X

Vad är det för fel på X? Tänk att man kan ha levt med en människa i många år och när det sedan tagit slut infaller en personlighetsförändring utan dess like. Eller är det bara skygglappar som faller av när man lämnat? Sanningen som stiger fram obarmhärtigt? Det som jag blundat för visar sig?

Mitt X har många stora allvarliga fel enligt min åsikt. Troligen skulle han säga exakt samma sak tillbaka iofs.

Det går inte att kommunicera med honom, han förstår inte vad jag säger, han accepterar och respekterar inte mig och mina åsikter, han lyssnar inte, han vill inte kompromissa, han lever i en egen värld där han tror saker, överreagerar, målar fan på vägen, gör en höna av en fjäder.... Han har träffat en sjuk kvinna. Han projicerar ut all skit som han bara kan åt mitt håll. Han ser inte skogen för träden. Han tänker inte utanför boxen. Han ser inte sina egna misstag. I hans värld är allt perfekt hos honom, han är den bästa i hela världen. Jag förstår inte hur de orkar sitta och leta fel på min familj. Det måste vara deras största nöje, dissa och klaga på min familj. Ju mer de kommer på desto bättre mår de. Men det är ju sååååå enkelt att projicera ut det istället för att se på sig själv och vad som kan behöva förbättras i sitt eget hem.

Jag är inte perfekt. Jag är mån om mina tjejer och det är extremt viktigt för mig att de mår bra. Självklart. Jag glömmer saker - men inte allvarliga livsavgörande grejer. Jag är mänsklig. Tack och lov. Jag kan se vad jag är bra på, mindre bra på. Jag lever i sanningen och jag står för den jag är.

Jag har TYVÄRR varit alldeles för snäll mot mitt X. Tagit för mycket skit. Det har tagit år att komma ur mitt självdestruktiva beteende. Jag har blivit "programmerad" att inte vara tillräckligt bra så pass länge, det tar tid att komma ifrån det, bryta mönstren, ändra spåren. Men nu JÄKLAR. Sakta men säkert har jag hittat tillbaka till mig och den härliga underbara kvinna som jag är!

Nu är det NOG. Den här veckan har jag brunnit av på Xet två rejäla gånger. Förbannad och arg och framför allt verbal. Så grymt skönt. Han kommer inte åt mig längre. Å det är jättejobbigt för honom. Som min underbara coach sagt.

"Låt honom puttra i sitt eget spad!"

Så bra! När han får puttra i sitt eget spad blir det jobbigt. Rätt åt honom.

Han är en bakåtsträvare och uppenbarligen har han väldigt svårt att släppa mig och dessutom har han svårt att släppa sitt extrema kontrollbehov. Visst, jag kan känna en sorg och en frustration när jag inser att han kommer ALDRIG att ändra sig. Han kommer alltid leta fel och hålla på och klanka på mitt - men jag får helt enkelt acceptera läget. Jag har lärt mig hantera det, nästan jämt iaf. Det finns en anledning till att vi inte ska prata i telefon eller träffas. SMS och mail räcker gott om det inte är någon nödsituation.

Lycka till alla ni som har att göra med ett knepigt X och om ni behöver stöd hör ar er till mig, jag har stor erfarenhet jag lovar.