Cykelvasan 90 - 2018

Redan under sommaren 2017 bestämde jag med en granne att under 2018 ska vi köra Cykelvasan. Vi hade båda genomfört En svensk klassiker och laddade nu för nya utmaningar. Jag är inte sen att säga nej, inom rimliga gränser. Jag testar gärna nya saker. Mountainbike inhandlades och började cyklas på under hösten. Togs upp igen under våren, cyklade sporadiskt. Några pass tillsammans med grannen, en del pass tillsammans med dottern, några pass ensam. Plötsligt var det bara två veckor kvar innan start. Därmed lite lätt ångest av att tränat för lite, fått för lite mil i benen, inte gjort något långpass….

Jag är tacksam för att min granne och vän är det som ordnade boende till oss fyra som skulle cykla. Jag hade inte träffat de andra två, herrarna, innan. Det var inga problem alls att tycka om dem, vi hade samma humor och jargong. Jag bilade upp med min vän och de två herrarna kom från västkusthållet. Vi sammanstrålande i Siljansnäs när vår stuga låg. Jag och A passade på att hämta ut allas startbevis på vägen upp, eftersom vi visste att vi skulle komma fram före de andra.

Vi startade alla i olika startgrupper på lördagen. Utifrån att vara sociala och hänga tillsammans åkte vi ändå i samlad trupp på morgonen, buss var bokad från Mora upp till starten i Sälen. Smidigt och bra arrangerat att lämna cykeln till lastbil och därefter gå till en personbuss att åka med. Jag sov riktigt dåligt på natten och vi gick upp runt 05-tiden på morgonen. Det blev en stunds väntan i Sälen då förste man ut startade 09.55, jag startade 11.40 och siste man 12.05. Vi hade i alla fall trevligt under väntan och samtidigt hade jag känslan av att jag bara ville komma iväg.

Till sist var det dags att äntligen rulla iväg på cykeln.

Till att börja med var det en ganska lång uppförsbacke, dock mestadels på asfalt vilket var tacksamt att börja med då jag vet med mig att uppförsbackar inte är min starkaste sida. Till första depån Smågan var det ändå hur lätt som helst Jag kände mig hög på livet. Mångsbodarna kom. Risberg. Till sist Evertsberg. Ungefär halvvägs. Då hade det glatta humöret hunnit vända. Där var jag knäckt Inte lika knäckt som ett minne från då jag cyklat racer, men ändå. Kroppen sa stopp. Jag kände hat mot backar och vägar med stampad jord och random stenar och gropar som dök upp. Skumpande och svårt att få en jämn fart. Ländryggen,, min svagaste länk i cyklingen, hade redan värkt i 3 mil.

Jag stannade vid alla depåer under hela loppet. Jag stänger alltid av min mobil cirka en timme innan loppet, men vid Evertsberg var jag tvungen att ringa en ”livlina”. Jag ringde en vän som kört loppet flera gånger tidigare. För att få pepp. Han lyckades förmedla lite ny styrka, framför allt genom att få mig att visualisera målgången och att få medaljen.

Oxberg, Hökberg och Eldris var nästföljande depåerna innan målgång. Det fanns en riktig helvetesbacke längs sträckan, den var vidrig både till längd, lutning och även underlag. Jag gick upp ungefär halva backen. Jag gick i en till två backar till där det tog stopp. Jag hittade i och för sig en strategi att lägga mig bakom någon som såg ut att kunna klara backen men i långsam fart, då kom även jag upp för andra backar där det började kännas tungt.

Jag tror den snabbaste milen var den sista. Jag var så glad att jag närmade mig målet. Jag var så glad att se upplopps-sträckan. Jag var så glad när jag rullade in under ”I fäders spår – för framtids segrar”. Jag var så trött efter målgång. Jag ställde mig lätt apatisk i flera minuter och bara återhämtade mig och landade i att jag kommit i mål. Telefonsamtal från sällskapet väckte mig ur dvalan och jag tog mig till väskutlämningen och min väntande vän.

På kvällen åt vi i stugan och drack bubbel och öl för att fira. Det är lustigt hur olika upplevelserna kan vara. A var hög på livet, tyckte loppet var det bästa någonsin, kände sig stark hela vägen och redan inställd på att slå sin tid nästa år. J slog sin tid sedan förra loppet han körde för två år sedan. R var nöjd med tanke på ny cykel och knappt ha cyklat alls i år.

Jag var lite mer sliten, främst psykiskt. Otippat lite fysiskt, där kände jag mest av en rejäl stelhet i ländryggen och svårt att komma ner på huk. I övrigt över förväntan. Tyckte inte där och då att jag var direkt sugen på att göra om det, men samtidigt har jag redan lovat min dotter.

När det sedan gått ungefär en vecka kände jag mig lite sugen igen, så det blir nog bra det här. Jag får se till att vara bättre förberedd till nästa sommar och då kommer jag dessutom ha sällskap genom hela loppet av min dotter.


Skulle jag försöka sammanfatta det hela blir det som följer:

- fysisk och mental dipp, resväg, delar av banans underlag

+ arrangemang, natur, sällskapet, ingen punka, bredare vägar än jag trodde, pepp längs vägen, glada funktionärer, vädret


Jag är stolt över att jag tog mig runt. Hur lång tid det än tog. Jag hade inte kunnat pressa mig mer, däremot ska jag försöka förbereda mig mer på underlag och backar till nästa gång.