Som tidigare erfarenhet, luften gick ur mig efter förre helgens urladdning.
Del tre av fyra på En svensk klassiker. Lidingöloppet.
Loppet som folket omkring delat med sig av i form "det är som ett maraton trots att det är kortare sträcka, men på grund av terrängen". "Det är sjukt långt." "Jag skulle aldrig springa så långt".
Jag visste att jag inte var tillräckligt förberedd. Huvudet är en sak, kroppen en annan. Hälsporren som påverkat under hela våren. Oro kring att kroppen ska hålla för belastningen.
Min inställning var: lugnt tempo, gå i uppförsbackarna när det börjar bli tungt.
Kroppen svarade fint, jag höll ett lugnt tempo, flåset var med mig, det kändes riktigt riktigt bra. Tills knät sa ifrån. Inte helt otippat, det är en lång sträcka och jag har inte kommit ut på rundor längre än en mil, eller lite drygt en mil.
Knät smärtade rejält, framför allt i nerför, men även lite uppför. Det vill säga ungefär konstant med tanke på terrängen. Nerför absolut värst, fick gå med "stelben" eller backa vissa backar. Föga tröst, men jag var inte ensam att ha ont i alla fall.
Det resulterade i att jag fick promenera halva sträckan ungefär. Surt när flåset fanns kvar, men smärtan satte stopp.
I mål kom jag till sist och med god marginal till de tids-spärrar som fanns. Jag vill definitivt göra om det, för att se hur det går när knät inte säger ifrån.
Hur gick det då med hälarna? Jo tack vare fina grannen M som är sjukgymnast samt utbildad i att tejpa träningstokar som mig så mådde hälarna kanoners. De kändes otroligt nog ingenting under eller efteråt. Evigt tacksam M för det.
Så nu, luften gick ur. Lusten. Har vilat i stort sett drygt en vecka. Dags att programmera om och lägga fokus på längdskidor. Engelbrektsloppet bokat. Fyra månader till start.
Till november har jag lagt in en beställning på stora mängder snö samt cirka 10 minusgrader till Stockholm med omnejd. November till mars ska snön ligga. Tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar