Tänk så snabbt jag har vant mig vid min klass, min egna grupp, på Socialhögskolan. Jag tycker om min klass. Första dagen var jag så nervös, nervös för att inte hitta någon att umgås med, någon som jag skulle tycka om, känna gemenskap med. Det ordnade sig galant!
Det är många i min klass som jag tycker om, det är flera av dem som jag inte alls har problem att ta kontakt med. Visst, jag kanske inte alltid har massor att säga, men jag är i alla fall inte jätteblyg.
Jag är inne på andra kursen och andra grupparbetet. Jag ser det som en möjlighet att få lära känna några fler i klassen på ett lite mer personligt plan.
Samtidigt kan jag känna att jag är annorlunda, jag är inte som de andra på sätt och vis. Jag är en av de få som har familj och barn. Jag är en av de få som har haft ett riktigt jobb och det ganska länge. Ändå kan jag se förståelse från de yngre tjejerna. Idag senast fick jag kommentaren "vad skönt för dig att ha det där med barn avklarat, det har vi alla andra framför oss".
Vi har alla olika bakgrunder, erfarenheter, tänk med mera med mera med mera. Det är intressant. Jag är nyfiken! Det är spännande och underhållande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar