Väntan - Förväntan - Krav

Den här veckans första två dagar har varit fyllda av både allt och inget. Jag pratade med min kära vän om detta då hon går igenom liknande saker delvis. Jag har ringt samtal med blandade innebörd och av olika anledningar och med annorlunda känslor i botten.

Jag har känt rädsla, oro och sorg över min far som ligger på sjukhus sen i fredags. Jag har känt mig som i ett vakuum, typ, tills jag fick ett bättre ord av min vän: att vara i väntrummet. Att sitta där utan att veta hur länge det dröjer...

Jag har gått igenom snurren med att ställa förväntningar gentemot krav på min omgivning. Att ha förväntningar är alltid "farligt" när man har med andra individer att göra. Jag har slagit i samma ställe många gånger när hoppet och förväntan på en förändring ändå legat inom mig. Må vara dumt i vissa fall men må också vara en fin egenskap.

Svårt att känna hur mycket och hur stora krav jag kan och bör ställa på min omgivning i vissa lägen. Hur mycket är jag villig att dela med min omgivning o hur mycket kan de förstå utan att jag förklarar rakt på sak och får jag bemötande efter det jag berättat eller efter min förväntan. När jag inte ens borde ha förväntan på bemötande. Hur förklarar jag min oro för att min far ska lämna jordelivet inom kort när jag i många fall inte orkar med eller känner mig osäker på hur omgivningen reagerar när jag säger det....