Att känna sig hemma i större sällskap

Jag har tänkt på en sak. Jag har besökt en ny värld sen förra hösten då jag började på universitetet, ”sopis”. Skolan har för mig inte några vidare bra minnen. Varken grundskolan eller gymnasiet. Jag kände mig lätt orolig och obekväm bland alla studenter och skolsalar. Att vi dessutom inledde första dagen med lära-känna-varandra-lekar gjorde inte saken bättre, jag hatar nämligen lekar, generellt.
Det tog ett tag innan jag kom in i min nya klass och stundvis känner jag mig fortfarande som en utböling, ensam. Jag tycker om min klass, det gör jag verkligen. Jag är bara kräsen, svår, rädd att släppa folk inpå livet. Jag kan säkert upplevas som lite sval och avvaktande. Jag gillar inte att prata inför ”alla” om jag inte absolut måste. Fast det tränar jag på.
Nu har jag dessutom hakat på två sommarkurser, på Frescati. Större skola, större ensamhetskänsla. Helt andra kurser, totalt motsatt klientel än ”min” klass. På ett sätt utseendemässigt mer lik mig, fast ändå känner jag mig inte bekväm där heller, snarare ännu mindre.
Om jag tittar tillbaka på mina ”grupp-aktiviteter” genom livet så jag har nog inte varit direkt bekväm i någon av dem. Jag är inte skapt för större sällskap. Jag trivs inte, oavsett vilka de andra är. Moment 22, jag trivs inte i ensamhetskänslan men vill ändå inte vara del i en grupp för även där kan ensamhetskänslan komma. Inte bara när jag fysiskt är ensam.