En vänskap är för mig något som bygger på en ömsesidig dialog, ett ömsesidigt tycker om. En vänskap är något som ska generera energi tillbaka. När den stabila grunden står stadig går såklart vågorna upp och ner, ibland är jag mer stöd och ger med, ibland är det vice versa.
Det finns vänskapsrelationer, även släktrelationer inkluderat, som rinner ut i sanden. Det finns relationer som tar slut. Det finns relationer som hamnar på is, en kortare eller en längre period. Det kan komma saker emellan, ett dödsfall, ett nytt liv, en separation, en långresa, en flytt, ett bråk med mera.
Vad ska jag säga och göra när jag känner så tydligt att något är fel, min vän mår inte bra, men jag når inte fram. Ska jag stå där och vänta, låta tiden ha sin gång, eller ska jag ifrågasätta? Vad vill jag!
När vänskapen sedan ska försöka hitta tillbaka till sitt rätta element, går det? Det är frågan jag lurar på idag.
Det är lätt att missförstå varandra, ord i skrift kan tolkas på så många vis beroende på vad den som läser betonar och uppfattar och triggas av. Jag märker det i mig själv och jag ser det hos andra.
Att talas vid anser jag är den väg som kan ta mig/oss förbi det första hindret. Telefon är bra mycket bättre än skrift. Att träffas på riktigt är det allra bästa.
Att försöka få till ett möte efter så lång tid. Att våga släppa in den personen igen, att den personen vågar släppa in mig. Rädslor för att bli sårade. Att knuffa undan sin stolthet Går det att prata sig igenom vad som gick fel, vad som hände eller inte hände, för att bygga upp igen. Sakta och trevande. Att se risken att hamna tillbaka i gamla mönster. Att inte ha för höga förväntningar eller krav, utan låta det ta sin tid, steg för steg, känna efter hur det känns. Att försöka förstå den andra personen, likväl som mig själv. Att våga berätta hur jag känner, tänker och vad jag funderar på. Att våga fråga vad jag inte förstår, utan att jag känner mig dum eller går in i igelkottsmode.
Jag har tagit mitt första stapplande steg....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar