Det där med vänskap och närhet

För mig är det svårt att hålla en relation levande om den inte har lite underhåll längs vägen. För mig är det svårt att känna mig nära någon när jag inte pratar med denne regelbundet. Jag upplever att det uppstår en distans. Möjligen kan jag undgå den känslan om jag vet att det finns en plan, ett uppbokat möte mellan mig och min vän, något att se fram emot. Jag vet att det i perioder är hektiskt i livet, kärleksrelationer, barn, arbete, skola. För mig fungerar det inte att höras en gång i månaden och då ska allt vara som det alltid varit. För mig är det inte ens en mening att försöka uppdatera i det läget, det har runnit för mycket vatten under broarna. För mig krävs en levande relation, aktiv från båda hållen, äkta. Jag vet att jag är kräsen och jag vet att jag kan ha för höga krav och jag vet att jag påverkas av mina känslor. Ibland får jag helt enkelt sätta mig ner, jorda mig, känna efter vad jag egentligen känner på insidan. Vad är ”det inre barnets” och vad är mitt vuxna jag?
Idag hamnade jag i just ovanstående dilemma. En del av mig kände sig avsnoppad. Jag hade blottat mig, slängt ut en energitråd men den fick inte till något möte utan den fladdrade trevande omkring i etern. När det väl kom något slags svar tolkade jag det bemötandet som om det var med dubbla budskap. Å ena sidan, å andra sidan och sidorna gick i min värld inte ihop utan var snarare på kollisionskurs. Vad som händer i mig är känslan av att jag är på väg att förlora en vän. Jag har varit där förut, ett antal gånger senaste två åren. Min lista över de allra mest nära, min lista över dem snäppet utanför, båda har minskat. Det är då min rädsla för att bli ensam får sin näring och försöker ta över för en stund, tills jag fått ordning på det igen.