Lyssnar du på Dig?

Jag har alltid haft en stark intuition och jag har alltid varit en känslomänniska. På gott & ont. Det är inte alltid roligt kan jag tycka att vara en känslomänniska. Det har en förmåga att ta över, känslan väller in som en stormande svallvåg och det är svårt att inte gå rakt in i den och leva känslan. Jag har fått träna på det och jag kommer framåt, jag kan ställa mig vid sidan och säga till mig själv, nu är jag känslan. Ta det lugnt, låt känslan kännas in, virvla förbi och gör sedan något konstruktivt av det och fundera kring det. Det funkar inte helt alla gånger men jag är medveten om det och det går bättre och bättre hela tiden och jag har haft BRA med träning kan jag lova. De senaste fem åren har det varit ovanligt många känslostormar av alla dess slag som vällt fram. Av alla olika sorter, lyckorus, oändlig sorg, svart ilska och allt där emellan.

Jag har också börjat ta till vara på min intuition mer. Jag litar på den. Jag behöver inte kräva bekräftelse på att den är "rätt", även om jag ibland vill säga det jag känner in högt eller prata om det med någon.

Jag har vissa saker jag tydligt känner in men ibland är det svårt att bemöta det som intuitivt känns eftersom personen på andra änden inte alls är medveten om vad denne håller på med, beter sig, eller är inte förmögen att titta på sig själv och se mönstren som denne ger ut.

Jag säger inte att jag är perfekt, absolut inte, det finns ingen perfekt. Jag är däremot väldigt mån om min känsla och min intuition och jag tror det är viktigt att lita på kroppen. Kroppen sänder dig alltid ärliga signaler även om det ibland går väldigt snabbt innan intellektet/hjärnan kliver in och börjar resonera med dig. Dessutom ofta negativt eller kritiserande.

Känn rädslan - våga ändå!

Lyssnar du på Dig?