Kroppen läker

Nu är det sisådär drygt fyra dygn sen jag crashade med racern. Racern är idag hämtad från verkstaden, återställd till sitt riktiga fina jag.

Min kropp läker så sakteliga den med. Tre homeopatmedel intogs redan söndag kväll. De första två nätterna var inte någon höjdare att sova, eftersom jag allra helst ligger på min högra sida och det var i stort sett omöjligt de två nätterna. Nacken som fick sig ett trauma har släppt på det ömma nu, vilket är en lättnad.

Det är fortfarande lite ömt i handköttet vid klappar, det är fortfarande ömt på lårrumpkakan om jag slår i den, jag är fortfarande öm där musklerna fått sig en rejäl dänga så som vad, axel/överarm, men det börjar klia.... Såret vid armbågen är fortfarande ganska fult och rejält ömmande, men de andra rivsåren de kliar på rätt bra nu. Ett gott tecken. De läker!!! Jag läker.

90 minuter

Så lång tid träffade jag min blivande handledare på ett inledande möte igår. På min praktikplats. Med startdag 10 september. Fast jag ska dit en vända till innan, för att göra en första skoluppgift. Nästa vecka.

På 90 minuter hann vi med att skapa massor med känslor och intryck i mitt huvud. Vi började med en rundvisning och att hälsa på de kollegorna som var på plats. Ungdomarna var på utflykt. Därefter gick vi in i kontorsbyggnaden för lite samtal.

H började med att introducera sig själv, sin bakgrund samt lite av sin privata situation, därefter presenterade han själva behandlingshemmet lite mer ingående. Därefter var det min tur att berätta om mig, min bakgrund och varför jag var där och så lite privat förstås.

Det kändes riktigt riktigt bra. Jag kommer att kunna vara trygg med honom, även om det lite skrämmer mig att vara hudlös och omgiven av just denna typ av människor. Jag är en känslomänniska som jag så många gånger sagt och de som arbetar på den här arbetsplatsen bör vara människokännare.
I vilket fall tycker jag att jag och H fick till ett bra möte, en bra inledning på vårt samarbete. Han verkar ha vettiga funderingar, argument och inställningen kan jag inte heller klaga på. Det här ska bli en givande höst!

Tisdag - en riktigt bra sådan

Jag började min tisdag med att ta mig in mot stan för en frukostdate. Jag och Y möttes upp i Gamla Stan och promenerade i morgonsolen till hotel Reisen för att njuta deras frukost. Det är verkligen lyx att få göra en sådan sak. Frossa i sig allt det goda och jag är löjligt förtjust i att ta smoothies och frukt av alla dess slag. Dessutom ett guldsällskap med fina Y som jag är lycklig som lärt känna.

När jag kommit hem, mätt och belåten, började jag riva garderob. Hittade ett par hundralappar oväntat som jag gladde mig åt. Åt makens goda soppa till lunch. Tittade på sista avsnittet av TB. Råddade några samtal jag var tvungen att ta. Pratade med min blivande handledare och bestämde en träff redan imorgon. Pratade med mamsen. Hann med ett samtal med Pyret. Hämtade Leo. Åt middag.

Fick ett annat efterlängtad samtal av en vän som jag saknar och vi bestämde en date senare i veckan. Det ser jag mycket fram emot. Tog mig iväg på spinning för en av mina favoritinstruktörer och kroppen höll, något trött och något öm och min lårrumpkaka ömmade när jag trampade.... Hysteriskt roligt egentligen....

Har haft en släng av jullängtan (ja det är sant, och skevt).

Så en stunds familjemys på kvällen. Efter det en stunds frossande i de svenska hollywoodfruarna och nu ska jag störta i säng och sova som en stock!

Sturebadet Haga och Uppstart med coachen

Jag hade min första uppstart med nyfunne coachen i fredags. Jag skulle nog vilja kalla det uppstart del 1 av 2. Som jag ser på det.
Först och främst fick jag en rundvisning av Sturebadet Haga. Wow, vad fint det ligger, med utsikt över vattnet. Utomhusgym finnes, samt möjlighet att låna mountainbike och stand-up-paddle-board. Själva SPA delen var också trevlig, gym fräscht med styrkerum samt cardiorum.

Min fina coach är en kvinna i sina bästa år och ja, kort och gott hon är grym. Jag är förtjust! Rak, ärlig, peppande och hoppfull.

Vad gjorde vi då vid första tillfället?
Invägning på gymets våg.
Jo, ett test på motionscykel. Lite löpband för att kolla teknik och ge tips. Så lite spinncykel med samma tema, teknikkoll och tips.
Sen avslutade vi med lite pepptalk samt att jag under en veckas tid ska skriva upp allt jag äter och dricker så hon kan utvärdera och göra upp en plan.

Mål?
Att klara vasaloppet den 3 mars 2013 och därefter köra vidare med resten av Klassikern.
Att gå ner ett antal kilo innan Vasan, gärna 10 kg.
Att öka muskelmassan och minska fett% vilket såklart går in i att minska i vikt.

Effektiv måndag

En något halvdan natt blev det, natten till idag. Det var väntat, eftersom jag var rejält öm på hela högersidan och såklart är det den sidan jag brukar sova på. Men, jag håller fast vid att min tacksamhet är enorm att jag klarade mig så pass bra och jag kommer att läka med lite små ärr i slutändan och det har jag inga problem med.

Jag trodde dagen skulle te sig rejält lugn, tji fick jag. Jag har haft en riktigt effektiv och trevlig dag.
Lämnade liten på dagis. Maken sprang en sväng medan jag plockade undan lite. Vi åt frukost tillsammans. Sen chockar han mig igen (först för att han fixat jättemycket under helgen när jag varit borta men nu) med att föreslå tippen. Så bilen packades med allt skräp och så for vi iväg med det. Vi passade också på att kolla cykelställ på Plantagen utan framgång, lämna in min något skadade cykel på verkstad, köpa en klocka till köket (micron åkte ut igår så det var ett måste) och så betalade han räkningar och förde över så jag kunde lägga in resten. Lunch ihop. Sen drog han till jobbet....

Jag trodde att jag skulle titta en film och softa, men icke sa nicke. Jag rensade istället ut bland alla min kläder och tömde garderoben (projekt garderob mellanplan påbörjat). Det tog ett tag. Pratade ett efterlängtat samtal. Hämtade liten. Sen blev det så att jag fick middagssällskap av Lene med dotter som dessutom tittade igenom kläderna och tog med sig några hem. Nattade liten. Betalade räkningar.

Så vid halv nio fick jag sätta mig i soffan. Med gott samvete!

ITU World Triathlon Stockholm 2012

Uppehållsväder när jag tittade ut genom fönstret, nyss uppstigen ur sängen. Hmmm.... Skönt. Det skulle regna och jag tänkte att jag förväntar mig regn för eller senare ändå. Jag kände mig glad över att fått sova ända fram till ca 07.20, utan att vända och vrida och vara nervös. I och för sig kan det bero på att jag jobbade 11 timmar igår. I alla fall... Däremot var magen nervös och ja, hela jag faktiskt, när jag väl klivit upp. Några besök på toan. På med kläder. Packa allt i påsen. Tänka igenom en gång till "har jag allt jag behöver". Klistra nummerlapp på cykel samt hjälm. Jodå. God frukost fick jag i mig och ordentligt med vätska. Koll på blodsockret.

Maken och liten skjutsade in mig till Bergsgatan så var det bara en liten bit att gå ner till växlingsområdet, tillika starten, i närheten av Rådhuset. Jag kände mig pirrig och glad och förväntansfull. faktiskt. Dessutom hade jag sådan himla tur att jag träffade på en hel hög med trevliga tjejer vid min station, bokstaven P. Jag frågade om hjälp med chipet, fick hjälp att dra upp våtdräktens dragkedja, passade på att ställa lite andra frågor jag kom på. En dam kom fram och pratade med mig en bra stund direkt när vi hittat plats för våra cyklar. Hon berättade att hon och hennes man har kört triathlon i fyra somrar, den här blev det fyra stycken. De två damerna precis bredvid mig, kanske 10 år ynge än mig, de hade kommit på dagen innan att de skulle testa och därmed anmält sig.  De tog jag sällskap med ner till starten. Då hade spöregnet som hastigt kom precis slutat.

11.50. Start i vatten. Riddarfjärden vid Rådhuset. ca 19 grader. Andra gången i livet jag använder våtdräkt. Det kändes riktigt varmt jämfört med Vansbro. Lyxigt. Simningen gick bra, 750 m lång. Men jag var förbannad på sista sträckan för det var så jäkla guppigt i vattnet så jag fick kallsupar och vatten i både mun och näsa typ hela tiden.

Jag tog det lugnt under växlingen. Promenerade, fick av våtdräkt och badmössa. På med cykelskor, hjälm, linne, nummerlapp. Av med cykeln och iväg. Det var en bra cykelbana tycker jag nog. Västerbron är inte direkt att leka med men ändå den var ok. Det började spöregna under cyklingen. Riktigt ösa ner. Men det berörde mig inte. Jag mest log. Jag gillar att cykla i regn, så är det bara. Dock ramlade jag. Tänkte undvika alla vita linjer, vilket är riktigt jävla smart när man cyklar på blöt cykelbana, men så körde jag på en och det blev en rejäl krasch. Så nu har jag vurpat på cykel, i nedförsbacke dessutom. Det gjorde ont. Jag är enormt tacksam och glad över att jag inte bröt något, att jag inte slog i huvudet hårdare, att cykeln "bara" blev lite tillbucklad och måste in på verkstad men funkade att cykla i mål på. Jag hade väl kanske 2,5-3 km kvar till växlingsstationen.
Hur gick det med mig då? Jo skador högersida: blödande skrapsår på utsida av fotknöl, vad, lår, armbåge. Skrapsår på baksida axel ned mot rygg. En rejäl vadkaka, samt en rejäl sidan-på-rumpan-kaka. En smäll och lite blå nedre del på insida hand, mot handleden.
Dock så jäkla fokuserad på att jag ska runt! Bra uppslutning med sjukvårdspersonal dock. Det ska de ha cred för.

Växling lugn igen. Byte till löparskor, nummerlapp på magen istället för ryggen. Race belt är ett måste (tack Robban för lånet). Rejält öm i höger vad vid varje steg. Bara att bita ihop. Sprang och gick om vartannat mot Slottet och det lilla varvet i Gamla Stan. Många som hejade på där och de glada tillropen hjälper verkligen, peppar. Fick ett blödande skavsår på vänster häl (kanske skulle balansera upp min trasiga högersida...). Mötte dessutom två av de tjejerna jag pratat med tidigare. Kul! Så kom målet äntligen.... Efter knappa två timmar. Med ganska mycket regn, faktiskt mest hela tiden. Det var i alla fall inte jättekallt i luften utan i min smak perfekt, sisådär 18-19 grader.

Fina medaljen runt halsen. T-shirt hämtad. Promenad tillbaka mot Rådhuset. Lite snack med tjejerna. Ringde maken för hämtning. Packa ihop alla saker och promenera mot mötesplatsen.
Frös som sjutton i bilen på väg hem, men efter en lång varm dusch och med lite torra kläder blev det genast bättre. Nu sitter jag här. Rejält trött av den fysiska men mest den psykiska påfrestningen tror jag. Ganska öm, svider lite i såren. Men, glad stolt nöjd tjej.

Var det ansträngande?
Ja, simningen var mest att jag blev irriterad på alla småvågorna som skrivet. Cyklingen hade jag bra flyt i, även om jag fortfarande inte riktigt vant mig vid uppförsbackar. Jag kunde nog ökat tempot där lite. Löpning, i min värld alltid värst, men jag kommer att bli bättre på det!

Kommer jag att göra om det?
Det kan du ge dig faan på! Vilken stämning och vilken känsla!

En dag på stan

I fredags hade jag en riktigt skön ledig dag!
Först på morgonen hade jag första uppstarten med min nya coach, mer om det vid ett senare tillfälle.
Direkt därefter parkerade jag bilen vid skolan, vilket kändes lite surrealistiskt. Jag har verkligen haft sommarlov och kopplat bort allt pluggande och det har varit suveränt skönt. Nu ställde jag bilen där, vid socialhögskolan, för att det helt enkelt är halva priset för mig att parkera där.
Promenerade in mot Hötorget och tajmade Lin perfekt. Så tog vi en heldag på stan.

Lunch åt vi på Fridays i Kungsträdgården. Liten udda placeringsmetod med en något eljest herre, samt ett väldigt rangligt bord så vi hade lut på bordsskivan när vi åt, men maten var god och sällskapet suveränt. Jag tog en rejäl köttbit, några friterade räkor samt potatismos.

Därefter promenerade vi till Slottskajen då jag skulle hämta ut min nummerlapp till triathlonet, det gick finemang det med. Fick mig en fin liten påse som synes på bild här bredvid. Triathlon är också en historia för sig, men det kommer också senare....


Därefter bestämde vi oss för att vara kulturella så det blev ett besök på Medelhavsmuseet. Sevärt, lagom stort säger jag. Några saker lite enformigt, men det kanske är vad man borde förväntat sig. Fina lokaler, det har tydligen varit en bank där en gång i tiden, väldigt vacker bank måste det ha varit och dörren till bankvalven måste ha varit osprängbar så enorm som den var.
Det bästa på museet, enligt min åsikt, var förutom terrakottaarmén (eller vad jag nu ska kalla den) helt klart Egypten avdelningen. Med mumier och mycket text kring hur mumifieringen går till.

Galet ont i fötterna och värk i knäna så fick jag sitta ner några gånger och vila upp tantkroppen, men sen knatade vi på bortåt Gamla Stan för att köpa mjukglass. Årets första och enda för min del. Strut, mjukglass, lakritsströssel. Jag orkade inte ens äta upp hela. Ett besök i Kristallrummet hann vi med också, där sprang jag på ett armband som jag genast letat upp på nätet och visat maken när jag kom hem. Jag väntar nämligen fortfarande på min födelsedagspresent...... Det är bara två månader sen jag fyllde nu, men jag är inte bitter....

När Lin och jag skildes åt, rejält påfyllda och glada av att haft så mycket egen tid att prata om allt vi ville, det vill säga allt och ingenting. Då var klockan redan 17, så sex timmar hade försvunnit bara sådär. Dessutom hade vi tur med vädret för det skulle ha regnat hela dagen, men solen sken på oss.

Praktiken närmar sig

Dagarna går, snart är sommarlovet över för den här gången. Det näst sista sommarlovet….. Ändå har jag turen att just få ha sommarlov igen, det var några år sedan sist kan jag säga. Nackdelen är jagandet på pengar…. Att börja arbeta på ”riktigt” sen kommer att få mig att känna mig rik. I alla fall första lönerna.

Nåja. Nu är det inte långt kvar tills det drar igång igen, hösten, på allvar. Jag börjar med en vecka på skolan, sen drar praktiken igång med sina 15 veckor. Det är med blandade känslor när jag tänker på det just nu.

Under min praktik ska jag vara på ett behandlingshem för ungdomar i åldern 14-20 år med psykiska och psykosociala problem. Det är både LVU och SoL placeringar. Det här är verkligheten….  Det kommer att bli tufft, utmanande och lärorikt. Det är vad jag tror nu, innan det ens har dragit igång. Hur det känns när det väl är igång, det lär ni få höra!

Det allra första steget är att min handledare skall höra av sig för ett möte redan under sista lediga veckan. Det känns bra.

Funderingar

bild från Kulturskolan, Karlstad

Ibland när jag en dröm att få vara skådespelare, eller dansös. Vilken upplevelse. Tänk att få vara grymt jävla bra på att dansa, så bra att du kan resa runt och delvis livnära dig på det. Kondition, träning, en kick, ett bra gäng att genomföra det med. Sen förstår jag, liksom från dokumentären ”Medaljens baksida”, att kroppen tar stryk eller kan ta stryk av dansös som yrke.

Skådespelare då. Tänk att se ditt eget ansikte på omslaget, eller på en bioduk. Förstås jävligt bra och förstås snygg. Även om det också är ett slitgöra, säkerligen rätt påfrestande för utseendefixering. Att hela tiden vara jagad av press, inte kunna ha en dålig dag utan spekulationer. Det har sina för och nackdelar. Jag kan också undra om du som skådis blir lite lätt personlighetsförändrar. Tänk dig att du spelar en viss roll under en lång period, blir du inte en del av den personen då?

Som skrivet, allt har sina sidor. Det viktigaste är att fortsätta drömma, ha sina mål, kunna glädjas åt det lilla i livet. Se framåt men inte glömma vara närvarande i nuet.

Kindness

Idag har hittills varit en riktig berg och dalbana.
Jag vet inte vad det är med mig riktigt just nu, men det skrämmer mig att jag känner mig så energilös och näst intill tom stundvis.

Jag drog ett kort ur leken bredvid. Tänkte det kunde uppmuntra dagen. Jag fick kortet som heter Kindness, I am kind. På baksidan av korten står det en text. På det här kortet stod det, fritt tolkat, att världen skulle vara en bättre plats om fler människor var vänliga mot varandra. Eftersom det finns de som inte är det så står det att du ska vara godhjärtat men inte dåraktig. Den sista meningen var klockrent i mitt fall. jag har funderat mycket på min egen snällhet, vänlighet kanske på gränsen till meshet....

Jag är snäll och godhjärtat. Jag är omtänksam och jag bryr mig innerligt om de jag känner för och tycker om. Dock undrar jag ibland, till vilken jävla nytta då? När det finns så många och så mycket runt om som inte uppskattar det? Som inte ser? Som inte förstår? Jag vill också i krigets hetta ställa mig och skrika elaka saker, vara en bitch, bete mig som ett barn. MEN, jag gör inte det.... Jag får helt enkelt tro att det kommer att löna sig i slutändan. Att vara snäll, medmänsklig och omtänksam.

Den eviga ensamheten

En av mina envisa följeslagare, som jag helst av allt bara skulle vilja sparka i röven så hon försvinner för alltid, det är Ensamheten. Hon har en förmåga att smyga sig på, nästla sig in och rätt vad det är så har hon tagit över alldeles för mycket plats.

Jag vet vad hon kommer ifrån, jag vet smärtan av att känna sig utanför, att inte ha några nära vänner i klassen, att inte kunna lita på någon utan bli baktalad bakom ryggen. Det smärtar, det sitter i. Det är som en gammal vältrampad stig som är så lätt att hamna på utan att man ens tänker på det bara på ren gammal vana. Ni vet som när man gått hemifrån och funderar på om man låst dörren eller inte, det gick på rutin så de flesta gånger är dörren låst.

En av mina allra största utmaningar är att hitta just ett sätt att hantera ensamheten när hon kommer krypande. Hon gör det ganska ofta, så mitt mål får helt enkelt bli att kunna njuta av ensamheten istället. Att uppskatta att vara just fysiskt själv, men även att se att jag faktiskt inte är övergiven och ensam annars heller. Jag har rädslor, rädsla att vara utanför, att vara övergiven, att vara ensam....

Samtidigt nöjer jag mig inte med "vad som helst" utan jag måste ha kvalitet på de jag omger mig med. Jag vill ha ett utbyte, en dialog, en trygghet.
En vän till mig sa härom dagen att för att kunna öppna nya dörrar behöver man ibland stänga andra. Det kan ligga en hel del i det, eller vad tror du?

Endokrin dagvård

Idag var jag på ett besök på Karolinska Sjukhuset. Ett av mina regelbundna besök hos min diabetessjuksköterska på Endokrin. Gudrun heter hon. Det visade sig att hon har nu arbetat där halva sitt liv, så 25 år har hon varit på KS. Till min stora glädje vill jag påskina. Jag hade turen att komma direkt till henne när jag övergav St Görans barnavdelning vid drygt myndig ålder. Det vill säga, jag har gått hos henne i sisådär 16 år. Läkare har jag dessvärre bytt ett antal genom åren, de verkar inte vilja stanna längre perioder på samma ställe, men Gudrun har varit den fasta trygga punkten genom åren. Det är en stor fördel att ha samma sköterska, hon känner mig, hon har rätt bra koll på vad som hänt i mitt liv genom åren. Jag kan be henne om hjälp med recept och alla möjliga frågor. Jag skickar ett mail eller ringer, så löser det sig alltid. Hon tar mina blodprov, så jag slipper köa på provtagningen.
Hon är kort och gott toppen! En klippa.

klämd mellan grannarna

bild från Wikipedia

Så var vi där igen, jag känner mig aningen pressad av de här grannarna vi har närmast. Alltså det är inget fel på personerna i sig, snarare tvärtom. Vi har riktigt trevligt tillsammans, ses på middagar, lek med barnen häng, bygger plank, lägger plattor, socialiserar och så vidare....

Men, detta med trädgården och utsidan stressar mig. Egentligen är det så att de har riktigt modernt och snyggt inne i deras hus också. På ena sidan helrenoverade de innan de flyttade in 2009, på andra sidan var det i stort sett samma standard. Vi har delar av huset i standard typ 2005/2006, andra anno 1978, dvs original. Så några saker där emellan....

Men nu kom jag ifrån ämnet. Insidan är en sak. Utsidan en annan.
De är så jäkla duktiga och möjligen pedanta, eller bara intresserade, vad vet jag. Jag hänger inte med i deras fix i alla fall. Gräsmattorna klipps minst dubbelt så ofta som vår, dessutom har de mer gräs på sin gräsmatta än vad vi har. Vi har desto mer av maskrosor och mossa. Rabatterna är rensade, rosorna klipps, häcken ska vi inte tala om. Ena grannen har stenuteplats på framsidan anno 2010. De andra har ett trädäck på baksidan anno samma år som ovan. Vi, jo vi har anno 1978, med ruttna hörn. Dessutom är de små så vi får inte plats att sitta hela familjen, så vi har inte ens möbler för hela familjen att sitta på.....

Idag smög det sig på igen, när grannarna utanför fixade, och kvinnan i fråga bestämt sig för att rensa mellan plattorna hela vägen ner till brevlådorna, även på vår sida. Jag skäms, men jag har bara inte den prion, fast det blir riktigt riktigt snyggt.....

Min plan får bli: stor inkomst, nya uteplatser baksida och framsida, rabatter över lag bort, enbart krukor med blommor om någon orkar plantera!

rastlöshetens klor

Jag har Rastlösheten boendes inom mig. Den där rackarnas busan som helt tar över mig emellanåt. Idag är en sådan dag, igår var en sådan dag också, delvis. Hon liksom gör mig tokig. Jag känner inte för något, är slö och seg och orkar inte ta mig för något, samtidigt som jag är tråkad och less och tycker allt är tråkigt och typ längtar bort.

Jag är sugen sugen sugen på saker, men inget hjälper. Idag tog jag en alkoholfri öl, det hjälpte inte (det gjorde det härom dagen dock). Jag tog några Pollygodisar, det hjälpte inte. Jag åt en bit vinbärspaj, det hjälpte inte. Jag tog ett glas cola, det hjälpte inte. ÅÅÅÅÅ, så frustrerande.

Vad kan hjälpa, tro?
Jag har kommit fram till att en bra musiklista från Spotify kan förändra sinnesstämningen rejält hos mig.
Sex, brukar bota det mesta, så länge maken lyckas lirka sig dit.....
Så slog det mig, när jag satt här på stolen, jag har fan inte tränat på två dagar. Skulle inte förvåna mig om det påverkar också, jag var alldeles för sliten igår pga loppet i torsdags kväll. Idag fortfarande rätt stel, men imorgon, då smäller det. Då ska till och med maken med....

Hand i hand

Jag saknar tid med min man. Jag saknar att tillsammans kunna vara närvarande helhjärtat utan distraktioner. Jag älskar mina barn, självklart, men saknar vuxentid. Jag saknar att flanera hand i hand, jag saknar att kunna gå på en bio när andan faller på, jag saknar att träna tillsammans, jag saknar att ta en weekend på en herrgård och få sitta och äta en fyrarätters med enbart ögon för varandra. Jag saknar att få sova en hel natt utan att bli väckt av en lillkille.

Jag älskar min man, han älskar mig. Vi kämpar i vardagshjulet, det som bara rullar runt runt runt i nästan samma spår. Dag ut och dag in. Ibland känns det lättare, ibland känns det trögt. Styrkan är vår kärlek till varandra och att vi hör ihop.

Lite tid, tid för möte, tid för dialog, tid för närvaro, tid för bara oss två i en egen bubbla, det skulle inte skada....

Sug suger

Maken och jag bestämde oss för att låta hösten vara aningen mer i nyttighetens tecken än vad vi annars har varit. Dels är han mer intresserad av träning än tidigare och ja, jag har ju mina klassiker att genomföra samt ett antal kilo att bli av med efter senaste graviditeten. De kilona sitter jävligt hårt ska jag tala om.... Men inget är omöjligt har jag hört.

I alla fall, hälsosammare intag är vad vi har tänkt oss. Det inkluderar förutom bra kost och att ytterst sällan unna oss chips/snacks/snask även att alkoholkonsumtionen i stort är intet fram till jul. Ok, jag erkänner, vi har ett undantag från regeln, för ingen regel utan undantag. Bjuder vi in gäster, eller är vi bortbjudna så får vi inta alkohol.
Nej, vi har inte bjudit in gäster varje helg under hela hösten....

Ni som försökt bryta vissa vanor vet säkert hur starkt suget kan vara i perioder. Idag var det riktigt riktigt tufft. Jag ville ha godis, paj, läsk, öl, vin, bubbel ja allt onyttigt med mycket socker i var jag sugen på. Så kom maken på den briljanta idén, ta en alkoholfri öl.

Jag tog just det, till maten. Jävlar i min lilla låda vad gott det var. Vips så var dessutom suget borta. Vilken lycka. Nu vet jag har jag kan lösa det när suget är som värst.

Uppstart för vasaloppets genomförande

Halvklassikern är inte helt avslutad än, jag har en fjärdedel kvar. Löpningen väntar om en dryg månad. Än så länge har jag aldrig någonsin sprungit (läs: tagit mig runt) så långt, 15 km är det som gäller. Mitt fokus kommer med andra ord vara till stor del på löpning och kondition den  närmaste månaden. Kondition är dock något jag kommer att ha fokus på ett drygt år till för att ta mig genom Klassikern. Det krävs en större insats, med ökat fokus, för att klara den.

I början av september blir det en uppstart. Jag tänkte till och drog en rövare och frågade en vän om hjälp. Hon är en smart, glad, energisk person som jag har både respekt och förtroende för. Hon är bra. Hon har stor och lång erfarenhet av träning, både för sin egen del samt för att hjälpa andra. Hon är kvinna och har stor förståelse för det där med hormoner och annat kvinnligt som kan komma att spela in. 

Det roligaste av allt är att hon är peppad att hjälpa mig. Vi hade ett möte häromdagen och jag var lycklig och full av både förhoppning och jävlar anamma när jag gick därifrån. Hon hade redan tänkt till och hade som en liten plan i huvudet, som gick relativt hand i hand med vad jag tänkt mig. Så, snart väntar en invägning samt lite konditions- och styrketester. Därefter både tränings- och kostupplägg samt möte en gång i veckan fast dag och tid. Ett halvår till Vasaloppet när vi drar igång, har jag tur och får hon som hon vill åker jag med ett antal kilo mindre att släpa runt på…..

Hjälte på rull

Oskulden är bruten.
PTn har fullbordat sitt första pass på rullskidor. Lite bambi, men vem fa* är inte det.
Han kämpade på bra och var ungefär lika svettig som jag när våra 45 min på rull var avklarade.
Kul? Ja, det var det. Rullskidor känns aningen galet, men är roligt.
Läskigt i nedförsbackarna? Ja, lite grann.
Ramlat? Nej, vi klarade oss båda två. Tack och lov.
Bästa med rullisar? "Vallan" är alltid på topp, det är aldrig bakhalt. (Sen var iofs rullet mindre bra i mina äldre, men de fick mr PT njuta av.... Du behöver det, sa jag. Han höll med!)

Tema träningsdag

Onsdag mitt i veckan, det blev en dag med träningstema. Så går det när allt roligt råkar komma på samma dag.




Jag inledde med två pass på förmiddagen. Först det minst roliga, men väl så nödvändigt för att kunna genomföra 9 mil på skidor.... CX Worx. Där efter en knapp timmes dans i form av Zumba.






Några timmars paus under dagen. Påfyllnad med mat och meditation samt en liten powernap.



Kvällspass i två former.
Det första i form av rullskidor med D. Det är lika bra att börja i tid.... Bara att inse. Det kommer att bli ett slitgöra för att klara av dessa milen i skidspåret.
Därefter ännu ett danspass med en av bästa instruktörerna, denna gången i form av BodyJam.






Nu, dags att sova som en stock, torde inte vara några problem efter den här dagen, eller vad tror du?

Energisläpp

Igår hade jag förmånen att ha ett sådant där riktigt äkta samtal. Egentligen två gånger kan man säga.
Först hade jag lyxmorgon med frukostbuffé på Strand hotell tillsammans med fina tjejen från min klass. Vi pratade i ett par timmar, konstant. Jag fick därifrån fascinerad av att äntligen gå till ett möte. Hon och jag brukar det, så det är inte just det att vi två lyckades, det är jag som inte är van att få till så många möten nu för tiden. Vi har flyt i samtalet, en dialog. Det handlar om att ge och ta. Vi är helt enkelt på samma nivå, det finns förtroende och ett utbyte. Något som jag uppskattar enormt mycket i en relation.

När jag väl, proppmätt, kom hem igen väntade ett två timmar långt telefonsamtal istället. Det var länge sen vi fick till ett sådant samtal sist. Under sommarens lov och semestertider har tidsbristen varit ett faktum, för att inte tala om alla öron och rörelser runt omkring.
Den här gången hade vi ett långt, djupt samtal. Efterlängtat. Små pusselbitar togs upp, vändes & vreds på, passade in och hittade sin låda med de andra bitarna. Jag kände mig något mer hel efteråt. Jag fick som extra bonus klarhet i saker jag subtilt bara känt av innan, jag fick hjälp från andra ögon att se något jag anat. Vilket energisläpp och samtidigt sorg....

Bäst av allt, så mycket lättare efteråt. Jag kände mig lätt hela kvällen, röjde runt som sjutton på jobbet, umgicks med familjen efter det. Höll handen med maken när vi gick på slängasopornapromenaden.

Lunchernas vecka

Förra veckan var tydligen lunchernas vecka. Återträffarnas vecka kan man kanske också säga på sätt och vis.

Måndagen: lunch med en nygammal vän kan man väl säga. Vi fann varandra, vi tappade bort varandra av olika anledningar, vi hittade tillbaka. Jag tror vi båda har finslipat oss själva en del och det känns bra. Vi har rett ut frånvaroperioden och ser framåt. Jag kan få till en dialog med honom, jag känner mig sedd och omtyckt och intressant. Vi åt sushi och avslutade med en glass innan vi skildes åt.

Onsdagen: lunch och samtal med min äldsta vän faktiskt. Jag har känt henne sen jag var i stort sett nyfödd. Nu för tiden, sen ett antal år tillbaka, ses vi inte speciellt ofta. Blir det en gång om året så är det bra, i övrigt kommunicerar vi via mail. Långa mail. Nu kändes det mysigt att träffas, få krama på henne. Jag hade turen att senare i veckan få träffa hennes trevliga sambo dessutom. Jag är mån om min äldsta vän, hon går igenom en tuff period nu då hennes 8-åriga dotter har cancer.

Torsdagen: egentligen inte en lunch men en långfika med min kompanjon i att klara klassikern så det var ett betydelsefullt möte för mig. Hon är grym och jag ser fram emot samarbetet. Jag tror på henne, hon tror på mig! Jag kände mig värdefull och lite extra glad när jag gick därifrån.

Fredagen: lite av ett återseende igen kan man säga. En vän som jag inte allt för länge sen pratade med i stort sett dagligen men vi gled ifrån varandra. Missförstånd, andra händelser i livet som tog mer plats, rädsla. Även där en chans att prata igenom vad som hände, vart vi står och blicka framåt. Att han dessutom blir pappa för första gången om cirka en månad är stort!

Så luncher, eller kanske vi ska kalla det möten, var temat på förra veckan. Förutom ovanstående lunchträffar blev det även en pratsväng med en granne, mat & dryck och galenskaper hos en annan granne.
Frågan är nu vad denna vecka bjuder på…. Den första av tre kvarvarande lediga veckor innan mina studier drar igång igen.

Omstrukturering pågår

Eller ja, nästan i alla fall. Det har börjat sättas i rull åtminstone. Vi kommer inte bort ifrån att vi bor i ett hus som egentligen, i grund och botten, är tänkt för föräldrar och två barn, det vill säga det finns tre sovrum i original här. Vårt hus är 107 kvadrat i original. Vi behöver sex sovrum för att det ska vara absolut bäst i min mening. Innan liten kom fick vi ihop fem sovrum eftersom vinden är inredd, det rummet ger ca 13 kvadrat extra till våra 107. Dessutom delade vi av det största sovrummet med en väg, visst hör de varandra tjejerna, men de har i alla fall varsin tydlig halva av rummet.

Nu börjar liten växa på sig och behovet av ett eget rum är större. Ett rum där det går att stänga en dörr om sig. Problemet med vårt vindsrum är att det är helt öppet dit upp, dvs alla ljud går rakt upp. Något vi kan leva med som vuxna, men det ska inte ett barn utsättas för.

Jag har haft första träffen med en rekommenderad snickare. Jag gillade honom direkt. Nu är projektet påbörjat…. Det ger vissa kedjereaktioner, en hel massa råddande, vi måste tänka till. Det är nämligen så att när man bor så många på en så pass liten yta så är det, i alla fall hos oss, saker precis över allt. Det finns ingen plats över någonstans.

Så, projekt igång. Jag räknar med att snickaren kommer i oktober för att bygga in vinden till ett rum med dörr. Innan dess måste vi vara utflugna där uppifrån. Det kommer att bli tillfälliga sovplatser för en del barn. Så småningom får äldsta flytta upp på vinden, Leo tar dennes rum.

Jag och maken då? Ja, vi har inte så mycket annat val än att bo i vardagsrummet. Jag räknar med att det blir i alla fall 6 år där för vår del, har vi tur kanske färre år. Vi kommer i alla fall ha en dörr att stänga om oss för första gången på sex år. Lösningen får bli bäddsoffa. Denna bäddsoffa måste stå på plats innan snickaren börjar….. Dessutom måste våra garderober på mellanplanet vara helt klara innan snickaren kommer…. Dessutom……

Kräftbröd

Igår var vi bortbjudna på kräftor hos grannarna.
Vilken lyxkväll det blev. Fördrink med snacks. En soppa till förrätt. Kräftor, västerbottenpaj, grönsaker, bröd, ost, öl, vin, snaps. Små sånghäften inköpta så vi sjöng ett antal nubbelåtar. Jag gillar det, jag menar vi var ändå i åldern 28-38 typ. Sång och skål, mumsande, skratt. Två småkillar som röjde runt där emellan.
Dessutom efterrätt, rabarberpaj. Charadspel, vilket för några år sedan inte hade varit jag på långa vägar, men tydligen kan man utveckla vissa nöjen på äldre dagar, eller kanske bli mer vågad att använda sig utav kroppen....
Vi hade verkligen en riktigt avslappnad och trevlig kväll, jag och liten gick hem vid halv ett och lade oss, chockad över att han orkade hålla igång så länge efter första veckan på dagis.

En sak som jag var riktigt impad av var i alla fall kräftbröden som frun i huset bakat, du ser dem på bilden!

Yoga

Det var väldigt väldigt länge sen sist, men nu har det kommit små hintar från så många olika håll så idag tog jag tjuren vid hornen och ägnade 40 min åt yoga. Stelt, lite ömt men skönt!!!

Dax att lägga i en högre växel

Semestern är slut för maken och mig. Jag har ett par veckors andrum kvar innan min skola med praktik drar igång.
Nu är det dags att trappa upp träningen.... Det känns bra. Jag ser fram emot det. Det ska läggas en plan för att förbereda inför Vasan. Väninnan och jag har lovat peppa varandra. Jag som är rent ut sagt kass på längd än så länge, hon med ett brutet ben som behöver läkas och rehabiliteras.

Jag har fem lopp som ska genomföras de närmaste två månaderna, löpning ingår i alla, ett av dem är triathlon (som jag för övrigt känner mig mer och mer pirrig inför och har absolut noll koll på hur).

PTn och jag har ett upplägg jag hoppas kommer att hålla och funka, jag har en reservplan som jag kommer att veta mer om efter morgondagen.

Igår kom maken hem, han arbetar bland annat som självskyddsinstruktör, se vad han fick av arbetsplatsen..... Jag vill också bli sponsrad av min arbetsplats! Nu har jag tack och lov finaste maken så jag får låna liniment och extra fina skavsårsplåster vid behov (läs vasaloppet).

Trasiga nätter

Min son är bland det bästa som hänt mig, precis som mina döttrar. Tjejerna börjar bli stora nu, de är faktiskt 9 respektive 10 år i år, vilket i sig känns overkligt emellanåt. Men, den lille 3-åringen, han är mer intensiv än någonsin hittills just nu. Han fick en tröja av sin pappa under semester, trycket lyder ”Husets Herre” och det är passande.

Han vill helst styra, ställa och bestämma allting som har med honom att göra, och det blir ett jäkla liv om han inte får som han har tänkt sig. Jag blir rätt och slätt tokig på honom emellanåt, speciellt om jag själv är trött eller sliten, vilket förstås han känner in.

Senaste tiden har han haft dåliga nätter. Först och främst ska det sägas att jag personligen haft en del dåliga nätter, alldeles för många faktiskt. Jag brukar kunna sova bra till exempel på Gotland, men i år sov jag oroligt de flesta nätterna. Hade svårt att somna, vaknade av ljud, kände mig mörkrädd till och med.

Nu har vi lillkillen som har någon slags period av dåliga nätter också. Det innebär att han flera gånger vaknat när jag och maken kommer upp och ska lägga oss. Eftersom vi är trångbodda sover han i egen säng i ett eget krypin i vårt sovrum på vinden (vilket i sig är något som måste styras upp så snart som möjligt). Om vi har tur och han inte vaknar innan vi släckt lampan för att sova, då kommer han oftast över senare under natten, allt mellan 02-06. Att Leo kommer över till oss innebär att han tar med sin kudde och kryper upp mellan oss så jag och maken hamnar ute på kanterna. Sen ligger han där i mitten, husets herre, och han är inte stilla, han är oftast inte tyst. Gnäll, gråt och tandagnisslan är väl mindre vanligt i och för sig, men att han rör sig är ett faktum. Snurrar, vänder, vrider, sparkas, slänger ut en arm i ansiktet, you name it. Det vill säga jag kan inte sova.

Härom natten gav jag upp vid 4-tiden och gick ner och bäddade ner mig i soffan istället. 04.20 hörde jag små steg i trappan och ett MAAAAMMAAAAAA. Jodå, såklart han vaknat till så pass att han saknade sin mamma och letade reda på mig. Turligt nog somnade han i soffan den gången, jag tog trean, han tvåan. Kudde och filt och en order från mig att ”det är mitt i natten så nu sover vi lite till” funkade tydligen den gången.

Trasiga nätter är tortyr. Den saken är säker.

S:t Eriks Ögonsjukhus - Retinamottagningen

Som diabetiker erbjuds jag att kontrollera mina ögon med jämna mellanrum, då det på grund av annorlunda blodsockervärden kan skapas extra blodkärl som kan påverka ögonen. Mellanrummen kan vara år mellan gångerna till tätare beroende på hur ögonbottnarna ser ut.

Idag var jag där. Rutinen var något annorlunda mot när jag var där senast.

Först och främst, de ropar aldrig upp en i tid, så enkelt är det.
När det väl var min tur fick jag träffa läkaren direkt. Hon kollade först min syn, med glasögonen på. Jag klarade mig. Därefter droppade hon bedövningsmedel i ögonen, det sved rejält kan jag säga. Sen mätte hon trycket i ögonen. Det var tydligen också godkänt. Därefter nästa steg, droppar med pupillvidgande.

Från läkaren till en ögonsjuksköterska för fotografering av gula fläcken. Förr i tiden, då hette det just precis ögonbottenfotografering på kallelsen, och det innebar precis det. Ögonbottnarna fotograferades med pupiller så stora som de bara kan bli. Det gjorde ont i hjärnan att få ljuset rakt in kan jag säga. Nu för tiden är det betydligt bättre, ingen blixt alls utan jag behöver bara titta in i en maskin, titta på ett kors och hålla stilla en kort stund. Färdigt! Så får läkaren bilderna direkt digitalt på datorn.

Sista steget, åter till läkaren. Denna gång tittade hon själv på ögonbottnarna med sin manick. Jag behöver bara luta haka och panna mot en ställning så tittar hon runt med ett litet ljus som inte är allt för obehagligt. Sen är det klart!

Jag klarade mig för ett halvår framåt igen. Hade jag haft försämringar hade jag fått behandla med laser. Det var en mardröm första gången jag gjorde det. Trots bedövning. Maskinen lät och det stack till när lasern sköt. Nu för tiden, mer finjusterat. Det är smärtfritt, än dock något obehagligt och något grusig känsla i ögat efteråt.

Det finns många anledningar till att sköta sin diabetes, det luriga med diabetes typ 1 som sjukdom är att om jag inte sköter mig nu kommer jag få lida för det längre fram, det är först år senare som komplikationerna uppkommer.

Tid att läsa?

Jag hade tänkt mig hinna läsa lite intressanta tidningar på semestern, men jag ligger efter. Så är det. Nu hoppas jag på några tillfällen att läsa mellan jobbpass, träning, trevliga luncher med vänner jag längtar efter och innan skolan drar igång igen när september börjar.....

Det passar extra bra eftersom jag och maken har ingått en liten pakt, som börjar precis just idag! Heja oss! Just Do It!

Premiär äntligen

Äntligen har jag premiärat!

Väldigt väldigt sent för säsongen, jag skyller på dåligt väder, skolan, jobb, semester, men så blev det äntligen av. Premiärturen på hojen. En kort, men ändå. Passade dessutom på att fylla på tanken, kolla däcktrycket och som grädde på moset tvättade min Vulcan. Med bästa hjälredan förstås. Förutom maken som ordnade tvättvattnet och putsade hjälmen förstås.

Allvar

Ett av mina dilemman, när ens vän blir utsatt för ja, kort och gott, psykisk misshandel. Jag är där, helhjärtat. Stöttar så gott jag kan, påminner om vad jag anser är rätt och riktigt, försöker hjälpa för att hålla näsan över vattenytan. Vännen min är klok, stark, fantastisk och har så mycket att ge till sin omgivning, på många vis. I sitt yrke, i sin framtid i sitt skrivande, i sin medmänsklighet, som vän. En individ, en människa, som kan få till möten. Som kan få vem som helst att känna sig sedd och förstådd….. Det är en tuff period nu, jag vet. Jag vill bara påminna Dig om, vacker, att Du är fantastiskt precis för att du är du. Du är unik. Du är värd det bästa av bästa. Jag vet att situationen är knepig och tung just nu, att den har varit så ett tag, men jag vet också att du har en större mening, du har så mycket att ge din omgivning – glöm aldrig det!

Norsk frukost

Dagen till ära, norsk frukost.
Tack Pyret för ditt bidrag, det smakade GOTT med Hapå imorse på min rostade macka. Mums!

Det bästa av allt, det verkar som om bara jag i familjen gillar det än så länge, iofs två som inte smakat än, men ändå..... hihi.

platser att tanka på

OS

Sådär lagom sen kväll på semestern, ganska trötta föräldrar sittandes i det lilla rosa vardagsrummet, med TVn på. Mammorna hade redan tupplurat med barn en kortis. Alla ganska trötta efter en dag med mycket utetid, precis så som det ska vara när man är på ön och vädret är bra.

Så börjar en dokumentär från sommar OS i Aten 2004 som vi börjar småtitta på. I alla fall tre av oss, en hade tacklat av mot sängen redan. Jag inser att det här är intressant. Jag som bara en stund innan sagt att jag tittar inte på sport speciellt mycket eller ofta, har inte kolla på stjärnorna. Så sitter jag helt plötsligt kvar i soffan allena. Det är riktigt spännande. Visst är det bara kortare klipp från olika prestationer, bra och mindre bra, men ändå. Jag är fascinerad över deras fokus, kraften, tävlingsinstinkten. Hur modiga, starka, duktiga, smidiga de är. Så många olika grenar det tävlas i och så många regler man inte vet om. Det väcker min nyfikenhet….
Jag får rysningar när vissa händelser skildras. Det är drama på hög nivå.

Några dagar senare, dokumentären Medaljens baksida. Med fokus på svenska atleter och baksidan med all träning, press och framför allt skadorna. Stressfrakturer, att genomföra tävlingar med brutna eller skadade delar. Fascinerande och skrämmande.

Nu är OS i London igång och förvånande nog sitter jag och maken bänkade då och då för att följa tävlingarna.

”Han springer så mjukt, så lätt, så vackert…..” var en av kommentarerna på dokumentären från OS ten -04. Hur når man dit undrar jag. Det där med löpning tycker jag mest för stunden känns tungt och motigt även om jag gör det. Jag får ta med mig det citatet ut i spåret och Just Do It!

Jag är rökt

Spontant gled vi in på det lilla rökeriet i Burgsvik, som förresten är ett hett ställe för Stockholmare att köpa hus i fick jag höra från en säker källa. Vi skulle bara titta lite. Vi åkte därifrån med rökt abborre, rökta räkor, rökta musslor. En aioli lyxade vi till det med också.

Låt mig säga såhär. Musslor och abborre absolut gott. Men räkorna…… herrejösses. Jag har aldrig ätit så goda rökta räkor. Vi köpte lite grann bara för att men andra och tredje och fjärde gången desto mer. Det vattnas i munnen bara jag tänker på de fantastiska rökta räkorna. Så gott så gott så gott. 

Dessutom blev det två omgångar kräftor inklusive västerbottenpaj. Allt detta på de 10 dagar vi vistades på Gotland.