Prioriteringar

Jag insåg precis, när jag satt och skrev till en vän nu ikväll, att jag undrar var människors prioriteringar ligger?
Jag är inte perfekt och jag kräver inte att människor i min omgivning ska vara perfekta. Jag har förväntningar och ibland är de låga, ibland är de nog lite för höga, men någonstans måste väl ändå prioriteringar ligga eller?
Jag finns inte här för alltid till vilket pris som helst. Tyvärr. Jag tänker inte bli överkörd en gång till. Passar det inte, men säg det rakt ut då istället. Eller se för fan till att höra av dig, det spelar ingen roll om det är bara ett SMS med en omtanke. Det räcker. Det gör mig glad. Det uppskattar jag.
Jag är så jävla less just nu, less på många personer omkring mig. Ja, en viss del av mig är nog överkänslig emellanåt och jag vet att jag är en känslomänniska. Men jag utvecklas, jag tar mig framåt, jag har många bra värderingar i livet.
Nu är jag less, trött, har fått nog. Jag känner mig mer och mer kräsen på kontakter, människor, även personer som jag kallar mina vänner.
I min värld hör man av sig om man ser att någon ringt ett par gånger, finns det inte tid lust eller ork (vilket är helt okay) så skicka bara ett litet mess då.
I min värld har man en dialog när man ses (ok, det finns undantag såklart och det kan jag ta, om det är ett ömsesidigt utbyte generellt i relationen), det är artigt att fråga den andre hur den mår, om det hänt något på sistone, speciellt om man vet att den man samtalar med har gjort något särskilt.
I min värld finns det krav på vett och etikett, sunt förnuft och artighet.
Hur ser din värld ut?
Omtanke är bra, att höra av sig är bra. Men att säga ord som känns mer som ett måste att uttala än en äkta mening bakom, det kan jag vara utan. Det blir bara en falskhet. Håll det du lovar, var ärlig, visa omtanke annars kan du lika gärna dra ärligt talat. För mig är det inte värt att lägga tid på relationer som inte är sanna längre. Jag har haft alldeles för många sådana genom livet.
Tack & godnatt!