Min helg har varit lugn och stillsam, inga bråk, inga utbrott. En glad liten kille och en glad stor kille hemma. Jag har kunnat träna. Vi har ätit bra mat. Vilat och varvat ner och tankat inför en ny vecka.
Dock, två bakslag. Bakslag jag redan gått igenom tidigare, fler gånger än en. Denna gång har jag lovat mig själv att försöka agera annorlunda i mig.
Ett bakslag gällandes en relation. Eller är det ett bakslag? Kanske fanns det en liten hand som sträcktes ut åt mitt håll och jag valde att slå bort den med mitt svar på det? Gjorde jag rätt som ifrågasatte? Ska jag ta tillbaka det? Nej, jag tror inte det. Jag tror att det behövde komma ut. Jag släpper det där, hängandes i luften, tills vidare. Vi kommer att höras av igen för det "måste" vi göra av andra anledningar. Kanske kan det vara så enkelt att jag är rak och ärlig och det finns "hemligheter" som inte ska komma fram och då kommer du förr eller senare till frågan om du vill undanhålla sanningen när den ifrågasätts rakt i ansiktet på dig? Jag har vänner som själv varit där, kan vara så att det är min tur att sitta i den positionen. Veta intuitivt att jag har rätt, eftersom hela min kropp skriker så, men bekräftelsen kommer inte att komma verbalt.... MEN, jag kan bara styra över mig själv och mitt.
Jag släpper Dig nu, Du är välkommen när Du är redo.
Det andra bakslaget handlar helt och fullt om mig och min fysiska kropp. Jag mötte samma motstånd som jag gjort så många gånger tidigare. Min kropp gör inte som jag vill. Jag tycker att jag kämpar kämpar kämpar så hårt för att gå i rätt riktning, men ändå detta motstånd. Motstånd att släppa, stelhet, värk, förvånande värden....
Då är frågan, hur ska jag tänka om och tänka nytt härdå? Snäppet svårare än när det gäller relationer till andra. Relationen till min egen kropp är knepig.
Tack Ni som stöttar mig och hjälper mig förstå och fortsätter knuffa mig framåt i rätt riktning. Nu är det tungt, nu är den berömda blåleran, uppförsbacken och motvinden här.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar