Tårarna trillar ner för mina kinder. Jag sörjer det som varit. För varje tår släpper jag det gamla och låter det rinna av mig. Jag har kommit till insikt, hur ogärna jag än vill, att jag måste släppa nu. Det är dags, för min egen skull.
Jag är alldeles för bra på att hålla fast vid det som varit, drömma mig tillbaka, leva på hoppet. Det må så vara bra i vissa lägen men också en av mina käpphästar. Förmågan att ge på fel ställen och på så vis dränera mig själv.
Jag är alldeles för bra på att hålla fast vid det som varit, drömma mig tillbaka, leva på hoppet. Det må så vara bra i vissa lägen men också en av mina käpphästar. Förmågan att ge på fel ställen och på så vis dränera mig själv.
Ja, jag har nära till tårar. Jag har nära till skratt. Jag har nära till ilska. Jag har nära till mina känslor. Inte alltid så lätt, inte alltid så roligt men jag är stolt över det. Hellre än känslomänniska än iskall, neutral, inrutad och okänslig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar