Bemötande

Idag insåg jag vad det är för bemötande jag önskar mest av allt i nuläget, i krislägen över huvud taget kanske....

Jag pratade med väninnan och vi diskuterade kring att lära känna nya människor samt även kring att möta människor som man inte riktigt alltid vet hur man ska möta eller bemöta. Så mitt i allt kom det, såklart....

Jag önskar mest av allt ett bemötande med raka frågor. Till exempel:
Hur mår du? Vad händer? Hur mår pappa? Hur mår mamma?
Raka ärliga frågor. Pang på rödbetan. Inga floskler.

Självklart är det omtänksamt att "tänka" på mig och skicka kramar och styrkekramar, det tycker jag också om. Men jag har svårt att bemöta det.... Ett tack såklart. Tack snälla söta rara in som faktiskt över huvud taget hör av er, det värmer mitt hjärta. Mycket. Mer än jag förmår uttrycka i vissa fall.
Att önska något mer hamnar mer på de som jag anser står mig nära och de som jag har en regelbunden fast relation till, med andra ord gäller det där det finns en förväntan i mig. En förväntan som den på andra sidan kanske inte ens förstår eller vet finns. Eller så vet inte den andre hur denne ska bemöta mig i det här heller. Det är en svår situation. Detta är komplicerat jag vet, och jag menar inte att skrämma iväg någon med det jag skriver. Att höra av sig är alltid alltid mer uppskattat än att det är tyst....

Det finns människor kring mig där jag har förväntan, på gott och ont. Egentligen kan jag tycka att generellt är det mindre bra att ha förväntningar, för det är inte alltid de blir uppfyllda vilket resulterar i en besvikelse. Jag försöker att hålla nere mina förväntningar så gott det går, men inte alltid. Inte i en situation när jag är frustrerad och irriterad på mer eller mindre hela världen ändå... Vilket jag är medveten om är en stor fet projicering grundat i min egen sorg och ilska på insidan, som jag stundvis varken vill eller orkar bära.

Komplicerat och komplext är vad det är.....

process

Det är svårt att vara mitt i en sorgeprocess, som inte får vara en sorgeprocess egentligen. Jag bär en smärta och en sorg på insidan, som för nu har övertaget över hela mitt jag. Jag är så trött och sliten, jag har ingen energi och ingen ork förutom till det absolut nödvändiga, och det utan tålamod.
Dag till dag känns oviss, oviss kring hur pappa mår och mamma också för den delen.

Stundvis är det överväldigande och jag vill bara storgråta, fast ändå känns det så konstigt att "bryta ihop" när det är som det är just nu.

Jag orkar inte socialisera, men känner mig ändå stundvis lite ensam. Tack och lov har jag en make som tar hand om hur mycket som helst. Ser till att vi får i oss mat, är nära mig, kollar av. Han är en klippa i allt det som sker just nu.
Jag vet inte vad jag ska säga till "folk" omkring. Känner mig mest rädd för att bli sårad och ledsen och stött för att jag inte får något bemötande jag önskar, fast jag egentligen inte vet vad jag önskar för bemötande. Det kanske bara räcker gott med att höra av sig ärligt talat, kolla av mig, skicka sin tanke och omtanke. Jag vet ärligt talat inte, jag känner mig vilse där..... Rädd att stöta bort, samtidigt som jag är rädd för att bli för taggig eller sårad. Rädd för att det ska bli fel helt enkelt.....

Det är något slags mellanland just nu. Ett konstigt tomt sorgfyllt mellanland......

den senaste veckan...

Den senaste veckan i mitt liv har varit den längsta veckan någonsin hittills. Dagarna har känts enormt långa allt som oftast. Blandat med att det ibland har gått lite fortare timmar. Det har varit så många timmar av väntan, väntan på små hållpunkter kring pappa, väntan på svar på röntgen. Väntan på operation. Väntan på IVA. Väntan på samtal som kan komma mitt i natten och därför sovit sämre och med mobilen på vilket jag aldrig brukar annars.

All ilska och all sorg jag haft med mig. Den har tyngt ner mig så mycket att jag inte orkar göra någonting mer än absolut nödvändigt. Trots jag vet att jag mår bättre av att träna har jag inte ens kommit ut på promenader annat än i affekt för att inte göra något jag ångrar mig.

Resan är inte över än. Pappa är något bättre strokemässigt, vänster arm fortfarande förlamad, men benet har han börjat röra. Språket är tillbaka och går inte på loop på samma vis. Hans andning är fortsatt rejält ansträngd och det gör att han inte orkar prata mer än ett eller två ord i taget. Han säger att han är rädd.... orolig.... har ont.....

Jag är tacksam över att vi inte haft alla barn den här julen, det hade inte varit bra varken för dem eller mig att ha dem här. Leo har räckt, han har varit en pärla som sjungit och försökt hålla humöret uppe blandat med en del trots förstås. Det får man räkna med. Maken har tagit ett jättelass, skjutsat, tagit hand om hemmet, fixat och donat så vi får mat och underlättar på alla sätt han har kunnat.

Idag är det fredag. Idag är det pappas 11e dag på sjukhus. Allt vi tagit oss igenom dessa 11 dagar är ofattbart. I helgen kommer stora barnen till oss igen. Vi ska ha vår julafton med dem, kanske lite besök på sjukhuset med tjejerna, gäster till nyår.... Det känns absurt. Märkligt. Kläm in en hemtenta som måste skrivas också, inom tre veckor.

Det är fortfarande från dag till dag läge....... Orolig väntan på vad som ska hända härnäst.

den sämsta julaftonen någonsin

Det var min julafton det. Jag ville skrika åt hela världen att dra åt helvete. Julafton 2012 var den värsta dagen hittills i mitt liv tror jag. På ett sätt. Även om det fanns små ljusglimtar som jag försökte ta till vara på så gott det gick.

Jag och mamma åkte in till pappa som hamnat på IVA efter sin operation. Den han faktiskt inte ens borde ha överlevt med tanke på de diagnoser han hade ställts innan. Överlevde gjorde han, även om andningen var fortsatt tung. Sen hände nästa grej, en liten stroke, små blödningar i hjärnan.

Själva IVA i sig skrämmer mig inte värst, trots liten pappa i stor säng, slangar in i halsådra, på armen, dränage efter operation, kateter, blodtrycksmätare, monitor med alla värden med mera. Personalen på IVA är fantastisk dessutom, välkomnande, förklarande, tillmötesgående.
Det absolut värsta var att se pappa som hela tiden genom hela sjukdomstiden ändå varit pappa, trots illamående och smärta och allt det har varit. Nu var det inte samma pappa som låg där. Förlamad vänstersida, ljud på loop och ord på loop. Han verkade förstå. det var min känsla hela tiden, han förstår vad vi säger han är med i huvudet men kroppen och talet var inte med. Samma ord gång på gång på gång på gång. Fruktansvärt smärtsamt att se.

Jag var så enormt ledsen när vi åkte därifrån, och arg. Arg på allt och alla. Arg arg arg... Det vill säga egentligen bara uppfylld av rädsla och sorg att jag helst bara ville slänga mig på golvet och bryta ihop. Det går inte, jag måste hålla ihop. För pappas skull, för mammas skull.

Bråkade med mamma då jag blev förbannad. Förklarar, förklarar, förklarar gång på gång att hon är välkommen hem till oss men jag orkar inte vara trevlig, glad, positiv, social. En mamma som självklart är pressad, fylld av sorg, stressad och framför allt bär jag en stor oro kring hennes minne. I detta med pappa förvärras allt och jag måste bära det med mig också. Trösten där är att mor och jag ska gå till husläkaren i januari och ta tag i den biten. Där finns bara jag.....

Hem för att ha någon slags julafton. Två omgångar bråk med mamma till, på grund av onödiga kommentarer som jag upplevde la skuld på mig. Jag som kämpar kämpar kämpar för att det ska bli så bra som möjligt. Jag förstår att det är sorgen som pratar, jag förstår att jag är spänd uti fingerspetsarna och går igång mer än nödvändigt. Det är ingen bra kombination. Det är ingens fel, det bara blir fel ändå.

Sen kom Lin till oss. Hon räddade oss alla så det blev ändå någon slags julafton. Den goa vackra kvinnan med sin glädje och sociala förmåga. Vi åt mängder av god mat, åt julgodis, drack lite vin och hamnade till sist i soffan med julklappsutdelning och lite film till sist. Jag fick jättefina julklappar, finaste någonsin tror jag. Svårt att känna glädjen för det mitt i kaoset dock.....

Tog en promenad med Lin under kvällen, för att lugna mig, prata, gråta, försöka räta ut tankarna.

Innan jag försökte somna (fick så småningom 3-4 timmar sömn natten till juldagen) avslutade vi julafton med en till för mig skrämmande incident samt efter det ett under omständigheterna ganska bra samtal med mamma.

Det är svårt att beskriva mer känslor kring allt denna julafton. Ilska, blandat med gråt och sammanbrott, bråk, rädsla och däremellan bara en stor tyst tung sorgsen tomhet som påverkar hela kroppen. Trötthet.

dagen före julafton

Juldagens morgon. Jag sitter ensam i köket, ska gå mot bussen om en kvart ungefär. Jag ska jobba idag, på mitt extraknäck på ett boende för autistiska vuxna. Det känns bra, jag behöver komma bort. Göra något annat en stund, träffa några andra människor en stund.

Inatt har jag lyckats få ihop tre till fyra timmars sömn och dessa futtiga timmar uppdelade i två perioder. Jag var slut redan innan...... Tur att jag jobbar "lagom länge", fram till fyra.
Jag är nere i botten tror jag, eller bra nära. Försöker inte ens låtsas att jag har energi kvar längre, orkar inte ens försöka "kallprata" eller socialisera. Den kraft jag har är möjligen ilskan, när den griper tag i mig. Annars mer och mer introvert av all psykisk slit den senaste veckan, för i natt var det en vecka sen han åkte in med ambulans för att han ramlat i badrummet, pappan min.

Det här är tredje natten med pissig sömn, tredje natten av mer eller mindre medveten vaka. Ska de ringa eller rättare sagt när ringer de och säger att pappa är död, eller kritisk.....

Jag fick åter igen igår lokalisera far min. När sjukhuset ringde upp var det totalstopp fortfarande och operation var det beslutat om att genomföra. Vi åkte in, det är relativt kritiskt med tarmvred, syrran satte sig också i bilen. Vi hann precis in, vi fick lokalisera pappa vid centraloperation på förberedelseplats. Där låg han lilla pappa, som egentligen inte alls ville att vi skulle komma. Fem minuter tog det nog totalt tid för oss tre, mig mamma syster. Sen hade vi sagt "älskar dig" och klappat honom på kinden. Sen vill han vara i fred. Det allra första han sa när han såg oss var "adjö".....

Hem för att vänta igen. Vänta vänta vänta på ett klockslag vi inte ens visste om..... Försöka skapa jul parallellt. Sorg, rädsla, ilska alla känslor igen. på repeat. en dag till. 

Operationen överlevde han, helt osannolikt. Fyra timmars operation. Jag blev chockad, lättad och faktiskt lite arg. Vad är meningen? Seg som få är han, far min. Vi som trodde han skulle få somna in lugnt och fint för att kroppen inte skulle klara påfrestningen.

Men det är inte slut där, vi har inte kommit till julaftonens händelser.......

Absurt

Blandar en rejäl oro och rädsla som skapar frustration, irritation och kvävdhet, med att skapa praktiska saker för att tiden ska gå något sånär. Det är ett helvete att bara gå och vänta...... Vänta på några slags hållpunkter. "Klockan 18 gör vi en ny kontraströntgen". Jo, visst, inte bara aneurysmet i botten, spruckna revben, hudinfektion, lunginflammation, kol, hjärtsvikt (alltså fem nya nämnda diagnoser på fyra dagar) utan vi tar tarmvred också. Som grädde på moset. Kontraströntgen ett när vi (jag, maken, liten, mamma) var på besök = totalstopp. En pappa som bara kräks och har smärta. Fördriva tid till cirka halv åtta när besked borde komma. Försenat. Väntan till strax efter 22 istället.

Skapar under tiden. Försöker ha en trevlig middag, vi som höll ihop hem. Skapar saffransskorpor. Skapar lakritskola. Saker som ändå var tänkt att göras igår, enligt min plan. Väntan på att klockan ska röra sig..... Till sist besked. Fortfarande totalstopp..... med förhoppning att kontrastvätskan ska få igång rörelsen i tarmarna igen. Beslut att vänta, tills 8 idag på morgonen, fast det kan bli akut operation under natten. Operation är något som valts bort under lång tid, pappa är helt enkelt i för dåligt skick.

Sovit på stand-by med mobilen bredvid. Utifall att..... Tog till knepet meditation för att över huvud taget kunna somna in. Lyckades sova hyfsat, vaknat lite till och från, som väntat....

Så är dagen igång. Dagen före dopparedagen. Jag känner mig kvävd. Väntar åter igen på samtal från DS. De ska ringa upp..... Det var 35 min sen. Oklart hur dagen blir. Hälsa på på sjukhuset? Är han bättre? Jag är bara full av känslor och tom på samma gång. Är det åter igen en jävla vända i berg och dalbanan, ovanligt djup men på väg upp igen? Hur många gånger till orkar jag med det? Orkar pappa med det?

Frustrationen fyller mig, sorgen fyller mig, jag vill fly...... försvinna.... få ett brejk,,, vara ifred. Bara prata när jag vill och känner och orkar....

Jag ber för dig pappa

Jag ber för dig pappa. Jag ber för att du ska få slippa den smärta du bär på och som du burit så länge. Jag ber för att din övergång till andra sidan blir så trivsam och vacker som det bara går. När du kommer dit pappa, så möter din mor och din far dig. Dina vänner du redan förlorat. Dina djur du saknar.

När du går vidare pappa, då slipper du smärtorna och det fängelse till kropp som du har nu. Där är du rörlig igen, där kan du hoppa, springa, vara fri. Där kan du gå runt i naturen, skogen. Sitta på pass, ta med dig hundarna dina, de du tycker allra mest om. Du kan lägga dig på kökssoffan och vila när helst du vill, du kan äta det du tycker är godast, utan att behöva räkna med smärta efteråt. Du kan ta dig så många whisky du vill. Du kan suga på en Bellman siesta när du känner för det. Du kan äta, dricka och göra vad du vill, när du vill, om du vill.....

Visst kommer vi att sakna dig, vi som är kvar här, på den här sidan. Vi kommer att sakna, sörja och tänka på dig. Ja, jag vet, du vill att det ska vara fest på din begravning, jag lovar dig att jag ska festa för Din skull, för det är Din önskan. När det nu är dags.....

När du går vidare kan du åka dit du vill, hälsa på norrland. Titta till släkten där uppe. Kanske en sväng till, Gotland, till Blekinge och så hit förstås. Till oss. Jag vet att du kommer och tittar till oss. Din fru, dina barn, dina barnbarn och de i övrigt som har en plats i dig.

Jag ber för dig pappa, jag älskar dig.....

så mycket känslor

Jag kokar av känslor. Det bubblar på insidan, som ett vulkanutbrott på ingående.... Hela kroppen nästan vibrerar till och från och det är INTE av välbehag. Jag slänger elaka spyor omkring mig, projicerar ut min irritation och frustration på allt och alla i stort sett. En och annan klarar sig undan, men de är få räknade.

Jag har försök lätta på trycket genom att lägga alla mina spyor utanför genom att säga dem högt till en trygg källa. Det släppte inte. Jag har skrikit åt trafikanterna, det hjälpte inte. Sur, otrevlig, bitch är jag just nu. Så jag tar till mitt sista knep, skrivandet. Det får bli en blogg.

Vad utlöste allt detta för ett par dagar sedan då? Jo, pappa åter till sjukhus. Irriterad kring beskedet, irriterad när jag skulle prata med DS för att lokalisera gubben, irriterad för att inte kunna få ett rakt svar direkt utan att ringa tillbaka. Irriterad på bror som inte kan skicka ut när han hört att pappa bytt avdelning. Orolig för mamma som upprepar allting tre gånger och inte kommer ihåg vad hon sagt. Stressad och pressad är hon och har så varit under en alldeles för lång period, men vägrar å andra sidan ta mer hjälp i hemmet. I mamma fallet har jag rekommenderat ett besök hos husläkaren för att förklara hennes läge, kanske kan det hjälpa till mer avlastning för pappa, på hem.

Här började det, sen har det fortsatt. Hälsade på pappa igår på DS, jag och mina tjejer. En pappa med så mycket smärta att det skrämmer skiten ur mig, morfinet han fått hjälpte inte, troligen sprickor i revbenen på grund av fallet i badrummet, men mer morfin kan påverka andningen..... En hårfin balans. Ett HELVETE för pappa. Det är han som måste hantera smärtan. Sjukt att stå där bredvid utan att kunna påverka. Förhörde sjuksköterskan om status eftersom det som kommer från pappa oftast inte stämmer för han helt enkelt hör för dåligt och sjukpersonal kan oftast inte prata tillräckligt högt eller klargöra att han verkligen förstått rätt. Pappa var i alla fall glad att vi kom förbi, glad för coca-colan vi hade med till honom, och Expressen. Där låg han ensam i ett litet enkelrum med andningssvårigheter, hjärtsvikt, rosfeber och spruckna revben......

Kämpar för att hålla ihop, hålla ihop för pappa, för mamma, för mina tjejer. Vara stark men mjuk för tjejerna som också ser morfars smärta och blir rädda av den. Oroliga för att morfar ska dö. Vad kan jag säga? Han är döende..... Vi vet bara inte när och hur, men när tiden är inne lär det gå fort. Eller så kan man säga att det har varit ett lidande i flera år, beror på hur man ser på det.

Så åker min ilska och frustration ut på min man, vänner omkring mig (även om jag i det fallet enbart hittills lagt det till min trygga källa). Känner mig osedd, utan omtanke fast faktiskt inte direkt ensam, men ändå någon slags ensamhet.

Mycket tankar kring döden. Hur informera släkt/pappas vänner/mina vänner.... Ringer man, messar man, vad säger man? Hur kommer jag att reagera? Må? Tänka? Försöker följa väninnans råd, att inte gå in i det för mycket nu, för jag har ingen aning.

Egentligen känner jag mig ganska liten, ganska utsatt, rejält jävla ledsen och totalt uppfylld av SORG. Jag orkar bara inte känna den smärtsamma sorgen, orkar inte låta tårarna rinna igen.... Fast jag borde göra det. Jag borde släppa ut det, jag vet..... Jag ska.... Sen. Snart.

Julmingel

Jag, maken och liten hade förmånen att bli bjudna på julmingel förra helgen. Det var ett par grannar som bjöd in oss, den 15e klockan 15. Jag erkänner att jag var lite småspänd inför att gå dit. Vi har enbart umgåtts med dem enskilt tidigare, eller möjligen att de varit här när vi haft fler gäster någon gång. Nu var det vår tur att gå till dem....

Jag är en person som gillar att vara i tid, så självklart jagade jag på så vi gick över kl 15.00. Vi var först..... Sen trillade det in sisådär fyra par till. Det lustiga var att inget gästpar hade träffat de andra tidigare. Det vill säga det blev rätt avspänt och utforskande och trevligt.

Självklart bjöds det på en massa gottis. De (frugan i huset) är duktiga på att fixa. Det var snittar av olika slag, till exempel med skagen, två olika varianter med lax, rensnittar, grönlålschips. Sen fanns det även ost och kex. Hoppar vi vidare till sötbordet så fanns det apelsinpepparkaksstänger, pepparkakor, lingonröra, saffransbullar, pepparkakscupcakes, knäck, vit ischoklad med lime.... Dessutom förstås bubbel, öl, must, glögg mm.

Mitt i allt blev det quiz. Riktigt kul. Det råkar vara så att maken i grannfamiljen är en rejäl tävlingsmänniska så det var lite mer avslappnat när han inte var med själv och tävlade, men själva quizen var jättebra. Det var först en med film/serie musik samt några citat. Sen blev det en liten till som handlade mer om musik utifrån ett band som sjöng typ 43 låtar på sex minuter. Den senare var främmande för oss och vi kände inte till bandet så vi hade lite underläge mot de mottävlande som inte var så många eftersom nästan alla gått hem. MEN, den första quizen vann vi med typ 23 av 25 rätt och det kändes riktigt roligt. (Jag är inte van att vinna så jag blir så jäkla nöjd varje gång jag gör det.)

Jättetrevligt initiativ av grannarna och absolut jättegott dessutom. Vi kan inte annat än hoppas att det blir en tradition.

Som tur var hade vi inte börjat laga vår middag för vi var proppmätta när vi kom hem. Det blev lite soppa på kvällskvisten....

Kanske kan jag och maken skapa vårt kak-kalas till våren som vi funderat på. Inklusive quiz....

middag

källa här

På fredag, just fredagen med allt som ska göras i godisväg och bakväg, då har jag bestämt mig för att jag ska laga middag till familjen. Det tillhör ärligt talat inte vanligheterna här hemma då jag har förmånen att ha en man som brukar laga våra middagar. Ibland med mer glädje och inspiration än annars, men jag är oerhört tacksam för det.

I alla fall så fick jag ett ryck när jag tittade på Jamie Olivers jul härom dagen. Så jag bestämde att på fredag blir det minsann Turkey Wellington. Tog lite hjälp av britt grannen med de ord jag inte hittade på nätets lexicon. Jag är en sådan som gärna vill följa receptet till punkt och pricka, i stort sett i alla fall. Jag känner mig inte tillräckligt säker för att improvisera.

På fredag får vi se hur resultatet blir och vad betyget blir från familjens medlemmar. Jag tror det kommer bli riktigt gott i alla fall och jag ser fram emot att laga middagen..... Jag tänker att barnen får chokladglögg till förrätt och vi vuxna lite annat gott om vi har tur. Så kanske vi har några nybakade kakor att förtära till efterrätt.

Här går det undan

Jorå. Tiden fortsätter att rusa iväg och jag finner inte tillräckligt med tid för någonting känns det som. Klapparna är de flesta inköpta, eller på väg via cyberspace. Praktiken är avklarad men dagar i skolan hela veckan och en hemtenta som ligger på vänt istället. Mat ska handlas, vilket ligger på makens lott eftersom han har semester i veckan. Julgodis och julbak ska göras, men det är planerat till fredag, likaså att klä granen eftersom alla barnen är med oss då.

Jag försöker känna att jag hinner med, att jag har "koll" men det vete fan rent ut sagt. På ett sätt ja, på ett annat sätt inte ett dugg. Tanken är iaf att vara i skolan onsdag och torsdag. Ägna fredagen till barnen och godiset/baket/granen. Förberedelser inför julafton till helgen. Gärna lite träning där emellan också.

Sen råkade det bli så att pappsen åkte in på sjukhus igen idag, vilket väcker känslor. Frustration, irritation, sorg. Svårhanterligt. Äter på mig på alla sätt, direkt.... Dödens närvaro genast där, igen. Tar bort glädje. Väcker oro även över mamma.

Letar tid att hinna kolla och svara på mail, hinna skriva bloggar, hinna bara vara, hinna varva ner, hinna sova gott, hinna samtal med vänner, hinna hitta Mig i allt som snurrar runt omkring......

Historieätarna

Jag måste få göra lite reklam för en intressant serie på SVT. Den heter Historieätarna och det går ut på att Erik Haag och Lotta Lundgren lever en vecka i en förutbestämd tidsepok. Det innebär tidsenliga kläder och kost. Det har varit allt från 1700-tal till 1900-tal än så länge.

Det har sin charm att se dessa olika rätter som dyker upp, till exempel mule, njure, för oss skumma kryddningar och väldigt mycket alkoholhaltiga drycker, vilket inte är så konstigt med tanke på vissa tidsepoker.

Det roligaste hittills har i alla fall varit när det handlade om 1970-talet. Det var igenkännande av hög nivå. Förpackningar, kosten (till exempel falukorv i ugn som jag åt mycket under min uppväxt), nyponsoppa, allt rökande, utsvängda byxor, knästrumpor (som min mamma ofta hade), gamla loggor, bygga drake, de två tv-kanalerna, skrivmaskinen...
Det var barndomsflashback helt enkelt.

Så, in på SVTPlay och titta!

avslut praktik

Jag hade min sista praktikdag i onsdags. Det var med blandade känslor jag gick dit på morgonen. Det kändes lite udda att ha en egen punkt på konferens listan, "praktikanturvärdering". Jag var lite pirrig, jag skulle ändå få ordet inför alla i personalen. Jag hade ett bra avslut med min handledare under tisdagen vilket kändes som en bra grund att stå på. Vi hade vårt avslutande samtal på morgonen och även en lunch tillsammans.

Åter till onsdagen. Det blev min tur och jag tog sats. Tack vare de fina individer som arbetar där så kändes det relativt tryggt att få ordet helt själv. Dessutom sitter vi i en stor ring så jag behöver inte ens stå upp inför alla. Jag hade förberett en liten komihåg lapp med punkter jag ville ta upp. jag berättade lite kring min upplevelse som praktikant, hur jag upplever svårigheter kring att "umgås" med ungdomar, hur jag gillat det terapeutiska spårket, vad jag sett och observerat mest under hösten, samt att jag även gick in på mina upplevelser kring att vara i de olika arbetslagen och mitt sätt att hantera de tre delarna profession, personlighet och privat.

Jag fick ett jättefint bemötande tillbaka. Att det varit roligt att lära känna mig i det andra arbetslaget och att det var en helt annan person när jag arbetade där mot att bara ses på konferensdagar. Jag fick höra att jag var modig som talade om mina observationer inför alla och att jag vågade stå för vad jag upplevde bättre med det ena än det andra. De fick ställa de frågor de kände kom upp efter att jag berättat.

Jag är inte van att ha så mycket uppmärksamhet, att stå i centrum, men det var ok. Det var under en begränsad period. Dessutom fick jag en fin avskedsgåva. Jag avslutade med att lägga fram mitt intresse att få arbeta som vikarie om behovet skulle finnas.

Det var med en konstig känsla jag åkte därifrån strax efter 13. En blandning av lättnad, sorg, tomhet, saknad, glädje. Allt möjligt som snurrade omkring. Allt har inte hunnit landa riktigt än, kanske kommer det mer på plats nästa vecka när skolarbetet sätter fart på riktigt igen.

Snö skidor premiär

Så var det äntligen dags. I helgen blev det premiär för åkandet på de där långa platta ganska hala sakerna jag sagt att jag ska åka flera mil på. Snart....

Det var riktigt gött att få komma ut och ärligt talat var det roligare än jag trott. Lite frihetskänsla och härlig kall luft. Söndagen var det tolv tretton minus och jag insåg att jag behöver typ mamelucker. Fick inte upp värmen på rumpan och låren.

Söndag morgon var magisk. Jag åkte redan vid halv åtta tiden, halvmörkt med månen på himlen och gryningen på väg. När jag åkt klart var solen framme....

Snö

Äntligen är den här, snön. Inklusive kaos, som alltid när Stockholm drabbas av snö. Att plogbilen inte hinner med och att bilar kör av vägen kan jag absolut förstå att det händer. Men att kommunala medel slås ut är illa. Jag hade turen att inte vara i behov av att åka kommunalt när stormen och klass 2 varningen drabbade men många andra fick stora problem att ta sig någonstans.

Jag är glad för att det kommit snö. Jag älskar den. Det blir ljusare, det är härligt kallt och klart i luften. Det är vinter på riktigt och jag hoppas snön får ligga till mars.

1 december

Första dagen på årets sista månad. Stakar och stjärnor framme, ljusslingan i häcken, till och med storhandlat första omgången inför jul.....

En dag jag i övrigt tänkt träna, men instruktören hade missat och jag valde att istället softa. Fick en Celsius som kompensation, det vill säga massor av koffein och sötningsmedel men en annorlunda upplevelse i kroppen.

Fick tillfället att använda mig av min röst, min erfarenhet, min förmåga att relatera i samtal med en fin vän. Som direkt efter blev ett annat värmande starkt samtal med en annan nära vän! Gott mos med andra ord.

Nu en kväll med tankning tillsammans med son och make.... Ja, jag måste nog säga att december börjat riktigt bra för min del!