Jag måste återigen berömma min PT.
Jag har prövat några stycken de senaste åren, men ingen kommer upp på samma nivå som min Danne.
Han och jag klaffar. Vi kan skämta med varandra på samma nivå. Han är inkännande och lyssnar på vad jag säger vare sig det gäller träning eller andra saker runt omkring. Han har olika pass varje gång, även om vissa övningar är samma. Suveränt! Dessutom tränar han gärna utomhus, vilket jag gillar skarpt. Han ger också lite extra, vilket jag uppskattar enormt! Han håller det han lovar.
Han peppar, motiverar, är positiv och har vettiga svar på mina frågor. Jordnära snubbe helt enkelt. Dessutom är han snäppet äldre än de andra jag kört med, närmare mig i ålder. Det vill säga, han har en annan mognad med sig. Som pricken över i är han dessutom norrlänning och det är liksom aldrig fel.
Härom dagen kom jag till gymmet lätt irro, hade precis pratat med krysset som hört av sig äckligt mycket på sista tiden. (Ja, jag ska sluta svara nu, orkar inte.) Lätt frustrerad över en känsla av glädjelöshet senaste tiden.
Väl där, körde vi igång träningen. Envis som jag är ger jag för det mesta järnet, även om jag denna gång var lite motsträvig ska jag erkänna. Är det något jag inte gillar bygger jag om det så jag hanterar det. Oftast genom att be honom göra övningen tillsammans med mig så får han också "lida" lite (i min värld, vem vet han kanske bara njuter).
Detta tillfälle hade han, förutom ett gäng funktionella styrkeövningar, lagt in box också. Mitsar till Danne, handskar till Anneli. Ett småelakt leende grep genast tag i mig inombords. Nu jävlar. Boxning gillar jag. Ut med aggressionerna. Jag vet dessutom att jag är bra på det, både teknikmässigt och styrkemässigt. Vilket han fick känna på.... och jag fick beröm för... Mooohahahaaaaa!
Avslutningsvis stretch av häleländet med tillhörande vad.
Behöver jag säga att när jag åkte hem var jag mycket gladare (och väldigt svettig). Värt det alla gånger! En PT att klicka med är GULD!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar