Jag fylls av en ensamhet, en tomhet, som jag har svårt att sätta ord på. Är egentligen inte ledsen men känner mig ändå sorgsen. Känner mig seg, trött, med svag huvudvärk. Solen skiner men den orkar inte lyfta mitt sinne. Mina tankar flyter omkring mellan en den ena en den andra av mina nära som har det tungt, delvis eller rätt så mycket, i livet. Jag känner hur den får fart och fart med fler saker som sugs dit - som INTE gör mig lättare.
Jag bestämmer mig för att hålla ut, det väntas en promenad om några timmar. Att ta sig ut i solen och känna strålarna värma mot huden, med liten i vagnen, med förhoppningsvis glatt sällskap som jag kan suga ur lite energi från.
Är det såhär måndags"ångest" tar sig an för mig tro? Det vill säga de måndagar jag inte har fler än ett barn hemma. Tanken slår mig. Jag brukar komma ut på min promenad tidigare på förmiddagen. Bryter segheten redan då. Men idag blev den senare, vilket borde innebära att jag har något att se fram emot, men jag hamnar i någon slags seglera som känns som en enorm ansträngning att ta sig upp ur. Inte ens genom att sjunga på förmiddagen lyckades jag...
Nåja, jag skriver några rader, bidar min tid och tar mig ut på min promenad och hoppas att ensamheten släpper då...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar