Jag somnade i soffan igår kväll typ halv elva, slumrade tills maken väckte mig och tyckte det var dags och gå till sängen istället. Ett under att inte han oxå somnade i soffan, vem vet hur länge vi hade legat där då...
Så glad att jag fick sova en hel natt, behövde inte springa upp på toa, blev inte störd av katt eller barn, vaknade väl till på riktigt vid halv nio. Underbart! Ändå - trött!!!
Denna gravida kropp är inte alltid inne på samma spår som jag. Det är helt underbart att vara gravid, missförstå mig rätt. Att känna livet i magen som rumlar runt, sparkar och bökar och gosar. Varje gång det sprattlar och busar där inne så myser jag extra mycket, ler och sjunker in i min egen bebisbubbla en stund.
Min kropp däremot är inte alltid med mig i övrigt. Det är fascinerande och intressant att vara havande på många sätt. Dels är det saker jag normalt sätt inte äter och inte ens tycker om som jag helt plötsligt gillar. Coolt.
Min rygg däremot är inte med mig alls. Den gör ont i stort sett dagligen, på lite olika sätt och lite olika ställen men protesterar gör den. Ibland drar det ner i ena skinkan också, eller sätter sig vid svanskotan och sticker till rejält.
Illamående ja visst, varje förmiddag. Trodde, eller hoppades kanske, att jag inte alls skulle bli illamående på helgen utan bara på vardagar, eller hur?! Knatade omkring med ett fett illamående hela tiden i centrum med dotra i jakt på strumpor och strumpbyxor.
Sen mitt på dagen är det ganska så bra, förutom ryggen, men på kvällskvisten börjar det där obekväma. En period på några timmar när inget är bekvämt. Inte stå, inte sitta i soffan, knappt ens ligga i soffan. Försöker luta åt ena hållet, andra hållet, framåt, bakåt, men inte nått funkar. Suck!
Fast jag njuuuuuuter av att vara gravid. Det är mysigt! Det är en upplevelse svår att beskriva för den som inte varit. En alien i magen. Som börjar styra redan där inne och sedan styr ännu mer när h*n kommer ut till stora vida världen.
Denna lilla krabat kommer få hänga med på mycket och kommer högst troligt stå mycket i centrum från sina fyra storasyskon. Jag ser redan framför mig när knoddis sitter där i triptrapen vid matbordet och kör sitt race med fyra (el kanske tom sex) pers som studerar och retas och skrattar med busandet.
Vi längtar efter dig knoddis!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar