Maken är sliten, idag blev det iaf sovmorgon. Först somnade vi i soffan igår kväll, som vanligt nu för tiden. Ibland gör vi det med flit till och med.
När lilleLeo vaknade vid midnatt matade jag honom och sen gick vi upp och lade oss efter tre tjat till maken att vi gjorde det. Han kom så småningom, någon gång mellan ett och fem typ. Jag tog Leo hela natten eftersom jag sett hur sliten maken är. Mycket på jobbet, jagar sömntimmar, rätt mycket på kvällarna hemma.
Johanna kvar extra hos oss. Annorlunda i dynamiken hemma, hon har varit ledig eftersom det är höstlov. Jag har haft mycket att fundera på inom mig vad gäller detta. Hur jag känner och kanske snarare inte känner in henne. Hur jag tycker att det "flyter" mellan henne och mig, eller inte flyter. Hur mycket ger och visar jag och vad är det för "motstånd" som ligger.
Vi har inga planer för helgen, bara Johanna som ska på halloweenfest ikväll. Det känns också skumt. Ovant att inte ha något att göra. På gott och ont. Jag är inte så bra på att varva ner och göra ingenting.
Starten på helgen, på dagen igår, var iaf strålande. Långpromenad med en granne, Lene kom med nyhandlade pizzor till lunch för oss tre tjejer hemma. Mysigt att träffa henne även om den dryga timmen var alldels för lite och gick alldeles för fort. Samtal med Pyret efter det. Så vips var maken hemma och fredagsmyset igång.
Ändå känns det lite som ett andrum, som om jag står och stampar, trampar vatten, kommer ingenstans med min egen utveckling. Det ska nog så vara den här perioden och jag behöver stanna upp och reflektera. Jag står ändå inför en stor förändring, eller rättare sagt hela mitt liv har varit en stor förändring de senaste åren. Men, det är inte dags att stanna upp än.... Det är dags att fortsätta förändringens bana för att komma dit jag vill här i livet. Mitt mål är att älska mitt jobb. Jag vill tycka om att gå till jobbet. Tycka att det är roligt 99 ggr av 100. Jag har funderat på hur jag ska komma dit och jag har börjat bolla ut det till min omgivning, med lite rädsla. För säger jag det högt så manifisteras det genast och blir mer verkligt.
Igår berättade jag för min mamma vad jag funderar på. Det är inte så lätt för henne och pappa just nu, det har varit en del motgångar för dem, men ändå är hon positiv och glad och har så mycket livsglädje och humor. Å framför allt, hon stöttar mig, berättade om vad hon gjorde arbetsmässigt i min ålder och vad hon tror jag skulle passa bra att jobba med. Tack min älskade mamma för att du alltid ställer upp för mig och barnbarnen!
Nu sitter jag här ensam i köket med min mac och funderar på livets banor. De andra tre är i vardagsrummet och spelar tv-spel. Ett utmärkt tillfälle för Johanna och maken tid. De behöver det. Ett medvetet val från mig att låta dem "leka" en stund. LilleLeo är antingen totalt fascinerad eller har somnat för han hörs inte ens.
Ta till vara på tiden, var närvarande och uppskatta dina nära och kära! Vad skulle du vara utan dem?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar