Så stolt över mig själv, att jag tog mig iväg till träningen igår kväll, trots att det var så skönt och mysigt och varmt hemma på kvällen. Jag fryser nästan konstant nu för tiden, fingrar rumpa och fötter är som is. Min stackars make vet det alltför väl när jag kryper intill för att nära mig på hans varma hydda.
Iaf, tog mig till spinningen, mindspinning på schemat. Det var skönt, jag klarade mer än jag trodde, njöt av att svettas.
Kom hem och slagen i ansiktet började.
Först bilder på facebook som jag inte var beredd på. En chock över mig själv. Grät. Kände mig patetisk, misslyckad, låg, värdelös, for rakt ner i ett svart gap. Jag hann inte ta tag i kanten, jag var oförberedd, såg det inte komma. La mig, sova en natt, nya tag imorgon var min tanke. Leo sov inte i natt. Han var vaken minst en gång i timmen hela natten, var orolig, snurrade runt, gnällde, grät. Flyttades till vår säng, till sin säng, till vår säng igen, till sin säng, till vår säng..... Inget funkade. Frustration. Irritation. Att inte få sova tär på mitt tålamod, känns som tortyr.
Ny dag. Lämnat på dagis, med en viss tvekan eftersom han var snorpelle och kanske lite hängig.
Pratade med min vän, avbröts för ännu ett slag i ansiktet, åter en känsla av misslyckande. Det svarta hålet slukade mig igen. Hämtade inte upp mig trots stöd och intellekt. La mig för att sova istället. Vaknade. Då hade dagis och maken försökt nå mig utan resultat och maken var nästan på dagis redan. Ännu ett slag, när jag redan kände mig låg. Tårar igen....
Mat, tv-spel, en film..... sinnet börjar återhämta sig för stunden. Försiktigt försiktigt på väg uppåt igen. Svårt att avgöra hur mycket jag ska tillåta mig själv vara i känslan och när det är dags att gå vidare. Justerade FB, nya tag, skriver en blogg, ska äta en god middag med maken, kanske vara lite kreativ på kvällskvisten.... Hopp om att imorgon blir en bättre dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar