tandläkaren

Igår var jag hos tandläkaren, något jag fasat för i ett par veckor eller mer nu. Jag visste att en av mina tänder i överkäken var trasig. Huvaligen.
Egentligen vet jag inte varför jag är en sådan fegis när det kommer till tandläkaren, men jag tror det kan bero på följande: många personer har berättat sina "skräckhistorier" om tandläkarbesök, jag har tagit bort tandsten många gånger vilket går bra med en hederlig gammal rispare men fy sjutton vilken mardröm det var då någon tandläkare testade med någon maskin. Jag har dragit ut två visdomständer där den ena gick rätt smidigt, den andra inte alls lika smidigt och därmed läskigt.

Så, med hjärtat i halsgropen och viss ångest gick jag dit idag. Måste få det gjort. Det var ett rejält karieshål. Tur är att jag kom innan nerven skadats (vad hon kunde se, är den skadad innebär det rotfyllning och det gör jag bara inte, i alla fall inte i vaket tillstånd). Hon hade tänkt dela upp lagningen på två tillfällen men ändrade sig och fixade allt på en gång, kanske på grund av min oro, tårar och rädsla.

Själva bedövningen gick faktiskt mycket smidigare än jag trott, det gjorde inte så farligt ont ärligt talat. Egentligen gjorde inget ont utan mer obehaget av borrljud och petande och rädsla att det skulle göra ont eller bli tokigt. Så, självklart gick det tokigt, så typiskt när jag redan är ångestfylld över tandläkarbesök. Människan slant på något vis med borren så jag har ont, inte i själva lagningen, utan på insidan av läppen där hon "råkade borra". Obra. Otur. Ofattbart tråkigt.

Nu är det i alla fall gjort, jag håller tummen att inga fler hål hittas vid undersökningen av resten av munnen som jag bokat om en månad. Bokmärke fick jag inte, men en tandborste fick jag för att jag varit så duktig!

nu snurrar det på

Hej och hå..... tre dagar kvar av februari efter idag. Vad hände?
Jag börjar så sakteliga komma in i att arbeta heltid, om än lite annorlunda än någonsin förut eftersom jag har totalt oregelbundna arbetstider, eller schema rättare sagt. Det ser olika ut från vecka till vecka, på gott och ont förstås. Jag fortsätter vidhålla att fördelen är att jag frigör tid på vardagar dagtid, det vill säga så länge jag studerar på heltid samtidigt är det alldeles förträffligt bra. Risken om jag inte skulle studera är att jag skulle bli extremt rastlös och jag har ganska lätt för att bli det och jag är inte rolig när jag är det. Fördelen är även att jag kan lämna sent och hämta tidigt på dagis vissa dagar. Nackdelen är förstås att jag emellanåt knappt ser familjen hemma. Antingen arbetar jag över natten och missar att träffa alla på eftermiddagen och kvällen, men även på morgonen dagen efter. Är det flera kvällspass samma vecka träffar jag inte lilleman alls då han somnat när jag kommer hem. Arbetar jag på helgen försvinner familjetid även där.  Ja, allt har sina sidor. Dock, jag tycker om arbetet och jag tycker om folket där, både brukare och personal. Det är viktigt!

Studierna rullar på dem med.  Två inlämningar denna vecka och ett seminarie att ta sig igenom. Samt då sportlov för barnen som kommer imorgon onsdag och jag vill gärna hitta på något tillsammans med dem alla. Hänga lite. Familjekvalitetstid. Jag har helt enkelt bestämt att resten av veckan ska bli kanoners, även om jag har mycket just nu. Jag tror jag hinner med en tupplur imorgon på dagen till exempel, innan alla stora kommer hem till oss, men efter jobbet.

Det jag saknar mest just nu är mer tid, tid för att hinna med efterlängtade samtal med fina vänner, det är allt för lätt att gå om varandra. Arbeten som socionom söker jag för fullt, tror jag sökte fem förra veckan och idag har jag sökt ett som jag mer än något annat vill få, det ska jag ta med mig och visualisera nu när jag kryper till kojs och tackar för idag.

kvällens föreläsning

På kvällens föreläsning i idrottspsykologi pratade vi om arousal (anspänning) anxiety (oro/ångest), stress och coping. Nu i första halvan av kursen är det mest genomgång av teori och fakta medan andra halvan kommer att handla om tillämpningen. Dock har vi varje gång små övningar av olika slag. 

Ikväll samtalade jag med en annan kvinna på kursen. Vi fick bland annat diskutera med varandra om hur vi hanterar och märker anspänning och oro och hur det är kopplat i prestation situationer. 

Det spännande var våra olikheter. Jag som en glad motionär som tar allvarligt på mig själv men har inte som mål att bli bäst av alla i min åldersgrupp utan mer om att jämföra med mig själv och tidigare liknande (samma) tävling eller prestation. Kvinnan jag samtalade med utövar en lagsport. I laget tränar alla tillsammans men tränaren sätter en A och en B grupp inför matcher. Vi pratade lite kring den pressen, att kanske ha varit i A men hur hantera att då komma i B gruppen istället. Det var också spännande för mig att fundera i lag förutsättningar då jag enbart utövar individuella tävlingar och utmaningar i nuläget. Även om jag gärna tar sällskap när jag tränar. 

Hem och reflektera sa dagens föreläsare. Ja tack, det ska jag göra. Plus att jag ser fram emot att läsa de tre kapitel som är till nästa torsdag!

jobb

Jag jobbade natt tisdag till onsdag. Det var ett tag sen jag gjorde det nu, oftast har jag nätter på sommaren, för att få mer inkomst. Nu när jag går på heltidsvik på autismboendet så blir det desto fler nätter under framför allt februari och mars. Nätter är bra, det ger många timmar och därmed mycket lön, men ändå möjlighet att sova och faktiskt sova tillräckligt många timmar OM man kommer till ro och somnar i tid. Av någon anledning har jag svårt för just det, att komma till ro.

I alla fall, första natten på mitt kortvik var i tisdags. Jag började strax efter 14 och på grund av att det var konferens slutade jag inte förrän 12 på onsdagen (normalt slutar man 10 annars). Jag hade en bra jobbkväll, trevliga kollegor, charmig brukare. Från klockan 21 är man ensam personal och så är man själv fram till 8 på morgonen. Jag kom inte till ro, Åt lite kvällsmål, småtittade på tv, plockade undan en del, surfade runt och vips var klockan halv tolv. Jag tror jag lyckades slumra in till midnatt i alla fall, men klockan ringde redan 06. Vaknade åtminstone bara ett par gånger under natten, brukar vakna desto mer. Dock var det för lite sömn. Jag är trött just nu. Trött i kroppen och har svårt att komma upp på mornarna generellt. Nu hade jag inte problem att komma upp när jag var på jobbet men trött ändå.

Mornarna (fram till 10) är rätt intensiva. Det är fullt påställt för att få iväg alla i tid till sina dagliga verksamheter. Därefter konferens, inklusive handledning denna gång. Jag var så trött när jag kom hem. Jag åt lunch och sov därefter i en dryg timme. Vaknade tyvärr seg och med huvudvärk....

Men, första natten avklarad, ikväll väntar nästa. Dock med en liten abrovinkel då jag har skola på torsdagkvällar. Jag kommer inte dit förrän närmare 22, men å andra sidan råkar det vara så att jag är helt solo imorgon bitti och dessutom utan bil för boendets bil är trasig för tillfället. Nu får jag hjälp genom hämtning av brukarna från respektive verksamhet, men ändå.... Det blir en spännande morgon.

Apropå jobb har jag idag även sökt två jobb till som socionom, två jobb jag verkligen vill ha, enligt överenskommelse med vännen min. Att enbart söka de arbeten jag helhjärtat vill ha. Så nu ser jag fram emot deras svar!

badmössa

Jag har kommit på tjusningen med att vara i vatten, att simma. Visst, jag älskade att plaska och bada och var mer i vattnet än på stranden när jag var barn. Jag har aldrig haft svårt för vatten, eller rädd, även om jag absolut inte gillar om något stryker mig mot benen när jag simmar, eller osköna bottnar.

I somras simmade jag en hel del i öppet vatten, framför allt då i Mälaren förutom en sväng i havet när vi var på Gotland. När vi besökte norrland var det liksom ingen mening, det är iskallt i den viken som går in från bottenhavet eller vad det nu heter.

I alla fall, jag fann tjusningen i att simma i öppet vatten och gjorde det en hel del. Alltid med sällskap när på djupt vatten, annars höll jag mig inom bryggorna, just in case. Framför allt är det läskigt för min diabetes skull då blodsockret kan sjunka galet snabbt och det är svårt att känna i vatten om jag är på väg att få känning.

Under hösten har jag simmat lite sporadiskt till jag egentligen kom igång på riktigt i samband med Coltings simcamp som jag var på. Jag gav mig tusan på att nu ska det crawlas. Tack och lov har jag en granne som gärna simmar med mig, plus att jag hittat en till person som ska köra Vansbrosimningen med mig i sommar, plus att maken också bestämt sig för att lära sig crawla.

Igår var jag och grannen P i närmsta simhallen. Måndagkvällar har de "enbart motionssim" mellan kl 20-21. Perfekt. Vi var i vattnet strax efter 20, jag var ganska sliten redan när vi åkte dit. En dålig natt med en son som hade växtvärk, plus ett löppass på dagen (och jag har precis börjat ta tag i löpningen igen). I alla fall, det var en del folk och det kom fler. Jag var galet irriterad ett tag, irriterad på idioter som stannar upp mitt i banan eller står i klunga och snackar. Är det motionssim så är det, håll för tusan åt sidan då och var inte ivägen för de som faktiskt är intresserade och har kommit dit för att simma. I vilket fall lugnade det sig efter ett tag, likaså mitt sinne.

Jag fick flyt i simningen. Körde utan, men även med paddlar respektive simfötter. Samtalade med en man som visade sig vara britt, frågade om lite tips kring hur han gör för att simma längd efter längd efter längd utan att stanna. Jag fick lite bra tips. Dels lära sig göra vändningarna (vilket kommer att kräva en hel del mer träning, det är svårt med andning och avstånd för att fixa dem, samt att jag får sådana galna kallsupar), han tipsade om näsklämma (framför allt då vid vändningarna skulle det vara bra för mig, jag har faktiskt en, ska testa den nästa gång). Han sa även att det är lite som att springa, första längderna är värst, sen kommer man in i flytet. Det kan nog ligga lite i det. Jag kämpar på och träning ger färdighet.

Till råga på allt hade jag bestämt mig för att köra badmössa för första gången i en simhall (har enbart använt det vid tävling samt någon enstaka gång i öppet vatten för att synas). Egentligen var tanken att jag inte skulle behöva blöta ner håret, tji fick jag, det blev ganska så blött ändå, men det härliga var att dels satt simglasögonen som en smäck, plus att det blev en riktigt skön känsla i vattnet att håret var instoppat i den där (fula) saken. Inte något hår som åker ner i ögonen eller pannan trots tofs. En hit helt enkelt. Nu skulle jag bara helst av allt vilja ha en lila..... 

Så, när simpasset väl var över var jag istället hög, hög på simningen och nöjd med livet. Satt till och med i bastun en bra stunden vilket är olikt mig. Jag längtar redan till nästa tillfälle att simma.

frustration

Det här med att ha två hem, för barn som flyttar mellan sin mamma och pappa. Tänk att det ska vara så svårt att ha förståelse för att det är tufft, att ha omtanke kring sina barn att de faktiskt lever två skilda liv, i två olika hem, med olika familjesammansättningar och olika personligheter, regler och annat. Tänk dig själv att du skulle bo på två helt olika ställen, med olika saker och bara ha en rygga där du kan lägga grejer du vill ta med dig emellan. Om du kan och får.

Ju äldre de blir, på ett sätt blir det lättare utifrån att det går att ha en dialog och ett mer vuxenliknande samtal kring saker som sker och hur det känns och så vidare. Fast å andra sidan, ju mer de mognar och funderar ju tyngre blir det för dem. Lojaliteten mot både sin mamma och sin pappa, att inte gör någon av föräldrarna besviken eller ledsen, den pressen, att bära den konstant. Hur hantera det? Vilken strategi ska barnet ta?

Har man tur ser ens förälder och kan finnas där, stötta upp, peppa så gott man kan. Våga ta tag i det som sker. Men, det är inte alltid lätt. Relationen till sin före detta spökar förstås in, kan man ens prata vuxet med varandra, går det att nå fram eller blir det försvar och taggar eller förnekelse?
Har man tur finns det en annan vuxen att prata med, till exempel en kurator på skolan. Där finns möjligheten att lätta sitt hjärta under trygga förhållanden.
Har man tur har man ett helsyskon som delar samma förutsättningar, även om personligheter är olika kan man gemensamt prata om det som sker och dela med varandra, men likväl är det rätt vanligt att syskonkärleken mer visar sig i bråk och missförstånd än just omtanke och kärlek.

Detta funderar jag på en måndag som denna. Svårigheten som förälder, svårigheten för barn som flyttar mellan hem. Hur tokigt det kan bli utan att ha föräldrar närvarande alls, eller föräldrar som missbrukar eller liknande. Jag längtar mina tjejer, jag önskar jag kunde skydda dem från allt ont. Det kan jag inte. Jag jobbar i alla fall för, hoppas och ber, att de blir starkare och får med sig något positivt av detta kånkande mellan två extremt olika hem, med olika regler. Jag älskar er tjejer! När ni inte är hos mig fattas ni mig, alltid.

mitt i

Nu är det igång. På allvar. Och jag hänger med i svängarna så gott jag bara kan..... Än så länge går det finfint.

Socionomexamen är klar. Examensbevis beställt. Jag var så nervös när jag skulle logga in och se resultatet från sista tentan, den värsta tentan på hela utbildningen och den sista förstås. Tack och lov klarade jag den på håret, med sämsta möjliga betyg. Men det gör inget, för jag blev godkänd och det var mitt yttersta mål.

Så nu då? Jo, nu är det heltidsstudier under vårterminen. Idrottspsykologi, har haft två tillfällen hittills och den pågår en gång i veckan fram till maj månad. Riktigt intressant och jag ser verkligen fram emot att gå hela den kursen. Jag brinner för min träning och jag gillar psykologi så det är en bra kombination. Dessutom tror jag den kan ge mig fördelar längre fram i arbetslivet.
Parallellt med den vårdpedagogik på distans. En kurs jag tror jag kan ha nytta av i min arbetssökningar som sjukhuskurator. Jag har en plan till hösten att läsa ett par kurser då med, som kan ge öppningar och möjligheter för att nå min önskan till sjukhuskurator. Är jag redan där då kan jag säkerligen få utbildningen ändå, genom arbetet. Så det är win win.

Har dessutom precis genomfört mitt andra och sista intropass på behandlingshem, nu har jag inget mer bokat men jag antar att det kommer förfrågningar inom kort då deras sex veckors schema för nästa period är i görningen. Samt då mitt korvik på autismboendet där jag nu arbetar heltid februari och mars månad. Arslet fullt? Jajamensann. Men det känns kul. Visst kommer en hel del av min familjetid försvinna då det är många jobbkvällar och nätter och helger, men den stora fördelen är att vi får testa under en begränsad period. Fungerar det för oss med hämtningar och lämningar på dagis och dessa arbetstider. Trivs jag att arbeta sådana tider heltid? Det får jag svar på nu.

Så, nu är det dags att ta sig till jobbet för ett pass 11-21. Morgonen har börjat fint, lite tungt att komma upp men fick med mig grannen ut på en löprunda vid 8. Plus mysfrukost med maken och lilleman. Plus en skön dusch. Så jag är redo.

mål och motivation

Idag fick jag frågan (igen, till och med, fast från annat håll) vad jag egentligen vill med min träning och den mängd jag har. Så som denna person uttryckte sig "extremt mycket". Jag blir alltid så förvånad när jag hör det, att jag tränar mycket. Jag tänker inte på det så. Att jag tränar mycket. Allt är relativt tänker jag. Det är även beroende på ens mål och motivation. Jag fick frågan varför jag gör det.
Svaret blir nog just att sätta upp olika mål och hitta motivationen för att nå dem. Så som vapensyster och jag konstaterade i ett samtal för ett tag sen, något som hon snappat upp från någonstans jag inte minns. Målet är det som siktet är inställt på och nog så viktigt, men det är vägen dit som räknas och som ska vara kul och händelserik. Det tror jag är viktigt att ta med sig.

Jag upplever mig lite som i mellanmjölkslandet. Jag har höjt min nivå över svenssons generella, det innebär att det jag siktar på, där ligger träningsmängden på en helt annan nivå. Jag tror det är därför jag inte tänker på att jag skulle träna så mycket mängd. Men, tittar jag åt andra hållet, på min omgivning, hur de tränar som jag känner omkring mig, då förstår jag. Många tränar inte alls, många tränar en till två gånger i veckan. Då kan fyra fem eller sex gånger i veckan te sig extremt förstås.

Det viktigaste i grund och botten är ändå, tycker jag, att det ska vara roligt och ge energi. Det ska finnas en tanke och en kraft med träningen. Det ska vara givande. Det innefattar smärta, träningsvärk och att känna sig helt galet slut, att ta ut sig. Det innefattar tuffa hårda och långa pass om man har högt uppsatta mål.

Lycka till med Din träning! Vilken nivå du än är på.

äntligen tillbaka

Jag har haft influensan.
Influensan var det värsta jag har varit med om i virus/förkylningsväg någonsin. Jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva det igen och jag kan förstå att det finns de som stryker med som inte är starka i grunden. Min förståelse har definitivt växt.
Idag har jag fått mitt liv tillbaka igen och jag känner en enorm lättnad och då är jag ändå dunderförkyld nu.
I måndags kom lite småhosta och jag började känna av något så smått. I tisdags vaknade jag sjuk. Lämnade Leo på dagis sen var jag däckad resten av dagen. Feber som steg, ont i kroppen, tjock i halsen, tungt att prata, illamående, en huvudvärk från helvetet. Maken fick komma hem tidigare och ta lilleman. Jag var helt borta. Slumrade och jämrade och försökte bara att existera. 40 grader steg febern till och så höll det i sig hela onsdagen med. Känslan när kroppen nästan håller på att brinna upp av hettan, samtidigt som frossan är där. En önskan att amputera huvudet. Jag har fått en helt ny förståelse för migrän på kuppen. Ljus och ljudkänslig. Nedräkning tills tabletterna ska ge en kort stunds frist med en liten lättnad i huvudet och en pyttesänkning i febern. Så tisdag och onsdag försvann. Två dygn helt borta. Orkade inte ens ta mig upp för trappan hemma. Minns inte vad barnen haft för kläder ens. Tack och lov för en bra make och stora tjejer som klarar sig själva. Torsdag morgon var förjävlig och jag blev nästan rädd för att jag mådde så dåligt, men efter en slumrande förmiddag släppte det mesta av febern och fram till igår fredag hade jag "bara" lätt feber samt en övergång till dunderförkylning istället. Idag har febern släppt och jag är så tacksam. Jag är tacksam för att jag orkade åka till affären att handla. Tacksam för att huvudet är med mig. Tacksam för att vara närvarande igen!

fina krya-buketten från goa vännen, det värmde