Japp, nu känner jag mig ensam. Saknar min man nå enormt. Frustrerande att inte ha någon kontakt med honom alls sen han for. Tur att jag i alla fall har mina barn hemma iaf, och att jag haft vuxet sällskap i stort sett dagligen, men ändå..... Jag längtar så det värker i kroppen. Det har hänt så mycket under mina dagar. Jag kommer inte kunna berätta allt.
Jag vet inte hur han mår, jag vet inte hur de har det, jag vet inte hur vädret är - NADA.
Jag vet inte ens hur jag kommer att reagera när han kommer hem. Bli tyst? Glad? Lycklig? Arg? Sluten? Kräftig? Galen? Kär? Irro? Jag har ingen aning just nu, men längtar det gör jag.... Å ensam är det, inuti, tomt och trist här hemma, där ändå hans saker hela tiden påminner mig om att han är borta för stunden. Som tur är inte för alltid iaf... Den smärtan hade varit oumbärlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar