas komma iväg i ganska bra tid faktiskt. Förvånande nog med tanke på min seghet.
Lillekillen släpps på dagis med ett strålande humör, han hade ju både fazerreflexen och hårspännet med sig så vad annat kunde han vara.
Tjejerna till skolan, med gympapåsar och allt. Glada miner, det är ju faktiskt dags att gå påskkärring framåt eftermiddagen, hos pappa vilket innebär att de får gå med sina kompisar som bor i närheten.
Vi säger hejdå och vinkar hej då till varandra. Vi ses om en knapp vecka igen....
Jag åker därifrån med en tomhet på insidan, som alltid när jag lämnar över dem till sin pappa. Jag känner på känslan och släpper den sen, det kommer gå fort, de är snart hos mig igen!

Så sätter jag på lite skön musik och styr kosan hemåt för en mellanlandning, nu när jag sitter här. Hann med en te och en blogg, nu fortsätter min dag..... På schemat står zumba, fixa pass, hem, äta lunch, meditation, hämtning av lillkillen med sällskap av grannen, möta upp Lin, handla, njuta kvällen med oss fyra som är hemma.... inkl vin, snusprovning, god mat och för en gångs skull godisfrossa!

mumsMellis

Tror minsann jag hittade en ny favorit till mellis idag. En skvätt yoghurt, solrosfrön och gojibär. MUMS! Rekommenderas varmt. Borde vara hyfsat nyttigt också. 
 Tur att jag har mer av allt hemma!

 

 

Cirkelträning i andlig anda

Varannan söndag några månader om året är jag med i en cirkel.
Denna cirkel är en träningscirkel där jag träffar likasinnade, det vill säga människor som delar samma tro som jag vad det gäller andlighet. Vi har precis fått tillökning i gruppen så vi är numera som flest 12 tror jag det är. Alla var inte samlade sist.
När vi ses i vår cirkel brukar vi börja med att öppna upp samt genomföra en meditation. Sen har vi ett antal olika övningar att använda oss av. Många av dem med grunden i intuitionen. Intuitionen är ett fantastiskt redskap som vi alla bär med oss. Det är ett nöje att använda sig av den och träna på den i dessa cirklar. Även i livet i övrigt är det alltid bra att ha med sig tanken på den. Jag tror de flesta av oss använder oss av intuitionen men alla gör det inte lika mycket. En del kanske inte ens tänker på att de använder sig av den.
När vi övat färdigt för dagen samlas vi för en avslutning genom att "stänga" igen och därefter återvända till våra söndagar med allt vad det innebär.

Nu senast hade vi fått tillökningen i gruppen, till det dubbla. Det var fem nya med, varav jag aldrig träffat fyra av dem tidigare. Den femte har jag mött, men inte jobbat med, på en av kurserna jag varit på. Det är alltid lite speciellt när det är så många nya, en annan dynamik. Dessutom delade dessa fem, plus cirkelledaren samt en annan medlem, sin kurs som de genomfört helgen innan. Det vill säga de hade redan "bondat" med varandra och var fortfarande ganska höga på kursen. Jag är lite försiktig av mig och ligger gärna lite lågt innan jag visar mer av mig själv. Jag höll låg profil helt enkelt och kände på de nya medlemmarna. Det är fascinerande hur mycket information jag kan få till mig genom att bara sitta och betrakta dessa nya individer. Jag har en massa uppfattningar om dem, som jag inte på något vis fått bekräftade (än), men vi får väl se......

För mig är det i alla fall en tillgång att vi utökat gruppen och jag ser fram emot att arbeta mer tillsammans med dem.

Sällskapssjuk

"du har så mycket på gång hela tiden" fick jag höra av grannen härom dagen. Det är inte första gången jag hör det. Ja, jag får in ganska mycket i min kalender emellanåt, men jag brukar också få boka av ibland, när jag har tagit mig an för mycket men inte pallar med. Sen är allt relativt såklart, jag känner en kvinna som inte bara har en hög med barn utan även tar dubbla kurser och lite bokföring mm på samma gång. Eller en annan, som jobbar heltid och pluggar heltid och har familj inkl hund. Eller en annan som jobbar på tre olika jobb varje vecka, som blir till en heltid någonstans, som sprudlar av idéer och varje helg har olika sociala sammanhang bokade. Ja, som sagt, allt är relativt. Det viktigaste är att man har roligt och att man trivs med livet tycker jag.

Jag tycker att jag just nu får till det ganska bra med att pussla ihop familjen, skolan, träningen och vännerna. Vad jag däremot marinerat fram på träningsplanet är att jag är sällskapssjuk för tillfället. Visst har jag min PT att hänga med cirkus flexus en gång i veckan, men jag skulle gärna ha sällskap på mina soloprojekt, det vill säga aktivitetr så som löpning, skidåkning, cykling. Jag gör det ändå, jag tar mig ut, men någon del av mig längtar ändå sällskap - tror jag. Fast gör jag det egentligen? Min ambivalenta sida kommer fram. Cyklingen kan jag egentligen inte uttala mig om för den har jag inte kommit igång med än, men det är prio denna vecka. Vad gäller löpningen har jag ett par grannar som kan tänka sig haka på men det har blivit lite si och så sista tiden. I löpningen är det bra, jag behöver "jaga" för jag springer enligt min mening för sakta.

Någon som råkar känna sig sugen på lite löpning och bor i närheten kan ju hojta till....

Det är kallt

och jag tappade sugen på allt!
Ja ungefär så känns det precis just nu. Men en huvudvärk gnagandes i huvudet och egentligen en ganska bra dag om den sammanfattas.
Fast mitt huvud snurrar i massa tråksaker. Det är först och främst kallt. Kylan kom till Svedala igen och jag gillar det inte. Jag fryser sådär från insidan och samtidigt på utsidan. Det är kring nollan ute. Det är kallt på golvet. Jag drack te för att försöka värma mig, men det hjälpte inte, eller rättare sagt, det var inte gott. Vilket är ovanligt.
Jag har de senaste två dagarna flängt runt en hel del, jag tror det tagit på mig. Det kan vara av den enkla anledningen att jag känner mig inte bara kall, utan även trött och sliten idag. På två dagar har jag hunnit med att handla godis och annat på den mest önskade affären, tagit med alla fina ungar på besök hos katten Oskar (som numera bor hos vår förra granne), tränat en vända, varit hos grannen så småkillarna fick leka, cirkelträff med en hög nya medlemmar, hälsa på pappa på sjukhuset och där emellan samtalet med än den ena än den andra, det är tur att jag inte haft någon pågående kurs över den här helgen i alla fall.
Jag bestämmer mig för att jag får vältra mig i min självömkan idag, sova som en stock och sen ta nya tag imorgon! Det är min plan.
Tack & hej, leverpastej!