Idag hade vi PF på skolan. PF står för Proffessionsspecifika Färdigheter. Det är ett intressant och givande ämne då det är lite mer praktiskt än bara teori. Vi får göra lite övningar, tid att reflektera mm.
Som avslutande övning på den här terminens tre gånger fick vi ett A4 med bilder på figurer i ett rum. Det fanns alla olika varianter. Några som satt och kramades i soffan, kramades i en trappa, en som låg framför en TV, en som satt med ryggen mot, en som stod lutat mot en vägg, en som knuffade en annan, en som pekade med hela armen, en som stod och sov i ett annat hörn, en som gjorde kaffe, en som delade ut kaffe, en som tog emot kaffe med flera.
Jag kände mig som figuren som satt med ryggen mot, alltså vänd in mot alla andra figurer men ändå lite själv på en kudde på golvet. Var och en fick berätta om sina funderingar utifrån den gubben man valt. Många sa att de var glada över att vara i den här klassen, att de trivs med alla i klassen osv. Jag trivs också i klassen, jag är tacksam över att jag kom in på en här utbildningen, det finns många trevliga människor här. Ändå känner jag mig lite ensam, lite på kanten, udda liksom. Det gör mig ledsen. Det gör mig också lite irriterad på mig själv. Jag vet att jag besitter mycket resurser, jag är smart, klok, eftertänksam, ärlig, rar. Jag upplever att det inte alltid kommer fram. Jag upplever att jag låter mig bli vid sidan av. Jag tar inte den plats jag är värd att ta och jag vet inte heller hur jag ska ta den eller hur jag vill att den platsen ska se ut.
Känslomänniska som jag är suger jag in alldeles för mycket, jag måste vara rädd om mig, rädd om mina energier, ha mitt skydd uppe för att inte ta in för mycket, ta åt mig för mycket, feltolka. Jag är rädd för att bli sårad.
Jag bär med mig min tro, min tro på andligheten, min tro på det "alternativa" vilket just idag gör att jag känner mig väldigt väldigt udda och sårbar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar