Det här är Oskar, det är vår näst äldsta familjemedlem (i kattår översatt). Han går även under namnen Oskarikus, Rakso, Raketost mm.
Han är en rätt egen individ den här gossen. Hans livsöde började med att bli övergiven sommarkatt och hamnade på katthem innan han kom i bättre vård. Nu har han hunnit bli sisådär 9-10 år och dryga 7 kg tung.
Han är väldigt pratglad, dag som natt. Han jamar högt och tydligt när han önskar uppmärksamhet. När han sover är han inte heller tyst. Då har han antingen pipnos eller drar timmerstockar.
Om katten själv fick välja skulle han nog leva på räkor.
Trots sin ålder (och storlek) är det fart på katten. Han är en riktig buse och det gäller att hålla koll på hårsnoddarna. Annars är risken stor att de hittas söndertuggade och neddrägglade någonstans på golvet.
Torrfodret som alltid står framme, det äter han enbart genom att först kicka ut några bitar på golvet och därefter äta upp dem.
Badrummet är han också en flitig besökare till, inte för att han gillar att bada, men badkaret är en utmärkt plats för att dricka vatten. Så fort vi går in dit kommer han och hoppar ner i badkaret och tittar på en med bedjande ögon, "hmmmmm...."ar lite, lyfter på ena tassen och ber om att kranen ska startas så han kan dricka.
Härom morgonen när jag och tjejerna skulle ge oss iväg var han förstås med i köket utifall att han skulle få något smarr när jag gjorde smörgåsar. Jag lade tjejernas smörgås med kalkon på i trappan medan vi klädde på oss ytterkläderna. När det väl var dags att gå ut och smörgåsarna skulle med satt Oskar i trappan och slickade sig gött runt nosen. Vi förstod snart varför eftersom den ena kalkonskivan var spårlöst försvunnen......
ho ho! puss och kram
SvaraRaderaVisst är katter härliga?
SvaraRaderaSjälv har jag två "kottar" på snart elva månader. Ett syskonpar från en kull av sex. Bernard och Tilly gör min vardag lite mindre ensam, vilket jag inte fattade att jag var eftersom jag glömt bort hur mysigt det är med djur. Saknade att det var lite ljud hemma,att någon väntade på mig innanför dörren när jag kom hem. Nån som sällskapade i sängen eller allmänt trakasserade mig alltför tidigt på morgnarna genom ihärdigt jamande a la "jag dööör jag dööööör om du inte ger mig maaat nuuuu!"
Var utan katt i nästan fyra år, då min älskade barndomskatt Tulle avlivades 04. Ville inte skaffa fler efter honom för jag tänkte att nu behöver man inte lösa kattvakt om jag skulle åka bort ett litet tag, men egentligen handlade det om att jag inte vågade. Det gör så himla ont när de dör!
Men så vintern 07 började jag fundera lite mer då min sällskapssjuka tog överhanden. Kollade runt på diverse katthem via nätet, blev alltid rörd till tårar och fick ångest över att välja bara en eller t.o.m två just för att de ska ha sällskap när jag inte är hemma. Men de andra katterna då, de som inte blev valda? Ångest ångest! Det har med min egen barndom att göra, att känna sig bortvald i skolan- alltid sist vald i grupparbeten, på gympan...extrakompis när försthands OCH andrahands bästisen var frånvarande...
HUR skulle JAG kunna välja bort en redan övergiven, oönskad misse?
La ner projektet med katthemskatter ett tag. Blev för mycket liksom.
Men sen kom en kollega på jobbet och sa att hans missa väntade ungar och då slank det ur mig "åh jag vill ha från den kullen!Och jag tar två!" Jag fattade inte hur det kunde slinka ur mig så där men så blev det.
Och i juni förra sommaren kom Bernard och Tilly hem till mig och det är det bästa som hänt mig!
Som hundar är de, kommer när jag ropar in dem från utevistelsen, följer mig när jag promenerar till farsan på gården bredvid...
Får hoppas att Murphy´s lag inte slår till dvs att Den Stora Kärleken visar sig vara allergisk men då får vi bli särbos för aldrig aldrig att jag lever utan mina djur!
Jag kan verkligen inte fungera utan dem=O)
Ser fram emot att träffa er Raketost=O)
Kram på dig gumman!!
/ Linda